Om rättvisa och upprättelse

Som jag berättade om igår har en läsare hört av sig. Jag tänker inte citera något den här gången, bara återge ämnet som sådant, men andemeningen i mejlet är det här med rättsrötan (som ju även förekommer i Sverige) samt polisens ”slapphänthet”.
Vederbörande hade läst min bok och tyckte att jag skulle ha fokuserat ännu mer på hur illa domstolarna fungerar i det här landet, på jävighet bland rättsväsendet, bevis som aldrig tas upp fast de kan vara avgörande, etc, etc.
Den mest kända skandalen i den svenska rättshistorien, i alla fall i nutid, torde vara fallet Thomas Quick, men det finns även en rad mindre uppmärksammade fall som väcker tvivel och misstro och jag förstår att som brottsoffer (var sig man fallit offer för en gärningsman, eller blivit oskyldigt utpekad) är det förstås en katastrof.
Tror jag att lagen är tandlös? Nej, det gör jag inte. Tror jag att den skulle kunna skötas och efterföljas bättre? Absolut. Men så är det nog i de flesta länder och det mesta av inspirationen till mitt skrivande har jag inte hämtat från det här landet heller. Dock har jag alltid fascinerats av den lilla människans kamp mot myndigheter och rättsväsenden. Speciellt intresserad blir jag när rapporteringar förefaller belysa något enbart från den ena sidan. Det finns alltid två sidor av ett mynt, som vi vet, och jag brukar vilja ta del av båda innan jag bildar mig en uppfattning om någonting.
För i slutändan handlar det om upprättelse för den som fallit offer för orättvisor eller missgärningar. Den uppnås genom att rättvisa skipas på något sätt. Och om upprättelsen är av mindre vikt, kan man förstås förlåta och gå vidare också.
Jag kommer att fortsätta belysa de här frågorna i det jag skriver om eftersom de intresserar mig. Men jag kommer antagligen inte att gå in på något mer djuplodande plan i dem. Det överlämnar jag till sådana som är mer insatta i ämnet än vad jag är.

Dezmin

6 svar till “Om rättvisa och upprättelse

  1. Nu har jag inte läst din bok än (ska peta in den i min läsutmaning, så snart så …) men grejen är ju att man inte kan fokusera på allt. Man måste välja vilka delar man vill belysa, och då blir det väl det som fascineras av mest. Det kommer nog alltid vara så att man som läsare önskar mer eller mindre av vissa bitar i olika böcker, men det hör nog till 🙂

    Gilla

  2. Jag håller med Fia, skulle man gå in på djupet på alla områden skulle vissa böcker bli väääldigt långa, så det verkar klokt att välja de delar man själv är mest intresserad av. Det lär ju finnas andra böcker/media för de som vill läsa mer om det, tänker jag.

    Gilla

    • Precis. Om inte annat finns det ju mängder med artiklar och grejer i ämnet. För så lååånga böcker orkar nog ingen läsa som det skulle bli ifall man gick på djupet med allt 🙂

      Gilla

  3. Problemet med fall som handlar om människor och inte liksom siffror är väl just det, att det handlar om människor. Dvs. att det beror i många fall på hur personer uppfattas. I synnerhet i fall där det inte finns andra är de som varit med om själva brottet, offer och förövare. Och det gör ju förstås inte det hela lätt att de som dömer förstås också råkar vara människor med sina åsikter och uppfattningar.

    Gilla

    • Nej, precis. Det är det som gör det lite krångligare. Dock finns det ju en del fall där det uppenbarligen inte har gått rätt till, men jag är nog inte rätt person att skriva om det. Inte ens i en fiktiv version.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s