Magisterlekarna

Det här är ingen recension av boken, snarare en reflektion.
För en tid sedan bad en skrivarvän mig att läsa just den här boken. Detta för att hon var nyfiken på om jag kunde förstå vad den gick ut på.
Nedan från baksidestexten:

»Om han har rätt i sina misstankar, om det är Charles som ristat in ett stort märke i dörren till Magisterns arbetsrum, så är det en upptrappning«

Den strikte Magistern har i sina erotiska lekar hittat ett sätt att vara sig själv. Hans älskare är den förtrollande eleven Charles killen som alla vill ha. Men en gåtfull inristning i dörren till Magisterns arbetsrum vid skolårets start gör att hans ordnade tillvaro rämnar.
I tomrummet som uppstår dras han till Hyenorna, pojkkvartetten som alltid är tillsammans. Tim och Fred. Paul och Noak. De är i sin tur uppslukade av uttagningarna till Sångtåget, och att få ingå i det praktfulla följe som i december inför allas ögon ska tåga genom skolan.
Stor dramatik, vänskap, rivalitet, sex och sång: det är hösttermin på Läroverket.

Kristofer Folkhammar debuterade med romanen Isak & Billy 2011 och gav ut diktboken När han kysste mig förlorade jag allt 2012. Folkhammar är bland annat verksam som litteraturkritiker.

»Sångtåget i december. Under uttagningarna gråter alltid någon. Några äldre killar som aldrig riktigt lämnar skolan ordnar listor, upprop, utprovning av vit kråsskjorta och grov, svart, åtsittande finbyxa som går upp lite i stjärten. Och under några vackra oktoberdagar när de första gula löven täcks av frostrosor, anstränger sig ett femtiotal killar för att erhålla en av de arton platserna i följet som med levande ljus ska glida genom korridorerna, in i Aulan, inför alla ögon.«

Boken utspelar sig alltså på ett Läroverk där det bara går pojkar. Den beskrivs som ett ”Sodomitisk melodram” och det är nog det som jag också skulle vilja klassa den som. Eller kanske något i gränslandet mellan en skröna och en satir.
Jag tror att tanken med den är att flytta gränser och utmana läsaren genom att väcka anstöt hos denne. Kanske har vissa scener ett mer symboliskt värde än handlingen i sig?
Jag vet faktiskt inte, men det är känslan jag får när jag läst boken som inte är särskilt lång (227 sidor).
Någon annan som läst den och lyckats räkna ut vad budskapet är?