Gå om intet

Sandra Gustafssons bok är bara 150 sidor lång, men ämnet är så vansinnigt tungt och svart, att jag tycker att sidantalet är alldeles tillräckligt.

Tobias bror, Joakim, har blivit mördad och Tobias och Sara (som är Joakims flickvän) sitter i förhör som misstänkta för mordet. Parallellt med att vi får följa polisförhören med dem, rullas bakgrunderna hos karaktärerna upp.

Den som jag känner mest för och som jag faktiskt har full förståelse för, är Tobias. Inte så att jag ursäktar hans beteende, men han vinner mina sympatier. Han är också den som man får veta mest om. Både Sara och Joakim förblir ganska otydliga för mig och jag har svårt att sätta fingret på vilka de egentligen är.
Det här är en historia som verkligen kryper under skinnet på läsaren. Dessvärre är den så mörk att jag stundtals får problem att fortsätta läsa.
Jag skulle inte vilja kalla det här för en ”klaustrofobisk spänningsroman”. Kanske hellre en ”klaustrofobisk relationsroman”.  Det handlar förvisso om att lösa ett brott, men eftersom de misstänkta redan sitter i förhör och mycket av handlingen utspelar sig i tiden före brottet där man får följa de inblandade och deras relationer till varandra, upplever jag det inte riktigt som att jag läser en spänningsroman.
Det här är en berättelse som bl a tar upp konsekvenserna av att en förälder väljer att favorisera det ena barnet framför det andra. Önskar man en riktigt mörk historia under ljusa sommarkvällar, är det Gå om intet man ska läsa.