Gränser

Eva har ett jätteintressant blogginlägg som hon skrev igår om hur vi många gånger begränsar oss själva i vårt skrivande.
Jag började genast fundera på det här eftersom jag upplever att det där med ”gränser” inte är mitt problem, snarare motsatsen och vad beror det då på?
Det här är bara min högst personliga teori, men jag tror att i Sverige är man rent generellt extra benägen att få tillhöra en grupp. Omedvetet tar man sedan med sig det här in i skrivandet, vilket gör att man har svårt att komma utanför den där ”fyrkanten” som Eva beskriver.
Mitt problem är ju egentligen det motsatta. Jag har så oändligt svårt att hålla mig inom gränser eftersom jag älskar att testa dem. På gott och ont. Skillnaden kanske helt enkelt ligger i rädslan för konflikter där jag upplever att just svenskar utmärker sig.
Eftersom jag inte är etnisk svensk ligger eventuellt inte konflikträdslan lika djupt rotad i mig som hos ursprungsbefolkningen? Jag är förvisso född här, men precis som i sagan om grodan och skorpionen handlar det kanske om att det finns delar av ens natur som är omöjliga att förändra. Jag vet inte, det är, som sagt, bara en teori jag har 🙂 Alltså att det ligger lite i gener och arvsanlag.
Kortfattat kokar det alltså ner i att vi som skriver tar med oss för mycket av oss själva in i skrivandet och att det är det som utgör det största hindret, inte förmågan till fantasi.
Märk väl, jag säger inte att det är så här, bara att det eventuellt skulle kunna förklara varför det mesta som skrivs i svensk litteratur liknar varandra så mycket och att de böcker som verkligen har en udda infallsvinkel eller känns nytt och fräscht, ofta kommer från något annat land.
Vad tror ni?

Dezmin

25 svar till “Gränser

  1. Jag skriver inte själv men köper teorin rakt av eftersom jag ofta känner att mina största aha-upplevelser har infunnit sig när jag läst utländska författare.
    Var inte temat om vad som ligger i ens natur det du hade i DGR?

    Gilla

  2. Intressant teori! Jag tror för egen del mer på hur rikt ens inre liv är, att det har en påverkan på fantasin och kreativiteten. Jag har ingen bakgrund från något annat land (om man inte räknar att jag har påbrå från Vallonerna på 16-talet) men jag ser gärna också utanför gränserna och testar mer än gärna det som är nytt. I mitt skrivande kan jag spreta och fara iväg lite väl mycket och måste samla ihop mig och tankarna så det blir en begriplig box med någon sorts struktur. Men medelhavsmänniskor och fler kulturer i arabvärlden och syd- och mellanamerika har också de en naturlighet att prata och använda kroppen mer yvigt än nordbor. Så visst kan det ha en påverkan, absolut. Men mest tror jag det är en individuell grej. Något vi föds med eller lär oss i socialiseringen 🙂

    Gillad av 1 person

    • Det påverkar också, det håller jag helt med om. Hur mycket man upplevt själv och hur mycket man håller sig uppdaterad om, påverkar också graden av att ta ut svängarna i sitt skrivande.
      Kul att det finns fler än jag som älskar att testa gränser! 🙂
      Men, tror du inte att en viss ängslan kan finnas hos många författare i det här landet att skriva om ämnen eller intriger som ligger utanför de ”vanliga” ramarna? Kanske inte för dig eller mig, men för flertalet av det skrivande folket i Sverige. Visst finns det undantag även här, men de är inte många.

      Gillad av 1 person

      • Det är nog inte bara hos författarna det finns en ängslan att beröra känsliga ämnen/intriger. Jag tror flera förlag inte vågar ge ut en allt för kontroversiellt skriven bok. På så vis anser jag att jag håller mig både innanför och utanför ramarna. Jag berör utanförskapet av en viss etnicitet men jag kritiserar inte den politiska bilden av det. Kring de här frågorna är känslorna starka men mig veterligen finns det inte mycket skrivet om det. Så ja, ängslan att befinna sig utanför ramarna finns nog hos de flesta när det kommer till kritan.

        Gillad av 1 person

        • Precis! Tror samma ängslan finns hos förlagen. Faktum är att en skrivarvän ställde den frågan i ett forum för en liten tid sedan. I forumet finns folk från alla nationaliteter. De från USA kunde inte ens förstå frågan, för dem var det helt otänkbart att ett manus skulle refuseras för att de innehöll ”känsliga ämnen”, medan en författare från ett grannland svarade precis det du skriver, Carola, att ”ramarna” förvisso är något snävare även i våra grannländer, men inte så snäva som i Sverige.
          Nu blev jag ännu mer nyfiken på din bok! Så skynda dig att skriva den där trilogin klar så man får läsa någon gång! 🙂

          Gillad av 1 person

  3. Undrar hur många etniska svenskar det finns – egentligen? 😉 Själv ser jag ut att vara en … men, är det bara på pappas sida. I o för sig kommer den andra delen inte långt härifrån … från en ö i Östersjön som på Karl den tolftes tid var svenskt territorium.
    Men, nu gällde det att tänka utanför boxen … med min ålders ‘rätt’ kan jag väl uttala mig om att jag läst många, många böcker – och kan inte se/uppfatta att utländska författare tillfört mer än de inhemska. Och jag ska samtidigt erkänna att jag på senare år hellre läser svenska böcker.
    När jag var yngre läste jag däremot många utländska, hade en slags hunger, kanske en glorifiering …
    Tror att alla böcker oavsett var författaren kommer ifrån, hittar sin läsare och tillför upplevelser både innan- och utanför boxen.
    Mitt eget skrivande har inte ‘behövt’ vidgas så mycket ännu … gräver där jag står och i den ‘gropen’ finns det otroligt mycket att ta av – på gott o ont – men, skarvar och drar ifrån allt eftersom.

    Gilla

    • Går man hur långt bak i tiden som helst finns det nog inga etniska svenskar, men så fungerar det ju i de flesta länder när det gäller etnicitet. Jag tänkte mer på om man är första, eller andra generationens invandrare 🙂 Att det kanske kan utgöra en viss skillnad i sättet att förhålla sig till olika saker.
      Det kanske är jag som inte lyckas hitta de ”rätta” svenska böckerna hehe, men om jag utgår ifrån det jag hittat upplever jag att de berättelser som författaren vågat ta ut svängarna i, nästan uteslutande kommer från utlandet.
      Det är aldrig fel att gräva där man står heller, ibland finns det alldeles tillräckligt med stoff där 🙂

      Gilla

  4. Jag känner igen mig i dig, jag håller mig inte inom några gränser utan gillar att utmana. Så länge man inte sårar någon så är det bara att skriva! Det är ju det som är så kul med att skriva, att man verkligen får improvisera och fantisera, precis hur man vill.

    Gilla

    • Vad bra! 🙂 Gillar inte heller att begränsa mig, men frågan är kanske i mitt fall hur långt man vågar ta det? Så jag gissar att jag också omedvetet begränsar mig ibland.

      Gilla

  5. Att jobba med regler och ramar är nog väldigt svenskt tror jag, en genre (kö) är ju en genre (kö) och nåde den som bryter sig ur kön och kanske tränger sig före! 😉
    Däremot protesterar jag det å det grövsta mot alla former av genetisk argumentation kring hur ”vissa människor/folkslag/grupper är”. Det låter som något vissa använder mot just de som inte är etniskt svenska.
    Att vi socialiseras till att bete oss på ett visst sätt tror jag mer på, min bosniska vän är uppvuxen i ett hem helt olikt från mitt och där de kulturella ramarna för hur en diskussion ska låta/se ut är diametrala – vi är också väldigt olika som vuxna, just för att vi socialiserats olika, inte för att hennes bosniska gener säger åt henne att skrika hej vilt när hon blir arg. 🙂
    Det här blev långt! Avslutningsvis tycker jag att allt kreativt gränssprängande ska uppmuntras, vad har vi annars konsten till? Så kör på och utmana ramarna. Heja!

    Gillad av 1 person

    • Det tror jag med, det finns en allmän uppfattning om hur saker ska vara i det här landet och om någon bryter mot de ”reglerna” blir det genast liv i luckan 🙂
      Fast nu beskrev jag mina upplevelser från det andra hållet, alltså hur jag upplever det 🙂 Det har alltså inget att göra med hur andra ser på mig, utan hur jag upplever olika situationer. Det är möjligt att jag misstolkar allt, folk här kanske inte är så konflikträdda som det verkar 🙂
      Hehe, ingen fara och jag håller med, kreativa gränssprängningar ska uppmuntras! 🙂

      Gillad av 1 person

  6. Tror du har rätt i din i sammanfattning, att vi tar med oss själva för mycket i skrivandet och att det utgör det största hindret.
    Jag jobbar vidare på gränslösheten 🙂

    Gillad av 1 person

  7. Herman Lindqvist har skrivit många gånger om svenskarnas konflikträdsla, bl a här http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/hermanlindqvist/article15602696.ab
    Jag vet inte varför det är så känsligt att diskutera hur man ursprungsmässigt kan skilja sig åt i vissa sammanhang. Är det inte det som menas med mångfald?

    Gilla

    • Jag vet, jag har läst flera artiklar av honom 🙂
      Nej, det förstår inte jag heller. Om olika är bra, då måste vi kanske först erkänna att vi är olika också och att alla inte passar/vill in i samma mall 🙂

      Gilla

  8. Jätteintressanta funderingar du har. 🙂 Jag har funderat lite över det här med, varför svenskar är så rädda att ta ut svängarna i litteraturen. Det är nog dels ”rädslan för att kränka”, (pah) och dels att förlagen inte vill ge ut som ni redan varit inne på men säkert ligger det även en del i vår natur. Trygghetsnarkomaner som vi är. 😉 Vi föredrar tydligen det gamla beprövade, kanske är även denna brist på äventyrslusta en konsekvens av alla år som sverige levt i fred.Vi har liksom försoffats lite, mentalt 😉
    Jag vet inte hur typiskt svensk jag är men liksom Carola har jag vallonblod i släkten, men har aldrig funderat så mycket över det eller vilka drag som är typiska för dem 🙂

    Gillad av 1 person

    • Tack! 🙂
      Det tror jag med! Rädslan för att kränka ligger nog ganska högt, precis samma kompass som antagligen många förlag navigerar efter. Tror du har helt rätt, Sverige har legat i fred väldigt länge nu, därför har man inte heller behövt försvara något. Hehe, ja det handlar nog om att ha försoffats mentalt 🙂
      Jag tror att det finns flera svenskar (etniska eller inte) som inte alls är rädda för konflikter, jag tänkte nu mer generellt. Där tror jag det är lite ”svenskt” att vara konflikträdd.

      Gilla

      • Ja, det börjar bli allt tydligare tycker jag!
        Nej, precis, och nytänkande uppmuntras ju inte riktigt på samma sätt här som i tex usa. Här är det viktigare att inte urskilja sig ur mängden än att göra det.
        Jag tror absolut att svenskar (speciellt idag) är mer konflikträdda än många andra, men om det är genetiskt eller socialt törs jag inte svara på. Har du någon teori? 🙂

        Gillad av 1 person

        • Det tycker jag med!
          Jamen precis, självständigt tänkande uppmuntras inte på samma sätt i det här landet som det görs i många andra, så det beror säkert en del på det med.
          Jag vågar inte heller svara på om det är socialt eller genetiskt betingat, men min teori är nog som jag skrev, att man kanske är mer benägen att sticka ut hakan om man inte är svensk 🙂

          Gillad av 1 person

  9. I många andra länder premieras just det att sticka ut, att vara originell, oavsett vilket område det handlar om. Här är det lite annorlunda. 😉

    Gillad av 1 person

    • Ja och kanske är det just det som formar många, att man liksom redan vant sig vid att inte vara originell på något sätt och därför snällt fogar in sig i leden.
      Precis, det var lite så jag också tänkte 🙂

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s