Hon hamnar i min bok

Igår var jag med om något väldigt ovanligt.
Jag sitter hemma och redigerar och även om alla avbrott är välkomna i det läget (eftersom just redigeringen inte är min favvosyssla) blev inte det här oväntade besöket tillräckligt trivsamt för att Gevaliakaffet skulle åka fram.
I alla fall, där sitter jag och kämpar med redigeringen när jag hör en bil som närmar sig huset i hög hastighet och där föraren lagt sig på tutan. Hundarna flyger upp och börjar skälla frenetiskt och jag tänker att nu har något allvarligt inträffat, för ingen normalt funtat människa kommer på besök och annonserar sin ankomst på det där viset om det inte gäller livet.
Jag ställer ifrån mig laptoppen, tar på mig skorna och springer ut. Där möts jag av postbilen. I bilen sitter en mycket ilsken kvinna.
”Ni måste märka ut var ni booor!” är det första hon skriker åt mig när jag kommer fram till bilen. ”Nu körde jag ju feeel! Jag har varit dääär!” Varpå hon pekar genom skogen på grannarnas hus.
Nu är hennes förehavanden på andras tomter, samt hennes geografiska missöden i och för sig information som jag kan leva utan, men jag förstår ju att något har blivit fel. Jag försöker leta i minnet om vi verkligen har något paket som vi väntar på, men kan inte komma ihåg att det skulle vara så. Men maken kan ju ha glömt att informera mig, så jag undrar lite trevande varifrån försändelsen kommer?
”Ett pakeeet!” morrar hon frånvarande och rotar runt i bilen, för hon har uppenbarligen inte ens hört min fråga, utan utgår ifrån att jag frågat vad hon ska lämna. Eventuellt har den här snedtrippen försatt henne i en psykos och resulterat i att hon inte längre är mottaglig för frågor.
Jo, så långt är även jag med, men varifrån kommer det? tänker jag, men hon är så irriterad att jag inte vågar fråga henne igen och antagligen är hon för frustrerad för att lyckas läsa också.
”Nu får du skriva under hääär! Och märk ut var ni booor nästa gååång!”
Hon räcker mig papperet jag ska skriva under och pennan och jag undrar om hon inte borde be om någon legitimation eller så? Men det säger jag inte heller, för det är ju hon som får en uppsträckning om hon lämnar ut paket som tillhör någon annan. Dessutom är hon så rabiat vid det här laget att jag misstänker att minsta lilla fråga kan få henne att explodera.
”Du ska skriva dääär!” säger hon och pekar på en streckad rad. ”Och du ska skriva (här säger hon grannens efternamn).”
Intressant i sammanhanget är alltså också att hon tydligen utgår ifrån att jag inte vet vad jag själv heter i efternamn. Under bråkdelen av en sekund överväger jag att skriva under med grannens efternamn, kvittera ut paketet och därefter lämna det till honom när han är hemma nästa gång. Då kan han ta beslut om det inte vore på sin plats att ta upp med hennes chef om de ”utdelningsmetoder” som hon tillämpar när hon kör ut paket. Och kanske även föreslå att de borde använda någon som kan hantera sådant här under någorlunda sansade former.
Nåväl, jag känner i alla fall att jag kanske tangerar gränserna om jag låter henne trampa djupare i klaveret än hon redan lyckats göra och påpekar lite försynt att jag inte heter så, utan att den person hon söker bor i huset hon pekade på från början och att det står en skylt utanför huset med båda husägarnas namn på. Hon kan omöjligt ha missat den.
”Jahaaa! Men han är ju inte heemmaaa!”
Nej, det skulle kunna bero på att de inte byggt huset färdigt riktigt än, men det säger jag inte heller eftersom det är ett påstående hon kommit med och inte en fråga. Dessutom kan det knappast vara mitt fel att han inte håller sig hemma på dagarna, utan antagligen jobbar.
”Jag får riiinga honom dååå! Tack så mycket!!!” fräser hon och hissar upp rutan och kör iväg.
Saken är den här. När andra gjort leveranser hit har de oftast ringt först och sagt att de inte får upp vår bostad på sin gps, skulle vi kunna förklara lite närmare var vi bor och när vi är hemma så de kan genomför leveransen?
Men om man inte kan läsa på en skylt och beslutar sig för att köra in på andras gårdar under tiden man hänger sig på tutan (och allt detta utan att först använda telefonen), då måste man också inse att det nödvändigtvis inte är rätt person som kommer ut. För vem som helst som sitter hemma går förstås ut för att ta reda på vad som står på under sådana omständigheter. Hon förlorade alltså säkert fem minuter på att hon utgick ifrån att jag var rätt person redan från början och beslutade sig för att skälla ut mig efter noter, istället för att vänligt fråga och ta reda på den saken.
Men en sak var positiv med den här händelsen i alla fall. Den här människan kommer helt klart att hamna i min fyra i Limboserien. Ska bara komma på ett passande namn till henne först hehe.

Dezmin

Annonser

18 responses to “Hon hamnar i min bok

  1. Tack för dagens asgarv 😀 Står det inte namn på brevlådorna?

    Gilla

    • Jo, men brevlådorna står uppe vid landsvägen och den ligger ca en kilometer från husen. Det är därför de brukar använda gps eller förslagsvis ringa och få en vägbeskrivning 🙂

      Gilla

  2. Haha, vad roligt! Hon skulle bara veta 🙂

    Gilla

  3. Hämnden är ljuv! Underhållande läsning!

    Gilla

  4. Har också råkat ut för något liknande men med en lastbilschaffis 😃😃😃😃 vissa människor ska ha helt andra yrken!

    Gilla

  5. Men herregud vilka människor det finns 🙂

    Gilla

  6. Lite knepig typ det där. Men jag tänker på alla stackars postutkörare i alla tider, de där stackarna som blir bitna av hundar och attackerade av folk för att de inte får sin post. Inget lätt jobb då. Men förstås om man ligger på tutan som om någon behöver räddas då ligger man risigt till och landar absolut i alla romaner.

    Gilla

    • Ja, de har säkert inget enkelt jobb alla gånger, dock gällde ju inte detta någon som vare sig blivit attackerad av en hund eller utskälld för att posten inte kommit fram och då kanske man kunde ta det lite lugnare i sitt bemötande av andra.

      Gilla

  7. Ha ha ha, gud vad kul! Jag kan nästa se hur din mungipa dras upp i ett hämndlystet grin 😀

    Gilla

    • Hehe, ja det hann fara väldigt många elaka tankar genom mitt huvud medan jag stod där och tog emot avhyvlingen. Man tänker att hon åtminstone hade kunnat be om ursäkt för sitt beteende, men inte ens det tyckte hon tydligen var på sin plats. Därför föräras hon med en plats i min bok istället 😉

      Liked by 1 person

  8. Ha ha. Nu börjar ju din blogg låta som min.
    Kalla henne Berta.

    Gilla

  9. Bra med lite inspiration till nya karaktärer! 🙂

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s