Tycker att det här med genrer blir allt mer luddigt. Fler och fler av dem tenderar att gå in i varandra och då är det ju inte en renodlad genre längre. Men det tror jag bara är bra.
För jag tänkte på det när jag läste Susanne Ahlenius blogg igår.
Hon har varit på romancekurs, alltså en kurs i hur man skriver genren romance. Hon skriver bl a så här om det.
När det gäller Romance ska självklart kärleksrelationen vara den centrala delen och om du skulle plocka ur den ur berättelsen finns inte mycket intressant kvar. That´s amore!
Och lite längre ner följande.
Om jag idag skulle plocka ut kärleksrelationen i mitt manus har jag fortfarande en jäkligt bra deckare och det fungerar inte i Romance.
Det här fick mig att fundera lite kring min egen kommande bok.
Om jag lyfter ut delarna som kretsar kring den stiftande, och senare, allt djupare bekantskapen mellan Jesse och Olivia, skulle nog en del av spänningen försvinna också. Delar av handlingen går ju nämligen ut på hur Olivia lär känna Jesse och Jesse är en karaktär som man som läsare hela tiden har svårt att sätta fingret på. Är han ett hot mot Olivia, eller en undsättare för henne? Jag är osäker på om brotten som begås skulle bli lika intressanta att finna ett svar på, om det inte var för relationen dem emellan.
Jag säger inte att min bok hamnar i romancegenren, för det gör den definitivt inte. Dock tror jag att de flesta genrer blir mer intressanta om man flätar in kärleksrelationer i dem. Tror inte ni också det?
Kan man egentligen jobba med sitt manus, om man redan i förväg bestämt så strikta regler? Jo, alltså! Givetvis om man skriver en deckare att man då måste ha med ett mord. Minst! Men för övrigt!
Anne Rice skriver fantastisk bra romaner där karaktärerna är vampyrer. Åsa Larsson skriver fantastiskt bra romaner som också är deckare. t.ex.
Och är det inte det man vill läsa? Nåt som känns ”helt” och trovärdigt?
Oavsett genre.
GillaGilla
Jo, det är nog lite dit jag vill komma. Att man begränsar sig nog rätt mycket om man håller sig strikt till en och samma genre. Samt att berättelsen tenderar att bli mer ”statisk” då. Oavsett vilken ”genre” man skriver i.
GillaGilla
Jag har också varit med om att man börjar skriva på nåt men att det sedan visat sig bli nåt helt annat än man trodde och tänkte från början. Som visade sig vara mycket bättre!
Det hade man ju missat om man hade låst sig till att något skulle vara på ett visst sätt.
GillaGilla
Ja, precis. Men jag tycker många gånger det är det som är det roligaste. När man har tänkt sig en sak, men blir glatt överraskad av att det är något helt annat man skrivit 🙂
GillaGilla
ja, absolut! 😀
GillaGilla
🙂
GillaGilla