Historien om hunden som inte ville simma

För bra många år sedan nu kom någon på att han kanske skulle ta jaktlicens och börja jaga småvilt, som exempelvis fågel. Men först ville han ha en bra hund för ändamålet och då skaffade vi den första hunden. En hane. Han visade sig bli en mycket skicklig simmare, men dessvärre blev han skotträdd under en nyårsnatt och därmed blev det aldrig möjligt att använda honom i jakt.
Nåväl, tänkte hussen. Han blir kanske en kul träningskompis och sällskapshund. Och det blev han verkligen.
För drygt ett år sedan kom husse på att han skulle göra ett nytt försök. Samma ras, men en tik den här gången.
Hon är inte det minsta rädd för höga ljud, men förra sommaren visade det sig att hon inte var så där jätteglad i att simma. Vi kastade i pinnar och alla möjliga roliga saker åt henne, men hon gick en bit ut i vattnet och tittade sedan missnöjt på oss, samtidigt som hon tycktes tänka: ”Är ni dumma i huvudet? Varför ska jag hämta det där? Det kan ni göra själva, för det var ju ni som kastade i det.” Sedan gick hon upp på gräsmattan och luktade på sina blommor, eller jagade en och annan groda eller råtta som hon åt upp. Dock var det inte sådant småvilt husse hade tänkt sig och därför var det bara att inse samma sak igen. Att det blir väl en trevlig sällskapshund då.
Men igår när vi var ute med hundarna på skogspromenad och hade dem lösa, hände något intressant.
Vi passerade en mindre damm på vägen och där fanns fortfarande lite is kvar en bit ut. Vid strandkanten satt två sjöfåglar. Tiken blev genast intresserad och sprang fram, men då flög fåglarna iväg och satte sig ute på isflaket. Och vi tänkte att det är nog ingen fara, för hon gillar ju inte att simma.
Men där hade vi tydligen blivit grundlurade, för nu gick det väldigt bra att simma. Och inte kom hon tillbaka heller, hur mycket vi än ropade efter henne.
Eftersom det inte är många plusgrader i vattnet, gjorde sig husse redo för årets första dopp och operation: ”Rädda hunden”.
Som tur var tog hon sig inte upp på isflaket där fåglarna satt och när fåglarna tog det säkra före de osäkra och flög iväg, valde hon att komma tillbaka.
Därmed har vi nu fastslagit att hon visst tycker om att simma. Den stora frågan är om det enda som kan få henne att göra det, är ifall det är levande djur hon får jaga? För döda föremål som flyter på ytan har hittills inte framkallat någon simlust hos henne.
Jag håller i alla fall tummarna för husses skull.
Kanske blir det i år han äntligen kan ta den där jaktlicensen 🙂

Dezmin

Annonser

10 responses to “Historien om hunden som inte ville simma

  1. Det kan ju bli knepigt om det är det redan nedlagda djuren som ska plockas upp ur vattnet… Att ifall tiken får skrämma upp dem i stället då ska det väl funka.

    Gilla

  2. Hahahaha. Gud vad jag garvade! 🙂 Håller tummarna för att ni kan övertala henne att jaga döda djur med. (inte mycket att jaga för övrigt, så jag förstår henne. Var är utmaningen i det, liksom?) Det är nog iaf roligare än pinnar säkert. Risken kanske finns att hon äter upp dem då istället för att ta med dem tillbaka… 😀

    Gilla

    • Hahaha, jamen faktiskt! Den risken finns, att hon behåller bytet för att äta upp det själv om hon nu ens ids hämta det 😀
      Ja, jag hoppas också att vi lyckas övertala henne hehe.

      Gilla

  3. Jag håller tummarna! 🙂

    Gilla

  4. ”Hunden som inte ville simma” låter som en bra titel på någons nästa Thriller 🙂

    Gilla

  5. Haha, allting handlar om rätt motivation 🙂

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s