Kategoriarkiv: Övrigt

Inte bara amen och halleluja av Aili Lundmark

Dags för en recension igen och den här gången är det en feelgood.
Den handlar om följande:

”Josefin är en ganska vanlig 25-åring. Hon har ett jobb och drömmer om den stora kärleken. Mycket av sin tid ägnar hon åt Påskkyrkan. När hon får ett erbjudande om att arbeta med bibelskolan som den karismatiske pastor Torsten förestår känner hon att lyckan ler mot henne. Det här måste vara Guds plan, att hon ska vara nära Torsten och hjälpa honom att förverkliga sina visioner. Dessutom är hon säker på att det är meningen att hon ska bli hans fru.

Torstens makt växer sig allt starkare, Josefin börjar mer och mer att se saker och ting på hans sätt. Men att vara hans högra hand visar sig vara slitsamt, hon måste ständigt stå beredd att rycka in, vilket går ut över hennes eget liv.

Efter en otäck olycka återvänder Torsten till församlingen och säger sig vara utvald av Gud att utföra Hans uppdrag. Men är Torstens avsikter verkligen goda? När en av de andra pastorerna ifrågasätter församlingens ekonomi tar saker och ting en mörk vändning. Kommer Josefin att inse sanningen i tid?”

Inte bara amen och halleluja

Det här var en ganska rolig bok. Josefin är helt inställd på att hon ska bli Torstens fru och ser därför inga problem med hur han styr församlingen. Förblindad av sin tro på Gud (och Torsten) låter hon det mesta som andra människor hade ifrågasatt, passera förbi med ursäkten att det är Guds vilja (eller Torstens).
Aili Lundmark har på ett snyggt sätt satt fingret på hur både tron och kärleken har en förmåga att förblinda även den mest rationellt tänkande individen, därför blir boken både underhållande och tänkvärd.
Det krävs en del innan Josefin äntligen vaknar och tar sitt förlorade förnuft till fånga.
Hade jag fått önska någonting så hade det varit att Lundmark tagit ut svängarna ännu lite mer, men det här räcker ändå gott för att man ska bli både förfärad och ibland skratta högt över hur Josefin lyckas hitta godtagbara förklaringar till varför Gud (och Torsten) tvingas agera som de gör.
Jag kan varmt rekommendera den här boken till alla som gillar feelgood med det där lilla extra.

Dezmin

Nu var det ett tag sedan jag skrev

Men det beror mest på att det varit så mycket annat.
På förlagssidan har vi precis släppt en bok och nu har redan arbetet med nästa tagit vid.
På den privata sidan är det mycket som måste tas tag i innan sommaren.
Utöver det händer det inte speciellt mycket, allt är som vanligt, och därför finns det inte så många ämnen att skriva om heller.
Jag har i alla fall fått en bok som jag kommer att recensera nästa tisdag och hittills verkar den bra.

Vad gör ni så här mitt i våren?

Dezmin

En avgörande ledtråd av Peter Gissy

Trots att författaren varit verksam länge, är det här första boken jag läser av honom.
Det var egentligen ren tur att jag tackade ja till den här boken, för jag läser sällan böcker som är längre än 400 sidor och den här är på drygt 600 sidor, men jag glömde kolla sidantalet.

En avgörande ledtråd handlar om följande:

”När tjugotvååriga Jessica hittas mördad i en skog utanför Göteborg har gärningsmannen bara lämnat efter sig en enda ledtråd: ett halvt spelkort. Michelle Mohlin, före detta polis och nybliven rättspsykolog, antar mördarens utmaning om att ta reda på vad kortet står för, och gör strax sina egna tolkningar i ett försök att locka fram en reaktion från förövaren. Snart får hon mycket riktigt ett genombrott, men situationen förändras radikalt när en kvinna samtidigt försvinner under omständigheter som kan kopplas till mordet.

Michelle måste hitta den kidnappade kvinnan innan det är för sent. Men så tvingas Michelle konfronteras med mördaren på ett sätt hon inte tänkt sig, och inser snart att hennes eget liv är i fara.”

En avgörande ledtråd

Det här är den andra författaren på raken som jag läser en bok av och som gjort research, men valt att i princip helt frångå den. Jag kan inte låta bli att undra varför man ödslar tid på att göra research om man ändå inte tänker dra nytta av den. Det borde ju vara ett fasligt extraarbete som dessutom inte tjänar något syfte, tänker jag.

Trots att det är en tegelsten lyckas Peter Gissy hålla spänningen uppe under större delen av boken. Visst hade den kunnat kortas en del, men på det stora hela har han gjort ett mycket bra jobb berättartekniskt.
Även om bristerna i förankringen kring hur polisarbetet och lagarna fungerar i verkligheten gör det lite svårt för mig att helt flyta med i berättelsen, bidrar de vältecknade karaktärerna till att jag ändå vill läsa vidare för att veta hur det ska gå för dem.
Jag tror att den här boken går hem hos alla som gillar en längre stunds verklighetsflykt där drivet i handlingen och de korta kapitlet, gör den svår att lägga ifrån sig.

Dezmin

Ljuset i tunneln

Äntligen sommartid och jag har överlevt ännu en vinter! Nu börjar man faktiskt kunna ana ljuset i tunneln.
Den 15/4 avgörs vinnaren av Selmapriset och nu har de tio nomineringarna krympt till topp tre.
Det är jag, Magdalena Stjernberg och Boel Werner kvar och precis som när jag nominerades till Deckarakademin vet man redan nu att det blir en kvinna som vinner.
Hittills har alltid en roman vunnit, men ni får gärna fortsätta hålla tummarna för mig 🙂

I övrigt har jag deklarerat och bockat av lite andra göromål som hängt över mig. Känns skönt att få undan saker och ting för jag får ingen ro så länge jag vet att jag har saker jag måste göra och som inte försvinner av sig själva.
Nu när det lugnat ner sig lite ska jag även försöka läsa lite mer böcker, tänkte jag.

Positivt också att det snart är sommar igen.
Vad gör ni för roligt så här under våren?

Dezmin

Jordanden av Susanne Boll

Nu var det ett tag sedan jag recenserade en bok, så det här blir årets första.
Jordanden av Susanne Boll handlar om något så ovanligt som män som våldtas och eftersom jag alltid uppskattar böcker som sticker ut i mängden, blev jag genast nyfiken på boken som beskrivs som en ”Vera Lilja-Thriller”.
En man hittas ihjälfrusen och våldtagen i Judarskogen och Vera (som är psykolog) hjälper Kenneth Karlsson, som håller i brottsutredningen, med fallet.
Det dröjer inte länge förrän ännu en man blir brutalt våldtagen och jakten på gärningspersonen intensifieras.

Jordanden

Jag börjar som vanligt med det som fungerar mindre bra.
Det här är långt ifrån första gången som ett förlag etiketterar en bok som en ”thriller”, men där innehållet till största delen handlar om relationer. Inget fel med relationer, jag läser gärna om sådana, men jag vill också få det jag blivit lovad. Har jag blivit lovad en thriller, förväntar jag mig också att majoriteten av innehållet ska innehålla nerv eller spänning. Jag vet inte varför förlagen gör så här, kanske för att öka intresset för boken, men personligen känner jag mig lurad. Jag får nog helt enkelt lära mig att det aldrig går att lita på de svenska förlagens genrebedömning och istället börja gissa mig till vad det är, genom att läsa baksidestexten väldigt noga.
Detta är ju dock inget som bara Hoi gör sig skyldiga till och definitivt inget man kan rikta anklagelser mot författaren för. Jag bara nämner det eftersom det är en ständigt återkommande irritation vid det här laget.

Innehållsmässigt då?
Det är absolut inget fel på själva idén, jag tycker att den är nytänkande och spännande. Problemet är (förutom att brottsintrigen får för lite utrymme i handlingen) dess bitvis bristande trovärdighet. Först tänker jag att författaren kanske inte gjort någon research, men när jag sedan läser på slutet att hon har gjort den men valt att avvika från den, blir jag lite konfunderad. Som författare måste man givetvis ibland frångå verklighetens scenarion för att intrigen ska fungera och så länge man som läsare förstår varför författaren valt att göra så, stör det mig inte alls.
Men i just det här fallet hade ingenting i intrigen blivit lidande av att författaren hållit sig till fakta, faktum är att det i vissa avseenden t o m kunnat göra den mer spännande, och då får man som läsare svårare att förstå syftet.
Spelar det verkligen någon roll om det är trovärdigt eller inte?
För mig innebär det en avgörande skillnad eftersom varje gång jag stöter på rena felaktigheter som inte kan försvaras av dramaturgin, slungas jag ur texten och blir medveten om att det är fiktion jag läser. Jag tappar alltså koncentrationen, vilket är lika tråkigt varje gång det händer eftersom jag gärna vill känna att jag sugs in i boken och sedan stannar där till sista sidan.
Även antagonisterna i boken hade kunnat nyanseras bättre, för inte ens ”fulingarna” i en bok, är ju rakt igenom onda.

På den positiva sidan ligger författarens styrka i att skildra relationer och att hitta intressanta karaktärer.
Jag tycker t ex att det är en frisk fläkt att låta Kenneth Karlsson vara homosexuell. Det blir ju intressantare att följa en sådan än de vanliga försupna kommissarierna och deras kvinnobekymmer, för sådana har väl de flesta läst sig ganska less på nu.
Det är också en fröjd att få följa Vera i hennes relation med Nico, samt den hon har till sin syster och sina vänner. Nu har jag inte läst de tidigare böckerna i serien och hade därför lite svårt att hänga med ibland, men det mesta klarnar då författaren är skicklig på att väva in bakgrunder i handlingen, utan att det får drivet att stanna upp.
En annan kul grej med den här boken är att Katarina har tagit författarfotot.
Jag kan varmt rekommendera Jordanden till alla som gillar att läsa om relationer och där brottet fungerar mer som en sidointrig.
För relationer kan Susanne Boll på sina fem fingrar och att skapa spänning och utmaningar hos dem behärskar hon också väldigt väl.

Dezmin

Nominerad igen

Den här gången till Selmapriset.
Hittills har det alltid varit en roman som vunnit, men håll gärna tummarna ändå för Mig skall intet fattas.

Jag har fortfarande inte hittat någon bra bok att läsa, men såg att filmrättigheterna till Dagarna, dagarna, dagarna har sålts. Det här är ju ingen genre jag vanligtvis läser, men blev lite nyfiken på den ändå.
Någon av er som har läst den och har någon åsikt om den är bra?

Dezmin

Idag börjar bokrean

Det har varit väldigt mycket de senaste veckorna, mest på förlagssidan. Därför har bloggen fått stryka på foten.
Men, idag börjar i alla fall bokrean. Jag har inte haft tid att kolla vilka böcker man kan fynda, så därför undrar jag vilka böcker ni planerar lägga vantarna på under rean? Kanske kan jag få några tips där, tänker jag 🙂
Jag läser ju nästan bara böcker inom spänningsgenren, men kanske finns det några guldkorn i andra genrer som jag kan ha missat.

Dezmin

Värsta vintern hittills

Jag har svårt att erinra mig en vinter som varit lika kall som den här och där det kommit den här mängden snö. Man vill ju bara gå i ide och inte komma fram förrän tills våren.
Det värsta är att det känns som om den aldrig ska ta slut heller och jag tycker redan att den har varat i en evighet.

På den positiva sidan har vi i alla fall fullt upp på förlaget med romanen Förunderlig nåd av Jacob Sundberg, som vi släpper i april. Jacob debuterade på Atlas med en novellsamling och det här blir hans första roman.
Som tur är går tiden lite fortare när man är upptagen med annat och det ska bli riktigt roligt att ge ut den här boken.

Vad jobbar ni med just nu och hur har vintern varit hos er?

Dezmin

Att skriva eller inte skriva, det är frågan

Eftersom skrivglädjen helt försvunnit, har jag börjat fundera på vad det beror på.
Numera känns det bara kämpigt och jobbigt, inte roligt som det var ifrån början.
Igår kom jag ihåg hur jag en gång var och lyssnade på en författare, minns inte vem, men hon var ganska gammal och hade hållit på länge. Tror att det här var samtidigt som jag skrev mitt första manus.
I alla fall berättade hon bl a om hur hon plötsligt helt tappat lusten att skriva, hur ingenting med skrivandet var lustfyllt längre. Efter att inte ha skrivit någonting på ett helt år hade hon gett det en sista chans genom att tänka att hon skulle skriva kravlöst. Hon fick skriva om precis vad hon ville, det måste inte ens bli en sammanhängande historia, utan bara skriva det hon kände för att skriva. Och där och då hade skrivlusten återvänt.

Jag tänkte att jag skulle prova samma sak. Inte ställa några som helst krav på att det måste bli något, bara skriva det jag för stunden känner för och resulterar det sedan i något är det bara en bonus.
Igår skrev jag en kort prolog och eftersom jag inte har några krav på mig att fortsätta efter den, blev det genast roligare att skriva.
Det kommer förmodligen att bli en resa i sig att hitta tillbaka till lusten jag hade när jag skrev mitt första manus, men varje litet steg är ju ett steg på vägen, tänker jag.
Och om jag aldrig återfår skrivlusten igen, är det heller ingen katastrof. Jag är varken den första eller sista författaren som lagt ner efter ex antal böcker 🙂

Någon fler som har upplevt samma sak?
Att glädjen och inspirationen inte är densamma som när ni skrev ert första manus.

Dezmin

2020 snart slut

Nu återstår bara ett par veckor av 2020 och det här blir mitt sista inlägg för året.
Det är ganska enkelt att sammanfatta vad som var bäst och vad som var sämst med 2020.
Bäst var givetvis nomineringen av Deckarakademin och sämst pandemin, som hindrade oss att fullfölja planerna av lägenhetsköp utomlands. Kanske blir det under 2021. Det avgör pandemin.

Vidare har ljudboken precis blivit klar och jag är så glad över att jag inte tackade ja till något av erbjudandena jag fick, utan stod fast vid att ge ut Mig skall intet fattas även som ljudbok i egen regi. Den är inläst av duktiga Frans Liljenroth och nu kan jag själv bestämma i vilka kanaler den ska finnas tillgänglig.

Som sagt, detta blir mitt sista inlägg för i år, men jag återkommer nästa år i januari någon gång.
Den som vill får gärna dela med sig av vad som var bäst och sämst med det här året. Alltid intressant att sammanfatta året som gått.

Vill också passa på att önska alla God Jul & Gott Nytt År! 🙂

Dezmin