Berättarröst och ton

I förrgår skrev Carola ett bra inlägg om det här med tonen i en berättelse.
Därefter började vi diskutera lite vad som skiljer tonen från själva berättarrösten. För det är ju inte riktigt samma sak.
De flesta som skriver har säkert hört uppmaningen om att ”hitta sin egen röst”, alltså den unika stämma som signalerar till läsaren att den här boken är det just du som skrivit. Björn Ranelid är ett bra exempel när det gäller just rösten, han har jobbat länge för att göra den så säregen som möjligt.
Jag ska nu outa en liten hemlighet. Ett fåtal som följer min blogg känner redan till det. Karmamailen var egentligen inte min debutroman. Före den hade jag skrivit några böcker under pseudonym och jag såg inga problem med att börja skriva böcker i mitt riktiga namn eftersom jag kände mig ganska säker på att ingen skulle känna igen rösten då de böcker jag skriver i mitt eget namn är skrivna i en helt annan genre än de jag skrev under pseudonym. Men grejen är så här, rösten (när man väl hittat den) är oerhört svår att tvätta bort sen. Jag skulle vilja påstå att det nästan är omöjligt. Den blir lite som fingeravtryck.
Detta resulterade därför i att en person räknade ut vem jag var genom att börja följa den här bloggen. För även på bloggen använder man ju sin egen röst. En annan som också läst mina tidigare böcker, hörde av sig per mejl när vederbörande läst Lex Limbo och undrade lite försiktigt om det inte var jag som även var XX. Personen hade känt igen mig just på rösten.
Rösten är alltså det som utmärker dig som avsändare till en text.
Men tonen är en annan sak. För om jag t ex skriver en satir kommer jag att använda en mer raljerande ton än om jag skriver en djupsinnig roman.
Man skulle kunna ta Astrid Lindgren som exempel eftersom alla känner till henne och har läst henne. Madicken är inte skriven med samma ton som t ex Bröderna Lejonhjärta. Dock känner vi igen hennes röst i alla böcker hon skrivit.
Tonen är alltså det vi använder som en effekt för att förstärka en genre, eller karaktärerna i en berättelse. En ton kan vara tramsig, allvarlig, finstämd, etc, men din berättarröst är densamma. Enkelt förklarat skulle man kanske kunna säga att rösten är din, men tonen är berättelsens eller karaktärernas.
Och nu när vi benat ut det här ska jag försöka hitta tillbaka till tonen i mitt senaste manus som legat på is en alldeles för lång tid 🙂