Blev det som du tänkt dig?

Något jag funderat mycket på sedan jag tog en paus från skrivandet, är vad jag ville göra när jag gick ut högstadiet, hur planen såg ut då, och hur det blev.
Jag minns att det jag helst hade velat göra var att läsa till advokat, men eftersom det är en väldigt lång utbildning och då jag var fruktansvärt skoltrött, valde jag en yrkesinriktad utbildning på gymnasiet och la alla juridiska planer på hyllan.
Ångrar jag mig idag?
Det gör jag faktiskt. Just juridik har alltid intresserat mig, speciellt när det gäller brottmål.
Jag kommer aldrig att bli advokat, men jag TROR att anledningen att jag valde att just skriva spänningsromaner är för att lagen (och eventuella kryphål i den) alltid har fascinerat mig.

Vad tänkte du bli när du gick ut högstadiet?
Och fullföljde du den planen, eller blev du något annat istället?

Dezmin

Vad får man skriva om när man skriver om brott?

Den frågan kommer upp vid jämna mellanrum i olika författarforum. Nybörjare (oftast) som är oroliga över att allt för detaljerade tillvägagångssätt, eventuellt kan användas av någon som planerar mörda någon annan.
För det första kan aldrig du som författare råka illa ut för att du skrivit en bok som någon sedan använder sig av för att mörda någon annan. Det har mig veterligen bara hänt en enda gång (i USA) och då var det förlaget som drogs inför rätta (och inte författaren), men den boken var också skriven som en mordmanual.

För det andra. De allra flesta som planerar mörda någon, använder inte böcker (åtminstone inte romaner) för att skaffa sig idéer och kunskap om hur de bäst kan ha ihjäl någon annan.
Faktum är att i de allra flesta fall vet den som planerar en sådan handling avsevärt mer om olika mordvapen och hur man bäst använder dem än vad många författare som fantiserat ihop ett mord gör. De flesta som tänker begå en sådan handling inhämtar kunskapen från internet, varför också sökhistoriken på elektroniken som beslagtas vid en husrannsakan ofta utgör en del av bevisunderlaget.

Så, skriv hur detaljerat du vill, sannolikheten att någon som planerar ett mord ska hitta idéer och uppslag i just din bok, är försvinnande små för att inte säga obefintliga.
Låt fantasin (och detaljerna) flöda. Det viktigaste är ju att historien blir så bra som möjligt.

Dezmin

Jag tror att jag har skrivit min sista bok

Jag har skrivit i ganska många år nu. Längre än någonting annat jag ägnat min tid åt, jag brukar tröttna efter sju år och sedan vill jag testa något annat.
Man ska aldrig säga aldrig, men just nu känns det inte som om jag har några fler historier i mig och även om jag skulle få en idé, är jag tveksam till om jag orkar ta mig igenom ännu ett romanprojekt. Alla som skrivit en bok vet vilket maratonlopp det är och de senaste projekten har jag verkligen fått piska mig igenom för att slutföra.
Lex Limbo var ett rent nöje att skriva, jag minns glöden jag hade när jag skrev den.  Den glöden har jag inte lyckats uppbringa under de senaste två åren.
Jag har ju aldrig brunnit för skrivandet som sådana som skrivit sedan de var små, har gjort. Så kanske är det därför jag börjar snegla mer på andra intressen som jag haft parallellt med skrivandet.

Vi får se. Men jag fortsätter blogga i alla fall. Det är ju också en form av skrivande 🙂

Dezmin

Sommaren går mot sitt slut

Trots att det inte har varit så bra väder och trots att Coronapandemin satt käppar i de flesta resehjulen utomlands, har jag ändå haft en bra sommar.
Nu börjar flera länder häva inreseförbuden från andra länder, så under hösten är det tänkt att vi ska fortsätta lägenhetsletandet på Teneriffa.

Det här är nog första sommaren (sedan jag minns inte när) som jag har gjort så lite som möjligt och mest slappat. Det har varit skönt det med, för nu känner jag mig väldigt utvilad inför hösten.

Vad har ni gjort i sommar? Och hur ser era planer ut inför hösten?

Dezmin

Där kräftorna sjunger av Delia Owens

Förra veckan blev en väldigt intensiv vecka, så jag fick lägga bloggandet åt sidan för att hinna allt. Men jag hann läsa boken Där kräftorna sjunger, så här kommer recensionen.

Boken handlar om Kya Clark vars mamma plötsligt lämnar henne och hennes syskon när Kya är sju år gammal. Därefter lämnar syskonen skjulet de bor i, en efter en och till slut är hon ensam kvar med sin pappa. En pappa som inte är snäll och som oftast är borta längre perioder och dricker. När Kya är tio år försvinner även han för gott.
För första gången på länge, när det gäller böcker som befinner sig lite mellan två genrer, har förlaget satt rätt etikett. Boken klassas som en roman eftersom mordet tar upp en väldigt liten del av handlingen. Det mesta handlar om Kya och hennes kamp att överleva som föräldralös och alla fördomar som finns om henne, men givetvis får mordet sin upplösning också.

Den här boken var bland de bästa jag läst på länge! Känslan efteråt påminner om den jag hade efter att ha läst Konsten att höra hjärtslag.
Det enda lilla minuset var språket i dialogerna där författaren har förvissat sig om att man som läsare verkligen ska läsa replikerna som karaktärerna pratar. Hon skriver alltså mej, sej och dom i dialogerna och istället för t ex tappade, skriver hon tappa’ och istället för letade, skriver hon leta’ o s v.
Men undantaget det är det en helt fantastisk bok om hur elaka rykten uppstår kring någon som de inte vet mycket om och hur grupptryck gör att vi ibland tar beslut som går rakt emot det vi egentligen vill.

Där kräftorna sjunger

Det här blir mitt sista inlägg inför sommaren, så jag vill även passa på att önska alla en trevlig sommar!
Och har ni inte hittat någon bra läsning inför semestern, vet ni vad ni ska läsa nu! 🙂
Boken kan bl a köpas här.

Dezmin

Mer läsning

En bra sak med att få lite mer tid är att jag också hinner läsa fler böcker.
Nästa bok som jag tänker läsa är den här:

Där kräftorna sjunger

Den handlar om följande:

En oförglömlig berättelse om naturens krafter och ensamhetens pris. Kya Clark lever ensam och i samspel med naturen utanför en liten stad vid North Carolinas kust. Byborna kallar henne ”Träskflickan” och har i många år spridit elaka rykten om henne. När en stilig quarterback hittas död i våtmarken blir hon därför omedelbart misstänkt och en mordutredning inleds. Men Kya är långt ifrån den obildade enstöring som alla tror, och snart uppdagas sanningen om hennes liv.

Den här boken har blivit en internationell succé och jag tycker att handlingen låter både annorlunda och spännande. Jag kommer att ha överseende med att den förmodligen är en klassisk polisdeckare, jag är ju inte så överförtjust i just sådana upplägg, men i det här fallet kan jag blunda för det. Det har jag gjort förr om storyn verkar riktigt lovande.
Jag återkommer med en recension när jag läst den.

Dezmin

 

Tid att njuta

Igår släpptes Mig skall intet fattas, så nu kan jag äntligen ta det lite lugnare.
Det är skönt att jobba på ett helt annat sätt sedan vi startade förlaget, för tidigare har det ju nästan varit tvärtom: När boken finns ute börjar jobbet med att vara ute och marknadsföra den.
Eftersom förlaget riktar sig direkt till vår målgrupp, behöver jag inte längre tänka i de banorna och för mig som inte tycker det är speciellt roligt att vara ute och sälja böcker (eller att prata om dem) är det en väldigt stor lättnad att slippa den delen.

Några av er har ju förköpt boken och en del har redan hunnit läsa ut den.
Det ska bli intressant att se hur den kommer att mottas av läsarna, men hittills ser det hoppfullt ut i alla fall och eftersom det är första gången jag skrivit en bok med lite mer djup än tidigare alster, blir det extra spännande att se hur andra upplever den.

Nu ska jag fortsätta att njuta av en lite lugnare tillvaro, för den kommer ju inte att vara i all evighet. Vi har manus som ska läsas och övervägas en eventuell utgivning och utöver det har jag en del jobb som släpar i hemmet.
Men idag ska jag bara ta det lugnt och njuta av min lediga tid.
Hoppas att ni andra också har en fin vecka! 🙂

Dezmin

Molly’s Game

Det är sällan jag hinner se filmer numera och när jag väl har tid, brukar det vara svårt att hitta någon med en handling som jag inte känner att jag har sett tusen gånger förut i olika versioner.

Men i förra veckan hittade jag en film på Netflix som verkade intressant och som var riktigt bra: Molly’s Game.
Filmen är en sann historia baserad på boken som är skriven av Molly Bloom, en lovande freestyleåkare som kraschar på en tävling och aldrig kan tävla mer.
Istället för att plugga på juristlinjen (som tanken var från början) flyttar hon till LA för att ägna ett år åt att finna sig själv.
Där kommer hon så småningom i kontakt med Dean, en misslyckad fastighetsmäklare som ordnar underground pokerkvällar åt rika människor och hon börjar jobba för honom på kvällarna.
Snart börjar hon inse att hon själv skulle kunna ordna liknande pokerspel och börjar således rigga dem själv.

Det här är alltså en sann historia om en ung kvinna som av en slump hamnar i en värld som hon från början inte vet något om, men som hon snabbt lär sig allt om och där hon börjar dra in stora pengar på att arrangera pokerkvällar.
Men som med allt annat är det inte helt riskfritt och när hon hamnar i New York, går hon från att ha arrangerat pokerkvällarna på laglig väg, till att korsa gränsen och beblandar sig då med människor som är mindre trevliga.
Jag ska inte avslöja mer, men tipsar om filmen.
Jag har en förkärlek för verklighetsbaserade berättelser och den här var riktigt bra!

Dezmin

Nu kan man beställa från mig

Igår landade Mig skall intet fattas hos mig 🙂
Jag tar redan nu emot beställningar och den som är intresserad av ett signerat ex, kan mejla mig så tar vi det därifrån. Den blir något dyrare om man beställer från mig eftersom jag måste lägga på porto (200 kr inkl frakt).
Det går även att provläsa de två första kapitlen av boken hos Adlibris och Bokus.

Eftersom boken anlände tidigare än beräknat, kommer vi förmodligen att också släppa den lite tidigare än i slutet av maj. Men vill man ha den så fort som möjligt, är det från mig man måste beställa.

Hoppas ni ska gilla den nu 🙂

Dezmin

Andras döttrar av Amy Gentry

Andras döttrar var en helt okej bok.
Jag trodde kanske att den skulle vara lite bättre än den var, men blev åtminstone inte besviken.

Andras döttrar
Andras döttrar handlar om följande:

När Julie är tretton år blir hon bortförd och kidnappad från sitt hem. Familjen blir djupt skakad men lyckas ändå behålla hoppet om att Julie en dag ska komma tillbaka. Plötsligt en kväll många år senare ringer det på dörren och en ung kvinna som presenterar sig som Julie stiger på. Den försvunna flickan är mirakulöst nog tillbaka igen och familjens lycka vet inga gränser, men snart börjar Julies mamma Anna mot sin vilja att tvivla på om flickan verkligen är deras försvunna dotter. Hon försöker att förtränga sina känslor men det går inte och när hon blir kontaktad av en privatdetektiv som intresserat sig för ärendet börjar ett smärtsamt sökande efter sanningen om den flicka hon hoppas är hennes försvunna dotter.

Med högt tempo, karaktärer som stannar kvar, ovisshet in i det sista och ett starkt engagemang för samhällets utsatta är Andras döttrar en bok för alla som läst och älskat titlar som Kvinnan på tåget och Gone Girl. Författaren Amy Gentry har inspirerats av fallet med den kidnappade flickan Elizabeth Smart i Utah 2002.

Jag skulle kanske inte säga att tempot är så jättehögt, men historien har ett fint driv. Dock stannas den upp mellan varven av onödiga transportsträckor och längre miljöbeskrivningar, men på det hela taget var den lätt att läsa.
Det är lite förvirrande i början innan man får koll på vilka karaktärerna är. Detsamma gäller namnen som avlöser varandra och det tar nog ett eller två kapitel innan jag förstår att det är tillbakablickarna med identiteter som Julie haft från att hon försvann.
Men är det verkligen Julie som kommit tillbaka, eller är hon en fullständig främling? Den frågan hänger kvar ända tills slutet och jag pendlar hela tiden mellan att tro att det är deras dotter och att misstänka att hon är någon helt annan. Julie har varit borta i åtta år och var alltså tretton när hon försvann.
Just sådana här historier får mig alltid att undra hur det är möjligt för en förälder att inte känna igen sitt barn, även om många år passerat sedan de försvann.
Jag ska ta ett exempel.
Teveserien Vänner går i repris på Paramount Network och jag har roat mig med att se på den igen. Kommer ni ihåg Ross son Ben? Och minns ni hur han som spelade honom såg ut när Ben blev lite äldre? Alltså när han var ungefär sju åtta år.
Det intressanta är att jag och maken hittade en film för ett par veckor sedan på Netflix som vi såg. Den hette Dismissed och kom ut 2017. Så fort vi såg skådespelaren som spelade eleven, utbrast vi nästan samtidigt: ”Det där måste vara Ben från Friends.”
Det var förvisso fel, men vi var inte helt fel ute. Skådespelaren i Dismissed heter Dylan Sprouse och han har en tvillingbror som heter Cole Sprouse. Cole Sprouse var den som spelade Ben som lite äldre i Vänner.
Poängen här är att om man t o m kan känna igen någon annans barn, trots att många år har passerat sedan vi såg det sist, hur sannolikt är det då att en förälder till sitt eget barn inte skulle känna igen det, även om det gått många år sedan de såg barnet sist?
Jag förstår att det kan vara svårt om barnet försvann när det bara var ett par år eller yngre, men när det nått skolåldern borde man väl kunna avgöra?
Jag är nog inte rätt person att besvara frågan, men jag lägger ut den ändå. För det är något som jag alltid har undrat.

Jag kan i alla fall rekommendera Andras döttrar som fick mig att sväva i ovisshet ända till slutet.
Boken går bl a att beställa här.

Dezmin