Kategoriarkiv: Övrigt

Kendras blind date

Dags för recension igen.

När jag fick förfrågan om att recensera den här boken från förlaget stod det följande i ämnesraden: ”Fantasieggande bästsäljare blir nästa bok i internationell satsning”. Boken är skriven av danskan Rikke Ella Andrup, under den öppna pseudonymen Ella-Maluca Floyd. Även om det här inte är en genre som jag vanligtvis läser, blev jag såklart nyfiken eftersom den ”erotiska spänningsromanen” blivit en bästsäljare. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig egentligen, kanske inte riktigt som Basic Instinct, men något åt det hållet i alla fall eftersom jag trodde att den skulle innehålla en hel del spänning utöver sexscenerna.

Så här lyder baksidestexten:

Kendra och hennes två väninnor utmanar ständigt varandra och den här gången är det Kendras tur. Utmaningen leder till en stormig natt i famnen på en intensiv älskare. Livet fortsätter efter den oförglömliga natten, men Kendra kan inte släppa tankarna på mannen. När hon äntligen får chansen att träffa honom igen börjar oförklarliga saker att hända som gör vardagen osäker. Allt började efter att han kom in i hennes liv. Har han ett finger med i spelet, eller är det bara något hon inbillar sig?

Kendras blind date

Den börjar spännande, absolut. Dessutom är huvudkaraktärerna väldigt udda (och här kan jag inte förklara varför utan att spoila) samt att inledningen har alla lovande inslag för att boken ska bli intressant på fler än ett sätt.
Tyvärr försvinner spänningen ganska snabbt och när jag kommit halvvägs in i boken (som f ö bara består av 132 sidor) lyser fortfarande spänningsmomenten med sin totala frånvaro och jag börjar googla eftersom jag undrar om danskarna har fattat något som gått mig fullständigt förbi. Det är ju ändå en bästsäljare så det borde finnas recensioner och danska är ett någorlunda begripligt språk.
Döm om min förvåning när jag knappt får några träffar alls och endast hittar ett par yngre bokbloggare som skrivit om boken, samt ett par ett år gamla artiklar om att boken har släppts.

Jag fortsätter, trots det, att läsa men den lutar mer och mer åt romance-hållet, snarare än åt den utlovade spänningen. Inte förrän alldeles på slutet blir den lite spännande igen.

Det är riktigt synd att författaren schabblat bort två väldigt intresseväckande karaktärer och en intrig som hon kunnat utnyttja för att göra den här boken till en bladvändare. Nu är den inte speciellt spännande, vilket ju etiketten lovade och som också var anledningen till att jag ville läsa den.
Dessutom brister den i trovärdighet på flertalet ställen, varför man som läsare inte sugs in i handlingen.

Gillar man romance med många sexscener faller kanske den här boken läsaren mer i smaken, men om det är nerv man vill ha, är det bättre att läsa något annat.
Eller varför inte se om Basic Instinct 😉

För den som är nyfiken finns boken bl a att köpa här.

Dezmin

Annonser

Exet av Alafair Burke

Jag har läst Exet av Alafair Burke. En riktigt bra spänningsroman som handlar om följande:

Olivia är en av New Yorks bästa försvarsadvokater. När hon får reda på att hennes ex, bestellerförfattaren Jack, misstänks för mord på tre främlingar, är hon övertygad om att han är oskyldig. Frågan är vem som vill sätta dit honom och varför.

Olivia bestämmer sig för att försvara Jack. För många år sedan krossade hon nämligen hans hjärta, och hon hoppas att detta kan gottgöra hennes svek. Så länge som Jack är oskyldig, förstås. För det är han väl?

Exet

Om man hellre läser spänningsromaner som inte kretsar kring polisutredningar (till den gruppen hör jag) är det här boken du inte får missa i sommar.
Den är skickligt skriven och har ett fint driv i handlingen.
Burke är i grunden jurist och det märks. Olivia känns trovärdig och scenerna från förhandlingarna är snyggt skildrade.
Från början är jag säker på att han är oskyldig, men allteftersom ny information framkommer, blir jag mer och mer tveksam. Kanske är han skyldig ändå?
Det enda minuset är att jag räknade ut hur det låg till efter lite drygt halva boken, varför slutet inte kommer som en twist. Jag börjar undra om jag har läst för många böcker i genren, för ingenting tycks kunna dribbla bort mig längre. Jag får kanske ta och läsa andra genrer tills jag ”nollställt” hjärnan igen 🙂
Hur som helst, jag kan varmt rekommendera Exet till alla som vill ha några timmars obruten spänning och med en intrig som håller läsaren på tårna.
Boken kan bl a köpas här.

Det här blir mitt sista inlägg innan hösten, så jag passar även på att önska er alla en trevlig sommar! 🙂

Dezmin

Sommartempo

Det märks att folk gått in i ”sommarläge” redan, för tempot börjar trappas ner mer och mer.
Själv är jag också där, åtminstone vad det gäller förlagssidan. Vi kan nog säga att vi äntligen fått lite andrum där, eller vad säger du Katarina?
På skrivarsidan är det dock snart dags att ta nya tag. Testläsare nummer två kommer snart att börja skicka de delar hon hunnit gå igenom allt eftersom hon avverkar dem. Ibland är det bättre att ta texten pö om pö, då blir det inte så mycket på samma gång.
Jag är inte säker på att boken blir klar till hösten, men jag siktar på det i alla fall, så får vi se hur det blir.

På tal om böcker har jag i alla fall äntligen en bok som jag blev riktigt nyfiken på och så snart den landat hos mig och jag läst den, kommer recensionen. Jag hoppas verkligen den är så bra som jag får för mig att den är och att jag hinner läsa den innan nästa tisdag.

Hur ser era planer ut just nu?

Dezmin

 

Ny brevbärare

Ni som följt mig ett bra tag minns kanske incidenten med den kvinnliga brevbäraren. Det är ju några år sedan nu, men inlägget kan läsas här och nej, det blev aldrig så hon hamnade i min nästa bok. Främst beroende på att jag inte hittade något bra avsnitt att stoppa in henne i.

I alla fall. Nu har vi fått en ny brevbärare på området och vet ni vad, trots att hans dialekt skvallrar om att han är ifrån Göteborg, har han inga svårigheter att hitta. Märkligt, eller hur?
Han är också väldigt glad och skämtsam och frågar först om han kommit rätt.
Jag tänker att det är intressant hur olika människor hanterar sina yrkesroller och hur mycket trivsammare möten blir om brevbäraren inte är hysterisk när paketen ska lämnas.

Man kan ju undra om det är enklare för den som inte har bott här hela livet att hitta och som kanske tvingas använda hjärnan när vederbörande delar ut posten, än den som är uppvuxen här och förlitar sig på att man känner till de mindre vägarna?
Eller, så beror det bara på att män ofta har en bättre förmåga att orientera sig ute i skogen. Vad tror ni? 😉

Dezmin

Bestraffaren

Bestraffaren av debutanten Pia Kask handlar om följande:

Den fiktiva kuststaden Wästholm skakas av morden på två tonåringar. Först verkar morden slumpmässiga, men när ytterligare en flicka försvinner och dyker upp svårt skadad står det klart för civilutredaren Hannah Fors och kriminalinspektören Henrietta Rollins att det handlar om en seriemördare.
Hannah upptäcker en koppling mellan offren som går långt bak i tiden – kan mördaren vara någon som väntat i tjugo år på att ta ut sin hämnd? Rollins avfärdar teorin men Hannah kan inte släppa tråden. Samtidigt konfronteras Hannah med sitt eget mörka förflutna, och hemligheter som hon till varje pris måste dölja hotar att ödelägga den redan bräckliga relationen med Rollins.

Bestraffaren

Jag tycker att berättarstilen liknar Gillian Flynns, men även till viss del Elizabeth Hands och eftersom jag uppskattar båda författarna (mycket just p g a nämnda berättarstil) fastnar jag genast för boken. Dessutom är den skriven i korta kapitel, hurra för det!
Den börjar väldigt lovande, karaktärerna är snyggt gestaltade och jag har ju en förkärlek för den svarta humorn, därför var det roligt att läsa två böcker i rad av svenska författare som behärskar den fint.
Problemet är detsamma som hos många andra debuterande författare, det blir alldeles för många namn att hålla reda på. Dessutom blir en del karaktärers namn ledtrådar i sig, något jag inte tror var författarens avsikt.
Jag koncentrerar mig således på de karaktärer som är väsentliga för handlingen: Hannah och Henrietta. Samt det fåtalet karaktärer som rimligen kan vara mördaren.
Om man är en inbiten deckarläsare, förstår man vem Hannah är när hennes mörka förflutna börjar rullas upp och långt innan det avslöjas, men det gör inte så mycket för det är inte det som huvudintrigen går ut på. Anledningen att jag räknar ut det beror på att nästan alla mörka bakgrundshistorier har liknande upplägg, dessutom är ledtrådarna lite för avslöjande, men jag tycker att Pia ändå gjort det bra med tanke på att det här är ett förstlingsverk. Historien känns genomtänkt.
Huvudintrigen då? Den är också lite för enkel att räkna ut för någon som läst många böcker i genren och jag skulle vilja förklara varför, men det går inte för då spoilar jag. Dock har lösningen en liten twist som blir överraskande och som är avsevärt svårare att förutse. Ett tag misstänker jag nämligen att den jag tror är mördaren, istället har lejt en av de personer som Hannah träffar vid ett par tillfällen (hon möter många, så det här är ingen spoiler). Det visar sig vara både rätt och fel kan man kanske säga, utan att avslöja för mycket.

Det jag gillar mest är att Pia tagit ut svängarna något när det gäller de kvinnliga karaktärerna och gett dem både osympatiska och mindre smickrande drag. Det är sällan man läser om sådana karaktärer av svenska författare. Om huvudkaraktären är en kvinna, är det uppenbarligen viktigt att inte göra henne för kall eller beräknande, utan att samtidigt balansera upp det med några varmare egenskaper. Jag tänker att det hade varit trevligt med fler karaktärer à la Amy Dunne, Libby Day, eller Cass Neary i den svenska deckarfloden. Smarta, men inte speciellt tilltalande som kvinnor. I Bestraffaren platsar Henrietta bland dessa och därför gillar jag henne bäst. Även om likheterna till de manliga motsvarigheterna av kriminalinspektörer blir något för tydliga för att Henrietta ska ”stå på egna ben”.
Det hade varit spännande om Pia vågat lite mer så att karaktärerna stuckit ut ordentligt. En kvinnlig motsvarighet till Evert Bäckström hade varit uppfriskande att läsa om t ex. Men, som jag ofta varit inne på tidigare, anledningen att nytänket i genren nästan uteslutande kommer från andra länder, beror nog på att vi i det här landet, mer eller mindre, är så vansinnigt rädda för att kränka någon stackars läsare. Det är som om det finns en osynlig gräns i Sverige, för vad som ”får” göras och inte, detta trots en så fri form som skönlitteraturen faktiskt är.

Sammantaget är det i alla fall en väldigt välskriven spänningsroman och med en klurigare intrig hade det här blivit en fullpoängare. Jag hade önskat listigare villospår (och gärna fler av dem), samt fler karaktärer med tänkbara motiv till gärningarna. Ett par händelser hade varit omöjliga att genomföra i verkligheten, men å andra sidan, ska man hårdra det är väl inte ens seriemördare särskilt trovärdiga heller, ändå existerar de i så när som varenda svensk deckare. Därför köper jag avvikelserna, de är inget som påverkar spänningen i handlingen eller naggar intrigen i kanterna.
Allt är väl gestaltat, dialogerna snyggt skrivna och språket flyter mycket bra.
Slutet på Bestraffaren bådar gott för en lovande fortsättning på serien och jag tror att boken kommer att gå hem hos de flesta deckarläsare, inte minst p g a de intressanta kvinnoporträtten. Jag rekommenderar den varmt till hängmatteläsningen i sommar!

Boken kan bl a köpas här.

Dezmin

Intervju med Alexander Koistinen

Jag fick en förfrågan av författarens förlag om att intervjua honom och det var självklart en chans jag inte ville missa.

foto Alexander Koistinen
Hans första bok, Skymning över Europa, läste jag med stor behållning och recensionen kan läsas här.
Nu är han aktuell med uppföljaren: Där kyrkklockorna tystnat. En bok som är högaktuell med tanke på vad som skett i framförallt Frankrike på senaste tiden.

Där kyrkklockorna tystnat
Det finns mängder med frågor kring terrorister och Europas och Sveriges säkerhet som jag tror många av oss ofta funderar över. Jag har försökt att ställa de mest relevanta, tillsammans med ett par frågor kring hans skrivande i allmänhet och bokförlagens inställning till skönlitterära ämnen som går utanför den politiskt korrekta korridoren, i synnerhet.

Välkommen hit, Alexander. Alla mina läsare känner kanske inte till dig. Kan du berätta lite kort om dig själv och vad du har för bakgrund?
– Först av allt ett stort tack till dig Eva-Lisa för denna möjlighet att berätta om mitt författarskap. Efter att ha avslutat mina studier i mitten av nittiotalet började jag jobba utomlands och kom att tillbringa flera trivsamma år framförallt i Spanien. Sedan 2008 är jag bosatt i Belgien, där jag bland annat arbetat inom EUs institutioner. Vid sidan av mitt civila förvärv har jag tjänstgjort närmare fyra år inom Försvarsmakten och som reservofficer deltagit i fredsbevarande missioner på Balkan och i Västafrika.

Jag tänkte börja med att ställa några frågor kring ämnena du skriver om i dina böcker.
Vad har orsakat attentatet mot EU:s högkvarter och vad för slags konflikt är det som drabbat Melilla?

– Min första bok Skymning över Europa skildrar en kontinent som lider av sviterna efter ännu en finansiell kris, är splittrad av regional separatism samtidigt som allt mer makt flyttas över från medlemsstaterna till EU. I Bryssel växer utanförskapsområdena och situationen där blir allt svårare. Den sociala misären tar sig uttryck i ordningsstörningar och polisens auktoritet utmanas öppet. Islamistiska rörelser är skickliga på att fånga upp missnöjet och etablerar på lokal nivå en slags alternativ, eller om man så vill uttrycka det, parallell organisation av samhället. Man skulle kunna säga att i romanen ställs två radikalt olika gränsöverskridande visioner mot varandra. I de spanska territorierna Ceuta och Melilla på Nordafrikas kust flammar etniska motsättningar upp och eskalerar till en gränskonflikt med såväl religiösa som nationalistiska förtecken. Utomeuropeiska statliga och överstatliga aktörer utnyttjar konflikten för att främja sina långsiktiga mål. Här ställs den Europeiska Unionen inför en otydlig motståndare som begagnar sig av såväl cyberkrigföring som propaganda via sociala medier för att underblåsa gatuprotester, kombinerat med mer traditionella metoder i form av oljeembargo och finansiell bojkott. En tungt beväpnad, välutbildad och stridserfaren terroristcell utdelar så ett förödande slag mot EUs högkvarter. Uppföljaren tar vid där del ett slutar, i brandröken och kaoset i Bryssel direkt efter attentatet. Intrigen tar läsaren med tillbaka till brännpunkten i Melilla, där jihadister engagerat sig i konflikten och situationen eskalerar bortom all kontroll. Melilla är en spansk provins belägen på Nordafrikas kust. Ortens geografiska belägenhet och demografi gör staden till en hyperintressant arena för den här sortens berättelse. Det flera meter höga stängslet gentemot Marocko och de nästa dagliga försöken som görs att forcera gränsen skänker ämnet ytterligare aktualitet, inte minst mot bakgrund av migrantkrisen som drabbade Sverige och EU år 2015 och den pågående diskursen kring flyktingtrafiken över Medelhavet.

Vilket val ställs den spanska lokalbefolkningen inför, när samhällsordningen rämnar?
– Som i alla konflikter står valet i praktiken mellan underkastelse, flykt eller motstånd. I min andra bok har jag vinnlagt mig om att försöka skildra de här ställningstagandena, ur de spanska karaktärernas perspektiv. De som har pengarna och nätverket kan dra sig undan i sina inhägnade bostadsområden och i vissa fall leva vidare i sina illusioner. Men vad återstår för det stora flertalet, de som inte besitter sådana resurser?

Militära förband sätts in i europeiska tätorter, kan det hända i verkligheten?
– Vi är redan där. Sedan 2015 är detta vardagen i Frankrike och Belgien. Jag har själv bott i ambassad- och regeringskvarteren i centrala Bryssel och där patrullerar militären alltjämnt dygnet runt. Soldater har skjutit dödlig verkanseld vid flera tillfällen i såväl Paris som Bryssel. I Parisförorten Saint-Denis, där några av attentatsmännen i november 2015 ringades in, avlossade den franska polisen närmare 5000 skott i den påföljande eldstriden. I militära termer motsvarar det ett stridsmoment med en hel infanteripluton (cirka 40 soldater). Det är tyvärr inte helt otänkbart att europeisk polis i framtiden ställs inför situationer där militära resurser måste tas i anspråk, givet angriparens numerär och beväpning.

Om vi i nästa steg rör oss från fiktionen till verkligheten, är jag väldigt intresserad av att veta om Sveriges hanterande av återvändande IS-terrorister är en säkerhetsrisk och hur omfattande den i så fall är?
Det är nog svårt att med säkerhet bedöma hur pass stort hotet är, framförallt på lång sikt, vilket i sig är oroväckande. Magasinet Neo har en artikel om en forskare som räknat på fenomenet och statistiskt kommit fram till att en av nio kan komma att begå nya attentat. Det har redan förekommit att individer som återvänt från Syrien och Irak begått nya terrordåd på europeisk mark, vilket pekar på ett latent hot. Det finns också en risk att de med sitt kontaktnät och street-cred radikaliserar och rekryterar nya sympatisörer. Man kan också fråga sig i vilken utsträckning det ens är möjligt att göra åtskillnad på stridande, sympatisörer och anhöriga? Det är ett faktum att även minderåriga indoktrinerats och vissa fall begått grova brott som att avrätta krigsfångar. Kvinnor har varit aktiva i de så kallade Khansaa-brigaderna som hade till uppgift att upprätthålla strikt islamska sedvänjor bakom frontlinjerna. Att vissa av dem som önskar återvända inte uppvisar någon större ånger över sitt handlande bör i sammanhanget rimligtvis betraktas som en synnerligen försvårande omständighet. Föräldrar har stort inflytande över hur sina barn formas och i sammanhanget kan jag rekommendera den här artikeln i Svenska Dagbladet: https://www.svd.se/spanska-jihadister-bodde-i-sverige. Frågan bör alltså inte bara betraktas ur ett rent humanitärt eller rättsligt perspektiv, säkerhetsmässiga aspekter måste också tas i noga beaktande. Andra europeiska länder har för länge sedan förstärkt sin lagstiftning genom att göra det brottsligt att försöka ta sig till eller vistas i konfliktområdet. Man kan ju fråga sig varför flertalet svenska riksdagspartier valde att skjuta sådana förslag på framtiden? Regeringens viktigaste uppgift borde vara att värna om sina medborgares säkerhet i Sverige.

Tror du att Säpo har någorlunda kontroll över terroristhotet i Sverige, eller kan vi förvänta oss att fler attentat inträffar och var tror du nästa terrordåd i så fall sker?
– Det beror nog på vad man menar med någorlunda kontroll. Flera av incidenterna i Frankrike vittnar om att säkerhetstjänsten inte har resurser att kontinuerligt bevaka alla potentiella attentatsmän, utan måste koncentrera sig på de som bedöms som mest farliga. Sympatisörerna för IS och andra rörelser är helt enkelt för många. För något år sedan justerade Säpo kraftigt upp sin bedömning av hur många våldsbenägna jihadister det finns i Sverige. Till detta kan vi lägga den växande problematiken kring högerextrem kontraterror. Utifrån statistiken över fullbordade och avvärjda terroristbrott kan vi nog konstatera att länderna iVästeuropa är betydligt mer utsatta än Central- och Östeuropa. Man bör därför kanske fundera kring vilka långsiktiga konsekvenser den omfattande migrationen, framförallt från Nordafrika och Mellanöstern, får för den inre säkerheten och politiska situationen i Europa? Man kan ju också fråga sig det rimliga i att stora samhällsresurser läggs på att övervaka och kontrollera de egna medborgarna?

Ponera att IS hade lyckats ta kontroll över europeiskt territorium – hur hade det påverkat synen på och hanteringen av aktivisterna och deras anhöriga?
– Det är en intressant hypotetisk fråga. Ett liknande scenario skildras i min kommande tredje bok i serien.

Vilka skyldigheter och rättigheter kan rimligtvis vara förenade med att vara medborgare i en stat?
– Som utlandssvensk får man ofta tillfällen att reflektera över just den frågan, som kan belysas ur många olika aspekter. På något sätt tror jag att det bottnar i en ömsesidig lojalitet, mellan individen och staten. Väpnade konflikter ställer frågan på sin spets och är just de scenarion som jag valt att beskriva i mina böcker. Hur förhåller vi oss till medborgare som angriper det egna landets poliser och soldater, eller som ideologiskt, finansiellt och/eller logistiskt stödjer dem som gör det? Spelar det någon roll om angreppet sker på det egna territoriet eller utomlands, inom ramen för en avlägsen konflikt? Beroende på betraktarens perspektiv kan individen i fråga ses som en frihetskämpe, rebell, förebild, terrorist eller landsförrädare. Och vad händer när staten inte längre har förmågan eller viljan att skydda sina egna medborgare? Välkommen till det globaliserade inbördeskriget.

Hur bör fungerande stater förhålla sig till aktörer som IS, vars medlemmar kan utnyttja sitt medborgarskap till att röra sig fritt över gränserna?
– Här finns en klar koppling till några av frågorna som vi var inne på tidigare. I någon mening befinner sig Västvärlden i gränslandet eller rentav skymningsläget mellan fred och krig. I många fall kan det vara väldigt svårt att bevisa att en person begått terrorbrott. Det här var ett viktigt skäl till att USA valde att upprätta lägret på Guantanamo Bay. Storbritannien har i några fall återkallat passen och förvägrat inresa för medborgare som anslutit sig till IS. Den som frivilligt åkt till IS-kontrollerat territorium har gjort ett aktivt ställningstagande som bör få allvarliga konsekvenser, alldeles oavsett vilken verksamhet individen där ägnat sig åt. När medborgarskap och pass systematiskt missbrukas för att begå terrorbrott eller krigshandlingar mot det egna landet är det väl rimligt att staten vidtar motåtgärder? Principen att medborgare inte får göras statslösa kanske behöver omprövas. Fungerande stater måste rimligtvis sätta sina lojala medborgares säkerhet i främsta rummet. Kanske kan hotet om statslöshet också fylla en avskräckande funktion? Samtidigt finner jag det djupt beklagansvärt att det svenska samhället skall behöva ställas inför de här frågorna. Hade inte svenskt medborgarskap delats ut så lättvindligt hade kanske problemets omfång varit betydligt mindre.

Hur mycket  mer eller mindre institutionaliserad mångfald mäktar ett samhälle med utan att bryta det sociala kontraktet? 
– Frågan om det sociala kontraktet kan omfatta väldigt mycket; vilka normer som råder i kvarteret, vilket språk som skall användas, i vilken utsträckning män och kvinnor separeras och vilket rättssystem som skall råda. Ett tema som jag velat utforska i båda mina böcker är hur vi konstruerar våra identiteter, vilka värderingar vi tar till oss och hur det påverkar våra lojaliteter och ställningstaganden. En fråga som ställs i den första romanen är om inte politisk islamism, salafism och rentav jihadism kan betraktas som uttryck för just den mångfald som i så många sammanhang anses eftersträvansvärd? Därmed borde sådana tendenser om inte bejakas så åtminstone inte motarbetas. Min övertygelse är att om mångfalden blir alltför brokig så slits samhället itu, och i min andra roman sker det ganska handgripligen.

Sverige är medlem i EU. Vilka konsekvenser får vårt hanterande av uppehållstillstånd för andra europeiska länder?
En av de misstänkta terrorister som sköts ihjäl av belgisk polis 2016 hade uppehållstillstånd utfärdat från Sverige. Med den fria rörligheten för personer inom EU kan omfattande och rent av okontrollerad immigration till ett land få konsekvenser för andra medlemsstaters säkerhet. På sikt äventyras hela Schengensamarbetet.

Om NATO blir mindre betydelsefullt, effektivt eller rentav upplöses, vilka strukturer kan fylla tomrummet som leverantör av regional säkerhet?
– Tonläget mellan USA och andra NATO-medlemmar är idag tidvis ansträngt, med anledning av de alltför blygsamma europeiska försvarsbudgetarna. Skulle det gå som i min första bok, att NATO upplöses, finns nog bara den Europeiska Unionen kvar på spelplanen. Kanhända är jag miljöskadad efter så många år i Bryssel, men jag tycker ändå att det inte vore helt otänkbart att lägga en robust militär struktur till den redan omfattande ekonomiska integrationen. De europeiska nationerna har sedan decennier lyckats överbrygga motsättningar och nationella särintressen. Det finns ett fundament i form av två tusen års historia och kultur, religiösa och rättsliga traditioner, kort sagt allt som lägger grunden för en gemensam identitet och en känsla av ödesgemenskap. I min andra bok sätts Nordic battle group, EUs gemensamma militära förband som Sverige bidrar till, för första gången in i en skarp operation på europeiskt territorium.

När det gäller författandet, vad motiverar dig i ditt skrivande?
– En oro över långsiktiga tendenser, samhällsförändringar som först går så långsamt att vi knappt märker dem, men när vi sedan vaknar upp är det för sent att reversera eller ens hejda deras fortsatta förlopp. Där finns kanske en likhet med författare och aktivister som till exempel väljer att uppmärksamma klimatförändringar. Men de långsiktiga konsekvenserna av omfattande immigration till Västeuropa från kulturellt avlägsna regioner bekymrar mig kanske i dagsläget mer. Den fundamentala frågan jag ställer mig är vilket Europa som mina barn kommer att växa upp i? Jag skriver i förhoppningen att mina romaner bidrar till en seriös debatt i frågan.

Om man vill bli antagen hos de traditionella förlagen, finns det då begränsningar kring vilka samhällsfrågor som får förekomma i skönlitteraturen? Finns det ämnen som absolut inte tillåts belysas i romaner? Berätta om dina egna erfarenheter första gången du skickade manuset av Skymning över Europa, till förlagen.
Eftersom förlagen sällan uppger några skäl för refusering är det svårt att påstå någonting med bestämdhet. Men jag finner det märkligt att så få svenska spänningsromaner behandlar teman som immigration och islamistisk radikalisering, framförallt av författare som dristat sig till att skriva utifrån ett perspektiv som inte nödvändigtvis sammanfaller med det gängse socialliberala eller vänsterradikala förhållningssättet. En relaterad fråga är i vilken utsträckning sådana berättelser, i den mån de blir publicerade, sedan får några recensioner i etablerade media? Huruvida mina svårigheter att bli antagen snarare beror på brister i berättarkonsten överlåter jag med varm hand åt läsare och eventuella recensenter att avgöra.
Tack, Alexander, för att jag fick intervjua dig på bloggen och stort lycka till med nya boken! Uppföljaren Där kyrkklockorna tystnat släpps den 21 maj och kan redan nu beställas från förlaget.

Dezmin

 

Nu bränner vi ner huset, sen tar vi lunch

Jonas Walldow har skrivit en väldigt originell feelgood och även om den är både mörk och ordentligt skruvad, är det en fröjd att få läsa något annorlunda i genren.
Boken handlar om Norén, en prisad och framgångsrik konstnär, som går från toppen till den absoluta botten och återvänder till sin barndomsstad Gränna, för att begrava sin far och ta sitt liv. Ingenting går förstås som han tänkt sig.
Nu bränner vi ner huset, sen tar vi lunch
Jag börjar med det som fungerar mindre bra i den annars välskrivna berättelsen.
Som läsare följer man Norén under sju dagar och varje dag är ett kapitel. Det gör att kapitlen blir väldigt långa, vilket är det första som blir aningens irriterande (även om just detta är en smaksak). Det är ändå en bok på över 300 sidor och jag har svårt att hitta lämpliga ställen i texten att stanna på, för ibland är det långt till nästa blankrad. Det gör att jag måste vänta tills jag har gott om tid att lägga på läsningen innan jag plockar upp den igen.
Det andra som skaver är mängden karaktärer, det blir svårt att hålla isär alla även om nästan samtliga har sin egen udda egenskap. Boken är till största delen skriven ur första person perspektiv (Noréns), undantaget ett fåtal sidor med tredje person som dessutom är kursiverade, vilket gör det jobbigare att läsa. Tips till nästa bok: Färre karaktärer och inga långa sjok med kursiverad text.
Utöver det har författaren tagit i från tåspetsarna med idel stilistiska piruetter och katthopp under Dag ett, varför språket står i vägen för handlingen. Ett uttryck som kommer väl till pass här: less is more. Dessutom borde en del upprepande ord kunnat varieras och meningar struktureras om för att få dem att flyta smidigare. Exempelvis:

Ett illamående som lade sig likt en aladåb över mitt ordinarie illamående som var frukten av den mängd alkohol, och Gud vet vad, som kom i min väg igår.

Som tur är stramas språket upp under Dag två och historien får också bättre flyt.

På den positiva sidan, som väger avsevärt tyngre, har vi bl a berättarformen och jag gillar den skarpt! Walldow har tagit den klassiska noirstilen, känd från hårdkokta deckare, som förr (alltså innan den svenska förlags- och bokbranschen suddade ut dess särmärke genom att besudla etiketten med allsköns deckare som inte har något med hårdkokt att göra) präglades av osentimentala och cyniska skildringar, i ett samhälle nära förfall. I Walldows roman är svärtan i metaforerna inte lika påtaglig och omgivningarna något ljusare, vilket passar genren.
Intressant nog nämns både noir och en av de mest kända författarna inom den hårdkokta deckargenren, Raymond Chandler, i boken så jag antar att stilen varit ett medvetet val hos författaren och inte en lyckosam slump.
Undantaget en passage där författaren lyckats med konststycket att kludda ner en hel dialog med adverb i anslutning till varje replik, är tonen och uttryckssättet en stor behållning. Att dessutom applicera den på en helt annan genre, får den här ”feelgoodromanen” att sticka ut rejält i jämförelse med annan litteratur i samma område bland svenska författare.

Jag älskar fyndigheten i de dråpliga situationerna som Walldow skickligt lierar med såväl berättarrösten som dialogerna.
Exempelvis i en scen hos greven, där Norén hamnat på kräftskiva endast för att han gillar grevens dotter. Frustrerad tvingas han åskåda det alkoholintag han själv lovat avstå ifrån och under middagen tackar han konsekvent nej till samtliga av grevens envisa påtryckningar om att ta för sig av starkvarorna. Vid ett ögonblick får han nog av grevens sarkastiska översitteri och ursäktar sig med ett erbjudande om att bära ut en bricka till köket:

Jag slet upp kylskåpsdörren för att ställa in den lilla kannan med mjölk när mina ilskna ögon landade på vodkaflaskan som stod i dörren och lockade med sin utsökta form och sitt stärkande innehåll. Innan intellektet hunnit göra något åt saken stod jag med flaskan i handen och skruvade så tyst som möjligt av korken. Ljudlöst smög jag ner på huk bakom köksön där jag lutade ryggen mot en av skåpluckorna och förde flaskan till munnen och tog en djup klunk.
Åh, fy fan vad välbehövligt ljuvligt!
Fem dagar utan alkohol. Det hade inte hänt sedan jag var tretton. Äntligen!
Hela kroppen slappnade av på en sekund. En rejäl klunk till sedan tillbaka till kräftskivan från helvetet. Jag hade aldrig smakat så ljuvliga droppar tidigare och föll ner på knä i slottet Wetterhus utanför Gränna och diade flaskan som en girig kalv. Bara en mun till. När jag lyfte flaskan till munnen en tredje gång började ett intensivt obehag krypa över ryggen på mig. Det var som om något brände i nacken. Jag vände mig om från min knäsittande position med flaskan mot läpparna och tittade rakt upp i greve Casimir Brahes svetslåga till blick. Föraktet han utstrålade svämmade över alla bredder och kom från en plats så djupt rotad i honom att han totalt tillintetgjorde mig i min förnedring.
”I det här huset använder vi glas”, sa han kort och lämnade köket.

Historien tar flera oväntade vändningar och vore det inte för de långa kapitlen, hade jag nog läst ut boken på en dag.
Handlingen är fängslande och bitvis fantastiskt gestaltad. Porträttet av huvudpersonen är konstfärdigt nedtecknad, jag kan se Norén tydligt framför mig och även om jag från början upplever honom aningen dryg, växer han för varje boksida tills jag börjar gilla honom, och twisten på slutet är sjukt briljant! Analyserar jag det borde jag ha anat det en stund innan mattan skoningslöst rycks bort under fötterna, men även om det hintats är det så listigt invävt att det går mig fullständigt förbi. Boken skulle helt klart ha blivit lysande som film.
Jag tror att det här är Walldows debut och som debut är den ovanligt välskriven.
Jag är lite tveksam till om ”mörk feelgood” är riktigt rätt fack att stoppa den i (här skulle jag vilja förklara varför, men då är jag rädd för att jag spoilar). Eftersom den är så enormt skruvad med cynisk humor, tycker jag nästan att den platsar bättre som en ”mörk skröna”. Jag är faktiskt osäker på hur jag ska ge den en rättvis beskrivning. Kanske så här: Hundraåringen möter Tärningsspelaren.
Norén påminner bitvis om Hank Moody i Californication, om någon nu minns den serien. Författare och konstnärer är ju ganska nära besläktade i lidandet över konsten där alkohol och droger ofta utgör ett ohälsosamt, men ack så helande, elixir för de emotionella påfrestningar som skapelserna kräver 😉
Vill du läsa något riktigt annorlunda, underhållande och med en huvudperson som stannar kvar långt efter du läst ut boken, då rekommenderar jag varmt Nu bränner vi ner huset, sen tar vi lunch.
Jonas Walldow är ett författarnamn att lägga på minnet och kom ihåg var ni läste det först.
En bok gör ingen lässommar, men den här kommer i alla händelser att förgylla semesterdagen även om solen lyser med sin frånvaro, bankkontot gapar tomt och stänkaren tagit slut på en söndag.

Boken går bl a att köpa här.

Dezmin

Valborgsmässoafton

Vad ska ni göra ikväll?
Själv ska jag fira eftersom jag äntligen är igenom första redigeringsvarvet på manuset. Vi får se hur många varv till som det kräver, för det går fortfarande enormt trögt och jag känner mig långt ifrån nöjd.
Förhoppningsvis hittar testläsarna vad som saknas när jag skickar det till dem.
Jag hade i alla fall tänkt mig den här meningen som tagline: ”Är det någonsin försvarbart att beröva någon livet?”
Vad tror ni om den?
Återkommer om titeln när jag med säkerhet vet att det blir den.

Jag har även fått recex som jag ska läsa, tänker att det passar fint nu när jag får en paus från mitt eget manus ett tag 🙂

I övrigt händer det inte så mycket och det är ganska skönt att få ha en händelselös tid efter den intensiva perioden som varit ett tag på förlaget. Ska passa på att återhämta mig nu när jag har chansen.

Ha en skön sista aprilkväll!

Dezmin

Fysiska böcker vs ljudböcker

Det har pågått en hel del diskussioner om ljudböcker och dess värdelösa ersättning på Storytel, inte minst sedan Bonniers rök ihop med just Storytel. Då ska vi komma ihåg att Bonniers har ett fördelaktigare avtal med Storytel än vad övriga förlag i branschen har. Men jag tänkte inte orda så mycket om det eftersom även författarna hos Bonniers är missnöjda, utan snarare om hur jag ställer mig till fenomenet ljudboksmarknaden, som nu ökat markant och börjar nå någon form av vägs ände.

Det är oändligt mycket lättare att få en ljudbok antagen idag, än vad det är att få en fysisk bok antagen hos förlag. Ljudboksförlagen hör ofta av sig till författare (åtminstone om de har en fysisk bok ute, vilket är en förutsättning för att ljudboksförlagen ska veta att det existerar en text) och frågar om de får läsa manuset. Både jag och många med mig har varit med om detta.
Jag kan förstå att man som debutant gärna hoppar på tåget. Ofta har man då mötts av idel refuseringar och ett erbjudande från ett ljudboksförlag är en dörröppnare till utgivning.
Problemet är den usla ersättningen. Ytterst få köper idag ljudböcker och majoriteten av dem som streamar, gör det på Storytel. Utöver det finns det många som delar på ett konto hos streamingtjänsterna. Jag har hört siffror på upp till fyra stycken på ett abonnemang.
Det här är anledningen till varför jag valt att inte tacka ja till fler erbjudanden från ljudboksförlagen just nu. Själv lyssnar jag ju inte på ljudböcker, men det finns de som både läser och lyssnar, vilket såklart påverkar försäljningen av den fysiska boken, om den även finns som ljudbok. Kan man lyssna nästan gratis på en bok (och det inte spelar någon roll vilket format man läser/lyssnar på boken i) väljer man såklart det som är billigast.

Det är givetvis upp till var och en att göra som man vill med det här, men eftersom ersättningen är så usel på ljudböcker, ser jag ingen anledning att fortsätta på en sådan marknad. Och eftersom nästan alla manus som skickas in antas, resulterar det i att mängden ljudböcker blir otroligt stor och därför gör det svårare för författare att synas i det enorma utbudet av just ljudböcker.

Jag tänker att jag väntar och ser i vilken riktning det här utvecklar sig, så får vi se framöver. Men just nu ser jag ingen anledning till varför jag ska tjäna mindre sammanlagt på böckerna, endast för att ljudboken äter upp en del av vinsten på den fysiska boken. Har man däremot bara en bok som ljudbok, spelar det här såklart mindre roll.

Detta sagt, kan det vara intressant att höra hur ni läser böcker? Läser ni dem bara som fysiska, eller lyssnar ni också? Och om ni gör båda delarna, hur ser fördelningen ut? 50/50, eller väger ett alternativ tyngre än det andra?

Dezmin

I mål

Nu är äntligen råmanuset färdigt. Att skriva bara på inspiration gjorde att det tog tre gånger så lång tid att färdigställa utkastet, men det var lite roligare att skriva i alla fall.
Nu återstår redigeringen och jag misstänker att den också kommer att ta betydligt längre tid än vad den brukar göra, eftersom jag vill lägga ett annat djup i den här historien. Jag vet bara inte riktigt hur jag ska göra det, men jag tänker att om jag får fundera lite på det, kommer jag nog på vilka effekter som skulle kunna fungera.
Därför låter jag manuset vila minst en vecka medan jag grunnar på det, innan jag börjar med redigeringen. Utöver det har jag ju lite research som behöver göras. Den påverkar inte själva historien, men jag vill gärna få det rätt.
Jag får se om den här boken hinner bli klar i år, jag hoppas det i alla fall, men tänker inte stressa. Den har ett arbetsnamn, men eftersom jag är osäker på om det blir det i slutändan, avslöjar jag det inte än.

Nu har jag således en vecka att ägna åt lite annat, vilket passar bra då vi har en del på förlagssidan att göra inför släppet av nästa bok där.
Det känns smått overkligt att det snart gått två och ett halvt år sedan vi startade förlaget, men tiden går fort när man har roligt 🙂

Hur ser era närmaste planer ut? Vare sig det nu handlar om skrivande eller annat?

Dezmin