Category Archives: Skrivande

Gärningsspelarna

Det har lugnat ner sig lite nu på jobbfronten. Dessutom är det här ju en årstid då man ska ta det lite lugnare.
Så, medan jag småpysslar med en del saker jag ligger efter med, har jag även tagit upp det där mycket skruvade feelgood-manuset igen, eller vad vi ska kalla det för.
Det kommer att krävas en del omarbetning för att passa vår utgivning, men jag ska se om jag inte kan göra något av det ändå. Lyckas jag, kommer den ut redan i höst.
Vad skriver ni på just nu? Om ni har något sådant projekt alltså 🙂

Dezmin

Annonser

Hur skrivandet blev min grej

Helena undrade hur jag började skriva och svaret är kanske inte lika självklart som hos många andra, som älskat att skriva hela sitt liv.
Visst tyckte jag också att de där uppsatserna man skrev i skolan var enkla, jag behövde inte sitta och fundera över vad jag skulle skriva, men det var inget jag reflekterade över som något jag skulle kunna tänka mig att göra.
Ibland läste jag böcker, periodvis ganska många, men såg det mest som underhållning, snarare än något jag ville prova att göra.

Senare flyttade jag ju till USA och den tiden är ett kapitel för sig, men när vi kom hem därifrån hade jag träffat så många olika människor, med så många olika historier som de berättade om, att jag många gånger funderade över varför dessa inte skrev en bok.
Flera år senare flyttade vi tillbaka till Sverige. Till en början var tanken att vi bara skulle köpa ett hus, renovera upp det och sedan flytta utomlands igen och bo i huset när vi var i Sverige. Men renoveringen tog tid (mycket längre tid än vi föreställt oss) och plötsligt hade vi liksom flyttat hem, trots att det aldrig var vår plan.
Medan Fort Lauderdale bjuder på ett stort utbud både när det gäller nöjen och shopping, har Lycksele nästan inga och efter ett tag, när vardagen började bli alltför påtaglig, tänkte jag ofta på tiden i USA och människorna jag träffat där.
Vad hade de berättat, egentligen? Och om de inte tänkte skriva om det, kanske jag kunde göra det, men i fiktiv form? Jag har alltid varit en person som är villig att testa allt en gång, så varför inte skriva?

Jag tyckte jag hade en ganska bra uppfattning om grunderna, men behövde förkovra mig mer, så jag sökte och kom in på en fortsättningskurs i skrivande på Luleå tekniska högskola. Under kursens gång skulle man ha skrivit ett helt manus under en termin.
Det manuset resulterade i Lex Limbo, men det skulle dröja ett tag till innan jag skickade in det. Istället provade jag mig fram med lite andra historier medan jag funderade vidare på hur jag skulle göra med Lex Limbo.
Sedan skickade jag ju in det manuset som kom ut på förlag 2013. Då hade jag börjat tycka att skrivandet var rätt roligt, kanske mest för att det var så fritt och därför fortsatte jag på den banan.
Jag är en person som ständigt behöver nya utmaningar, för annars tröttnar jag på det jag gör och därför tror jag att om jag inte startat förlag, hade jag nog påbörjat någon helt annan utmaning vid det här laget. Vore ju dumt att snöa fast vid en sak, när det finns så många olika utmaningar att ta sig an genom livet 😉
Nåväl, det var ungefär så jag halkade in på skrivandet och jag är än idag hyfsat säker på att jag aldrig skrivit några böcker om det inte vore för min tid i USA. För jag tror det var under den tiden jag insåg att verkligheten alltid överträffar dikten.
Det var min ”skrivarhistoria”, andra får gärna dela med sig av sina med, om ni vill 🙂

Dezmin

Byta ämnen?

Jag har funderat på att börja skriva om andra ämnen på bloggen.
Att blogga om böcker och skrivande har jag gjort här sedan 2013, det är fem år nu, så det känns som om jag inte har så mycket kvar att orda omkring det ämnet 🙂
Visst kommer jag säkert att recensera en och annan bok, även om jag skiftar fokus på det jag skriver om, men helt uppriktigt börjar just skrivandet att kännas som ett uttömt ämne.
Jag ser även många som började blogga om skrivandet ungefär samtidigt som jag, som antingen plockar bort bloggen, eller så uppdateras den nästan aldrig.
Så, nu funderar jag mest på vad jag ska fylla den med istället i så fall.
Tar tacksamt emot förslag, om någon sitter inne på på ett sådant 🙂

Dezmin

Idag släpps Guessing Game

Jag har haft en ganska intensiv vecka och därför inte hunnit blogga förrän nu. Undrar om jag snart måste dra ner bloggandet till bara en dag i veckan, för periodvis är det tufft att hinna med två.
Men, idag släpps i alla fall Guessing Game! Eftersom det varit strul med frakten till distributören, kommer den förmodligen inte gå att beställa från nätbokhandlarna förrän på måndag eller tisdag nästa vecka, men den är åtminstone officiellt släppt nu 🙂
Det har verkligen gått troll i den här boken, så nu får vi hoppas att det trollats färdigt 😉

Dezmin

Så här blev den

I veckan landade ju Guessing Game äntligen hos mig 🙂
Här kan resultatet beskådas.

20180413_085556

Det syns inte på bilden, men den här gången har vi uv-lackat diamanterna istället för titeln. Blev kanonbra!
Om en vecka släpps den. Äntligen! Som Gert Fylking skulle ha sagt 😉

Dezmin

Börja med en baksidestext

Eftersom jag inte skriver efter något synopsis, brukar jag ibland roa mig med att skriva en baksidestext till ett manus som jag ännu inte påbörjat. Det här funkar såklart jättebra även om man skriver efter ett synopsis, för man kan ju skriva synopsis efter man skrivit baksidestexten.
Exempelvis så här:

Det är mitt i vintern och tre ungdomar är på väg till en öde stuga långt inne i skogen där det för 50 år sedan inträffade ett märkligt mord. Myten säger att den som sover över där blir galen, precis som mördaren blev när han dödade sin fru och deras två barn i huset. De tänker därför besöka platsen under dagtid för att se sig omkring.
Men på den ensliga skogsvägen till stugan inträffar ett märkligt motorstopp och mobilerna har ingen täckning. De beslutar sig ändå för att fortsätta till stugan, men innan de hunnit fram är det redan kväll  och de tvingas sova över.
Innan morgonen kommit har två av dem försvunnit, spårlöst.
Den tredje börjar leta, men var ska man börja när det inte ens finns några fotspår i snön som indikerar åt vilket håll de gått?

Därefter är det bara att börja skriva, eller dra upp ett synopsis.
Nu kommer jag inte att skriva just den här historien, det var bara ett exempel, men är det någon fler än jag som använder den här metoden för att komma igång?

Dezmin

Symbolik

Jag kan inte erinra mig att det förekommer så mycket i böcker, men när jag läste en högskolekurs i filmvetenskap, fick vi bl a lära oss om detta. Det kan ha funnits ett namn för det också, men vad det i så fall heter, har jag glömt bort.
Det handlar om att man låter färger eller mönster komma igen längs handlingens gång och det har sällan med handlingen att göra, tror snarare att det ska fungera som en slags igenkänning för det undermedvetna.
Ett av exemplen som togs upp var När lammen tystnar. När Hannibal rymmer från fängelset sätter han ju upp en av vakterna han dödat på ett ganska makabert sätt med utsträckta armar, nästan som om han påminner om en stor fågel.
Vid ett annat tillfälle ser man mördaren dansa och i slutet sträcker han ut armarna på ett liknande sätt.
Lite längre fram (när de firar att Starling fångat/dödat mördaren) pryds tårtan av en stor örn (tror jag att det var) med utsträckta vingar. I exemplet med vakten och tårtan, påminner även färgerna om varandra.
Stilgreppet är en del av iscensättningen (på filmspråk Mise-en-scène) och tanken har slagit mig flera gånger, skulle man kunna göra något liknande i en bok?
Skillnaden mellan film och böcker är att just visualiseringen är viktig i film, detta eftersom man inte har samma möjlighet att gestalta eller berätta i en film, jämfört med i en bok. I filmen är det rekvisitan, färgsättningen, ljuset och bakgrundsljudet/musiken som ”gestaltar” tillsammans med skådespelarna. I böcker måste läsaren visualisera själv med hjälp av den information som författaren ger läsaren.
Men, hur skulle man då väva in en liknande symbolik, utan att läsaren uppfattar det? Tanken är ju att sådant ska anspela på det undermedvetna. Ungefär som subliminala budskap. Och även om man inte kommer ihåg allt man läser i en bok, är förmodligen läsaren mer uppmärksam på sådant som återkommer längs handlingen.
En bild säger ju mer än tusen ord, då är det såklart enklare att dölja detaljerna i helheten i en bild, än i en text.
Någon som har tankar kring detta? Skulle det ens vara möjligt att åstadkomma samma effekt i en bok och hur skulle man då göra det?

Dezmin

Hur man skriver en bok

Jag har alltid hävdat att det inte finns några ”rätt” eller ”fel” när man ska skriva en bok. Nu pratar jag alltså om hur man får ihop ett råmanus, inte om gestaltning, språk, etc.
Louise har skrivit om sina funderingar här så jag tänkte spinna vidare på det.

Det finns två kategorier av författare, kanske man kan säga. Den ena skriver synopsis och den andra gör det inte. Men sedan kan tillvägagångssätten att komma i mål med råmanuset, variera oändligt inom dessa grupper.
Om man är nybörjare är mitt tips att prova sig fram tills man hittar ett sätt som fungerar för en själv. Hittar man det, så håll fast vid det och experimentera inte så mycket genom att testa andra alternativ.

Om jag tar mig själv som exempel. Mitt första manus jag skrev, skrev jag utan synopsis, detta trots att många sa att jag i och med det skulle få skriva om historien massor med gånger. Allt kommer att vara en enda röra och för att ens få någon form av fason på berättelsen, måste du sedan börja om från början igen och göra om alltihop.
Inget kunde vara mer fel. Jag har aldrig skrivit efter synopsis och jag har heller aldrig behövt skriva om ett helt manus en andra gång. Visst kan jag ha behövt peta in  fler ledtrådar i efterhand, eller justera någon karaktär lite, men det är fortfarande väldigt små förändringar och inga stora omskrivningar, som det handlat om.
När jag däremot provade att skriva synopsis, resulterade det bara i att hela mitt intresse för historien dog och det blev inget skrivet alls.

Poängen är den här: Att skriva en bok handlar till stora delar om lusten och ivern att få ihop en historia. En del behöver fart för att ta sig igenom den (dit hör jag), andra kan behöva tänka efter en del innan de börjar skriva. Men det finns inga rätt eller fel här. Man måste bara komma på vilken sorts författare man är. Och när man vet det, spelar det ingen roll vad andra författare (eller förståsigpåare) säger. Huvudsaken man själv insett hur man ska göra för att få ihop handlingen.
Den enda gången jag kan hålla med om att man bör lyssna på hur andra gör, är om metoden man använder inte fungerar för en själv. Om du tvingas skriva om en massa, eller om du hela tiden fastnar längs vägen, då kan det vara läge att ta till sig andras tips. Annars inte.
Låter inte det väldigt logiskt? 🙂

Dezmin

Guessing Game

Nu är omslaget på Guessing Game färdigt och så här kommer boken att se ut:

9789198388114

Och den handlar om följande:

*Gissa vad jag precis har gjort.*

Jag ruskar på huvudet i ett sista försök att skingra alla tankar på henne och desperat lyckas fokusera på mitt eget liv. Om det är Nike som ligger bakom det här kommer jag garanterat inte att sluta tänka på henne förrän de tagit henne, men vad händer om de inte gör det? Börjar allt om då?

Trots att Jack gått vidare med sitt liv efter hans och Shadias vägar skildes åt, fortsätter hon att skicka honom sms.
Samtidigt sker en spektakulär kupp i Sundsvall där tjuvarna kommer över ett parti oslipade diamanter till ett värde av åtta miljoner kronor.
När sms:en börjar indikera att Shadia var med på stöten, beslutar sig Jack för att åka ner till Sundsvall och en gång för alla ställa henne mot väggen. Men för att ha en chans att alls komma nära den kriminella världen, tar han med sig någon som känner den väl.
Sms:en blir allt mer hotfulla och kvar i Lycksele finns Jacks nuvarande sambo, Caroline. Försent inser han att hans resa inte bara försatt honom, utan även hans närmaste i livsfara.

Guessing Game är fortsättningen på Wicked Game och den avslutande delen i Gameduologin.

Den släpps i slutet av mars/början av april och jag återkommer med ett mer exakt datum när det är spikat 🙂

Dezmin

Karaktärer

Det här har verkligen varit en stressande vecka, så jag hade inte en chans att blogga i tisdags. Anledningen att det blivit extra mycket jobb är för att mitt andra tidigare förlag valt att lägga ner verksamheten och vi behövde då flytta två titlar ur Limboserien till vårt nuvarande förlag. Det i sin tur gjorde att de titlar som ska ges ut i vår, hamnat lite i skymundan ett tag, men nu har vi äntligen kommit ikapp med det mesta.

Detta skrivet, tänkte jag blogga lite om samma ämne som Louise var inne på för några dagar sedan. Nämligen det här med vilken sorts karaktärer man som läsare tycker om att följa.
Jag tycker inte att hp som är genomgoda är så intressanta att läsa om. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför, men jag tror att jag upplever dem som för ”vanliga”. För de flesta man möter i verkliga livet, är ju oftast bra och trevliga människor.
När jag läser en bok vill jag möta någon som jag kanske inte nödvändigtvis uppfattar som trivsam. Jag vill möta någon spännande och eventuellt oberäknelig person. Någon som väcker min nyfikenhet och som jag gärna vill veta mer om i hopp om att försöka förstå mig på. Någon som utmanar mig i tankarna och någon som passerar gränser jag själv aldrig skulle våga överskrida.

Hur tänker ni när ni läser en bok (eller ser en film)? Vilken sorts karaktär är det ni finner mest intressant? Bortse från handlingen, det är alltså bara karaktärer som jag är nyfiken på att veta hur ni tänker kring. Och finns det någon sådan som ni finner extra intresseväckande och spännande?

Dezmin