Mycket nu

Då var jag färdig med redigeringsrunda två. Jag ska avvakta lite till innan jag skickar till sista testläsaren. Jag behöver fundera på ett par saker till i manuset och om jag ska ändra dessa eller inte.
Under den här veckan bör också provtrycket på Samfundet dyka upp i brevlådan. Blir spännande att se om den blir som jag tänkt det 🙂

I övrigt har jag ett nytt gäng att hålla skrivarkurs för, så jag ska förbereda mig lite idag för kvällens kurstillfälle. Samt att det är en del annat som händer på förlagsfronten också som vi har att pyssla med. Vi fick bl a in ännu ett manus som håller för utgivning, vilket vi är fantastiskt glada för. Nu på fredag släpper vi vår första externa författare och hans e-singel ”Onda gärningar”.
Den som läser e-böcker och recenserar, får gärna höra av sig till info@dareme.se för recex på den.

Som ni märker är det full fart den här veckan och även om det är mycket, är det samtidigt väldigt roligt.
Då ska jag bara dricka några koppar kaffe till, så jag får fart på dagen 😉
Hur går det för er andra med allt?

Annonser

Redigeringsrunda ett – check!

Jag ökade tempot lite på redigeringen och har lyckats köra första redigeringsvarvet under den här veckan, blev klar igår kväll.
Nu har manuset åkt iväg till första testläsaren och det känns verkligen befriande att få lämna ifrån sig historien till någon annan. Mycket beroende på att jag levt så intensivt med det den här gången. På fyra veckor har jag dels skrivit råmanuset och dels hunnit redigera det ett varv, så nu behöver jag få vila ifrån det.
Men, ingen rast för det. Nu börjar jobbet med omslaget till Samfundet (fyran i Limboserien) dock tänkte jag ta mig friheten att vila under helgen i alla fall 😉
Vi har inget inplanerat i helgen heller, så jag ska mest ta det lugnt.

Hur går det för er andra med allt och har ni några speciella planer i helgen?

Fördjupningar

Marie undrade i mitt tidigare inlägg varför uppföljaren varit svårare att skriva än WG. Jag tänkte att jag kan ta den frågan redan nu eftersom jag tror mig veta exakt varför och behöver således inte grunna mer kring vad det kan ha berott på.

Att skriva i första person är på många sätt väldigt annorlunda än att skriva i tredje, kanske mest för att man kommer karaktären så nära. I tredje person har man som författare större distans till karaktärerna, både på gott och på ont.
I WG var HP en kvinna och eftersom jag är kvinna själv var det oändligt mycket enklare att veta exakt hur mycket jag kunde ta ut svängarna utan att riskera att det blev för osannolikt, eller icke trovärdigt.
I uppföljaren är det den andra karaktären man följer och eftersom jag inte gör listor där jag staplat upp all bakgrundsinformation kring karaktären, utan låter sådant komma fram medan jag skriver om den, insåg jag mot slutet att mycket av redigeringen den här gången kommer att handla om att fördjupa karaktären. Det får jag förvisso göra annars också, men den här gången saknas väldigt mycket bakgrund för att karaktären ska bli ”levande”. Jag är ganska säker på att det beror just på att även uppföljaren är skriven i första person och dessutom är HP en man. Det är extremt svårt att veta hur mycket jag vågar ta ut svängarna utan att det ska kännas osannolikt. Detta trots att jag tycker mig ha ganska bra koll även på män och deras agerande i olika situationer.
Det är helt enkelt berättarperspektivet som ställt till det för mig.
Så, under första redigeringsvarvet ska jag fundera mer på bakgrunden och hur den här personen är. Vad har format honom och vilka är hans livserfarenheter?
Hans åsikter är jag ganska klar över, men allt det andra är ett oskrivet blad.
Därför kommer jag också att be min första testläsare att fundera över vad man vill veta om honom, jag tänker att sådant kan hjälpa mig att hitta fler infallsvinklar kring bakgrunden.
Någon fler än jag som också stött på det här problemet? Speciellt om ni råkar ha det motsatta könet i första person.

Sjukt stressigt nu

Det är ju skönt att det snart är helg, för det har varit en riktigt stressig vecka.
Igår träffade jag en journalist från Folkbladet och artikeln finns ute idag, men tyvärr bakom en betalvägg, så jag kan inte länka.
Kortfattat pratade vi i alla fall lite om svensk litteratur och hur jag upplevde den. Allt kom inte med i artikeln, men jag nämnde bland annat Femtio nyanser av honom och att inget förlag i Sverige skulle ha vågat ge ut den, om den nu inte blivit en sådan bästsäljare. För alla vill ju tjäna pengar 😉
Som jag också nämnde för honom startade vi inte DareMe Publishing i tron att vi skulle bli rika, utan vi kände väl snarare att vi ville få tillbaka lusten att läsa även svensk litteratur igen.
Det ska bli väldigt spännande när vi öppnar för manus och får en inblick i om det finns fler som skriver lite mer vågade historier.
Häromdagen blev vi åtminstone varse en person till som gör det och som dessutom hade en inblick i ett av de större förlagen i Sverige. Denne förklarade för en annan person i en tråd på ett socialt nätverk, att mycket av gallringen där handlar om att en historia inte får avvika för mycket från vissa preferenser. Då går den bort direkt.
Vi kunde i alla fall konstatera, efter att vi läst tråden, att det nog behövs några förlag som vågar mer. I alla fall om läsare som vill ha böcker som tar ut svängarna mer, också ska hitta historier som de vill läsa 🙂

Hur som helst. Det var lite uppdatering om veckan som gått och mina tankar och förehavanden.
Nu ska jag göra sista rycket med redigeringen av fyran i Limboserien, som ännu inte fått något namn, och sedan ska jag ta en välbehövlig helg och vila.
Någon fler än jag som ska vila i helgen? Eller orkar ni ha andra planer? 🙂

Om rättsväsendet och skrivandet

Skriva läsa leva, önskade ett inlägg om mitt skrivande och kopplingen till rättsväsendet, så här kommer det 🙂

Jag har funderat på det mycket själv, varför jag alltid hamnar i rättvisan och hur den skipas, eller hur den fungerar (eller inte fungerar).
Jag tror att det beror på att jag har följt många uppmärksammade brottsfall och flera gånger förundrats över hur milda straff som delats ut, samt hur ofta den åtalade slipper undan helt. Man tänker ofta mer på förövarens väl och ve, än på brottsoffrets.
Ett av de mer uppmärksammade fallen i veckan som gick var det här.

Mannen sa att kvinnan dödat barnet.
Kvinnan påstod att mannen hade gjort det.
Och eftersom varken tekniker eller rättsläkare kunde stödja eller avfärda någon av versionerna gick det inte att väcka åtal.

Däremot får nu kvinnan 164.000 kr i ersättning för den tid hon suttit häktad. Mannen väntas få detsamma.
Man vet alltså att någon av dem har gjort det, men eftersom de skyller på varandra blir det inget åtal, utan ekonomisk ersättning istället. Jag ogillar skarpt alla kryphål i vårt rättssystem som gör att grova förbrytare ofta slipper undan. I Sverige är sannolikheten att dömas till ett långt fängelsestraff större om du begått ekobrott, eller handlat med droger, än om du haft ihjäl någon. Det är det ena.

Det andra tar sitt naturliga avstamp i att leka med tankar kring hur ett brottsoffer som inte fått upprättelse, eventuellt skulle kunna tänka. Eller hur enkelt vårt rättssystem skulle kunna manipuleras. Det finns ju en uppsjö av infallsvinklar här.
När jag kom på idén till Wicked Game, hade jag bara en vag tanke om hur huvudkaraktärens livssituation såg ut, men i takt med att jag skrev, började bitarna falla på plats. Naturligtvis måste det ligga till så här! För rent teoretiskt skulle det faktiskt vara möjligt att manipulera en rättegång i den riktning som man har ett personligt intresse av, bara man tillskansar sig möjligheten att påverka. Det är trots allt lekmän som sitter som nämndemän och inga jurister.
När det gäller Limboserien blev en del upprörda över temat, för att ta lagen i egna händer är såklart fullständigt otänkbart. Men om man tänker sig in i hur ett brottsoffer känner sig som inte får någon upprättelse, begränsas steget till den egenmäktiga rättskipningen enbart av skiljelinjen mellan tanke och handling. Det är enkelt att sitta hemma och säga att: ”Det skulle jag aldrig göra.” En helt annan sak om det en dag skulle drabba en själv eller en närstående, och steget mellan tanke och handling är olika långt hos olika människor. Min gissning är (tyvärr) att om inte domstolarna skärper sig och börjar döma efter den övre straffskalan, kommer benägenheten till att skipa egen rättvisa öka.
Om jag då låter tanken spinna vidare kring hur man skulle kunna tänka sig att påverka en rättegång, flyttas fokus från brottsoffret till dem som ska försöka avgöra huruvida en åtalad är skyldig eller inte. Även det är intressant, för det är verkligen en mängd information, vittnen och bevis som de ska ta ställning till.
En av kommentarerna under ett Facebookinlägg gällande Wicked Game, kom från en person som sitter som nämndeman. Vederbörande såg fram emot att läsa boken just därför.
Jag ser med spänning fram emot hur den här personen kommer att reagera, för jag kan tänka mig att om man sitter som nämndeman tror man att det här aldrig skulle kunna hända heller. Så skulle ingen göra.
Men är det inte just så vi tänker hela tiden om det otänkbara? Det här skulle aldrig kunna hända i verkligheten.
Hur kan vi egentligen vara så säkra på det?
Jag tror att det är därför mitt tema hela tiden återkommer till rättssystemet. Där finns så oändligt mycket kvar att åtgärda och genom att skriva om det, får jag dels utlopp för min frustration och dels möjlighet att ge läsaren en tankeställare.
Och är inte det precis vad skrivandet ska handla om? Att omsätta sådant som man sällan får utlopp för annars, i en historia. En historia som inte måste begränsas av hur saker och ting förhåller sig i verkligheten. I alla fall inte just nu 😉

Nu kan man beställa

Eftersom Wicked Game släpps på måndag, tar jag redan nu emot eventuella beställningar via min e-post.
Mejla mig om du vill köpa ett ex direkt från mig och glöm inte att ange om du vill ha boken signerad. Om jag inte har din adress sedan tidigare, glöm då inte heller att ange den också.
Beställningar som kommer in under helgen, skickar jag under måndagen.
Bilden blev lite suddig, men jag kan garantera att boken inte är det. Den blev kanonsnygg! 🙂

Det är helt otroligt hur friktionsfritt den här utgivningen har flutit på. Jag hade förväntat mig flera hinder längs vägen, eller i vart fall något som skulle djävlas här och där. Men förutom att en beställning till distributören strulade lite, har det gått som på räls.
Det kunde ju inte ha blivit en bättre start för vårt förlag.
Nu hoppas vi att böckerna får ett fint mottagande också, det återstår ju att se 😉
Idag hoppas jag också nå slutet på första redigeringsvarvet när det gäller fyran i Limboserien. Gör jag det kan jag snart fira dubbelt 🙂
Trevlig helg!

Poddtips

Jag lyssnar ju ytterst sällan på poddar själv, men hittade den här sidan under morgonen.
Ensamheter, går ut på att författare skriver kortare texter som sedan läses in av en annan författare. Det blir alltså en antologi som aldrig tar slut och samtidigt lite som Så mycket bättre, men där författare tolkar texter av andra författare, istället för musik som tolkas av andra artister.
Vem som helst verkar kunna delta, det enda kravet är att man själv bidrar med en text samt läser in någon annans.
Det här var ett riktigt roligt initiativ, tycker jag och om någon sitter på en kortare text och känner sig manad att läsa in någon annans, är det alltså hit man vänder sig.

Själv jobbar jag nu för högtryck inför släppet den 27/3 av Wicked Game, men när det förhoppningsvis lugnat ner sig lite, ska jag ta mig tid att lyssna på några avsnitt 🙂

Första sidorna

Det är mycket nu, som Stefan Sauks karaktär brukade säga i Lorry. Därför blir det ett kort inlägg idag.
Jag ligger efter med en hel del göromål i hemmet (igen), som jag ska försöka komma ikapp med under dagen. Riktigt trista uppgifter, men någon måste ju göra dem 🙂
Det ligger i alla fall uppe ett kortare provläsningsavsnitt av Wicked Game nu. Jag har plockat bort några av de sk smutssidorna, men i övrigt är alltså dessa de första sidorna av boken. Och på tal om provläsningsavsnitt, är det någon fler än jag som brukar fästa vikt vid sådana? Om jag är nyfiken på en bok, kollar jag ofta först om det finns några sidor av den utlagda någonstans, för att få en fingervisning om den kan vara något för mig, men jag vet att inte alla gör det.
Nu ska jag ta tag i den här dagen så jag får göra helg någon gång.
Så, trevlig helg! 🙂

Redigeringsrunda ett

Igår började jag redigera fyran i Limboserien efter den första testläsarens respons. Det var då jag noterade att jag faktiskt låtit manuset ligga i hela två år 😮 Nästan. Hade jag väntat tills i april hade det blivit exakt två år. Tiden går uppenbarligen mycket fortare än vad jag upplever det som.
Hur som helst. Jag ska försöka köra 20 sidor per dag, då tar den här genomgången mig två veckor, innan det är dags att skicka iväg manuset på nästa testläsarrunda.
Just nu är det dessutom många bollar som ligger i luften samtidigt i och med att släppet av Wicked Game närmar sig och de senaste veckorna har varit väldigt stressiga, men roliga också förstås 🙂
Det jag upplever som den största skillnaden när jag nu börjat redigera fyran i Limboserien efter att ha jobbat med Wicked Game, är berättarperspektivet. Limboserien är ju skriven i tredje person och det är verkligen en omställning att börja jobba i det perspektivet igen. Jag kommer inte alls lika nära karaktärerna och även om det är skönt att kunna byta pov mellan karaktärerna, blir det mer … ytligt. Eventuellt beror det också på att Limboserien är skriven i preteritum och Wicked Game i presens.
Att byta berättarperspektiv och tempus har lärt mig väldigt mycket om hur otroligt annorlunda en berättelse blir beroende på vilket berättarperspektiv och tempus man använder. Limboserien hade varit helt andra böcker om de skrivits ur första person, liksom Wicked Game hade blivit något helt annat om jag skrivit den ur tredje person.
När fyran i Limboserien är färdigslipad, kommer jag att börja skriva uppföljaren till Wicked Game. Även uppföljaren kommer att skrivas i första person presens, men ur den andra karaktärens pov.
Jag antar att när jobbet med den kör igång (vilket kommer att ske under hösten då den planeras ges ut redan under våren 2018) kommer jag antagligen att känna samma ovana inför berättarperspektivet igen.
Att prova olika berättarperspektiv är verkligen nyttigt. I alla fall har det varit det för mig.
Sedan har jag ju kvar manuset som är skrivit i deep pov.  Eventuellt kan jag ta tag i det igen när jag är färdig med Gameduologin. Ännu ett berättarperspektiv att vässa in sig på. För varför ska man göra det enkelt för sig, när det finns så många olika berättarperspektiv att prova på? 🙂
Någon fler än jag som brukar växla berättarperspektiv mellan manus? Eller kanske t o m i ett och samma manus?