Fred Brito och Steven Jay Russel

Katarina ville att jag skulle blogga om mordfall och de kan förvisso vara intressanta, men tanken slog mig att det finns andra kända förbrytare som aldrig krökt ett hårstrå på sina offer, som kanske är ännu mer häpadsväckande.
Ofta när jag har en sekund eller två över, brukar jag roa mig med att se på Investigation Discovery (ID) och en av mina favoritserier är I (almost) got away with it.
Serien handlar om förbrytare som antingen befunnit sig på flykt undan rättvisan i många år, eller sådana som lyckats rymma från anstalten och som polisen jagat länge.
För de flesta har livet i frihet blivit extremt påfrestande, det tar på krafterna att ständigt känna sig jagad. Men sedan finns det en lite klick som är så skickliga på att gå upp i rök, att de inte behöver känna sig jagade av rättvisan: Bedragarna.

Den mest kända bedragaren är kanske Frank Abagnale, som spelas av Leonardo Dicaprio i filmen Catch me if you can, men det finns fler som spelat i samma division som Abagnale.

Fred Britos kriminella bana börjar när han stjäl  $1 000 från en bank han jobbar på.
Efter avtjänat straff inser han att han aldrig kommer att få ett jobb igen med den lön som han eftersträvar. Så vad gör man då? Eftersom han inte har någon högre utbildning, beslutar han sig för att få det att se ut som om han har det.
Han förfalskar sina betyg, ger sig själv vitsord från universitetet och börjar söka jobb med hög inkomst. Det dröjer inte länge förrän han har ett sådant. Om jag inte missminner mig blev hans första jobb en chefsposition för ett byggföretag, en bluff som avslöjas efter ett tag och han tvingas fly undan rättvisan. Det är inga problem för honom att hålla sig undan och han hinner prova många yrken medan han befinner sig på flykt, så som psykolog, präst och t o m dirigent. Han läser bara på om yrkena, övar en hel del och sedan förfalskar han betyg och andra handlingar som krävs, ständigt i nya identiteter.
Efter många år på rymmen grips han till slut och jag tror han har avtjänat sitt straff nu.

En annan skicklig bedragare är Steven Jay Russel.
Han rymmer ur högriskfängelser flertalet gånger, inte genom någon spektakulär och våldsam kupp, utan helt enkelt genom att hitta svagheter i systemen som gör att han kan promenera ut från fängelset utan att någon märker det. Vid ett tillfälle färgar han t ex sina fångkläder med gröna färgmärkningspennor, så de liknar sjukvårdspersonalens och traskar ut mitt framför näsan på vakten genom personalutgången.
Under sin tid i frihet hinner även han ha välbetalda yrken genom att förfalska sin utbildning. Bl a får han en anställning som genererar hela $800 000/år, men det räcker inte för den livsstil han tänkt sig, så han förskingrar pengar från arbetsplatsen, vilket förstås resulterar i att han måste fly och byta identitet igen. Hans arbetskollegor har svårt att ta in det faktum att han är en bedragare, eftersom han varit otroligt duktig i sin arbetsroll.
Han åker fast flera gånger, men lyckas alltid ta sig ut. En av gångerna ringer han från häktet han sitter i och lyckas sänka sin borgen, för att på så vis ha råd att ta sig ut och sedan försvinna igen.
Till slut åker han fast igen och den här gången ser anstalten till att han sitter under sträng bevakning. Då blir han plötsligt sjuk och det visar sig vara i Aids. Han blir därför placerad på anstaltens sjukhus och en dag ringer en forskare upp och undrar om fängelset har några patienter som vårdas i slutskedet av sitt liv. De tycker att Russel är en perfekt kandidat och han skickas till forskarens anläggning där han avlider kort därpå.
Naturligtvis är allt en bluff iscensatt av Russel själv och när han berättar om det säger han också att sjukdomen var den absolut svåraste att fejka. Dock hade han turen att läkarna aldrig testade honom för HIV och när han väl är ute ur fängelset, är det förstås ingen konst att fixa en dödsattest som bevisar att han är död.
Kommissarien som jagat honom under många år, är dock övertygad om att han fortfarande lever och till slut fångas han igen och får 144 år i en isoleringscell där han bara får komma ut under en timme per dag för att duscha och röra på sig.
Även Russels liv har blivit film, där Russel spelas av Jim Carrey i I love you Phillip Morris. Morris var nämligen Russels stora kärlek och hade det inte varit för att han ständigt återvände till Morris så fort han tog sig ut från anstalterna, hade han förmodligen varit en fri man än idag. Sista gången grips han i samband med att han låtsas vara Morris advokat då Morris sitter häktad för ett av sina brott.

Man kan givetvis fråga sig var Brito och Russel befunnit sig idag om de lagt hälften av sin energi på att skaffa sig en riktig utbildning och inte tagit den enkla vägen, men jag tror att en del människor måste få utmana ödet. De kan inte, hur gärna de än vill, leva som laglydiga personer.
Och visst är det fascinerande historier, där verkligheten än en gång överträffar dikten.

Dezmin

 

Annonser

Ämnen att skriva om

Eftersom jag tycker att jag tagit upp nästan allt inom skrivande, har jag lite idétorka kring nya blogginlägg.
Tänkte därför be om input och idéer till nya inlägg.
Är det något ni vill att jag ska skriva om? Antingen när det gäller skrivprojekt eller förlagssidan. Eller något annat kring bokbranschen och litteraturen.
Jag är öppen för alla förslag 🙂

Dezmin

Kendras blind date

Dags för recension igen.

När jag fick förfrågan om att recensera den här boken från förlaget stod det följande i ämnesraden: ”Fantasieggande bästsäljare blir nästa bok i internationell satsning”. Boken är skriven av danskan Rikke Ella Andrup, under den öppna pseudonymen Ella-Maluca Floyd. Även om det här inte är en genre som jag vanligtvis läser, blev jag såklart nyfiken eftersom den ”erotiska spänningsromanen” blivit en bästsäljare. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig egentligen, kanske inte riktigt som Basic Instinct, men något åt det hållet i alla fall eftersom jag trodde att den skulle innehålla en hel del spänning utöver sexscenerna.

Så här lyder baksidestexten:

Kendra och hennes två väninnor utmanar ständigt varandra och den här gången är det Kendras tur. Utmaningen leder till en stormig natt i famnen på en intensiv älskare. Livet fortsätter efter den oförglömliga natten, men Kendra kan inte släppa tankarna på mannen. När hon äntligen får chansen att träffa honom igen börjar oförklarliga saker att hända som gör vardagen osäker. Allt började efter att han kom in i hennes liv. Har han ett finger med i spelet, eller är det bara något hon inbillar sig?

Kendras blind date

Den börjar spännande, absolut. Dessutom är huvudkaraktärerna väldigt udda (och här kan jag inte förklara varför utan att spoila) samt att inledningen har alla lovande inslag för att boken ska bli intressant på fler än ett sätt.
Tyvärr försvinner spänningen ganska snabbt och när jag kommit halvvägs in i boken (som f ö bara består av 132 sidor) lyser fortfarande spänningsmomenten med sin totala frånvaro och jag börjar googla eftersom jag undrar om danskarna har fattat något som gått mig fullständigt förbi. Det är ju ändå en bästsäljare så det borde finnas recensioner och danska är ett någorlunda begripligt språk.
Döm om min förvåning när jag knappt får några träffar alls och endast hittar ett par yngre bokbloggare som skrivit om boken, samt ett par ett år gamla artiklar om att boken har släppts.

Jag fortsätter, trots det, att läsa men den lutar mer och mer åt romance-hållet, snarare än åt den utlovade spänningen. Inte förrän alldeles på slutet blir den lite spännande igen.

Det är riktigt synd att författaren schabblat bort två väldigt intresseväckande karaktärer och en intrig som hon kunnat utnyttja för att göra den här boken till en bladvändare. Nu är den inte speciellt spännande, vilket ju etiketten lovade och som också var anledningen till att jag ville läsa den.
Dessutom brister den i trovärdighet på flertalet ställen, varför man som läsare inte sugs in i handlingen.

Gillar man romance med många sexscener faller kanske den här boken läsaren mer i smaken, men om det är nerv man vill ha, är det bättre att läsa något annat.
Eller varför inte se om Basic Instinct 😉

För den som är nyfiken finns boken bl a att köpa här.

Dezmin

Hej hösten!

Nu går sensommaren mot sitt slut och hösten gör entré.
När det gäller min nästa bok ”Mig skall intet fattas”, har jag beslutat att skjuta på utgivningen till våren. Detta för att jag kommer att tvingas jobba på manuset mer för att det ska bli så bra som jag vill ha det.
Jag vet inte varför det har jäklats så mycket med just den här historien, men jag får inte riktigt till det som jag vill.
Det ska snart igenom en tredje testläsare och jag hoppas att hon ska kunna hjälpa mig att sätta fingret på det sista som skaver.

Utöver det inväntar jag ett recex som jag hoppas kunna recensera nästa vecka, men vi får se hur mycket jag hinner. Det händer ju saker på förlaget också och vi försöker hinna läsa manusen som kommer in så fort som möjligt.

Alltså, planen för hösten är att jobba vidare på mitt manus och samtidigt inte halka efter på förlagssidan.
Hur ser er höst ut? 🙂

Dezmin

Exet av Alafair Burke

Jag har läst Exet av Alafair Burke. En riktigt bra spänningsroman som handlar om följande:

Olivia är en av New Yorks bästa försvarsadvokater. När hon får reda på att hennes ex, bestellerförfattaren Jack, misstänks för mord på tre främlingar, är hon övertygad om att han är oskyldig. Frågan är vem som vill sätta dit honom och varför.

Olivia bestämmer sig för att försvara Jack. För många år sedan krossade hon nämligen hans hjärta, och hon hoppas att detta kan gottgöra hennes svek. Så länge som Jack är oskyldig, förstås. För det är han väl?

Exet

Om man hellre läser spänningsromaner som inte kretsar kring polisutredningar (till den gruppen hör jag) är det här boken du inte får missa i sommar.
Den är skickligt skriven och har ett fint driv i handlingen.
Burke är i grunden jurist och det märks. Olivia känns trovärdig och scenerna från förhandlingarna är snyggt skildrade.
Från början är jag säker på att han är oskyldig, men allteftersom ny information framkommer, blir jag mer och mer tveksam. Kanske är han skyldig ändå?
Det enda minuset är att jag räknade ut hur det låg till efter lite drygt halva boken, varför slutet inte kommer som en twist. Jag börjar undra om jag har läst för många böcker i genren, för ingenting tycks kunna dribbla bort mig längre. Jag får kanske ta och läsa andra genrer tills jag ”nollställt” hjärnan igen 🙂
Hur som helst, jag kan varmt rekommendera Exet till alla som vill ha några timmars obruten spänning och med en intrig som håller läsaren på tårna.
Boken kan bl a köpas här.

Det här blir mitt sista inlägg innan hösten, så jag passar även på att önska er alla en trevlig sommar! 🙂

Dezmin

Sommartempo

Det märks att folk gått in i ”sommarläge” redan, för tempot börjar trappas ner mer och mer.
Själv är jag också där, åtminstone vad det gäller förlagssidan. Vi kan nog säga att vi äntligen fått lite andrum där, eller vad säger du Katarina?
På skrivarsidan är det dock snart dags att ta nya tag. Testläsare nummer två kommer snart att börja skicka de delar hon hunnit gå igenom allt eftersom hon avverkar dem. Ibland är det bättre att ta texten pö om pö, då blir det inte så mycket på samma gång.
Jag är inte säker på att boken blir klar till hösten, men jag siktar på det i alla fall, så får vi se hur det blir.

På tal om böcker har jag i alla fall äntligen en bok som jag blev riktigt nyfiken på och så snart den landat hos mig och jag läst den, kommer recensionen. Jag hoppas verkligen den är så bra som jag får för mig att den är och att jag hinner läsa den innan nästa tisdag.

Hur ser era planer ut just nu?

Dezmin

 

Hur går det med manuset då?

Jodå, det går framåt, om än i hyfsat seg takt.
Jag har precis skickat det till nästa testläsare och under förutsättning att vi lyckas bena ut vad som saknas, bör boken vara ute under hösten.

Det är lite ironiskt att det är så svårt att definiera vad som fattas eftersom den kommer att heta: Mig skall intet fattas 😉 Och ja, det är en spänningsroman.

Jag har lite ledig tid medan jag väntar på responsen från nästa testläsare och planerar läsa någon bok eller två under tiden.

Hur går det för er andra och läser ni något just nu. I så fall vad? Kanske kan jag få något bra tips, tänker jag 🙂
Jag fick nämligen en förfrågan från radio P4 om jag ville medverka i ett program som de ska ha i sommar med tema kring författare med anknytning till Västerbotten. Det har jag tackat ja till. Jag ska då bl a tipsa om en bok och tänker att det vore skoj att kunna tipsa om något som precis kommit ut, för just nu är mina bästa boktips sådana som har några år på nacken. Det funkar såklart med äldre böcker också, men tänker att det vore skoj med något nytt (om jag hittar någon riktigt bra sådan bok alltså).

Dezmin

Ny brevbärare

Ni som följt mig ett bra tag minns kanske incidenten med den kvinnliga brevbäraren. Det är ju några år sedan nu, men inlägget kan läsas här och nej, det blev aldrig så hon hamnade i min nästa bok. Främst beroende på att jag inte hittade något bra avsnitt att stoppa in henne i.

I alla fall. Nu har vi fått en ny brevbärare på området och vet ni vad, trots att hans dialekt skvallrar om att han är ifrån Göteborg, har han inga svårigheter att hitta. Märkligt, eller hur?
Han är också väldigt glad och skämtsam och frågar först om han kommit rätt.
Jag tänker att det är intressant hur olika människor hanterar sina yrkesroller och hur mycket trivsammare möten blir om brevbäraren inte är hysterisk när paketen ska lämnas.

Man kan ju undra om det är enklare för den som inte har bott här hela livet att hitta och som kanske tvingas använda hjärnan när vederbörande delar ut posten, än den som är uppvuxen här och förlitar sig på att man känner till de mindre vägarna?
Eller, så beror det bara på att män ofta har en bättre förmåga att orientera sig ute i skogen. Vad tror ni? 😉

Dezmin

Bestraffaren

Bestraffaren av debutanten Pia Kask handlar om följande:

Den fiktiva kuststaden Wästholm skakas av morden på två tonåringar. Först verkar morden slumpmässiga, men när ytterligare en flicka försvinner och dyker upp svårt skadad står det klart för civilutredaren Hannah Fors och kriminalinspektören Henrietta Rollins att det handlar om en seriemördare.
Hannah upptäcker en koppling mellan offren som går långt bak i tiden – kan mördaren vara någon som väntat i tjugo år på att ta ut sin hämnd? Rollins avfärdar teorin men Hannah kan inte släppa tråden. Samtidigt konfronteras Hannah med sitt eget mörka förflutna, och hemligheter som hon till varje pris måste dölja hotar att ödelägga den redan bräckliga relationen med Rollins.

Bestraffaren

Jag tycker att berättarstilen liknar Gillian Flynns, men även till viss del Elizabeth Hands och eftersom jag uppskattar båda författarna (mycket just p g a nämnda berättarstil) fastnar jag genast för boken. Dessutom är den skriven i korta kapitel, hurra för det!
Den börjar väldigt lovande, karaktärerna är snyggt gestaltade och jag har ju en förkärlek för den svarta humorn, därför var det roligt att läsa två böcker i rad av svenska författare som behärskar den fint.
Problemet är detsamma som hos många andra debuterande författare, det blir alldeles för många namn att hålla reda på. Dessutom blir en del karaktärers namn ledtrådar i sig, något jag inte tror var författarens avsikt.
Jag koncentrerar mig således på de karaktärer som är väsentliga för handlingen: Hannah och Henrietta. Samt det fåtalet karaktärer som rimligen kan vara mördaren.
Om man är en inbiten deckarläsare, förstår man vem Hannah är när hennes mörka förflutna börjar rullas upp och långt innan det avslöjas, men det gör inte så mycket för det är inte det som huvudintrigen går ut på. Anledningen att jag räknar ut det beror på att nästan alla mörka bakgrundshistorier har liknande upplägg, dessutom är ledtrådarna lite för avslöjande, men jag tycker att Pia ändå gjort det bra med tanke på att det här är ett förstlingsverk. Historien känns genomtänkt.
Huvudintrigen då? Den är också lite för enkel att räkna ut för någon som läst många böcker i genren och jag skulle vilja förklara varför, men det går inte för då spoilar jag. Dock har lösningen en liten twist som blir överraskande och som är avsevärt svårare att förutse. Ett tag misstänker jag nämligen att den jag tror är mördaren, istället har lejt en av de personer som Hannah träffar vid ett par tillfällen (hon möter många, så det här är ingen spoiler). Det visar sig vara både rätt och fel kan man kanske säga, utan att avslöja för mycket.

Det jag gillar mest är att Pia tagit ut svängarna något när det gäller de kvinnliga karaktärerna och gett dem både osympatiska och mindre smickrande drag. Det är sällan man läser om sådana karaktärer av svenska författare. Om huvudkaraktären är en kvinna, är det uppenbarligen viktigt att inte göra henne för kall eller beräknande, utan att samtidigt balansera upp det med några varmare egenskaper. Jag tänker att det hade varit trevligt med fler karaktärer à la Amy Dunne, Libby Day, eller Cass Neary i den svenska deckarfloden. Smarta, men inte speciellt tilltalande som kvinnor. I Bestraffaren platsar Henrietta bland dessa och därför gillar jag henne bäst. Även om likheterna till de manliga motsvarigheterna av kriminalinspektörer blir något för tydliga för att Henrietta ska ”stå på egna ben”.
Det hade varit spännande om Pia vågat lite mer så att karaktärerna stuckit ut ordentligt. En kvinnlig motsvarighet till Evert Bäckström hade varit uppfriskande att läsa om t ex. Men, som jag ofta varit inne på tidigare, anledningen att nytänket i genren nästan uteslutande kommer från andra länder, beror nog på att vi i det här landet, mer eller mindre, är så vansinnigt rädda för att kränka någon stackars läsare. Det är som om det finns en osynlig gräns i Sverige, för vad som ”får” göras och inte, detta trots en så fri form som skönlitteraturen faktiskt är.

Sammantaget är det i alla fall en väldigt välskriven spänningsroman och med en klurigare intrig hade det här blivit en fullpoängare. Jag hade önskat listigare villospår (och gärna fler av dem), samt fler karaktärer med tänkbara motiv till gärningarna. Ett par händelser hade varit omöjliga att genomföra i verkligheten, men å andra sidan, ska man hårdra det är väl inte ens seriemördare särskilt trovärdiga heller, ändå existerar de i så när som varenda svensk deckare. Därför köper jag avvikelserna, de är inget som påverkar spänningen i handlingen eller naggar intrigen i kanterna.
Allt är väl gestaltat, dialogerna snyggt skrivna och språket flyter mycket bra.
Slutet på Bestraffaren bådar gott för en lovande fortsättning på serien och jag tror att boken kommer att gå hem hos de flesta deckarläsare, inte minst p g a de intressanta kvinnoporträtten. Jag rekommenderar den varmt till hängmatteläsningen i sommar!

Boken kan bl a köpas här.

Dezmin

Vikten av genrer

Det har pågått en del diskussioner bland författare lite här och var på nätet om genrer och om det egentligen är så viktigt att genrebestämma en bok. Och till råga på eländet har det börjat dyka upp undergenrer också. Varför kan en bok inte bara få vara en bok?
Anledningen till att man delar in böcker i olika genrer är för att läsaren ska hitta det den söker efter. Idag är det dessutom vanligt att olika genrer korsas i en bok och därför behövs lämpliga undergenrer. Det här har många förlag missat helt. Man använder istället genrer som man tror ska locka en läsare, trots att innehållet inte motsvarar etiketten. Det gör att man som läsare känner sig lurad och förtroendet för nästkommande titlar hos förlaget, sjunker.
Om det står skräck, vill inte jag läsa fantasy. Om det står thriller, vill inte jag läsa en deckare. Om det står psykologisk thriller, vill inte jag läsa en segdragen mörk relationsroman.
I USA är man väldigt duktig på att dela in böcker i genrer och subgenrer, detta för att underlätta för läsaren att hitta vad de söker. I Sverige är undergenrer knappt uppfunnet och vilken genre man sätter på boken, spelar inte så stor roll, bara läsaren lockas.
Det här är ett jädrans otyg för oss som letar efter speciella historier inom en genre och jag har sedan länge slutat lita på förlagens etiketter.

Men varför kan inte en bok bara få vara en bok ändå? Det viktiga är ju att locka läsarna.
Låt mig dra en liknelse. Om jag går till en mäklare i jakten på en herrgård och mäklaren utbrister: ”Varför just en herrgård? Kan inte ett hus bara få vara ett hus? Kom ska jag visa dig några fina torp som är till salu.” Då blir inte jag särskilt glad eftersom jag vet vad jag vill ha. Jag vill ju att mäklaren ska visa mig ett utbud av herrgårdar och inte av torp.
Eller, om jag ska köpa en BMW och bilhandlaren säger: ”Varför kan en bil inte bara få vara en bil? Kom ska jag visa dig en fin Ford som vi har.”
Det är samma sak när det gäller böcker. Som läsare vet jag vad jag gillar och vad jag vill läsa, då vill jag också ha det jag blivit lovad och ingenting annat.
Och om en bok innehåller genrer som korsar varandra, eller har karaktärer med egenskaper som just jag tycker om, är undergenrer det absolut bästa alternativet för att läsaren ska kunna identifiera dessa böcker.
Tyvärr är det här inget som man i Sverige fäster sig vid nämnvärt.
Jag vet att jag tagit upp detta förut, men det måste uppenbarligen sägas om och om igen eftersom främst författare, inte tycks förstå vikten av att genrebestämma en bok. Speciellt olyckligt är det ju om man faktiskt skriver genrelitteratur. Hur kan man då inte förstå varför genreindelningen är så viktig?

Jag tror att alla (både författare och läsare) skulle tjäna på att inte göra sitt bästa för att lura läsarna med en illa vald etikett på en bok.
För mig är det obegripligt varför man inte definierar rätt genre. Ingen vinner ju något på att lura någon annan. Inte i längden i alla fall.

Dezmin