Intervju med en seriemördare

Mitt intresse för den här boken kräver knappast någon större redogörelse med tanke på vad jag själv har skrivit. Här kommer nu min recension av en författare vars verk också rör sig i zonen ”egenmäktig rättskipning”. Eller ska vi rätt och slätt ge den samma genrebenämning som dessa böcker har i en del andra länder: Vigilante justice? Nedan följer i alla fall mina tankar kring Kalle Segerbäcks Intervju med en seriemördare.
”Det största tricket Djävulen gjorde var att övertyga världen om att han inte existerar.” Jag tror att det var Baudelaire som myntade uttrycket. Metaforen har använts i både film och litteratur (dock förekommer den inte i den här boken), men det underliggande budskapet i liknelsen får mig att dra paralleller till handlingen när jag läser. Jag återkommer om varför strax.
Daniel Winston sitter fängslad i en isoleringscell på en rymningssäker anstalt långt ute i ödemarken. Han har begått en serie av brutala mord och anses vara mycket farlig. Daniel kontaktar journalisten Carl Molinieux för att denne ska skriva ner Daniels livsgärningar. Carl blir därmed den första som erbjuds möjligheten att reda ut gåtan Daniel Winston närmare. Det här blir startskottet på en resa som Carl nog inte riktigt anat när han gick med på att träffa Daniel från början. Först drivs Carl av nyfikenheten på gärningsmannen bakom de mord som han utfört, men snart börjar Carl att förstå att Daniels historia döljer mer än vad någon kunnat föreställa sig.
Och det är någonstans här jag drar jämförelserna med citatet jag nämnde i början. För metaforen anspelar på hur svårt vi har att ändra en uppfattning om något som vi byggt vår tilltro eller värdegrund på och därmed tar för given, vilket i sin tur gör oss enormt lättlurade. Vem är egentligen ond och vem är god? Helgar ändamålet medlen? Eller som Daniel säger:

”Jag vet. Och det är ju det som är problemet. Lagarna är juridiska och tillämpas aldrig moraliskt. Däremot bygger de på den gängse uppfattningen om vad god moral är. Försök bringa klarhet i den saken.”

Segerbäck ljuplodar företeelser hos psykopater och tunga förbrytare. Är kärlek och uppskattning från omgivningen det som skulle kunna vända en ond spiral? Och finns det någon skiljelinje mellan någon som mördar för att skipa rättvisa och någon som gör det för att vederbörande är sinnessjuk? Kalle har gjort sin research väl, men valt att ta med lite för mycket av den. En del händelser finner jag osannolika, men så är också det här ett ämne som är väldigt svårt att skildra utan att tvingas ta till en del järva utsvävningar.

Berättartekniskt skiljer sig boken från de flesta andra jag har läst, för den består till övervägande del av dialoger, oftast med direkt anföring. Det ger förvisso boken en känsla av autenticitet eftersom den är skriven ur första person, Carls, som ju är journalist och i sitt yrke ställer en massa frågor som han får besvarade. Dessvärre förekommer nästan ingen definition alls i dessa stycken om vem som säger vad, vilket gör att man som läsare utelämnas åt att själv hålla reda på vem som pratar. Förvånansvärt ofta är det inga större problem eftersom Segerbäck gett sina karaktärer tydliga röster, men i vissa avsnitt tappar jag bort mig och måste gå tillbaka några rader för att få grepp om dialogen igen.
Som de flesta böcker i spänningsgenren som närmar sig ett sidantal på 500 och därutöver, hade även den här boken kunnat reduceras en aning utan att några väsentligheter i handlingen gått förlorade. Språkligt hade jag önskat en utrensning av en del sk ”ogräsord” som exempelvis ”kände” och ”plötsligt” då dessa ord oftast gör sig bättre gestaltade, men på det stora hela flyter meningsbyggnader och ordval bra.

En så här dialogdriven text kräver antagligen sin författare och eftersom jag fängslas av handlingen, måste det bli ett kvitto på att Segerbäck lyckats på det planet. Jag tror att Segerbäck har tänkt mer film än litteratur här, men jag gillar temat han valt, även om det kanske blev lite tjatigt på slutet, antagligen i hopp om att just övertyga mig som läsare. Detta har dock Segerbäck gjort långt tidigare i boken och sammanfattningsvis är det en både intressant och tänkvärd historia.
”Det största tricket Djävulen gjorde var att övertyga världen om att han inte existerar.” Låter man sig inte luras kan man se honom ibland, till och med i ett annat ljus än den ondska han påstås vara en representant för.
Intervju med en seriemördare är berättelsen om den dimridå som kan uppstå bortom varje rimligt tvivel och att i skydd av den snärja rättsväsendet för sina egna ändamål.
Jag hoppas att Segerbäck tänker skriva fler böcker, för jag ser verkligen fram emot dem.

Dezmin

Annonser

8 responses to “Intervju med en seriemördare

  1. Jag har inte läst ut Ghostman än som du tipsade om men när jag är färdig med den ska jag läsa den här. Jag gillade verkligen din bok och den här verkar ha samma tema.

    Gilla

  2. Sneglade faktiskt på den här idag när den kom ut som e-lånebok, men jag har alltför många som ligger före. Vad ska du ta dig an nu tro?

    Gilla

  3. Kul också med efternamnet på författaren. Det påminner ju lite om en viss karaktärs efternamn 😉

    Gilla

  4. Vilken bra recension! Svårt att skriva om en bok utan att avslöja för mycket av handlingen, men det lyckades du verkligen med, och samtidigt med att väcka nyfikenhet. 🙂

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s