Category Archives: Limboserien

Sjukt stressigt nu

Det är ju skönt att det snart är helg, för det har varit en riktigt stressig vecka.
Igår träffade jag en journalist från Folkbladet och artikeln finns ute idag, men tyvärr bakom en betalvägg, så jag kan inte länka.
Kortfattat pratade vi i alla fall lite om svensk litteratur och hur jag upplevde den. Allt kom inte med i artikeln, men jag nämnde bland annat Femtio nyanser av honom och att inget förlag i Sverige skulle ha vågat ge ut den, om den nu inte blivit en sådan bästsäljare. För alla vill ju tjäna pengar 😉
Som jag också nämnde för honom startade vi inte DareMe Publishing i tron att vi skulle bli rika, utan vi kände väl snarare att vi ville få tillbaka lusten att läsa även svensk litteratur igen.
Det ska bli väldigt spännande när vi öppnar för manus och får en inblick i om det finns fler som skriver lite mer vågade historier.
Häromdagen blev vi åtminstone varse en person till som gör det och som dessutom hade en inblick i ett av de större förlagen i Sverige. Denne förklarade för en annan person i en tråd på ett socialt nätverk, att mycket av gallringen där handlar om att en historia inte får avvika för mycket från vissa preferenser. Då går den bort direkt.
Vi kunde i alla fall konstatera, efter att vi läst tråden, att det nog behövs några förlag som vågar mer. I alla fall om läsare som vill ha böcker som tar ut svängarna mer, också ska hitta historier som de vill läsa 🙂

Hur som helst. Det var lite uppdatering om veckan som gått och mina tankar och förehavanden.
Nu ska jag göra sista rycket med redigeringen av fyran i Limboserien, som ännu inte fått något namn, och sedan ska jag ta en välbehövlig helg och vila.
Någon fler än jag som ska vila i helgen? Eller orkar ni ha andra planer? 🙂

Dezmin

Om rättsväsendet och skrivandet

Skriva läsa leva, önskade ett inlägg om mitt skrivande och kopplingen till rättsväsendet, så här kommer det 🙂

Jag har funderat på det mycket själv, varför jag alltid hamnar i rättvisan och hur den skipas, eller hur den fungerar (eller inte fungerar).
Jag tror att det beror på att jag har följt många uppmärksammade brottsfall och flera gånger förundrats över hur milda straff som delats ut, samt hur ofta den åtalade slipper undan helt. Man tänker ofta mer på förövarens väl och ve, än på brottsoffrets.
Ett av de mer uppmärksammade fallen i veckan som gick var det här.

Mannen sa att kvinnan dödat barnet.
Kvinnan påstod att mannen hade gjort det.
Och eftersom varken tekniker eller rättsläkare kunde stödja eller avfärda någon av versionerna gick det inte att väcka åtal.

Däremot får nu kvinnan 164.000 kr i ersättning för den tid hon suttit häktad. Mannen väntas få detsamma.
Man vet alltså att någon av dem har gjort det, men eftersom de skyller på varandra blir det inget åtal, utan ekonomisk ersättning istället. Jag ogillar skarpt alla kryphål i vårt rättssystem som gör att grova förbrytare ofta slipper undan. I Sverige är sannolikheten att dömas till ett långt fängelsestraff större om du begått ekobrott, eller handlat med droger, än om du haft ihjäl någon. Det är det ena.

Det andra tar sitt naturliga avstamp i att leka med tankar kring hur ett brottsoffer som inte fått upprättelse, eventuellt skulle kunna tänka. Eller hur enkelt vårt rättssystem skulle kunna manipuleras. Det finns ju en uppsjö av infallsvinklar här.
När jag kom på idén till Wicked Game, hade jag bara en vag tanke om hur huvudkaraktärens livssituation såg ut, men i takt med att jag skrev, började bitarna falla på plats. Naturligtvis måste det ligga till så här! För rent teoretiskt skulle det faktiskt vara möjligt att manipulera en rättegång i den riktning som man har ett personligt intresse av, bara man tillskansar sig möjligheten att påverka. Det är trots allt lekmän som sitter som nämndemän och inga jurister.
När det gäller Limboserien blev en del upprörda över temat, för att ta lagen i egna händer är såklart fullständigt otänkbart. Men om man tänker sig in i hur ett brottsoffer känner sig som inte får någon upprättelse, begränsas steget till den egenmäktiga rättskipningen enbart av skiljelinjen mellan tanke och handling. Det är enkelt att sitta hemma och säga att: ”Det skulle jag aldrig göra.” En helt annan sak om det en dag skulle drabba en själv eller en närstående, och steget mellan tanke och handling är olika långt hos olika människor. Min gissning är (tyvärr) att om inte domstolarna skärper sig och börjar döma efter den övre straffskalan, kommer benägenheten till att skipa egen rättvisa öka.
Om jag då låter tanken spinna vidare kring hur man skulle kunna tänka sig att påverka en rättegång, flyttas fokus från brottsoffret till dem som ska försöka avgöra huruvida en åtalad är skyldig eller inte. Även det är intressant, för det är verkligen en mängd information, vittnen och bevis som de ska ta ställning till.
En av kommentarerna under ett Facebookinlägg gällande Wicked Game, kom från en person som sitter som nämndeman. Vederbörande såg fram emot att läsa boken just därför.
Jag ser med spänning fram emot hur den här personen kommer att reagera, för jag kan tänka mig att om man sitter som nämndeman tror man att det här aldrig skulle kunna hända heller. Så skulle ingen göra.
Men är det inte just så vi tänker hela tiden om det otänkbara? Det här skulle aldrig kunna hända i verkligheten.
Hur kan vi egentligen vara så säkra på det?
Jag tror att det är därför mitt tema hela tiden återkommer till rättssystemet. Där finns så oändligt mycket kvar att åtgärda och genom att skriva om det, får jag dels utlopp för min frustration och dels möjlighet att ge läsaren en tankeställare.
Och är inte det precis vad skrivandet ska handla om? Att omsätta sådant som man sällan får utlopp för annars, i en historia. En historia som inte måste begränsas av hur saker och ting förhåller sig i verkligheten. I alla fall inte just nu 😉

Dezmin

Nu kan man beställa

Eftersom Wicked Game släpps på måndag, tar jag redan nu emot eventuella beställningar via min e-post.
Mejla mig om du vill köpa ett ex direkt från mig och glöm inte att ange om du vill ha boken signerad. Om jag inte har din adress sedan tidigare, glöm då inte heller att ange den också.
Beställningar som kommer in under helgen, skickar jag under måndagen.
Bilden blev lite suddig, men jag kan garantera att boken inte är det. Den blev kanonsnygg! 🙂

IMG_20170318_101332

Det är helt otroligt hur friktionsfritt den här utgivningen har flutit på. Jag hade förväntat mig flera hinder längs vägen, eller i vart fall något som skulle djävlas här och där. Men förutom att en beställning till distributören strulade lite, har det gått som på räls.
Det kunde ju inte ha blivit en bättre start för vårt förlag.
Nu hoppas vi att böckerna får ett fint mottagande också, det återstår ju att se 😉
Idag hoppas jag också nå slutet på första redigeringsvarvet när det gäller fyran i Limboserien. Gör jag det kan jag snart fira dubbelt 🙂
Trevlig helg!

Dezmin

Redigeringsrunda ett

Igår började jag redigera fyran i Limboserien efter den första testläsarens respons. Det var då jag noterade att jag faktiskt låtit manuset ligga i hela två år 😮 Nästan. Hade jag väntat tills i april hade det blivit exakt två år. Tiden går uppenbarligen mycket fortare än vad jag upplever det som.
Hur som helst. Jag ska försöka köra 20 sidor per dag, då tar den här genomgången mig två veckor, innan det är dags att skicka iväg manuset på nästa testläsarrunda.
Just nu är det dessutom många bollar som ligger i luften samtidigt i och med att släppet av Wicked Game närmar sig och de senaste veckorna har varit väldigt stressiga, men roliga också förstås 🙂
Det jag upplever som den största skillnaden när jag nu börjat redigera fyran i Limboserien efter att ha jobbat med Wicked Game, är berättarperspektivet. Limboserien är ju skriven i tredje person och det är verkligen en omställning att börja jobba i det perspektivet igen. Jag kommer inte alls lika nära karaktärerna och även om det är skönt att kunna byta pov mellan karaktärerna, blir det mer … ytligt. Eventuellt beror det också på att Limboserien är skriven i preteritum och Wicked Game i presens.
Att byta berättarperspektiv och tempus har lärt mig väldigt mycket om hur otroligt annorlunda en berättelse blir beroende på vilket berättarperspektiv och tempus man använder. Limboserien hade varit helt andra böcker om de skrivits ur första person, liksom Wicked Game hade blivit något helt annat om jag skrivit den ur tredje person.
När fyran i Limboserien är färdigslipad, kommer jag att börja skriva uppföljaren till Wicked Game. Även uppföljaren kommer att skrivas i första person presens, men ur den andra karaktärens pov.
Jag antar att när jobbet med den kör igång (vilket kommer att ske under hösten då den planeras ges ut redan under våren 2018) kommer jag antagligen att känna samma ovana inför berättarperspektivet igen.
Att prova olika berättarperspektiv är verkligen nyttigt. I alla fall har det varit det för mig.
Sedan har jag ju kvar manuset som är skrivit i deep pov.  Eventuellt kan jag ta tag i det igen när jag är färdig med Gameduologin. Ännu ett berättarperspektiv att vässa in sig på. För varför ska man göra det enkelt för sig, när det finns så många olika berättarperspektiv att prova på? 🙂
Någon fler än jag som brukar växla berättarperspektiv mellan manus? Eller kanske t o m i ett och samma manus?

Dezmin

 

Mitt beslut

Jag bloggade ju tidigare om några beslut jag funderade över och nu har jag i alla fall fått rätsida på det mesta.
Jag har tagit beslutet att skjuta på fyran i Limboserien. Den kommer alltså inte ut under det här året. Min skrivenergi har verkligen gått på sparlåga sedan före jul och har inte velat återvända 🙂
Den lilla energi jag har tänker jag lägga på ett annat skrivprojekt. Men till största delen kommer jag att ägna mig åt annat under det här året, för jag tror att jag behöver ett litet andrum från allt som har med skrivande att göra. Det finns så många andra saker som drar just nu.
Jag har alltid varit en ombytlig person och haft svårt att ägna mig åt samma sak i mer än fem år. Så, jag tänker att det är dumt våldföra sig på den bristande kreativiteten 😉
Jag hoppas därför att ”miljöombytet” vad gäller skrivarprojekt eventuellt ska råda bot på den saken.
Bloggen fortsätter jag med som vanligt, men innehållet kan komma att variera mellan varven 😉

Dezmin

Svaren på frågorna

Det här med hur mycket man tar med från verkliga händelser kontra hittepå, tror jag varierar väldigt mycket från författare till författare och från bok till bok. När det gäller research gissar jag att det är likadant, plus att det förstås har att göra med om man har som utgångspunkt att skriva om något man är väl insatt i redan från början, eller om det är ett ämne man är intresserad av att ta reda på mer om.
Men om jag personligen ska svara på frågorna så ser det ut ungefär så här:
Om vi börjar med karaktärerna så är ingen av dem baserade på en enda ”förebild”. De har alla sin utgångspunkt i minst två personer, ibland tre. Jesse t ex är danad av två, varav den ena inte längre lever och ingen av dem har/hade förstås hans yrke (inte ens det som han officiellt uppger att han jobbar med).
Händelserna då? När det gäller genren jag skriver i är det ju inte svårt att hitta uppslag till idéer, för allt man behöver göra är att slå upp en dagstidning och vips har man en oändlig källa att ösa ur 😉 De är alltså inga brott som drabbat någon jag känner, eller som jag själv upplevt. Däremot finns det en del av sidointrigerna som har sin grund i verkliga händelser.
Hur gör jag med researchen då? Jag tror att de flesta som läst böckerna förstår att jag inte har gjort den genom telefonsamtal, eller mejlväxling. Till viss del har jag tagit internet till hjälp, men den största hjälpen har jag nog haft från min tid i USA. Jag tror att det handlar mycket om att inte vara för låst i fördomar och att våga vara nyfiken. Då öppnar sig genast oanade möjligheter.
Ungefär så ser det ut, i alla fall när det gäller Limboserien. När det gäller sidoprojektet handlar det ju om en helt annan genre (åtminstone i det manus jag lyckats slutföra) och där behövdes det ingen research alls.
Där har ni svaren och jag tror inte att de skiljer sig nämnvärt från andra som skriver 🙂

Dezmin

Allt händer samtidigt

Det är turbulent just nu och allt verkar hända på samma gång.
Plötsligt står jag inför nya valmöjligheter och även om det är roligt, innebär det också att beslut måste fattas. Det är inte riktigt min starka sida eftersom jag gillar att hålla alla ”dörrar” öppna. Så, jag får se hur jag gör, måste verkligen grunna på det här ordentligt.

Fler böcker av Dubbelt Vågspel har i alla fall landat hos mig. De går åt ganska snabbt, så om någon vill köpa ett signerat ex, mejla mig i så fall 🙂

Medan jag funderar tränar jag Dexter att gå i koppel, utan att dra. Det är bra träning både för honom och för mig. Jag övar på mitt tålamod och han övar på att lyssna 😉

Dezmin

Att göra en Lex Limbo

Alltså, att ta lagen i egna händer.
Det är antagligen ingen som har missat fredagens händelse där ett gäng huliganer (mestadels från högerextrema grupper) beslutade sig för att försöka sätta stopp för det ofredande som en del ensamkommande har ägnat sig åt i Stockholm under en tid nu. Jag tycker givetvis att det är förkastligt att det sker (både ofredandet och beslutet att skipa rättvisa själv), men jag är tyvärr inte förvånad när det gäller händelsen i fredags. Det är dessutom inte den första incidenten av ofredande och inte på den enda platsen. När polisen saknar resurser för att hålla medborgarna trygga och när politikerna inte agerar, brukar sådant här inte vara långt borta. Det är vanligt i andra länder när tron på rättsväsendet försvinner och samhällskontraktet brister, och självklart är Sverige inget undantag, även om beslutsfattarna tycks tro det.
Med anledning av den här incidenten fick jag under helgen frågan av en person (vi kan kalla honom X) ifall det här var något som jag förutsett. X har läst mina böcker i Limboserien och eftersom både den egenmäktiga rättskipningen och medborgargarden nämns i böckerna, var han nyfiken på om jag haft någon baktanke med det. Svaret är både ja och nej. Jag misstänkte kanske att det skulle kunna komma dithän, men aldrig hade jag trott att det skulle gå så här fort.
”De får kanske Lex Limbo-anmäla dem”, skämtade X.
Det är antagligen inget att göra sig lustig över, men samtidigt är debatten så kvävd att frustrationen måste få utlopp på något sätt och det är trots allt bättre att det yttrar sig i dräpande ironi än i regelrätta våldshandlingar.
Jag diskuterade även det här med en skrivarvän under lördagen och inte heller där är förvåningen särskilt stor. Det blir så här när människor börjar känna sig otrygga och när de inte känner att de får någon hjälp eller något gensvar från samhället kring sin oro. Det värsta man kan utsätta en människa för, är att få henne att känna sig otrygg. Livet (både vårt eget och våra närmaste) är det vi är mest benägna att försvara. Då måste man också ha en viss förståelse varför sådant här händer. Återigen, jag försvarar det inte, jag säger bara att det är en naturlig följd av vad som händer när samhällskontraktet långsamt rivs sönder. Och i ett land, där rättigheterna att försvara sig till viss del är begränsade, blir det naturligtvis inte enklare.
Händelsen i fredags tror jag till största delen handlar om en grupp människor som bara väntat på att få en anledning att slåss. Men själva fenomenet riskerar att nå ända in i icke våldsbenägna människors tillvaro, om ingenting börjar göras. För det är enkelt att diskutera klarsynt så länge man inte personligen drabbas.
Jag gissar, precis som Johan Westerholm på Ledarsidorna, att det här är ett steg mot mörkare tider. Lägg gärna lite tid på att läsa det inlägget och begrunda det han skriver.
Har man inte råd att ge polisen de resurser som krävs för att medborgare ska känna sig trygga och om inte politikerna börjar agera, kommer sådana här incidenter att bli allt vanligare. Det är vad jag tror i alla fall.
Är det verkligen så vi vill ha det?

Dezmin

Läsarreaktioner

Jag har ju i princip slutat lägga ut mejl jag får från läsare som hört av sig om böckerna. Jag är förstås oändligt tacksam för alla fina (och fortfarande ibland upprörda) reaktioner jag får från de som läst böckerna. I det första fallet är det förstås bara roligt, i det andra ser jag det som att om man blir så hetsig, varför då fortsätta läsa serien? Någonting gör ju uppenbarligen att man vill fortsätta följa karaktärerna i alla fall 😉
Hur som helst. Jag tänker att det blir tjatigt till slut, så därför har jag begränsat mig kring att dela med mig av de här mejlen, men då och då får jag ett och annat som är så roligt skrivet att jag inte kan låta bli.
Nedan fick jag från Bitterpitten igår och jag har förstås frågat honom om det är okej att lägga ut det, samt att skriva vem avsändaren är.
Han skriver följande:

I natt på jobbet har jag läst ut Dubbelt vågspel.

Jag trodde att det skulle vara en kriminalroman med konspirationer kring Estonia,men istället var den ett relationsdrama….Jag gillar den verkligen.Den bästa i serien helt klart.Karaktärerna utvecklas och framförallt Olivia tar mer plats.

Nu ser jag fram emot  hur Lena och Olivia börjar sitt arbete med sin stödgrupp för kvinnor med kriminella män…Hur Jesse får en identitetskris och börjar gå i terapi. Och hur Jaques blir parterapeut och får problem med papparollen.  😉

Hehe, jag hoppas att svaren ska komma i fyran.

Imorgon har jag en väldigt hektisk dag, med ett besök hos frissan och sedan det sista av julhandeln.
Därför vill jag redan nu passa på att önska Bitterpitten och alla er andra en riktigt God Jul!
Vi ses under mellandagarna! 🙂

Dezmin

Dagen efter kvällen före

Då var releasefesten över och den gick bra.
Det lustiga är kanske att de mesta man förberett sig att prata om inte alls är sådant som folk nödvändigtvis vill veta. Jag fick en hel del frågor som jag inte ens tänkt på. Mest kring skrivprocessen och hur jag tagit reda på allt jag skriver om.
Ikväll är det skrivarkurs, så jag ska sätta mig och planera lite kring den.
Sedan måste jag börja tänka tankar om julpyntet, för det lyser fortfarande med sin frånvaro 😉
Tänk att det här året snart är slut. Tycker att 2015 gick så himla fort.
Någon som har några speciellt planer inför 2016?
Jag vet en sak som jag ser fram emot och det är sommaren. Jag hoppas den blir fin för i år har jag ju faktiskt tid att njuta av den 🙂

Dezmin