Intervju med Alexander Koistinen

Jag fick en förfrågan av författarens förlag om att intervjua honom och det var självklart en chans jag inte ville missa.

foto Alexander Koistinen
Hans första bok, Skymning över Europa, läste jag med stor behållning och recensionen kan läsas här.
Nu är han aktuell med uppföljaren: Där kyrkklockorna tystnat. En bok som är högaktuell med tanke på vad som skett i framförallt Frankrike på senaste tiden.

Där kyrkklockorna tystnat
Det finns mängder med frågor kring terrorister och Europas och Sveriges säkerhet som jag tror många av oss ofta funderar över. Jag har försökt att ställa de mest relevanta, tillsammans med ett par frågor kring hans skrivande i allmänhet och bokförlagens inställning till skönlitterära ämnen som går utanför den politiskt korrekta korridoren, i synnerhet.

Välkommen hit, Alexander. Alla mina läsare känner kanske inte till dig. Kan du berätta lite kort om dig själv och vad du har för bakgrund?
– Först av allt ett stort tack till dig Eva-Lisa för denna möjlighet att berätta om mitt författarskap. Efter att ha avslutat mina studier i mitten av nittiotalet började jag jobba utomlands och kom att tillbringa flera trivsamma år framförallt i Spanien. Sedan 2008 är jag bosatt i Belgien, där jag bland annat arbetat inom EUs institutioner. Vid sidan av mitt civila förvärv har jag tjänstgjort närmare fyra år inom Försvarsmakten och som reservofficer deltagit i fredsbevarande missioner på Balkan och i Västafrika.

Jag tänkte börja med att ställa några frågor kring ämnena du skriver om i dina böcker.
Vad har orsakat attentatet mot EU:s högkvarter och vad för slags konflikt är det som drabbat Melilla?

– Min första bok Skymning över Europa skildrar en kontinent som lider av sviterna efter ännu en finansiell kris, är splittrad av regional separatism samtidigt som allt mer makt flyttas över från medlemsstaterna till EU. I Bryssel växer utanförskapsområdena och situationen där blir allt svårare. Den sociala misären tar sig uttryck i ordningsstörningar och polisens auktoritet utmanas öppet. Islamistiska rörelser är skickliga på att fånga upp missnöjet och etablerar på lokal nivå en slags alternativ, eller om man så vill uttrycka det, parallell organisation av samhället. Man skulle kunna säga att i romanen ställs två radikalt olika gränsöverskridande visioner mot varandra. I de spanska territorierna Ceuta och Melilla på Nordafrikas kust flammar etniska motsättningar upp och eskalerar till en gränskonflikt med såväl religiösa som nationalistiska förtecken. Utomeuropeiska statliga och överstatliga aktörer utnyttjar konflikten för att främja sina långsiktiga mål. Här ställs den Europeiska Unionen inför en otydlig motståndare som begagnar sig av såväl cyberkrigföring som propaganda via sociala medier för att underblåsa gatuprotester, kombinerat med mer traditionella metoder i form av oljeembargo och finansiell bojkott. En tungt beväpnad, välutbildad och stridserfaren terroristcell utdelar så ett förödande slag mot EUs högkvarter. Uppföljaren tar vid där del ett slutar, i brandröken och kaoset i Bryssel direkt efter attentatet. Intrigen tar läsaren med tillbaka till brännpunkten i Melilla, där jihadister engagerat sig i konflikten och situationen eskalerar bortom all kontroll. Melilla är en spansk provins belägen på Nordafrikas kust. Ortens geografiska belägenhet och demografi gör staden till en hyperintressant arena för den här sortens berättelse. Det flera meter höga stängslet gentemot Marocko och de nästa dagliga försöken som görs att forcera gränsen skänker ämnet ytterligare aktualitet, inte minst mot bakgrund av migrantkrisen som drabbade Sverige och EU år 2015 och den pågående diskursen kring flyktingtrafiken över Medelhavet.

Vilket val ställs den spanska lokalbefolkningen inför, när samhällsordningen rämnar?
– Som i alla konflikter står valet i praktiken mellan underkastelse, flykt eller motstånd. I min andra bok har jag vinnlagt mig om att försöka skildra de här ställningstagandena, ur de spanska karaktärernas perspektiv. De som har pengarna och nätverket kan dra sig undan i sina inhägnade bostadsområden och i vissa fall leva vidare i sina illusioner. Men vad återstår för det stora flertalet, de som inte besitter sådana resurser?

Militära förband sätts in i europeiska tätorter, kan det hända i verkligheten?
– Vi är redan där. Sedan 2015 är detta vardagen i Frankrike och Belgien. Jag har själv bott i ambassad- och regeringskvarteren i centrala Bryssel och där patrullerar militären alltjämnt dygnet runt. Soldater har skjutit dödlig verkanseld vid flera tillfällen i såväl Paris som Bryssel. I Parisförorten Saint-Denis, där några av attentatsmännen i november 2015 ringades in, avlossade den franska polisen närmare 5000 skott i den påföljande eldstriden. I militära termer motsvarar det ett stridsmoment med en hel infanteripluton (cirka 40 soldater). Det är tyvärr inte helt otänkbart att europeisk polis i framtiden ställs inför situationer där militära resurser måste tas i anspråk, givet angriparens numerär och beväpning.

Om vi i nästa steg rör oss från fiktionen till verkligheten, är jag väldigt intresserad av att veta om Sveriges hanterande av återvändande IS-terrorister är en säkerhetsrisk och hur omfattande den i så fall är?
Det är nog svårt att med säkerhet bedöma hur pass stort hotet är, framförallt på lång sikt, vilket i sig är oroväckande. Magasinet Neo har en artikel om en forskare som räknat på fenomenet och statistiskt kommit fram till att en av nio kan komma att begå nya attentat. Det har redan förekommit att individer som återvänt från Syrien och Irak begått nya terrordåd på europeisk mark, vilket pekar på ett latent hot. Det finns också en risk att de med sitt kontaktnät och street-cred radikaliserar och rekryterar nya sympatisörer. Man kan också fråga sig i vilken utsträckning det ens är möjligt att göra åtskillnad på stridande, sympatisörer och anhöriga? Det är ett faktum att även minderåriga indoktrinerats och vissa fall begått grova brott som att avrätta krigsfångar. Kvinnor har varit aktiva i de så kallade Khansaa-brigaderna som hade till uppgift att upprätthålla strikt islamska sedvänjor bakom frontlinjerna. Att vissa av dem som önskar återvända inte uppvisar någon större ånger över sitt handlande bör i sammanhanget rimligtvis betraktas som en synnerligen försvårande omständighet. Föräldrar har stort inflytande över hur sina barn formas och i sammanhanget kan jag rekommendera den här artikeln i Svenska Dagbladet: https://www.svd.se/spanska-jihadister-bodde-i-sverige. Frågan bör alltså inte bara betraktas ur ett rent humanitärt eller rättsligt perspektiv, säkerhetsmässiga aspekter måste också tas i noga beaktande. Andra europeiska länder har för länge sedan förstärkt sin lagstiftning genom att göra det brottsligt att försöka ta sig till eller vistas i konfliktområdet. Man kan ju fråga sig varför flertalet svenska riksdagspartier valde att skjuta sådana förslag på framtiden? Regeringens viktigaste uppgift borde vara att värna om sina medborgares säkerhet i Sverige.

Tror du att Säpo har någorlunda kontroll över terroristhotet i Sverige, eller kan vi förvänta oss att fler attentat inträffar och var tror du nästa terrordåd i så fall sker?
– Det beror nog på vad man menar med någorlunda kontroll. Flera av incidenterna i Frankrike vittnar om att säkerhetstjänsten inte har resurser att kontinuerligt bevaka alla potentiella attentatsmän, utan måste koncentrera sig på de som bedöms som mest farliga. Sympatisörerna för IS och andra rörelser är helt enkelt för många. För något år sedan justerade Säpo kraftigt upp sin bedömning av hur många våldsbenägna jihadister det finns i Sverige. Till detta kan vi lägga den växande problematiken kring högerextrem kontraterror. Utifrån statistiken över fullbordade och avvärjda terroristbrott kan vi nog konstatera att länderna iVästeuropa är betydligt mer utsatta än Central- och Östeuropa. Man bör därför kanske fundera kring vilka långsiktiga konsekvenser den omfattande migrationen, framförallt från Nordafrika och Mellanöstern, får för den inre säkerheten och politiska situationen i Europa? Man kan ju också fråga sig det rimliga i att stora samhällsresurser läggs på att övervaka och kontrollera de egna medborgarna?

Ponera att IS hade lyckats ta kontroll över europeiskt territorium – hur hade det påverkat synen på och hanteringen av aktivisterna och deras anhöriga?
– Det är en intressant hypotetisk fråga. Ett liknande scenario skildras i min kommande tredje bok i serien.

Vilka skyldigheter och rättigheter kan rimligtvis vara förenade med att vara medborgare i en stat?
– Som utlandssvensk får man ofta tillfällen att reflektera över just den frågan, som kan belysas ur många olika aspekter. På något sätt tror jag att det bottnar i en ömsesidig lojalitet, mellan individen och staten. Väpnade konflikter ställer frågan på sin spets och är just de scenarion som jag valt att beskriva i mina böcker. Hur förhåller vi oss till medborgare som angriper det egna landets poliser och soldater, eller som ideologiskt, finansiellt och/eller logistiskt stödjer dem som gör det? Spelar det någon roll om angreppet sker på det egna territoriet eller utomlands, inom ramen för en avlägsen konflikt? Beroende på betraktarens perspektiv kan individen i fråga ses som en frihetskämpe, rebell, förebild, terrorist eller landsförrädare. Och vad händer när staten inte längre har förmågan eller viljan att skydda sina egna medborgare? Välkommen till det globaliserade inbördeskriget.

Hur bör fungerande stater förhålla sig till aktörer som IS, vars medlemmar kan utnyttja sitt medborgarskap till att röra sig fritt över gränserna?
– Här finns en klar koppling till några av frågorna som vi var inne på tidigare. I någon mening befinner sig Västvärlden i gränslandet eller rentav skymningsläget mellan fred och krig. I många fall kan det vara väldigt svårt att bevisa att en person begått terrorbrott. Det här var ett viktigt skäl till att USA valde att upprätta lägret på Guantanamo Bay. Storbritannien har i några fall återkallat passen och förvägrat inresa för medborgare som anslutit sig till IS. Den som frivilligt åkt till IS-kontrollerat territorium har gjort ett aktivt ställningstagande som bör få allvarliga konsekvenser, alldeles oavsett vilken verksamhet individen där ägnat sig åt. När medborgarskap och pass systematiskt missbrukas för att begå terrorbrott eller krigshandlingar mot det egna landet är det väl rimligt att staten vidtar motåtgärder? Principen att medborgare inte får göras statslösa kanske behöver omprövas. Fungerande stater måste rimligtvis sätta sina lojala medborgares säkerhet i främsta rummet. Kanske kan hotet om statslöshet också fylla en avskräckande funktion? Samtidigt finner jag det djupt beklagansvärt att det svenska samhället skall behöva ställas inför de här frågorna. Hade inte svenskt medborgarskap delats ut så lättvindligt hade kanske problemets omfång varit betydligt mindre.

Hur mycket  mer eller mindre institutionaliserad mångfald mäktar ett samhälle med utan att bryta det sociala kontraktet? 
– Frågan om det sociala kontraktet kan omfatta väldigt mycket; vilka normer som råder i kvarteret, vilket språk som skall användas, i vilken utsträckning män och kvinnor separeras och vilket rättssystem som skall råda. Ett tema som jag velat utforska i båda mina böcker är hur vi konstruerar våra identiteter, vilka värderingar vi tar till oss och hur det påverkar våra lojaliteter och ställningstaganden. En fråga som ställs i den första romanen är om inte politisk islamism, salafism och rentav jihadism kan betraktas som uttryck för just den mångfald som i så många sammanhang anses eftersträvansvärd? Därmed borde sådana tendenser om inte bejakas så åtminstone inte motarbetas. Min övertygelse är att om mångfalden blir alltför brokig så slits samhället itu, och i min andra roman sker det ganska handgripligen.

Sverige är medlem i EU. Vilka konsekvenser får vårt hanterande av uppehållstillstånd för andra europeiska länder?
En av de misstänkta terrorister som sköts ihjäl av belgisk polis 2016 hade uppehållstillstånd utfärdat från Sverige. Med den fria rörligheten för personer inom EU kan omfattande och rent av okontrollerad immigration till ett land få konsekvenser för andra medlemsstaters säkerhet. På sikt äventyras hela Schengensamarbetet.

Om NATO blir mindre betydelsefullt, effektivt eller rentav upplöses, vilka strukturer kan fylla tomrummet som leverantör av regional säkerhet?
– Tonläget mellan USA och andra NATO-medlemmar är idag tidvis ansträngt, med anledning av de alltför blygsamma europeiska försvarsbudgetarna. Skulle det gå som i min första bok, att NATO upplöses, finns nog bara den Europeiska Unionen kvar på spelplanen. Kanhända är jag miljöskadad efter så många år i Bryssel, men jag tycker ändå att det inte vore helt otänkbart att lägga en robust militär struktur till den redan omfattande ekonomiska integrationen. De europeiska nationerna har sedan decennier lyckats överbrygga motsättningar och nationella särintressen. Det finns ett fundament i form av två tusen års historia och kultur, religiösa och rättsliga traditioner, kort sagt allt som lägger grunden för en gemensam identitet och en känsla av ödesgemenskap. I min andra bok sätts Nordic battle group, EUs gemensamma militära förband som Sverige bidrar till, för första gången in i en skarp operation på europeiskt territorium.

När det gäller författandet, vad motiverar dig i ditt skrivande?
– En oro över långsiktiga tendenser, samhällsförändringar som först går så långsamt att vi knappt märker dem, men när vi sedan vaknar upp är det för sent att reversera eller ens hejda deras fortsatta förlopp. Där finns kanske en likhet med författare och aktivister som till exempel väljer att uppmärksamma klimatförändringar. Men de långsiktiga konsekvenserna av omfattande immigration till Västeuropa från kulturellt avlägsna regioner bekymrar mig kanske i dagsläget mer. Den fundamentala frågan jag ställer mig är vilket Europa som mina barn kommer att växa upp i? Jag skriver i förhoppningen att mina romaner bidrar till en seriös debatt i frågan.

Om man vill bli antagen hos de traditionella förlagen, finns det då begränsningar kring vilka samhällsfrågor som får förekomma i skönlitteraturen? Finns det ämnen som absolut inte tillåts belysas i romaner? Berätta om dina egna erfarenheter första gången du skickade manuset av Skymning över Europa, till förlagen.
Eftersom förlagen sällan uppger några skäl för refusering är det svårt att påstå någonting med bestämdhet. Men jag finner det märkligt att så få svenska spänningsromaner behandlar teman som immigration och islamistisk radikalisering, framförallt av författare som dristat sig till att skriva utifrån ett perspektiv som inte nödvändigtvis sammanfaller med det gängse socialliberala eller vänsterradikala förhållningssättet. En relaterad fråga är i vilken utsträckning sådana berättelser, i den mån de blir publicerade, sedan får några recensioner i etablerade media? Huruvida mina svårigheter att bli antagen snarare beror på brister i berättarkonsten överlåter jag med varm hand åt läsare och eventuella recensenter att avgöra.
Tack, Alexander, för att jag fick intervjua dig på bloggen och stort lycka till med nya boken! Uppföljaren Där kyrkklockorna tystnat släpps den 21 maj och kan redan nu beställas från förlaget.

Dezmin

 

Annonser

14 svar till “Intervju med Alexander Koistinen

  1. Vilken bra och intressant intervju! Jag är helt säker på att det blir fler terrorattentat i Sverige och säkert ganska snart. Sen har jag aldrig läst någon politiskt inkorrekt bok från något känt förlag och alla manus som kommer in kan ju inte vara dåligt skrivna. Det är väl tillräckliga bevis för att svenska förlag inte publicerar sådant som går utanför åsiktskorridoren?
    Jag får kolla in hans böcker 🙂

    Gillad av 1 person

    • Tack!
      Det tror jag med, det är förmodligen bara en tidsfråga innan det händer igen, även här i Sverige.
      Nej precis, det här vet de flesta som varit i branschen ett tag och det var ju också därför vi beslutade oss för att starta vårt förlag. För att bli en plattform även för skönlitterära böcker som inte håller sig inom PK-ramarna 🙂

      Gillad av 1 person

  2. Vilken intressant intervju!!!

    Gillad av 1 person

  3. Vilken jättebra och intressant intervju. 🙂Spännande med ett nytt fräscht perspektiv från nån med inblick i sånt som en del inte ens vågar andas om.

    Gillad av 1 person

  4. Intressant intervju. Som socionom känner jag t.ex. igen diskussionen om den eventuella hanteringen av barn till terrorister då den ju blivit högaktuell i det senaste. Ingen lätt sak och värd att tas på största allvar.

    Gillad av 1 person

    • Jag kan tänka mig det. Precis, det är ingen lätt sak, men om jag förstått saken rätt, är många av barnen traumatiserade och jag föreställer mig att det då är en stor risk att släppa ihop dessa barn med andra barn.
      Jag tror Sverige är för dåligt förberett för den här sortens åtaganden.

      Gilla

      • Kanske inte så mycket att dessa barn skulle vara farliga för andra barn pga trauma utan faran i att möta de vuxna runt barnen, som t.ex. vårdnadshavarna. Att möta tungt kriminella VH är alltid svårt. Här läggs ytterligare en dimension på situationen med barnen som Sverige inte alls är van vid. (Som tur är, att vi inte behövt hantera dessa frågor förr. Synd bara med osäkerhet när det blir aktuellt.)

        Gilla

        • De har ju tränats att döda andra, så jag hade nog inte velat ha min unge på samma förskola om jag haft barn. Jag hade inte velat ha deras vårdnadshavare som granne heller. Nu utgår jag ifrån att de inte bara släpper tillbaka dessa barn på förskolorna, men jag vet uppriktigt sagt inte hur kommunerna hanterar detta. Kanske är det olika i olika kommuner? Oavsett vilket så hoppas jag att de noga tänkt igenom hur de ska handskas med detta. För som du redan är inne på är det ingenting som Sverige gjort tidigare.
          Håller helt med om att det skapar en väldigt stor osäkerhet.

          Gilla

          • Du menade det med. Tänkte inte på det i traumabegreppet. Barn som är farliga för andra barn finns ju på nästan varje förskola och varje skola med tanke på t.ex. olika NPF-diagnoser som innebär dålig eller avsaknad av impulskontroll. Men är med på vad du menade nu.
            Samtal om hantering av barnen och familjerna sker ute i kommunerna men som vanligt inom bl.a. socialtjänst har olika kommuner olika förutsättningar för hantering och stöd. Önskar jag också visste mer om hur det funkade.

            Gillad av 1 person

            • Ja precis, för man kan väl räkna det som en form av traumatisering, antar jag.
              Visst finns det alltid barn som är ”farligare” än andra, men jag tänker att barn som fostrats att döda andra, ändå måste vara avsevärt mer riskabla, än barn som lider av dålig impulskontroll.
              Vi får nog veta framöver hur det kommer att fungera och hur det kommer att gå. Än är ju hela projektet på nybörjarstadiet. Men man får väl hoppas att ingenting allvarligt inträffar.

              Gillad av 2 personer

            • Dessa varn kan inte jämföras med andra. Det är mycket som folk inte förstår för att få vet vad man har att göra med

              Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s