Hurra!

Eller: ”Äntligen!” som Gert Fylking hade utbrustit om det vore ett högtidligt offentliggörande av nästa nobelpristagare i litteratur.
Jag vet inte vart jag ska börja när det gäller Maja Britzellis Som om inget hade hänt, men jag börjar med att återge handlingen.
Den här boken tar upp ett annorlunda (men samtidigt så viktigt) ämne som män som far illa i förhållanden.
Det måste finnas en uppsjö av böcker som skildrar kvinnomisshandel, och om det är något jag har saknat, är det just den andra sidan av det problemet.
Anders Lindblom lever i ett mindre helvete med sin fru Beatrice. Hon tar inte bara ut svängarna till bristningsgränsen vad det gäller deras ekonomi, hon misshandlar honom också både fysiskt och psykiskt. De har dessutom två barn som blir lidande av att leva under de här omständigheterna och att Anders stannar kvar, beror bl a på att Beatrice hotar att anmäla honom för sexuella övergrepp på Ludvig och Ida om han lämnar henne. De flesta män förlorar ju vårdnadstvisterna idag, oavsett hur  mycket lämpligare pappan kunde ha varit som vårdnadshavare än mamman.
Polisen Leif Bengtsson är en annan karaktär som också han får det tufft när han blir anklagad för mordet på Anders sekreterare.

Jag tvingades kolla två gånger för att försäkra mig om att det här verkligen är en debutant. För boken är så välskriven att det är svårt att tänka sig att det skulle vara ett förstlingsverk. Men det är det. Det här är Britzellis debut. Och vilken debut hon gör!
För det första har hon skapat karaktärer som är både trovärdiga och som väcker min nyfikenhet (och förfäran) och för det andra har hon ett språk som både är vasst och flyter bra. När polisvärlden skildras, är det med samma svarta och cyniska humor som Leif GW Persson använder. Och ni som följt mig vet ju hur mycket jag älskar den humorn!
Britzelli är modig som vågar ta upp det här ämnet och gestalta det på ett sätt som är både rakt och ärligt. Hon värjer inte för att göra Beatrice till den fruktansvärda människa hon faktiskt är, trots att hon är kvinna. Ingenting är politiskt korrekt tillrättalagt och om inte den här boken får folk att inse att jämställdhet inte bara handlar om orättvisor mot kvinnor, lär ingenting göra det.
Det är precis som en av karaktärerna säger, att män som blir misshandlade i ett förhållande, räknas som en ickefråga. Eller som Anders kollega, Urban, hade uttryckt det: ”Du måste väl för fan kunna kontrollera henne.”

Feministerna skulle rasa om de hört Urban, samtidigt som de i det tysta skulle förakta en man som lät sig behandlas så av sin kvinna. Vad var det för jämlikhet?

Det låter hemskt sorgligt, dessvärre ligger det nog en hel del i det.

Parallellt med handlingen om Anders tragiska liv, löper berättelsen om polisen Leif Bengtsson. Det som binder de här två händelserna samman är alltså mordet på Anders sekreterare, som Leif blir anklagad för.

Det här är ingen historia med högt tempo, det är karaktärernas livsöden som får mig att vilja vända blad, och i mångt och mycket skulle jag vilja stoppa in den i genren relationsroman. Men det pågår även en polisutredning i boken och därför hamnar den någonstans mitt emellan kriminalroman och relationsroman. Det är också det första som jag har lite svårt för, därför att jag tror att båda berättelserna hade förtjänat en egen bok. Å andra sidan är det intressant när författare vågar experimentera och Britzelli lyckas väva ihop allt på slutet, utan att det vare sig blir konstlat eller spårar ur.
Det andra jag har en aning svårt för är att Britzelli valt att ta in en verklig person i handlingen, Jens Lapidus. Jag har förvisso läst andra böcker där fenomenet förekommit, men i det här fallet stör jag mig på det. Det kan beror på att historien står så stadigt på egna ben, att det helt enkelt känns onödigt. Jag upplever det som om författaren inte vågat lita på att boken är tillräckligt trovärdig utan att peta in åtminstone en person som finns i verkligheten.
Men dessa två minus är också försvinnande små.
Det här är en bok som jag tycker alla borde läsa för att vidga sina vyer i samhällsdebatten om jämställdhet.
Jag vet inte hur många relationsromaner jag läst som passerat förbi som om inget hade hänt. Den här gör det inte. Den här är sommarens ”måste-läsa”!
Tack HOI för recensionsexemplaret! Och tack Maja för att du är modig nog att skildra ett ämne som nästan alltid tystas ner! Nu ser jag fram emot din nästa bok 🙂

Dezmin

6 svar till “Hurra!

  1. För varje bok jag läser ut hittar jag två nya jag vill läsa. Går det aldrig att komma ikapp?! Delikat problem 🙂

    Gilla

  2. Den här recensionen blir man glad av och även sugen på att läsa boken förstås 🙂

    Gilla

  3. Oj oj oj! Det där låter som en bok för mig..Relationsdrama,misär,långsamt tempo,svart humor 🙂

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s