Första vs tredje person

Då har nästa vecka börjat och jag fortsätter med råmanuset.
Uppföljaren till WG har fått arbetsnamnet GG, men vi får se om det blir det namnet i slutändan, så jag outar det inte än 🙂
Senast igår diskuterade jag och Katarina lite kring det här med första och tredje person och om hur svårt det är att ställa om sig till tredje när man har skrivit i första. Man upplever ju verkligen en stor skillnad i avståndet till karaktärerna när man skrivit i första och ska övergå i tredje. Det kände jag också när jag började redigera fyran i Limboserien (Samfundet) efter att ha skrivit WG.
Även uppföljaren till WG kommer ju att skrivas i första person (men ur den andra karaktärens PoV). Och precis som i WG är det uteslutande en person man följer. Just det har verkligen varit en utmaning, för om man inte har fler än en jagberättare, har man heller ingen möjlighet att hoppa mellan karaktärerna, men även det har jag upptäckt är en vanesak. För det här manuset har (hittills) varit mycket enklare att skriva än WG.
Dock är det en scen som jag nu insett måste finnas med i början och som hp inte kan vara med i, så idag ska jag lägga till en prolog i början i tredje person, men det blir enda stället jag ”fuskar” på 😉

Hur tänker ni när ni väljer berättarperspektiv? Och är det någon som skrivit hela manuset i första person där man bara följer en karaktärs PoV? Eller någon som växlar mellan olika jagberättare, eller som växlar mellan tredje person och första person?
Oavsett vilket, hur tänkte ni när ni valde och varför?

Dezmin

Annonser

34 responses to “Första vs tredje person

  1. Jag brukar nog ha en idé innan jag börjar vilket som borde funka bäst men ibland (som nu) får jag prova mig fram för att se vilket som är bäst i praktiken.
    Att vänja sig vid första i NSD var egentligen inga problem men att vänja sig tillbaka igen var desto svårare. Både för att jag saknade den där närheten och dels för att hjärnan fortfarande tänker fram storyn med en föestapersonsröst och framför allt vill den presens. 😀
    Jag har hittills bara skrivit ett manusförsök med blandade tredje och första person men kan tänka mig det till detta faktiskt.
    Det här med första person presens var något som kom med genrebytet med. Jag har medvetet avhållit mig i feelgood för att jag inte ville riskera att det blev för babbligt vilket det ju lätt blir.
    Kul att det går bra att skriva första person i ditt nuvarande 🙂

    Liked by 1 person

    • Ja, ibland får man prova sig fram innan man hittar rätt 🙂
      Jag håller med, att vänja sig vid första person är nästan enklare än när man ska ställa om tillbaka 🙂 Tycker också att ska man skriva presens passar nästan första person bäst.
      Spännande med blandningen! Ibland är det ju bästa lösningen, att blanda alltså.
      Jag tror också att första person i feelgood kan riskera att bli lite babbligt, men ska man se till t ex Fifty shades, så funkade ju det perspektivet där och den genren ligger ju under just feelgood. Så kanske har även det lite med hur man planerar att berätta storyn? 🙂
      Ja, det är otroligt hur snabbt man ställer om sig 🙂

      Liked by 1 person

      • Ja i fifty sades funkade det ju hur bra som helst. Det hade nog tappat lite i tredje person. Det beror kanske lite på hur man skriver som du säger. Och kanske lite på hur man tar sig an temat. 🙂
        Skönt iaf, att du inte fick några problem med omställningen 🙂 hoppas resten av manuset flyter på lika fint 🙂

        Liked by 1 person

        • Shades, damn autocorrect! 😀

          Liked by 1 person

          • Hehe, förstod vad du menade 🙂
            Det tror jag med, att det beror lite på hur man tar sig an temat. Sen är ju Grey en mystisk person så det hade nog inte funkat med tredje och växla mellan dem, utan passar fint att allt berättas ur hennes PoV, för då kvarstår ju mystiken kring honom. Och ska man ändå berätta allt ur en karaktärs PoV, är det kanske lika bra att göra det ur första person, då man ju kommer närmare karaktären 🙂

            Liked by 1 person

  2. Men faktiskt, det med! Ibland vill man ju inte att läsaren ska få för stor inblick i en karaktärs inre värld hehe. I fallet med Grey var det ett smart val. Han gör sig bättre som lite mystisk. 🙂 ja har man bara en karaktärs perspektiv är det kanske ett enklare val. Själv har jag bara skrivit ett manus med endast en perspektivperson, (femman), fast det var i tredje. tycker det känns svårt att skriva ur endast en synvinkel. Dock gillar jag att läsa den sortens böcker 🙂

    Liked by 1 person

    • Precis och då kan det vara ett smart drag att bara uppleva allt ur en persons PoV 🙂 Grey hade ju inte blivit lika spännande om man även fått läsa hans PoV.
      Det är verkligen jättesvårt att endast hålla sig till ett PoV och ändå få driv i handlingen, men det är nog en övningsgrej. För har man gjort det en gång, hittar man ganska fort tillbaka till minnet av hur man gjorde då. Det är nog därför det här manuset går fortare att skriva än det första i första person.
      Det gör jag med 🙂

      Liked by 1 person

  3. Manuset jag håller på med nu ändrade jag från tredje person till första för huvudpersonen och det gjorde en jäkla skillnad, det var som om jag lärde känna henne på djupet på ett annat sätt. Men jag har ju en till perspektivperson också, i tredje person.
    Jag håller ju fortfarande på att testa och lära mig vad som fungerar bäst, men rent spontant känns första person som någonting jag fastnat för.
    En högst ovetenskaplig studie säger mig att fler engelskspråkiga än svenska författare skriver i första person. Känner du igen det? Och om du gör det, varför tror du det är så?

    Liked by 1 person

    • Ja, ibland får man prova sig fram tills man hittar det som känns rätt för just det manus man jobbar med. För, som du säger, om det är viktigt med djup i en karaktär så är ju första person det bästa alternativet 🙂
      Just det där har jag också uppmärksammat, att det är vanligare med första person i engelskspråkiga böcker, men jag har aldrig funderat över varför, så bra fråga 🙂 Har du funderat över det och vad har du kommit fram till i så fall?

      Liked by 1 person

      • Ju mer jag reflekterar över skrivandets många tekniker, desto mer blir ”detaljer” som perspektiv etc viktigt. Det är både roligt och utmanande att hitta det som fungerar bäst för historien och för en själv.
        Min ytterst ovetenskapliga teori kring varför fler engelskspråkiga författare verkar använda första person är något så stereotypt som att de är mindre rädda än svenska. Alltså mindre rädda för när det bränner till och – på sätt och vis – blir personligt. Men, som sagt, ytterst ovetenskapligt. Kan lika gärna handla om berättartradition, vad som lärs ut vid skrivakademier o.s.v.

        Liked by 1 person

        • Precis, ju mer man reflekterar, desto mer inser man vikten av olika val, som perspektiv, tempus, etc 🙂
          Jamen det kan nog stämma, för svenskarna är ju ganska försiktiga av sig rent allmänt. Kanske är det även därför det är i de utländska författarnas böcker som svängarna tas ut mer, än i de svenska?
          Intressant fråga i alla fall 🙂

          Liked by 1 person

          • Litteraturen reflekterar väl samhället författaren lever i, både när det gäller ämnen och grepp. I länder där mord hör till vardagen finns tydligen väldigt få deckarförfattare p.g.a. att mord är vardag, inte underhållning.

            Liked by 1 person

            • Jamen exakt, det är nog därför som andra genrer är vanligare i länder där mord hör till vardagen. Ska bli intressant att se om det förändras även här, om säg tio år.

              Liked by 1 person

              • Om utvecklingen fortsätter lär det nordiska deckarundret mattas av rejält. Själv märkte jag hur mord blev mindre roande efter att min kollega mördats, jag tänker mer kring mordets funktion i boken eller filmen nu för tiden, säger mordet mer – om samhället t.ex. – än att bara vara en rekvisita till en ”spännande” mordutredning?

                Liked by 1 person

              • Jag tror inte att deckare kommer att mattas av, för mord har ju alltid varit något som läsare gillar att ta del av. Däremot kan ju andra genrer börja gå bättre även i Sverige 🙂
                Kan tänka mig det, man får nog ett annat perspektiv till saker och ting då.
                Ofta när jag läser om mord, är kanske inte brottet i sig så intressant, utan snarare vem som gjorde det. Jag vill se om jag kan lista ut det, eller om jag förvånas i slutet.
                Eller som i Verdons böcker, jag vill veta HUR det gjordes, han är fenomenal på kluriga intriger 🙂

                Liked by 1 person

              • Nej, det har du nog rätt i, deckare har funnits i alla tider och är knappast mindre heta i dag. Snarare blir det nog en utvidgning av genren och, som du skriver, nya genrer.
                Jag har inte kommit till punkten där det inte skaver med mord som underhållning riktigt än, men jag läser ju rätt mycket krim så samtidigt som det skaver så konsumerar jag det. När det är smart gjort, en smart historia runt som inte bara är mord och polisen, så tycker jag det kan vara intressant. Ruth Rendells Stenarna skola ropa är det senaste exemplet. Måste kolla in Verdons böcker.

                Liked by 1 person

              • Nej, de kommer nog alltid att ha en ganska bred läsarkrets 🙂
                Precis, tycker jag med! Mordet får gärna ha en smart intrig, sådant gillar jag med.
                Får kolla in Rendells bok då, har aldrig läst några av hennes, så tack för tipset! 🙂
                Verdon är helt sanslöst bra på att komma på kluriga intriger! Hans första bok är Tänk på ett tal. Börja med den i så fall, tycker jag 🙂

                Liked by 1 person

  4. Jag provar mig fram, som Katarina. Kan sitta i veckor och fundera över olika perspektiv men det är först när jag testar som jag inser om det funkar eller inte. Det är kul att testa, ibland ser man andra brister i sin text redan då 😊

    Liked by 1 person

    • Ja, ibland är det bästa att testa sig fram, för oftast känner man vad som är gångbart och inte, eller vilket berättarperspektiv som ger den effekt man önskar.
      Precis, även andra brister kan bli synliga om man provar mellan olika berättarperspektiv 🙂

      Liked by 1 person

  5. Jag har provat att skriva i olika PoV och i nuläget fastnat för tredje person. Första upplever jag ofta blir liksom rabblande, men det är nog en vanesak och något att öva på. Och det är ju det roliga, att testa och se vad som kan göras annorlunda och bättre. Iaf när jag är på det humöret. 😉

    Liked by 1 person

  6. Det senaste jag skrivit har varit helt ur en persons jagperspektiv. Och ja, nu när jag överväger nästa projekt försöker jag mig på tredje person och det känns så avigt. Som om jag inte riktigt vill närma mig karaktären också på nåt vis.

    Liked by 1 person

    • Det är en riktigt märklig känsla att byta berättarperspektiv om man är van vid ett och gärna håller sig till det. Men också väldigt lärorikt 🙂 Kan tänka mig att det känns avigt.

      Gilla

  7. Jag föredrar tredjeperson, kanske eftersom jag är så van (och utled) på förstaperson från mitt jobb som tidningsmänniska 🙂 Det ger också en större frihet i att plantera saker som läsaren men inte protagonisten är medveten om; det skulle förstås också gå i en jagberättelse med flera berättare, som en brevroman av gammalt snitt, men det har jag inte varit intresserad av att prova (kanske räds jag utmaningen med de många rösterna).

    Liked by 1 person

    • Är man t ex journalist, kan jag tänka mig att man gärna vill prova andra perspektiv 🙂
      Tredje person har ju den fördelen att man kan låta läsaren bli medveten om något som protagonisten inte känner till och på så vis bygga spänning, alternativt att man (som du är inne på) bygger berättelsen på fler jagberättare än en.
      Jag misstänker att det som gjorde allt enklare i uppföljaren var just att man som läsare inte vet något om den här karaktären i första boken. Man ser bara denne genom jagberättaren i WG.
      Nu har jag möjlighet att ge duologin ännu en dimension 🙂

      Gilla

  8. Jag har alltid skrivit i tredjeperson, tycker helt enkelt att det är lättast.

    Liked by 1 person

  9. Mitt manus skrev jag först i första person men ändrade till tredje och av någon anledning kändes det bättre, kanske av det skälet du nämner, att det är enklare?
    Nu har jag beställt en bok av dig men det blev Lex Limbo, blev så sugen att jag inte kunde låta bli😉Kommer naturligtvis läsa WG också😊Att du skrivit så många böcker, det visste jag inte och vilka snygga bokomslag!

    Liked by 1 person

    • Ja, det kan nog ha varit det, för på något sätt är det enklare att jobba i tredje person. Kanske just för att man inte är fast i en och samma karaktär hela vägen 🙂
      Haha, vad roligt! Hoppas du ska gilla den med! 🙂 Det blir också intressant att höra jämförelsen mellan första boken i Limboserien (Lex Limbo) och Wicked Game. För båda behandlar egentligen rättvisan, fast ur två olika perspektiv 🙂
      Ser fram emot din bok också, när den finns ute 🙂
      Jag har ju hållit på ett tag, då hinner man skriva några. Tack så mycket! 🙂

      Gilla

      • Jag lovar att återkomna med vad jag tycker, ser fram emot att läsa📚😊Jag har också hållit på att skriva ett tag men inte åstadkommit hälften så mycket… inte ens hälften hälften faktiskt 😉

        Liked by 1 person

        • Det ska bli riktigt intressant att höra vad du tycker sen 🙂
          Jag har ju skrivit ganska frekvent sedan jag blev utgiven första gången, så det beror nog på det. Sedan är det ju olika mellan dem som skriver också. En del författare är väldigt produktiva och kommer ut med en bok per år, medan andra kan det gå flera år till nästa bok.
          Huvudsaken det blir bra, liksom 🙂

          Gilla

  10. Jag skriver i genren romance, där det är vanligt att använda sig av tredje person kombinerat med preteritum. Alternativt tredje person kombinerat med presens. Eftersom jag har två huvudpersoner, kärleksparet, så kändes det naturligt att använda tredje person för dem båda. De har båda en lika stor roll. Annars hade jag ju kunnat använda första person för en av dem men jag vill alltså att läsaren ska känna att de båda två har lika stor betydelse för berättelsen.

    Liked by 1 person

    • Välkommen hit! 🙂
      Jag läser ju inte så mycket i den genren, men Femtio nyanser har jag läst och den var ju skriven i första person. I just den boken tror jag inte det hade passat med något annat berättarperspektiv, för då hade mystiken kring Grey inte blivit lika stor 🙂
      Annars kan du ju använda två jag-berättare också, men jag tror man känner själv vilket som passar den historia man vill teckna ner och vilket berättarperspektiv som funkar bäst 🙂

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s