Jag har ju varit inne på det här med hur svårt det är att ta ut svängarna i litteraturen i det här landet.
För ett par dagar sedan gick Knausgård ut i en artikel i DN där han försvarar just rätten att få skriva vad man vill.
Tydligen har man gått i taket gällande hans debutroman ”Ut ur världen” (jag har inte läst den själv) som nu översatts till svenska. Den handlar om en tjugosexårig lärare som blir besatt av sin trettonåriga elev och detta har resulterat i att han blivit kallad för kvinnohatare och litterär pedofil.
Artikeln är ganska lång, men han avslutar med följande ord:
Vad händer med ett samhälle som slutar förhålla sig till det som finns, men som det inte vill ha? Ett samhälle som inte ser sanningen i ögonen, utan tittar bort? Som sätter ”bör” över ”är”?
Kultursidorna i cyklopernas tidningar är litteraturfientliga, för att moralen står över litteraturen, och ideologin står över moralen. Litteraturen är inte fri i cyklopernas land. Den är tvärtom bunden till händer och fötter. Jag känner inte till något land i världen, förutom de totalitära, där författarna är så osynliga i den offentliga debatten. Man ser aldrig en författare stå för något eget i cyklopernas land. Man ser aldrig en författare riskera något i offentligheten.
”Cykloperna” är ett annat namn för svenskar i hans text.
Givetvis måste man få debattera en roman som väcker starka känslor, men det är en milsvid skillnad mellan att dryfta sina tankar kring boken och att göra det kring författaren. För författaren är ju inte sina karaktärer i en roman.
Ibland undrar jag faktiskt om inte den politiska korrektheten som tycks råda även i fiktiva verk, är en av anledningarna till att läsandet minskar. För önskar man läsa om de minsta lilla omoraliska utsvävningarna, där karaktärerna inte döms för sina handlingar, är det sannerligen inte lätt att hitta historier skrivna på svenska.
Vill man komma tillrätta med ett problem, måste man ju först förstå sig på det. Att blunda för det, eller försöka sopa det under mattan, löser ingenting.
Signerat Dezmin 
Japp, i Sverige kan det vara farligt att ta ut svängarna.
GillaGilla
Ja, verkligen. Och det är så himla synd, men framförallt hämmande.
GillaGilla
Säkerligen är det därför många inte heller våga skriva utanför ramarna. Det blir liksom moment 22.
GillaGilla
Ja precis. Det blir en ond cirkel som ytterst få vågar bryta för de vet vilket ramaskri det blir.
GillaGilla
Jag håller verkligen med dig om att ingenting blir löst med att försöka sopa problemen under mattan. De snarare ruttnar när de ligger där.
Jag har under morgonen läst artiklarna av Brattberg, Knausgaard och Jonas Gardell och vet egentligen inte vad jag ska tycka. Man måste få ta ut svängarna, men ändå, jag vet inte.
Jag har bara läst Min kamp 4 (för att det skulle handla mycket om författande) och där är han som arton nitton år attraherad av en trettonåring och det är ”ja, så kan det vara”. Precis som när Pugh Rogefeldt vid arton-tjugo års ålder sjöng om Dinga Linga Lena som fyller 15 år i dag. Men nu när han sjunger den som 50+ känns det sunkigt.
Så vad kom jag fram till? Kanske så här: Det är okej att skriva om vad som helst. Men det är också okej att reagera på det.
GillaGilla
Jag läste också Gardells svar och jag tycker att debatterna i det här landet ganska ofta resulterar i pajkastning, istället för att man debatterar kring själva ämnet.
Precis som du är inne på känns det kanske sunkigt om någon som är 50+ sjunger sånger om en femtonåring, men så länge vederbörande bara har fantiserat kring ämnet, är det ju inget brott.
Exakt. Man måste få skriva om vad man vill. Okej att man får ta att det kan bli reaktioner, men bara så länge de reaktionerna håller sig till ämnet och inte går till personangrepp.
GillaGilla
Håller med om att det ofta blir pajkastning och inte en debatt om ämnet, vilket är tråkigt. Man kommer ingenstans om man går till personangrepp, alla blir sårade och inget konstruktivt kommer ur det.
GillaGilla
Precis. Det enda som händer är att locket läggs på igen och folk blir ännu argare. Ingen byter åsikt för att de tystas. Jag tror att det kan vara värt att komma ihåg, oavsett vilket ämne man debatterar.
GillaGillad av 1 person
Ja det är lite skrämmande hur det blivit i den svenska litteraturen och det är nog därför jag föredrar utländsk. vill man läsa något nytt måste man nog vända sig utåt. håller oxå med om att läsarna måste skilja på författaren och dennes verk. bara för att man skriver om moraliskt inkorrekta karaktärer betyder det inte att det reflekterar en själv eller att man är en dålig person.
GillaGillad av 1 person
Jamen visst är det. Och visst är det trist att man måste vända sig till den utländska marknaden för att få tag i böcker som avhandlar något som känns nytt.
Hade folk lyft blicken lite, skulle de kanske vara mer hågade att se på saker och ting ur lite andra vinklar än sin egen, men dit tycks det vara en bit kvar.
Ja, det är märkligt hur svårt det är för många läsare att skilja på sak (i det här fallet ett litterärt verk) och person (i det här fallet upphovsmannen).
GillaGilla
Debattklimatet skiljer sig ju väsentligt här från t ex våra grannländer. Det är inte lätt att sticka ut hakan här.
GillaGilla
Det gör det. Vi behöver fler modiga ”hakutstickare” här tror jag 🙂
GillaGilla
Bra reflektion Eva-Lisa, är inne på samma tankebanor och precis som Katarina skriver, att skilja på verk och författaren. Obehagligt när det blir personangrepp. Har vi inte kommit längre i det här landet när det gäller att diskutera och argumentera sakligt i hövlig ton?!
GillaGilla
Nej, vi har tydligen inte det, för så fort någon råkar sticka ut hakan lite, blir det oftast personen som blir angripen och inte dennes argument. I alla fall om det handlar om något som är kontroversiellt.
GillaGilla
Och vad kul det är med debatt, har jag tänkt medan jag läst igenom rubbet. Sen kan jag väl också tycka att att fiktionen ska och bör ta sig friheter, däremot är det märkligt när de olika deltagarna börjar tala om andra saker som de på något vis tycker ska förklara deras nedstämdhet över det de skriver om. Witt-Brattström vill läsa nåt annat, Knausgård försvarar indirekt SD, Gardell är trött på gubbar överlag. Men i det stora hela kan jag hålla med alla tre, vilket är lätt förvirrande. Fast allra mest, kul med debatt. Man behöver tala om fiktion.
GillaGilla
Jag gillar också debatter OM folk kan hålla sig till ämnet och det inte resulterar i personangrepp och allmän pajkastning, vilket den här debatten också tycks ha gjort. Och sedan undrar folk varför det är så få som vågar säga vad de egentligen tycker. Här har vi en del av svaret.
GillaGilla
Håller med! Galet när folk inte kan skilja på författaren och verket. Då blir det svårt att våga ta ut svängarna för många författare också ju. Moment 22
GillaGilla
Precis! Om det är en roman, ska man få skriva vad man vill, för det är ju fiktion. Blir folk upprörda så behöver de ju inte läsa det heller.
GillaGilla