Andras döttrar av Amy Gentry

Andras döttrar var en helt okej bok.
Jag trodde kanske att den skulle vara lite bättre än den var, men blev åtminstone inte besviken.

Andras döttrar
Andras döttrar handlar om följande:

När Julie är tretton år blir hon bortförd och kidnappad från sitt hem. Familjen blir djupt skakad men lyckas ändå behålla hoppet om att Julie en dag ska komma tillbaka. Plötsligt en kväll många år senare ringer det på dörren och en ung kvinna som presenterar sig som Julie stiger på. Den försvunna flickan är mirakulöst nog tillbaka igen och familjens lycka vet inga gränser, men snart börjar Julies mamma Anna mot sin vilja att tvivla på om flickan verkligen är deras försvunna dotter. Hon försöker att förtränga sina känslor men det går inte och när hon blir kontaktad av en privatdetektiv som intresserat sig för ärendet börjar ett smärtsamt sökande efter sanningen om den flicka hon hoppas är hennes försvunna dotter.

Med högt tempo, karaktärer som stannar kvar, ovisshet in i det sista och ett starkt engagemang för samhällets utsatta är Andras döttrar en bok för alla som läst och älskat titlar som Kvinnan på tåget och Gone Girl. Författaren Amy Gentry har inspirerats av fallet med den kidnappade flickan Elizabeth Smart i Utah 2002.

Jag skulle kanske inte säga att tempot är så jättehögt, men historien har ett fint driv. Dock stannas den upp mellan varven av onödiga transportsträckor och längre miljöbeskrivningar, men på det hela taget var den lätt att läsa.
Det är lite förvirrande i början innan man får koll på vilka karaktärerna är. Detsamma gäller namnen som avlöser varandra och det tar nog ett eller två kapitel innan jag förstår att det är tillbakablickarna med identiteter som Julie haft från att hon försvann.
Men är det verkligen Julie som kommit tillbaka, eller är hon en fullständig främling? Den frågan hänger kvar ända tills slutet och jag pendlar hela tiden mellan att tro att det är deras dotter och att misstänka att hon är någon helt annan. Julie har varit borta i åtta år och var alltså tretton när hon försvann.
Just sådana här historier får mig alltid att undra hur det är möjligt för en förälder att inte känna igen sitt barn, även om många år passerat sedan de försvann.
Jag ska ta ett exempel.
Teveserien Vänner går i repris på Paramount Network och jag har roat mig med att se på den igen. Kommer ni ihåg Ross son Ben? Och minns ni hur han som spelade honom såg ut när Ben blev lite äldre? Alltså när han var ungefär sju åtta år.
Det intressanta är att jag och maken hittade en film för ett par veckor sedan på Netflix som vi såg. Den hette Dismissed och kom ut 2017. Så fort vi såg skådespelaren som spelade eleven, utbrast vi nästan samtidigt: ”Det där måste vara Ben från Friends.”
Det var förvisso fel, men vi var inte helt fel ute. Skådespelaren i Dismissed heter Dylan Sprouse och han har en tvillingbror som heter Cole Sprouse. Cole Sprouse var den som spelade Ben som lite äldre i Vänner.
Poängen här är att om man t o m kan känna igen någon annans barn, trots att många år har passerat sedan vi såg det sist, hur sannolikt är det då att en förälder till sitt eget barn inte skulle känna igen det, även om det gått många år sedan de såg barnet sist?
Jag förstår att det kan vara svårt om barnet försvann när det bara var ett par år eller yngre, men när det nått skolåldern borde man väl kunna avgöra?
Jag är nog inte rätt person att besvara frågan, men jag lägger ut den ändå. För det är något som jag alltid har undrat.

Jag kan i alla fall rekommendera Andras döttrar som fick mig att sväva i ovisshet ända till slutet.
Boken går bl a att beställa här.

Dezmin

12 svar till “Andras döttrar av Amy Gentry

  1. Jamen nu vet jag varför den titeln och författaren lät så bekanta. Jag började faktiskt läsa den boken vid något tillfälle, men av någon anledning som jag inte minns läste jag inte klart den. Var kanske bara inte på läshumör eller något just då, för jag minns att jag också lockades av konceptet bakom, det låter ju verkligen spännande. Kanske får ge den ett försök igen då framöver, om jag får tag i den. 🙂
    Apropå frågan, jag tror också att föräldrar någonstans instinktivt känner igen sitt barn. Däremot är jag osäker på om de verkligen kina känna igen det efter 18 år om det försvinner som spädbarn(?), som i den här boken av Elisabeth Norebäck (hette hon va?) som kom för ett par år sedan. Så små barn har ju ännu inte utvecklat tydliga ansiktsdrag, så vad sjutton skulle få någon att känna igen den då, undrar jag?

    Gillad av 1 person

    • Den är svår att komma in i, för den är väldigt rörig till början, så det var säkert därför. Man måste läsa kanske 50 sidor innan man hajar hur den är uppbyggd, något som kanske inte är så jättelyckat. För det finns säkert fler än du som har gett upp den.
      Ja, ge den gärna ett nytt försök vid något tillfälle, för den tar sig när man väl kommit in i den 🙂
      Det tror jag med. Precis, när det gäller spädbarn (eller småbarn ö h t) blir det nog väldigt svårt, för som du säger har de ju inte utvecklat ansiktsdragen än då. Men en trettonåring vill jag åtminstone tro att en förälder skulle känna igen, även om det passerat många år.
      Jag har inte läst Norebäcks bok, men sett den någonstans och som du är inne på blir det scenariot mer trovärdigt än det i den här boken.

      Gillad av 1 person

      • Ja det kan nog ha varit att den var lite svår att komma in i i början, och håller med, det kanske inte är ett jättebra upplägg då. 🙂
        Får göra det. 🙂
        Ja en trettonåring borde de verkligen kunna känna igen även i uppvuxen ålder. Då vet man ju vilken förälder den liknar och kan göra sig en bild av hur de skulle kunna se ut i den åldern. 🙂

        Gillad av 1 person

  2. Tråkigt att den inte nådde ända fram, låter som att den behövt ett par vändor hos lektör och förlag. Håller med dig, jag som har egna barn. Tretton år, det är en hög ålder. Jag vill ju tro att jag skulle känna igen mitt eget barn då, även om det gått många år. Varit bättre för trovärdigheten om det varit ett spädbarn (helst) eller åtminstone ett litet barn som försvann….Hoppas attd u får en fin vecka!

    Gillad av 1 person

    • Ja, jag vet inte hur förlaget tänkte kring den här boken. Kanske var det en tanke att det inte skulle vara så lätt att identifiera karaktärerna i början, men då förstår jag inte vitsen med det. Amy bor ju i USA och där kan jag tänka mig att förlagen hela tiden tvingas tänka på olika sätt att få böckerna att sticka ut, för där kommer det ju ut så pass många nya böcker per år.
      Visst borde man det? Åtminstone om barnet försvann när det var tretton år.
      Tack! Hoppas du också får en fin vecka! 🙂

      Gilla

  3. Jag hade nog haft svårt att köpa det, att en trettonåring inte känns igen som vuxen. Ett mindre barn ja, det låter trovärdigt. Skumt det där med vilka böcker som passerar förlagens typ nålsögon.

    Gillad av 1 person

    • Jag med. Det känns inte riktigt trovärdigt att föräldrarna inte med säkerhet skulle kunna avgöra om det var hon eller inte.
      Ja det är konstigt. En del böcker undrar man hur de tänkte kring i redigeringsfasen.

      Gilla

  4. Så tråkigt då det inte går att få grepp om storyn från början. Men härligt att den totala läsupplevelsen blev bra till sist för dig.
    En bok som jag inte tog mig igenom var Dennis Lehane’s ”En äkta man”.
    Jag försökte verkligen … men nej.
    Ändå fick jag nytta av den, eftersom jag kunde sno några uttryck och halva meningar från den. I mitt eget manus är de förstås ”maskerade”.
    Allt det bästa nu till dig 💖🌷🍀💖

    Gillad av 1 person

    • Ja det var riktigt frustrerande till en början och jag var nära att ge upp, men som tur var släppte det ju lite längre in i boken.
      Jag har inte läst något av Dennis Lehane, däremot sett Shutter Island (som ju är filmatiseringen av Patient 67). Den tyckte jag var riktigt bra 🙂
      Härligt att du fick någon nytta av boken ändå 🙂
      Allt det bästa till dig med ❤

      Gilla

  5. När jag hämtade min 27-åriga dotter på Arlanda i Mars,efter att hon varit i Sydamerika i ca en månad så hade jag först svårt att känna igen henne,glåmig,trött och solbränd.
    Nu tror jag ju att man skulle känna igen sitt barn om man fick umgås lite mer,även om barnet försvann vid 13 års ålder, och kom tillbaka som vuxen.Men en hormonstinn tonåring är och å andra sidan väldigt långt ifrån en vuxen. Så vem vet 🙂

    Gillad av 1 person

    • Ja det är sant. Om barnet ser väldigt annorlunda ut efter dessa år, kan det nog vara svårare. Om vi leker med tanken att det var en son som försvunnit och som hunnit anlägga skägg t ex när han återvänder, skulle det helt klart ha varit svårare 🙂

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s