Redigeringsrunda ett

Igår började jag redigera fyran i Limboserien efter den första testläsarens respons. Det var då jag noterade att jag faktiskt låtit manuset ligga i hela två år 😮 Nästan. Hade jag väntat tills i april hade det blivit exakt två år. Tiden går uppenbarligen mycket fortare än vad jag upplever det som.
Hur som helst. Jag ska försöka köra 20 sidor per dag, då tar den här genomgången mig två veckor, innan det är dags att skicka iväg manuset på nästa testläsarrunda.
Just nu är det dessutom många bollar som ligger i luften samtidigt i och med att släppet av Wicked Game närmar sig och de senaste veckorna har varit väldigt stressiga, men roliga också förstås 🙂
Det jag upplever som den största skillnaden när jag nu börjat redigera fyran i Limboserien efter att ha jobbat med Wicked Game, är berättarperspektivet. Limboserien är ju skriven i tredje person och det är verkligen en omställning att börja jobba i det perspektivet igen. Jag kommer inte alls lika nära karaktärerna och även om det är skönt att kunna byta pov mellan karaktärerna, blir det mer … ytligt. Eventuellt beror det också på att Limboserien är skriven i preteritum och Wicked Game i presens.
Att byta berättarperspektiv och tempus har lärt mig väldigt mycket om hur otroligt annorlunda en berättelse blir beroende på vilket berättarperspektiv och tempus man använder. Limboserien hade varit helt andra böcker om de skrivits ur första person, liksom Wicked Game hade blivit något helt annat om jag skrivit den ur tredje person.
När fyran i Limboserien är färdigslipad, kommer jag att börja skriva uppföljaren till Wicked Game. Även uppföljaren kommer att skrivas i första person presens, men ur den andra karaktärens pov.
Jag antar att när jobbet med den kör igång (vilket kommer att ske under hösten då den planeras ges ut redan under våren 2018) kommer jag antagligen att känna samma ovana inför berättarperspektivet igen.
Att prova olika berättarperspektiv är verkligen nyttigt. I alla fall har det varit det för mig.
Sedan har jag ju kvar manuset som är skrivit i deep pov.  Eventuellt kan jag ta tag i det igen när jag är färdig med Gameduologin. Ännu ett berättarperspektiv att vässa in sig på. För varför ska man göra det enkelt för sig, när det finns så många olika berättarperspektiv att prova på? 🙂
Någon fler än jag som brukar växla berättarperspektiv mellan manus? Eller kanske t o m i ett och samma manus?

Dezmin

 

Annonser

28 svar till “Redigeringsrunda ett

  1. Härligt att höra att det är dags för den nu 🙂
    Jag upplevde samma sak när jag skrev NSD, det kändes på något sätt befriande att få skriva både i presens och nutid, och jag kom som du också säger mycket närmare karaktärerna och allt som hände kändes mer direkt. Skulle förmodligen uppleva samma sak om jag plockade fram något av mina gamla manus nu, för de är alla skrivna i tredje person imperfekt. 🙂
    Ja, varför ska man göra det lätt för sig egentligen? 😉
    Vågar man gissa att ett manus i andra person blir nästa experiment?

    Liked by 1 person

    • Japp, nu går det inte att dra ut på det längre om den ska vara färdig till hösten 🙂
      Man kommer verkligen karaktärerna riktigt nära i första person, dock passar ju inte det berättarperspektivet alla berättelser och en del gillar inte ens böcker i första person. Jag har dock inga problem med det berättarperspektivet om bara historien fängslar.
      Hehe, precis, utmaningar är till för att antas 🙂
      Hm, nej det tror jag inte. Det är ju ytterst få berättelser som andra person passar till, men man ska ju aldrig säga aldrig 🙂

      Liked by 1 person

  2. Nej, då är det dags att börja 🙂 Nu vet vi ju iaf lite bättre vilka tidsmarginaler vi har att förhålla oss till. 🙂
    Ja verkligen. Jag blev nog fast efter att ha läst Justine Levys böcker, de var skrivna i det perspektivet och de var fantastiska. Innan hade jag inte läst så jättemånga skildringar i jagform.
    Verkligen! 🙂
    Hahaha, nej, håller med, det är nog riktigt svårt att göra det bra, och hitta en berättelse där det passar, framför allt om man ska hålla sig till det undantagslöst genom hela boken. Inte ens Du gjorde väl det vill jag minnas. Det smög sig in lite jagperspektiv där med. 🙂

    Liked by 1 person

    • Jamen precis 🙂
      En del böcker blir man verkligen inspirerad av när det gäller just berättarperspektiv. Min största inspirationskälla var nog Ghostman, trots att den boken växlade mellan jagform och tredje person.
      Exakt och som du är inne på växlade ju Du ibland över till första person ibland. Inget fel i det, boken var verkligen jättebra, men det krävs nog ganska mycket om man ska lyckas skriva en hel bok i andra person och göra det riktigt bra 🙂

      Liked by 1 person

      • Ja det kan nog behövas att man läser ett riktigt bra exempel på hur det kan bli när allt funkar för att man ska ta det till sig. Alla de där böckerna typ ungdomsböcker med en strulig berättarröst som mest svamlar och avbryter berättandet med en massa orelaterade detaljer funkar inte alls för mig.
        Jag har förresten läst ut Störst av allt nu, den var riktigt bra, trots allt 🙂

        Liked by 1 person

  3. När jag har pratat med ‘vanliga’ läsare – har det inte varit någon som tänkt på varken perspektiv eller tempus. Antagligen för att det författaren valt, passar storyn.
    För mig var det till en början självklart att skriva i tredje person … för att jag tyckte att det kom för nära annars. Men, efter att ha provat första person så är jag fast där eftersom det förstärker, just närheten. I tvåan (den eviga, typ) skriver jag både nutid och tillbakablickar i presens – det är spännande att skriva så … enklare i vissa partier och utmanande i andra. Det kräver förstås att jag som författare skriver en rubrik som är tydlig för läsaren.
    I Kristalläpple skrev jag nutidskapitlen i presens och de övriga i preteritum – första person rakt igenom.
    Det är spännande att gå tillbaka till ett manus som har vilat … särskilt påtagligt blir det när man märker sin egen utveckling som skett under vilotiden. Ibland på gott och ibland på ont.
    Men, roligt för dig att ‘träffa’ Olivia igen … Jesse … 🙂

    Liked by 1 person

    • Jag tror också att har man valt rätt berättarperspektiv för berättelsen, hakar inte läsarna upp sig på sådana saker.
      Det låter spännande och blir säkert bra också, tycker att tempusskiftet funkade riktigt bra i Kristalläpple 🙂
      Visst är det! Just det, man blir tydligt medveten om hur mycket man faktiskt utvecklats bara på två år 😮
      Det ska det bli och det är ju sista gången jag träffar dem nu (tror jag) så jag försöker att passa på att njuta 🙂

      Gilla

  4. Alltså, jag är helt yr i mössan nu av att läsa om alla pov och tidsperspektiv, haha.
    Jag tycker det där är svårt, riktigt svårt. Just närheten i första person är någonting jag också varit lite rädd för, eller blivit är kanske ett bättre sätt att uttrycka det.
    När det gäller tempus så bytte jag till imperfekt i det manus jag jobbar med nu, från presens, men nu funderar jag på att byta tillbaka. Dels för att få mer puls och för att göra tillbakablickarna tydligare. Men… jag vet inte. Den som lever får se. Först ska jag redigera det en vända i alla fall.
    Är väldigt nyfiken på ditt deep pov-manus. Förhoppningsvis kommer det ut på DareMe så småningom…

    Liked by 1 person

    • Hehe, kan tänka mig att det blir förvirrande när man börjat skriva, men oftast känner man det själv 🙂
      Pov är egentligen fel benämning, när man pratar om pov brukar man mena de olika karaktärernas perspektiv. Alltså ur vilkens synvinkel man följer händelserna. Berättarperspektiv, är det som avgör hur man berättar historien. Bara så vi inte förvirrar saker ytterligare för dig 🙂
      I alla fall, tror säkert du känner själv vilket berättarperspektiv och vilket tempus som funkar bäst för din historia, du känner den ju bäst. Sen kan man ju alltid blanda också i en och samma historia 🙂
      Skoj! Japp, det blir nog där den kommer ut till slut. Men den har lägsta prio just nu, kan jag säga 🙂

      Liked by 1 person

  5. Nu skriver jag 3e person och växlar mellan berättarperspektiv plus har tempus. Flyter bra tycker jag själv. Förra manuset var också 3e person, men bara ett berättarperspektiv. Däremot är det manuset i preteritum. Läste ett kapitel nu i veckan och tyckte först det kändes klumpigt och distanserat pga tempuset. Sedan kom jag in i det rätt snabbt. Men kanske det borde varit presens…? Får ta en titt sen på det.

    Liked by 1 person

  6. Berättarperspektiv är en stark påverkansfaktor för manuset som du säger. När jag började på min trilogi skrev jag i första perspektiv preteritum men ändrade till tredje perspektiv på inrådan av lektören. Jag kom inte lika nära karaktären men däremot var det möjligt att få in de andra karaktärernas vinkel och på så sätt mer dynamisk.
    Nyligen läste jag en bok med flera olika perspektiv. Ett jag, ett tredje men också ett i du-perspektiv. Hela boken är smart upplagd och de olika berättarperspektiven hade ett syfte som fick mig att häpna när jag kom till fösta förklaringen av det hela i boken. Sedan har jag läst en annan bok där författaren använde ett vi-perspektiv mellan två syskon. också ett spännande grepp som blev lyckat.
    Kul att du är igång med Limbo-serien igen! Saknar Jesse och Olivia 🙂

    Liked by 2 people

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s