Böckers slut

Carola bloggar idag om ett intressant ämne, nämligen vikten av att böcker har ett bra slut.
Jag försöker erinra mig någon bok som jag inte har gillat slutet på, men just nu kan jag inte komma på en enda.
Däremot har det givetvis funnits böcker som jag inte fastnat för av andra orsaker, men då vet jag inte hur de slutar heller och kan inte uttala mig om det.
Bl a skriver hon:

I Sverige upplever jag att skrivråden ständigt påminner om att slutet ska hänga ihop med inledningen. Den fråga eller det problem som tas upp i inledningen ska i slutet på något sätt ha förändrats och nått en lösning eller förklaring så att läsaren känner att det har varit värt att ägna flera timmar åt boken.

Jag håller helt med henne. Just det där är jätteviktigt. Jag skulle t ex inte uppskatta en deckare där man inte får reda på vem mördaren är, det är ju därför man läser den genren, för att mordgåtan ska få en förklaring och en upplösning.
Det finns liksom en ”ram” för varje genre, ett kontrakt med läsaren, där det finns en del regler som jag tror det är vanskligt att bryta mot. Vare sig det är avsiktligt, eller oavsiktligt.
Så här kommer en intressant fråga: Har någon av er läst en bok som brutit mot ovanstående regel, men som ni ändå gillat? Och i så fall vilken.
Det sägs ju att det inte finns några regler, utan undantag 😉 Men kanske är det just den här som verkligen inte har några undantag?