50 nyanser av avund

Det går visst inte att sluta diskutera böckerna om Grey och Ana. Speciellt inte nu när filmen snart går upp på biograferna.
Intressant nog handlar de flesta diskussionerna jag sett kring denna trilogi (och speciellt de svenska) om hur illa skrivna böckerna är och hur tråkiga karaktärerna är. Fy så hemsk den är och blä så dåligt skriven den är och huuu för denna kvinnosyn! Hur kan någon få för sig att ge ut den här smörjan!!!
Speciellt intressant var en recension jag läste av en man som läst boken. Han hade (förutom språket) förfärats över de mer anatomiska delarna hos Grey. Det var tydligen något med storleken han störde sig på 😉
Personligen kan jag inte minnas att jag la så stor vikt vid storleken när jag läste. Skulle möjligen då vara storleken på Greys ekonomiska tillgångar.

Det jag tycker är mest intressant här är att det ofta är just författare som dömer ut James böcker. Nu måste man förstås inte gilla allt man läser, inte ens sådant som blivit en framgångssaga som nästan ingen annan kan mäta sig med, men jag tänker att det här är väl ett ypperligt tillfälle att försöka förstå varför en bok blivit en succé. För oavsett vad man själv anser om böckerna, har den ju uppenbarligen gått hem hos väääldigt många. Så något har ju James gjort rätt, eller hur?
Ana är urtrist, menar många. Och en stor mes! En skam för kvinnosläktet!
Är hon så mesig egentligen? Fråga er själva hur många kvinnor som vågat stanna hos en man som Grey, oavsett hur starka känslorna än varit för honom?
Inte så överdrivet många, skulle jag gissa.
50 shades-böckerna hör till genren romance. En genre som jag gissar läses av ca 90% kvinnor. Av dessa kvinnor har alltså de flesta gått igång på det här.
Jag förstår att en del läsare i det här landet rasar. Det här är ju oerhört politiskt inkorrekt. Men ni vet hur det är. Förbjuden frukt smakar alltid bäst 😉
Jag kan hålla med om att språket kunde ha varit bättre, men det är också det enda jag håller med om i dessa totalsågningar.
Att skriva sexscener är bland det svåraste man kan ge sig in på och James har ett stort antal sådana med. Om de var så usla hade knappast boken nått dessa försäljningssiffror eftersom det är en av de största anledningarna att folk läser böckerna.

Jag tror, tyvärr, att den mesta kritiken handlar om avundsjuka. Och kanske en del ilska också över att en kvinna skriver om en kvinna, som på flera sätt inte gör som en kvinna ska göra (i svenska mått mätt).
Vi bör komma ihåg att Sverige är ett otroligt litet land i jämförelse med t ex Storbritannien eller USA. Där är det här med jämställdhet lite friare. Där är det fortfarande tillåtet att se på saker på ett annat sätt, utan att betraktas som en dåre, eller ”dålig” kvinna. Och när det gäller att rikta kritik mot kvinnliga karaktärer som inte iklär sig en mantel och sveper ut för att rädda världen från dessa fasansfulla män, kommer oftast kritiken från just kvinnor. Inte ens i skönlitteraturen ska kvinnor tillåtas anamma sidor som kanske tilltalar dem mer.

Jag tror att 50 shades är den välbehövliga oas som kvinnor världen över har suktat efter. Äntligen en kvinna som vågar vara just en kvinna! Och en man som är farlig, mystisk och oemotståndlig och som vägrar ta på sig förklädet och ställa sig i köket.
Jag kan bara tala för mig själv, men jag hade lätt velat skriva de här böckerna. Om inte annat för att jag hade kunnat köpa mig en egen ö någonstans och sitta och le åt alla ilskna kvinnor som läst mina böcker.
Sen skulle jag åka vidare på min lyxyacht och tänkt att jantelagen uppenbarligen håller en del i sitt skamgrepp fortfarande.

Nu förstår jag att ni undrar om jag ska se filmen? 🙂
Men hallå! Skulle inte missa den för alla pengar i världen!