Narrative slips

Det här med att visa och inte berätta.
Man skulle kunna diskutera det i evigheter, för alla som skriver tycks ha lite olika uppfattningar om när man bör visa och när man bör berätta något.
Randy Ingermanson har skrivit om det, där han också summerar det hela så här:

How do you decide when to show a scene in full, and when to fast-forward through it using a narrative slip? That’s easy. Show the important stuff; tell the fluff.

Alltså, visa det viktiga och berätta fluffet.
Då återstår förstås frågan vad som är viktigt i berättelsen och vad som är fluff.
Om man bara har en intrig, är det ingen konst. Men hur gör man om man har flera (som jag börjar inse att jag har i det manus jag kommer att skriva härnäst)? Jag kan ju omöjligt visa allt, för då sitter jag där med en tegelsten till bok och det var inte riktigt tanken. Det enda jag med säkerhet vet är att huvudintrigen måste få det största utrymmet. Frågan är hur mycket plats biintrigerna ska få ta?
Tips någon?

sig

Annonser

6 responses to “Narrative slips

  1. Nu är jag inte helt säker på att jag tänker på samma sak som du här. Menar du att ”visa” skulle vara det samma som att få till en massa extra ord i en viss scen?
    För mig är visa synonymt med gestalta. Ofta i färre ord än om man berättar. Att gestalta är ett sätt att få läsaren att uppleva att hen är inne i berättelsen. Känner dofter, ser färger, upplever känslor. Med hjälp av sin egen inre vetskap om hur saker och ting är. Det är där man ska undvika att använda ord av typen ”känner”.
    Ett kort exempel: Hon sprang barfota genom hagen och märkte att gräset kändes kallt och vått.
    Eller. Gräset var kyligt under hennes nakna fötter när hon som en skrämd hind flög genom hagen.
    Nu la jag till att det gick snabbt också…
    😀

    Gilla

    • Jag menar visa med gestaltning precis som du är inne på. Men när man gestaltar något har det ju en tendens att bli längre scener än när man berättar något. T ex kan man ju berätta att en karaktär suttit på ett café och pratat med en vän. Men om du gestaltar samma scen går du antagligen in i konversationen på ett tydligare sätt, där även dialogen mellan dem får utrymme.
      Så, det är alltså det jag undrar lite över 🙂 Om även biintrigen är viktig att gestalta, hur mycket utrymme bör den då få? Om man nu inte vill skriva en tegelstensroman (vilket inte var min tanke).

      Gilla

      • Då får man ju tänka om den där dialogen tillför berättelsen något. För i en dialog kan man ju på ett väldigt behändigt sätt lägga in information av olika slag.
        Kanske personerna pratar om en någon, eller kanske man på ett smidigt sätt kan få in hur vädret är (om det är viktigt att veta). Så genom att lägga till ite på ett ställe, kan ju vara att man slipper skriva något på ett annat ställe – och få det hela på ett trevligare sätt för läsaren.

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s