Följebrev

Jag lovade ju ett inlägg om följebrev, så här kommer det.

Medan jag satt i den andra änden av bokbranschen och skickade in manus, förundrades jag alltid över alla dessa förtydligande som förlagen gör när det gäller hur och vilken sorts manus de tar emot och är intresserade av.
Nu förstår jag den exakt. För trots att vi varit väldigt tydliga när det gäller manus vi är intresserade av, dimper det ner manus där man skickat in t ex poesi och annat vi bestämt förklarat att  vi inte vill ge ut. Så, läs NOGA vad förlagen skriver på manussidan.

Så till följebreven. Det är verkligen intressant hur olika dessa är utformade.
T ex kan man få in ett följebrev där författaren inte nog kan understryka att detta är den kommande bästsäljaren för förlaget och att vi genast bör ta chansen, annars gör något annat förlag det. Well, innehar det en sådan försäljningspotential är vi absolut inte sena att hugga, men en historia som helt saknar struktur, språk och sammanhållen handling, betraktar vi inte som något guldkorn. Tyvärr. Det är möjligt att andra förlag ser annorlunda på saken, men vi tror fortfarande på att kvalité aldrig är fel, oavsett hur bra storyn är. En del verkar alltså tro att bara man höjt sitt manus till skyarna i följebrevet, kommer vi att se potentialen i det oavsett hur illa det är skrivet. Så är det alltså inte.
Faktum är att de mest intressanta manusen vi fått in har kommit med ett följebrev som är väldigt ödmjukt formulerat. På några korta rader kan författaren sammanfatta handlingen så att den låter spännande. Vid dessa tillfällen ökar genast hoppet att manuset är lika välskrivet som följebrevet, vilket också brukar visa sig stämma när man börjar läsa.
Man kanske kan sammanfatta det så här när det gäller följebrev. Går inte historien att sammanfatta på en halv A4-sida, är den antagligen för ogenomtänkt och spretig.
Detsamma gäller presentationen av författaren. Även den bör kunna sammanfattas på en halv A4-sida och vi är inte intresserade av vilka yrken vederbörande haft tidigare, bara av vad personen eventuellt skrivit tidigare, eller om denne gått någon skrivarkurs t ex. Vad nära och kära har ansett om manuset, betyder heller inget för oss. Har däremot manuset gått genom en lektör, kan det vara bra om det nämns, men idag finns det många som utger sig för att vara lektörer, utan att vara till någon större hjälp för författaren (har vi märkt) och därför innebär inte ett lektörsläst manus att vi per automatik tror att det ska vara mer välskrivet. Dock ökar eventuellt intresset fram tills vi börjat läsa det och själva bildat oss en uppfattning om innehållet.
De mest välskrivna manusen vi fått in har innehållit en kort och intressant presentation av både manuset och författaren. Inga långa haranger, eller komplicerade beskrivningar av tanken bakom manuset. Samt att det är rättstavat förstås, för redan där indikerar ju författaren hur välskrivet manuset är.
Det var mina tankar kring följebreven. Hoppas det var till någon hjälp för den som sitter och filar på sitt just nu 🙂

Dezmin

Annonser

E-singelsläpp

Idag släpper vi den första externa författaren som vi har signat.
Henrick Rangsjö är ingen debutant, utan har skrivit flera böcker tidigare och idag vid senare delen av förmiddagen, släpper vi en intervju med honom på vår FB-sida.
Faktum är att ingen av de två vi signat hittills är debutanter. Vi är verkligen jätteglada för att även författare som sedan tidigare är utgivna, hittat oss och skriver i den nisch vi efterfrågar.

Det är sannerligen en ny upplevelse att sitta i ”andra änden” av bokbranschen. Bara på den här korta tiden vi haft förlaget hittills, har jag fått en rad aha-upplevelser. Tydligast är följebreven, för det är nästan så man kan se redan där om ett manus kommer att vara värt att läsa, eller inte. Givetvis kollar vi alltid på ett manus, oavsett hur följebrevet är skrivet, men det är intressant att man på följebrevet kan avgöra hur höga förväntningar på manuset man bör ha.
Kort sagt kanske man kan säga så här: Kan man skriva ett intressant och fängslande manus, kan man också skriva intressanta och fängslande följebrev 😉

Hur som helst. Missa inte intervjun med Henrick hos oss på FB (om ni har FB) idag och läs gärna hans spännande och tänkvärda novell ”Onda gärningar”.
Den finns hos de flesta nätbokhandlarna, samt inom kort hos Storytel.
Trevlig helg! 🙂

Dezmin

Mycket nu

Då var jag färdig med redigeringsrunda två. Jag ska avvakta lite till innan jag skickar till sista testläsaren. Jag behöver fundera på ett par saker till i manuset och om jag ska ändra dessa eller inte.
Under den här veckan bör också provtrycket på Samfundet dyka upp i brevlådan. Blir spännande att se om den blir som jag tänkt det 🙂

I övrigt har jag ett nytt gäng att hålla skrivarkurs för, så jag ska förbereda mig lite idag för kvällens kurstillfälle. Samt att det är en del annat som händer på förlagsfronten också som vi har att pyssla med. Vi fick bl a in ännu ett manus som håller för utgivning, vilket vi är fantastiskt glada för. Nu på fredag släpper vi vår första externa författare och hans e-singel ”Onda gärningar”.
Den som läser e-böcker och recenserar, får gärna höra av sig till info@dareme.se för recex på den.

Som ni märker är det full fart den här veckan och även om det är mycket, är det samtidigt väldigt roligt.
Då ska jag bara dricka några koppar kaffe till, så jag får fart på dagen 😉
Hur går det för er andra med allt?

Dezmin

Manus och serier

I veckan redigerade jag färdigt första rundan efter första testläsaren sagt sitt.
Som tur är så går ju redigeringsrundorna snabbare för varje ny genomgång och nu är manuset överlämnat till testläsare nummer två. Därefter väntar en ny genomgång och sedan ska manuset skickas till den sista testläsaren. Sedan återstår sista redigeringsvarvet.
Även om just redigeringen är den del som jag tycker är absolut tråkigast med skrivandet, blir ju storyn bättre och bättre för varje gång, så jag tröstar mig med det 🙂

En annan sak jag kollade upp i veckan (som absolut inte har med skrivandet att göra) gällde två serier som gick på teve för jättelänge sedan. Eller för att vara exakt gällde det inte så mycket serierna, utan skådespelarna.
Någon som minns Tillbaka till Eden? Och om ni minns den, minns ni då han som spelade Greg Marsden? Samma år som den miniserien gick, började även en betydligt längre serie, Doktorn kan komma. Båda serierna var australienska.
Jag minns att jag tyckte att han som spelade Greg i Tillbaka till Eden var så grymt lik han som spelade Guy Reid i Doktorn kan komma.
Nu finns ju internet och nästan allt man undrar över går ju att läsa sig till där och eftersom jag kom att tänka på de där två serierna igen under veckan, kollade jag upp båda. Då visade det sig att Greg Marsden spelas av James Reine och Guy Reid spelas av David Reine. Japp, de är bröder som uppenbarligen också varit i musiksvängen.
Inte så konstigt då att jag upplevde att de var lika varandra.
Jag tror nästan att jag måste sätta mig och se om Tillbaka till Eden någon gång, för den miniserien gillade jag verkligen.
Har ni någon favoritserie ni minns från åttiotalet?
Nu finns ju de flesta av dem på internet, så de är enkla att se om ifall man vill. Därför tar jag gärna emot tips 🙂

Dezmin

Tom Petty är död

Jag gissar att alla har någon favoritlåt av honom.
För mig har han betytt väldigt mycket och så sent som i helgen satt jag faktiskt och lyssnade igenom en rad låtar som var populära när jag var ung. Förutom Magnum, Journey och några fler grupper, var det just Pettys låtar jag gick igenom.
Så sorgligt att han är borta och han dog alldeles för tidigt.
Om ni får välja en enda låt av honom som väcker många minnen, vilken skulle det då bli?
Själv har jag nog flest minnen till den här:

Dezmin

Bokmässan och yttrandefriheten

I helgen är det både Bokmässan i Göteborg och marknad här.
Jag kommer inte att vara med vare sig på det ena eller det andra (möjligen går jag en snabb sväng på marknaden).
Bokmässan känns lite som been there, done that. Så kan jag såklart beskriva marknaden också, men den skapar åtminstone inte debatter kring vilka knallare som deltar.
Katerina Janouch har skrivit ner sina tankar kring mässan här.
Hon skriver bl a följande:

Just därför och med anledning av den just nu pågående Bokmässan i Göteborg måste jag ställa frågan, vilka röster får företräda litteraturen och författarscenen i Sverige av idag? Skulle någon som tydligt kritiserar makten från obekvämt ”högerhåll” vara välkommen på någon av de stora monterscenerna? Någon som ifrågasätter det svenska jolmet, batikhäxornas inflytande över skolan, offentligheten, socialtjänsten? Någon som i likhet med mig känner sig sviken av den allt mer förljugna feminismen och den förödande migrationspolitiken?

Tänk ett seminarium för en nutida Voltaire, en sanningssägare som inte är politiskt korrekt och som vägrar tramsa med i de påbud som Författarförbundet predikar? Eller skulle det vara alltför mycket av en trigger, åsikter som inte går hand i hand med de rumsrena, vänsterorienterade, sådana som ältas in absurdum på mainstreammediernas kultursidor?

Det står riktigt illa till med det fria ordet. Man kan i dag bli kränkt av det mesta, och kanske är det verkligen ”End of free speech”, inte bara ”in America” enligt Joyce Carol Oates, utan överallt i den så kallade fria världen.

Jag har tänkt liknande tankar kring yttrandefriheten för den naggas verkligen i kanterna dagligen. Det gäller inte bara mässan, utan även i andra sammanhang, men tyvärr tror jag att många är omedvetna om det.
Ser vi slutet på yttrandefriheten? Jag hoppas verkligen att Oates har fel, men befarar att hon har alldeles rätt.

Dezmin

Snapshot av evigheten

Clas G Johnson har skrivit några böcker före den här, men jag tror att det är hans första skönlitterära bok.
Nedan baksidestexten som jag tagit från Adlibris:

Thomas Corrinder, 26 år och nattklubbskung, träffar av en händelse på sin älskarinnas dotter, Maria, 16 år. Hon ska till Frankrike över sommaren och Thomas, fascinerad av den unga flickan, åker utan betänkande efter. De upplever en passionerad vecka i Paris, men deras historia håller inte för prövningar på hemmaplan. De skils åt och Thomas åker utomlands för att arbeta. Han kommer tillbaka först när pappan dör tio år senare. Maria är då gift med Thomas bror Edvard och de har två barn. Den gamla förälskelsen flammar upp igen – intensivare än någonsin.

Thomas och Marias kärlek är ett snapshot av evigheten, det stora mysteriet som står över själva tillvarons villkor, och som kan få ödesdigra konsekvenser.

Snapshot av evigheten är en tidlös och intensiv historia om förbjuden kärlek och om att brottas mot omvärldens normer och sitt eget förnuft.

Min första tanke när jag börjar läsa är hur märkligt den är uppbyggd. Det tar mig säkert 40 sidor innan polletten trillar ner och jag förstår det stilistiska greppet. För det är nästan uteslutande i ögonblicksbilderna av vändpunkter och intensiva möten som läsaren får följa huvudpersonen, Thomas. Det skvallrar förvisso titeln om, men det är ju inte alltid man tänker på titeln medan man läser en bok.
Den har ett målande, stundtals poetiskt, språk och skildrar en förälskelse mellan två människor där förutsättningarna för ett stadigt förhållande är minst sagt komplicerade.
Det enda jag stör mig lite på är dialogerna. Det känns inte som boken skulle utspela sig i nutid eftersom de flesta som är unga idag uttrycker sig på ett annat sätt än karaktärerna i boken gör. Hade det inte varit för ringen Maria har i näsan och andra kännetecken som skvallrar om vår samtid, hade jag varit säker på att den utspelat sig betydligt längre bak i tiden.
Ett exempel är detta:

”Men okej då, jag är väl jätterutten. Jag borde säga att det är förskräckligt att mafiosos och pengar styr världen och att jag kämpar för att rättvisa och jämlikhet ska råda överallt. När jag blir intervjuad i tv kommer jag att säga det och bli beundrad för min rakryggade vishet. Men egentligen är det du som har rätt. Världen ser förjävlig ut och människan är ett monster.”
”Då vet jag ett skvatt i alla fall.”
”Du får inte vara naiv. Du måste anpassa dig.”
”Skulle inte falla mig in.”
”Jo, du måste anpassa dig om du vill ha något inflytande över din existens.”

Men, det är en intressant kärlekshistoria, som blir väldigt spännande mot slutet och när man vant sig vid den annorlunda dramaturgin, flyger sidorna förbi.
Vill man läsa en bok som väcker tankar kring kärleken, hur vi förhåller oss till den och hur den påverkar oss, kan jag varmt rekommendera Snapshot av evigheten.
Den går bl a att köpa här.

Snapshot av evigheten

Dezmin

Slut på arbetsveckan

Hurra, liksom!
Jag har inte hunnit vila så mycket som jag tänkt, men i helgen ska det verkligen bli av.
Fick ett nytt recex, Snapshot av evigheten, som jag tänkte läsa i helgen. Recension kommer på tisdag.
I eftermiddag ska vi åka och höftledsröntga Dexter, börjar bli hög tid nu, så håll gärna tummarna för att hans höfter är bra. Båda hans föräldrar har/hade bra höfter, så det bör inte vara några problem 🙂

Jag har även fått tillbaka manuset (uppföljaren till WG) efter första testläsaren läst, men tror jag måste fundera lite mer på hur jag ska fördjupa HP, innan jag redigerar igen och nästa testläsare tar vid.
Men, i helgen blir det bara vila (hoppas jag).

Någon som läser något intressant just nu? Själv har jag ju knappt hunnit ägna mig åt någon läsning, så tar gärna emot boktips om någon har ett.

Trevlig helg! 🙂

Dezmin

Samfundet

Det blev ingen vila i helgen. Jag tog tag i omslaget till Samfundet istället så nu har jag svidit av det med 🙂
Så här blev det.

samfundetv3

Och här kommer baksidestexten:

Orakelmissionärernas nya lära lockar massorna till sig. Media hyllar unisont det nya samfundet, fast varningssignalerna är tydliga. För dem som vill se dem i alla fall. Något verkar inte stämma och när Olivias nyfikenhet väcks kan inget stoppa henne. Inte ens Jesse.

I Åsele har en av medlemmarna i samfundet blivit mördad. Offrets dotter och hennes sambo står åtalade. Båda nekar till brott, men trots att båda befann sig på platsen och såg mördaren kan ingen av dem beskriva gärningsmannen.
Olivia ger sig i väg på jakt efter sanningen, en resa som tar henne djupt in i människans psyke och tvingar henne till farliga möten. Orakelmissionärerna visar sig svåra att infiltrera och det går sakta upp för Olivia att mordgåtan är långt mer komplicerad än polisutredningen visat.

Är de åtalade i själva verket oskyldiga?
Vem är då mördaren?

Samfundet är den fjärde delen i Limboserien.

Nu ska jag bara lägga upp en flik här med för boken medan vi väntar på provtryck.
Med lite tur kan vi få ut den redan i oktober, men senast november.
Utöver det har första testläsaren börjat lämna kommentarer på uppföljaren till WG och precis som jag redan kände på mig, måste jag fördjupa HP mer. Så, det ska jag ta mig en funderare kring idag. Vem är HP?
Och så ska jag passa på att vila lite också förstås, nu när jag inte hann göra det i helgen 🙂

Dezmin

Redigeringsrunda ett – check!

Jag ökade tempot lite på redigeringen och har lyckats köra första redigeringsvarvet under den här veckan, blev klar igår kväll.
Nu har manuset åkt iväg till första testläsaren och det känns verkligen befriande att få lämna ifrån sig historien till någon annan. Mycket beroende på att jag levt så intensivt med det den här gången. På fyra veckor har jag dels skrivit råmanuset och dels hunnit redigera det ett varv, så nu behöver jag få vila ifrån det.
Men, ingen rast för det. Nu börjar jobbet med omslaget till Samfundet (fyran i Limboserien) dock tänkte jag ta mig friheten att vila under helgen i alla fall 😉
Vi har inget inplanerat i helgen heller, så jag ska mest ta det lugnt.

Hur går det för er andra med allt och har ni några speciella planer i helgen?

Dezmin