Bestraffaren

Bestraffaren av debutanten Pia Kask handlar om följande:

Den fiktiva kuststaden Wästholm skakas av morden på två tonåringar. Först verkar morden slumpmässiga, men när ytterligare en flicka försvinner och dyker upp svårt skadad står det klart för civilutredaren Hannah Fors och kriminalinspektören Henrietta Rollins att det handlar om en seriemördare.
Hannah upptäcker en koppling mellan offren som går långt bak i tiden – kan mördaren vara någon som väntat i tjugo år på att ta ut sin hämnd? Rollins avfärdar teorin men Hannah kan inte släppa tråden. Samtidigt konfronteras Hannah med sitt eget mörka förflutna, och hemligheter som hon till varje pris måste dölja hotar att ödelägga den redan bräckliga relationen med Rollins.

Jag tycker att berättarstilen liknar Gillian Flynns, men även till viss del Elizabeth Hands och eftersom jag uppskattar båda författarna (mycket just p g a nämnda berättarstil) fastnar jag genast för boken. Dessutom är den skriven i korta kapitel, hurra för det!
Den börjar väldigt lovande, karaktärerna är snyggt gestaltade och jag har ju en förkärlek för den svarta humorn, därför var det roligt att läsa två böcker i rad av svenska författare som behärskar den fint.
Problemet är detsamma som hos många andra debuterande författare, det blir alldeles för många namn att hålla reda på. Dessutom blir en del karaktärers namn ledtrådar i sig, något jag inte tror var författarens avsikt.
Jag koncentrerar mig således på de karaktärer som är väsentliga för handlingen: Hannah och Henrietta. Samt det fåtalet karaktärer som rimligen kan vara mördaren.
Om man är en inbiten deckarläsare, förstår man vem Hannah är när hennes mörka förflutna börjar rullas upp och långt innan det avslöjas, men det gör inte så mycket för det är inte det som huvudintrigen går ut på. Anledningen att jag räknar ut det beror på att nästan alla mörka bakgrundshistorier har liknande upplägg, dessutom är ledtrådarna lite för avslöjande, men jag tycker att Pia ändå gjort det bra med tanke på att det här är ett förstlingsverk. Historien känns genomtänkt.
Huvudintrigen då? Den är också lite för enkel att räkna ut för någon som läst många böcker i genren och jag skulle vilja förklara varför, men det går inte för då spoilar jag. Dock har lösningen en liten twist som blir överraskande och som är avsevärt svårare att förutse. Ett tag misstänker jag nämligen att den jag tror är mördaren, istället har lejt en av de personer som Hannah träffar vid ett par tillfällen (hon möter många, så det här är ingen spoiler). Det visar sig vara både rätt och fel kan man kanske säga, utan att avslöja för mycket.

Det jag gillar mest är att Pia tagit ut svängarna något när det gäller de kvinnliga karaktärerna och gett dem både osympatiska och mindre smickrande drag. Det är sällan man läser om sådana karaktärer av svenska författare. Om huvudkaraktären är en kvinna, är det uppenbarligen viktigt att inte göra henne för kall eller beräknande, utan att samtidigt balansera upp det med några varmare egenskaper. Jag tänker att det hade varit trevligt med fler karaktärer à la Amy Dunne, Libby Day, eller Cass Neary i den svenska deckarfloden. Smarta, men inte speciellt tilltalande som kvinnor. I Bestraffaren platsar Henrietta bland dessa och därför gillar jag henne bäst. Även om likheterna till de manliga motsvarigheterna av kriminalinspektörer blir något för tydliga för att Henrietta ska ”stå på egna ben”.
Det hade varit spännande om Pia vågat lite mer så att karaktärerna stuckit ut ordentligt. En kvinnlig motsvarighet till Evert Bäckström hade varit uppfriskande att läsa om t ex. Men, som jag ofta varit inne på tidigare, anledningen att nytänket i genren nästan uteslutande kommer från andra länder, beror nog på att vi i det här landet, mer eller mindre, är så vansinnigt rädda för att kränka någon stackars läsare. Det är som om det finns en osynlig gräns i Sverige, för vad som ”får” göras och inte, detta trots en så fri form som skönlitteraturen faktiskt är.

Sammantaget är det i alla fall en väldigt välskriven spänningsroman och med en klurigare intrig hade det här blivit en fullpoängare. Jag hade önskat listigare villospår (och gärna fler av dem), samt fler karaktärer med tänkbara motiv till gärningarna. Ett par händelser hade varit omöjliga att genomföra i verkligheten, men å andra sidan, ska man hårdra det är väl inte ens seriemördare särskilt trovärdiga heller, ändå existerar de i så när som varenda svensk deckare. Därför köper jag avvikelserna, de är inget som påverkar spänningen i handlingen eller naggar intrigen i kanterna.
Allt är väl gestaltat, dialogerna snyggt skrivna och språket flyter mycket bra.
Slutet på Bestraffaren bådar gott för en lovande fortsättning på serien och jag tror att boken kommer att gå hem hos de flesta deckarläsare, inte minst p g a de intressanta kvinnoporträtten. Jag rekommenderar den varmt till hängmatteläsningen i sommar!

Boken kan bl a köpas här.