Fem stjärnor för Färglösa

Eftersom jag har svårt att sammanfatta boken på några korta rader, lånar jag baksidestexten till Sölve Dahlgrens bok:

Färglösa kommun må vara liten och okänd, men kompenserar väl genom fullständigt galna kommunalråd och absurda visioner. Sanningen är att kommunen håller på att gå i konkurs och att invånarna inte vet något om det. För att undvika en medieskandal kring finanserna måste man göra allt för att dölja verkligheten. Det finns nämligen fler hemligheter som skulle komma upp till ytan. En snabb lösning behövs, men inte ens det kriminella husbilsgänget i trakten anar de oväntade turerna händelserna kommer att ta när allt sätts i rullning.
Samtidigt får journalisten Filip ett erbjudande om att återvända hem till Färglösa för att ta över ortens tidning när 112 år gamle Johannes vill lämna sin post. Den före detta strippan Lollo rör om rejält i grytan och den svenskamerikanske managementkonsulten Lennart gör sitt bästa för att räta upp situationen, mest för sin egen vinning. Det enda som är helt säkert är att allt håller på att gå åt helvete. Och kanske blir det också tydligare än någonsin att gammal kärlek aldrig rostar.

I bokens början får jag en klar uppfattning om hur illa det ligger till med Färglösa. Under ett möte med kommunens ekonomichef, Gösta Björk, redovisas en förlust på minus arton miljoner kronor och jag anar den första tvära kurvan. Jag undrar hur det här ska gå, men det visar sig att Filip Fredriksson snart kommer till undsättning och jag vill förstås veta om han ska klara upp situationen. Det ser, trots allt, mörkt ut för Färglösa.
Jag presenteras också för en rad människor som lever i Färglösa, bl a den före detta strippan Lollo och managementkonsulten Lennart. Lennart påminner lite om Dolph Lundgren eftersom även Lennart tycks ha drabbats av en mindre härdsmälta och tappat halva modersmålet efter sina år i USA. Ändå blir han den karaktär jag fastnar mest för och gillar bäst, just för att han sticker ut bland de övriga.
Den första rejäla svängen kommer när kommunalrådet Edvard Munk utsätts för ett brott i sitt hem. Vem är den skyldige? Det måste jag ju få veta. Nu rör det på sig, tänker jag. Eller som Lennart antagligen skulle ha uttryckt det: ”Let´s hålla i the hatt.” Misstankarna riktas bl a mot husbilsgänget och en del spekulationer drar igång. Färglösademokraten Adolf Hilmersson, som nämnts tidigare, återkommer strax därpå i handlingen och något längre fram tar även hans liv en oväntad vändning. Nu drar det igång igen, tänker jag och läser ivrigt vidare. Eller som Lennart ystert skulle ha utbrustit: ”Full fart forward!”
Men berättelsen saktar in ett par gånger till med en del historiska tillbakablickar och förklaringar.
Resan utomlands där begreppet ”Five Star City” benas ut är dock spännande. Nu väcks mitt intresse igen och sidorna flyger förbi.

Dahlgren har sannerligen hittat en gäng färgstarka och minnesvärda karaktärer! Flera av dem är trevliga att följa, men det är Lennart jag gillar bäst (såvida det inte redan framgått).
Frågan om Färglösas öde finns med hela vägen, men andra stickspår och anekdoter tar stundtals lite för stor plats, tycker jag.
Humor är jättesvårt eftersom vi inte alltid finner samma saker lustiga och mitt skämtlynne ligger ju åt det mer cyniska, vassa och ironiska hållet, snarare än åt de mer lättsamma kvickheterna.
Avslutningsvis är det en intressant skara karaktärer som författaren tecknar ner och flera av dem hade fungerat i en egen historia. För jag är övertygad om att det finns minst en karaktär för alla läsare i den här boken. Men det är delarna av de absurt stora visionerna som fångar mig mest. Och så Lennart förstås 🙂