Jag fick frågan både igår på seminariet och i ett mejl från en läsare och från läsaren kom det en fråga till. Läsaren vill vara anonym och det får vederbörande såklart vara. Men den första frågan (som även kom från någon som satt som åhörare på seminariet) var denna:
Hur mycket research ligger det bakom boken?
Rätt mycket, skulle jag vilja hävda och det tror jag även att jag bloggat om tidigare. Om jag inte lagd ner lite tid på den biten skulle nog den här historien varit omöjlig att skriva, åtminstone att teckna ner den på ett bra sätt. Vilket tar oss till fråga nummer 2 som jag fick från läsaren som mejlat mig:
Hur nära verkligheten har du lagt dig undrar jag? Flera scener har detaljer som jag har svårt att tro att du fantiserat ihop.
Fast detaljer kan man ju också flytta från en faktiskt händelse till en påhittad dito 😉
För det är en roman, en fiktiv historia.
En annan fråga (som ställdes på skämt) kom från en läsare som jag träffade på biblioteket i måndags och var följande:
Jag har en fråga efter jag läst din bok. Vad jobbar din man med egentligen? Hehehe.
De här återkommande frågorna (tillsammans med den upprörda recensentens tolkning av boken) gör att jag ibland leker med tanken: Vad hade hänt om jag skrivit den under pseudonym och hävdat att den var sann? Det finns ju en känd deckarförfattare som marknadsförde en av sina romaner (som inte var en deckare) som just ”sann”. I alla fall stod det ”En sann historia” på den. År senare avslöjades att den inte alls var sann och då utbröt det en debatt om vad ordet ”sann” innebär i en bok? För vissa hävdar att även om det står på en bok att det är en ”sann berättelse” kan man aldrig som läsare utgå ifrån att den är det.
Så, hur stora friheter ska den som skriver ta sig egentligen? Eller beror allt på hur läsaren kan hantera ”sanningen”. För att citera en känd replik från en känd film med en känd skådespelare.
You can´t handle the truth!
Jag har inget bra svar på det här. Någon annan kanske har :)?
Signerat Dezmin 
Sanningen är svårtolkad och det skriver du ju själv om i boken. Jag har också ställt dig den där frågan även om jag inte heller kan förklara vad det är som jag tolkar in som för ”trovärdigt”. Fast att skriva den under pseudonym och hävda att den var sann hade nog bara förvärrat saken ytterligare tror jag.
GillaGilla
Haha, ja du kanske har rätt. Men det hade varit roligt att veta ändå 🙂
GillaGilla
Det där med sanning är intressant. För vems sanning är det i så fall? Författaren har kanske en version av sanningen, men läsare är ju fria att tolka böcker hur de vill.
GillaGilla
Jamen precis! Fast det som blivit lite lustigt i just det här fallet är att folk bitvis inte verkar läsa boken som fiktiv. Om jag t ex tar recensentens reaktion skulle man ju kunna tro att jag till övervägande del har skrivit en faktabok 🙂 Men du har helt rätt. Författaren har sin ”sanning” och läsaren sin.
GillaGilla
Jag anser att Marklund gjorde bort sig när hon hävdade att Gömda var sann. Om det står att en bok är sann förväntar jag mig inte att den till större delen ska vara hittepå. För då tappar ordet sann sin innebörd!
GillaGilla
Får nog hålla med dig där 🙂
GillaGilla
Det är alltid intressant hur en del tänker, alltså, ibland kan en fantasi med lätthet omvändas till en sanning. Sen är det väl så att man kan ju skriva en bok och säga att den är fiktiv men likväl kan det vara någon annans sanning. Men samtidigt är det då viktigt att klarlägga att det man skriver är fiktivt och att om någon känner sig träffad så var det inte författarens mening. För oavsett hur och vad man skriver så finns det kanske alltid någonstans, att det är någon annans verklighet. om man nu inte skriver om utomjordingar från Mars som kidnappar gula kaniner. Men kanske det också är någons verklighet? fast tror i så fall att denne inte mår så bra.;-)
GillaGilla
Jag håller med, för skriver man någonstans att något är fiktivt, har man ju klarlagt hur det ligger till.
Hahaha, nej den personen mår nog inte så bra, fast å andra sidan är ju det dennes sanning då 😀 Hur långt ifrån verkligheten den än ligger.
GillaGilla
Men hur är det då när man skriver en påhittad story där händelserna är tagna från verkligheten? är själva boken fiktiv? eller är det så att den kan kallas inspirerad av verkliga händelser? du vet vilken jag menar
GillaGilla
Då brukar man skriva som du är inne på, att den är inspirerad av, eller baserad på, verkliga händelser. Japp, jag vet 🙂
GillaGilla
Ja, det var ju intressanta frågor, haha. Skrattade lite åt den sista… 🙂 Ja, det där med sanningen igen. Jag tror att om man tar händelser ut verkligheten och placerar dem i sin egen historia så betyder det tekniskt sett att den är fiktiv, oavsett om det har hänt och vem. Även om man skulle skriva ner en självupplevd historia och ändra alla namnen och platsen och vissa andra små detaljer anses den väl fortfarande fiktiv? Det är iaf vad jag har hört.
GillaGilla
Ja, jag tror också att det förhåller sig på det sättet. Dock kan jag hålla med om det Linda skrev, att om man uttryckligen skriver att en historia är sann, bör den nog till största delen vara det också 🙂
GillaGilla
Jag kan bara prata för mig själv och mitt skrivande, min fantasi är enorm 🙂 vilket har gjort att jag kunnat få ihop 100.000 ord. It´s for me to know and for you to find out :):)
Självklart har en berättelse som är fiktiv ett spår av en själv i sig men den är fortfarande påhittad. Kan inte människor nöja sig med det? Eller har jag missat något?
GillaGilla
Jamen, det tycker jag också. Varför ska det spekuleras i allt för?
Ser fram emot att få ”find out” 😀
GillaGilla
vi är nyfikna av naturen tror jag 🙂 inser att jag nog kommer få mycket frågor kring vissa saker då jag skriver en del erotik 🙂
GillaGilla
Ja, det är vi nog 🙂 Hehe, risken finns ju, men samtidigt är det ju skoj när folk är intresserade av vad man skrivit 😀
GillaGilla
Det är fint att folk blir berörda 🙂
GillaGilla
Ja, det skriver jag under på! Hellre att man berör med sin text oavsett om det är på gott eller ont, än att den passerar med en axelryckning hos den som läst den 😀
GillaGilla
🙂
GillaGilla
Det är väl klart att man använder vissa saker som är sanna, alltså som har hänt, men placerar den bland fiktiva karaktärer i en annan miljö. När man skriver tar man ju hjälp av sina egna erfarenheter, även fast man lägger till och drar ifrån en del. Men inte är det sanning. I så fall hade man kunnat skriva en biografi (som ingen skulle vilja läsa) eller en faktabok. Kul iaf att du får så många frågor, det betyder att boken berör!
GillaGilla
Ja, det är ju så man gör :). Precis det är så man får se det, att den berör, oavsett hur den nu gör det 😀
GillaGilla
Spännande med frågor. Jag har också tänkt i de banorna med mitt första manus, att det skulle vara mer intressant om det var sant. Samtidigt är jag säker på att det måste spekuleras i vad som är sant eller inte i en berättelse. Fast det är ju lite kul också, bara du som berättare vet varifrån historien kommer. Vad som är sanning och vad som är påhittat. 🙂
GillaGilla
Haha, precis! Bara jag vet vad som har hänt och inte 🙂 Fördelen med att skriva en bok 😉
GillaGilla
Det där med sanningen alltså. Även om man skriver autofiktion så lägger man ju tillrätta, undviker att säga allt, väljer vad man berättar. Jag tycker väl att det intressanta är hur man berättar sanningar och ”sanningar”, att hur något som skrivs kan bli sant. Vad man tolkar ut ur det.
GillaGilla
Ja, det är ju det. Jag tror att en del läser in saker i en text som egentligen inte står där. Problemet när man tolkar alltså, att man får för sig saker 🙂
GillaGilla