Inför vintern

Jag är ingen stor fantast av hösten (även om den är enklare att genomlida än vintern) men september brukar gå ganska bra. I oktober börjar man bli varse hur dagarna blir allt kortare och november är en riktigt mörk månad. Sedan lyser det upp lite i december i och med julen, men därefter ska man stå ut med hela januari och februari innan man börjar skönja ljuset i tunneln.
Även om kylan bitvis kan vara hemsk här uppe under vintrarna och ihärdiga snöfall sällan uppskattas, är det ändå mörkret jag tycker är värst. Finns det någonting positivt med snön så är det att den lyser upp lite i allt det dunkla.
De fåtalet ljusa timmarna under årets mörkaste månader, räcker liksom inte till för att kompensera när det känns som om det är natt större delen av dygnet.
Jag vet att det finns många som uppskattar vintrarna, men jag blir nog aldrig en av dessa, det är helt enkelt ingen rolig årstid. Alls.
Vi har ju gått in för att köpa lägenhet på Teneriffa på allvar nu, men allt tar alltid mer tid än vad man från början trodde och därför försöker jag peppa mig lite för att ta emot ännu en vinter på ett så positivt sätt som möjligt.
Vad gör ni för att vintern ska bli lättare att genomlida?

Dezmin

Höstläsning eller filmtips

Skulle behöva lite tips på böcker att läsa under hösten. Helst inom spänningsgenren.
Det hade varit kul att hitta något riktigt bra och spännande att läsa under de mörka höstkvällarna, kanske har någon av er läst någon bok under sommaren som ni tycker fler borde läsa?

Alternativt filmtips i samma genre. Det funkar också 🙂
Jag vet inte om det bara är jag, men var inte filmerna bättre förr? Det var länge sedan jag såg en film som gjorts under de senaste åren som jag tyckte höll samma kvalité på intrigen som filmerna gjorde för säg tio eller tjugo år sedan.

Dezmin

Dags att mjukstarta bloggen

Då var sommaren slut och blogguppehållet är över.

Vi har haft en superfin sommar här uppe och mitt höstprojekt blir att fortsätta leta lägenhet på Teneriffa. Vi har hittat två lägenheter som är intressanta varav vi inleder budgivningen på den första under den här veckan.
Jag hoppas att köpet blir av under hösten för det hade varit så himla skönt att åka ner dit i vinter när det är som kallast här och sommarvärme där.

I övrigt händer det inte så mycket. Förlaget rullar på som vanligt, men skrivlusten lyser fortfarande med sin totala frånvaro.
Hur har sommaren varit för er?

Dezmin

Den oskyldiga bedragerskan

Då var det dags för en recension igen och den sista innan sommaren. Det här blir också mitt sista inlägg innan sommaruppehållet.

Den oskyldiga bedragerskan är skriven av Johan Elfner och det här är första gången jag läser något av honom, trots att han skrivit några böcker sedan tidigare.
Handlingen kretsar kring ett försäkringsbedrägeri och alla karaktärer som blir indragna i svindleriet (både de som blir indragna ofrivilligt och de som deltagit högst frivilligt).

Den oskyldiga bedragerskan


Elfner har gjort sin research och så långt det varit möjligt hållit sig till den, tack som fan för det! Jag började nästan förlora hoppet om trovärdiga berättelser sedan mina senaste två bekantskaper med spänningsgenren, skrivna av svenska författare.
Det är en riktigt bra bok också. Språket flyter fint och det är korta kapitel, vilket skapar driv. Jag tänker hela tiden att jag hinner läsa ett kapitel till och ett till och vips har hundra sidor flugit förbi.
Boken bjuder kanske inte på några direkt oväntade vändningar, men det gör inget för det händer något hela tiden och som läsare undrar man oavbrutet hur det ska gå för personerna. Vem ska gå vinnande ur det här och vem kommer att få plikta med sitt liv?
Möjligen känns slutet en aning tillrättalagt, men det spelar inte så stor roll för Elfner har tagit mig med på en fartfylld och spännande resa och underhållit mig väl under de 370 sidorna.
Jag kan varmt rekommendera Den oskyldiga bedragerskan till sommarens hängmatteläsning!
Boken går bl a att beställa från Adlibris.

Ha en supertrevlig sommar nu och funderar ni fortfarande på vad ni ska läsa i sommar, kan ni börja med den här! 🙂

Dezmin

Min sommar

Här uppe har vi haft finfint väder de senaste dagarna, så det känns som om sommaren har kommit på riktigt nu.
Jag brukar ju alltid ta ett sommaruppehåll med bloggen och det ska jag göra även i år, men jag kommer att recensera en bok till innan dess. Bara jag tar mig tid att läsa den.

Vad planerar ni att göra i sommar?
Själv blir jag nog hemma hela sommaren, men reser eventuellt utomlands i höst en sväng.
Är det något speciellt ni planerar läsa får ni gärna berätta om det också. Kanske hittar jag några boktips också 🙂

Dezmin

Inte bara amen och halleluja av Aili Lundmark

Dags för en recension igen och den här gången är det en feelgood.
Den handlar om följande:

”Josefin är en ganska vanlig 25-åring. Hon har ett jobb och drömmer om den stora kärleken. Mycket av sin tid ägnar hon åt Påskkyrkan. När hon får ett erbjudande om att arbeta med bibelskolan som den karismatiske pastor Torsten förestår känner hon att lyckan ler mot henne. Det här måste vara Guds plan, att hon ska vara nära Torsten och hjälpa honom att förverkliga sina visioner. Dessutom är hon säker på att det är meningen att hon ska bli hans fru.

Torstens makt växer sig allt starkare, Josefin börjar mer och mer att se saker och ting på hans sätt. Men att vara hans högra hand visar sig vara slitsamt, hon måste ständigt stå beredd att rycka in, vilket går ut över hennes eget liv.

Efter en otäck olycka återvänder Torsten till församlingen och säger sig vara utvald av Gud att utföra Hans uppdrag. Men är Torstens avsikter verkligen goda? När en av de andra pastorerna ifrågasätter församlingens ekonomi tar saker och ting en mörk vändning. Kommer Josefin att inse sanningen i tid?”

Inte bara amen och halleluja

Det här var en ganska rolig bok. Josefin är helt inställd på att hon ska bli Torstens fru och ser därför inga problem med hur han styr församlingen. Förblindad av sin tro på Gud (och Torsten) låter hon det mesta som andra människor hade ifrågasatt, passera förbi med ursäkten att det är Guds vilja (eller Torstens).
Aili Lundmark har på ett snyggt sätt satt fingret på hur både tron och kärleken har en förmåga att förblinda även den mest rationellt tänkande individen, därför blir boken både underhållande och tänkvärd.
Det krävs en del innan Josefin äntligen vaknar och tar sitt förlorade förnuft till fånga.
Hade jag fått önska någonting så hade det varit att Lundmark tagit ut svängarna ännu lite mer, men det här räcker ändå gott för att man ska bli både förfärad och ibland skratta högt över hur Josefin lyckas hitta godtagbara förklaringar till varför Gud (och Torsten) tvingas agera som de gör.
Jag kan varmt rekommendera den här boken till alla som gillar feelgood med det där lilla extra.

Dezmin

Nu var det ett tag sedan jag skrev

Men det beror mest på att det varit så mycket annat.
På förlagssidan har vi precis släppt en bok och nu har redan arbetet med nästa tagit vid.
På den privata sidan är det mycket som måste tas tag i innan sommaren.
Utöver det händer det inte speciellt mycket, allt är som vanligt, och därför finns det inte så många ämnen att skriva om heller.
Jag har i alla fall fått en bok som jag kommer att recensera nästa tisdag och hittills verkar den bra.

Vad gör ni så här mitt i våren?

Dezmin

En avgörande ledtråd av Peter Gissy

Trots att författaren varit verksam länge, är det här första boken jag läser av honom.
Det var egentligen ren tur att jag tackade ja till den här boken, för jag läser sällan böcker som är längre än 400 sidor och den här är på drygt 600 sidor, men jag glömde kolla sidantalet.

En avgörande ledtråd handlar om följande:

”När tjugotvååriga Jessica hittas mördad i en skog utanför Göteborg har gärningsmannen bara lämnat efter sig en enda ledtråd: ett halvt spelkort. Michelle Mohlin, före detta polis och nybliven rättspsykolog, antar mördarens utmaning om att ta reda på vad kortet står för, och gör strax sina egna tolkningar i ett försök att locka fram en reaktion från förövaren. Snart får hon mycket riktigt ett genombrott, men situationen förändras radikalt när en kvinna samtidigt försvinner under omständigheter som kan kopplas till mordet.

Michelle måste hitta den kidnappade kvinnan innan det är för sent. Men så tvingas Michelle konfronteras med mördaren på ett sätt hon inte tänkt sig, och inser snart att hennes eget liv är i fara.”

En avgörande ledtråd

Det här är den andra författaren på raken som jag läser en bok av och som gjort research, men valt att i princip helt frångå den. Jag kan inte låta bli att undra varför man ödslar tid på att göra research om man ändå inte tänker dra nytta av den. Det borde ju vara ett fasligt extraarbete som dessutom inte tjänar något syfte, tänker jag.

Trots att det är en tegelsten lyckas Peter Gissy hålla spänningen uppe under större delen av boken. Visst hade den kunnat kortas en del, men på det stora hela har han gjort ett mycket bra jobb berättartekniskt.
Även om bristerna i förankringen kring hur polisarbetet och lagarna fungerar i verkligheten gör det lite svårt för mig att helt flyta med i berättelsen, bidrar de vältecknade karaktärerna till att jag ändå vill läsa vidare för att veta hur det ska gå för dem.
Jag tror att den här boken går hem hos alla som gillar en längre stunds verklighetsflykt där drivet i handlingen och de korta kapitlet, gör den svår att lägga ifrån sig.

Dezmin

Ljuset i tunneln

Äntligen sommartid och jag har överlevt ännu en vinter! Nu börjar man faktiskt kunna ana ljuset i tunneln.
Den 15/4 avgörs vinnaren av Selmapriset och nu har de tio nomineringarna krympt till topp tre.
Det är jag, Magdalena Stjernberg och Boel Werner kvar och precis som när jag nominerades till Deckarakademin vet man redan nu att det blir en kvinna som vinner.
Hittills har alltid en roman vunnit, men ni får gärna fortsätta hålla tummarna för mig 🙂

I övrigt har jag deklarerat och bockat av lite andra göromål som hängt över mig. Känns skönt att få undan saker och ting för jag får ingen ro så länge jag vet att jag har saker jag måste göra och som inte försvinner av sig själva.
Nu när det lugnat ner sig lite ska jag även försöka läsa lite mer böcker, tänkte jag.

Positivt också att det snart är sommar igen.
Vad gör ni för roligt så här under våren?

Dezmin

Jordanden av Susanne Boll

Nu var det ett tag sedan jag recenserade en bok, så det här blir årets första.
Jordanden av Susanne Boll handlar om något så ovanligt som män som våldtas och eftersom jag alltid uppskattar böcker som sticker ut i mängden, blev jag genast nyfiken på boken som beskrivs som en ”Vera Lilja-Thriller”.
En man hittas ihjälfrusen och våldtagen i Judarskogen och Vera (som är psykolog) hjälper Kenneth Karlsson, som håller i brottsutredningen, med fallet.
Det dröjer inte länge förrän ännu en man blir brutalt våldtagen och jakten på gärningspersonen intensifieras.

Jordanden

Jag börjar som vanligt med det som fungerar mindre bra.
Det här är långt ifrån första gången som ett förlag etiketterar en bok som en ”thriller”, men där innehållet till största delen handlar om relationer. Inget fel med relationer, jag läser gärna om sådana, men jag vill också få det jag blivit lovad. Har jag blivit lovad en thriller, förväntar jag mig också att majoriteten av innehållet ska innehålla nerv eller spänning. Jag vet inte varför förlagen gör så här, kanske för att öka intresset för boken, men personligen känner jag mig lurad. Jag får nog helt enkelt lära mig att det aldrig går att lita på de svenska förlagens genrebedömning och istället börja gissa mig till vad det är, genom att läsa baksidestexten väldigt noga.
Detta är ju dock inget som bara Hoi gör sig skyldiga till och definitivt inget man kan rikta anklagelser mot författaren för. Jag bara nämner det eftersom det är en ständigt återkommande irritation vid det här laget.

Innehållsmässigt då?
Det är absolut inget fel på själva idén, jag tycker att den är nytänkande och spännande. Problemet är (förutom att brottsintrigen får för lite utrymme i handlingen) dess bitvis bristande trovärdighet. Först tänker jag att författaren kanske inte gjort någon research, men när jag sedan läser på slutet att hon har gjort den men valt att avvika från den, blir jag lite konfunderad. Som författare måste man givetvis ibland frångå verklighetens scenarion för att intrigen ska fungera och så länge man som läsare förstår varför författaren valt att göra så, stör det mig inte alls.
Men i just det här fallet hade ingenting i intrigen blivit lidande av att författaren hållit sig till fakta, faktum är att det i vissa avseenden t o m kunnat göra den mer spännande, och då får man som läsare svårare att förstå syftet.
Spelar det verkligen någon roll om det är trovärdigt eller inte?
För mig innebär det en avgörande skillnad eftersom varje gång jag stöter på rena felaktigheter som inte kan försvaras av dramaturgin, slungas jag ur texten och blir medveten om att det är fiktion jag läser. Jag tappar alltså koncentrationen, vilket är lika tråkigt varje gång det händer eftersom jag gärna vill känna att jag sugs in i boken och sedan stannar där till sista sidan.
Även antagonisterna i boken hade kunnat nyanseras bättre, för inte ens ”fulingarna” i en bok, är ju rakt igenom onda.

På den positiva sidan ligger författarens styrka i att skildra relationer och att hitta intressanta karaktärer.
Jag tycker t ex att det är en frisk fläkt att låta Kenneth Karlsson vara homosexuell. Det blir ju intressantare att följa en sådan än de vanliga försupna kommissarierna och deras kvinnobekymmer, för sådana har väl de flesta läst sig ganska less på nu.
Det är också en fröjd att få följa Vera i hennes relation med Nico, samt den hon har till sin syster och sina vänner. Nu har jag inte läst de tidigare böckerna i serien och hade därför lite svårt att hänga med ibland, men det mesta klarnar då författaren är skicklig på att väva in bakgrunder i handlingen, utan att det får drivet att stanna upp.
En annan kul grej med den här boken är att Katarina har tagit författarfotot.
Jag kan varmt rekommendera Jordanden till alla som gillar att läsa om relationer och där brottet fungerar mer som en sidointrig.
För relationer kan Susanne Boll på sina fem fingrar och att skapa spänning och utmaningar hos dem behärskar hon också väldigt väl.

Dezmin