Category Archives: Skrivande

Min skrivprocess

Vardagsrutinerna börjar rulla på igen och den här veckan har jag hunnit testläsa lite, svarat på mejl och börjat planera hösten.
När det gäller uppföljaren till WG har jag insett att jag kanske måste börja skriva den lite tidigare än planerat. Inte för att jag är orolig för att inte hinna skriva den klar i tid, utan för att den ska genom tre testläsare och jag vill verkligen inte att de ska behöva känna någon stress. Så, jag kör igång med råmanuset någon gång under nästa vecka, då bör jag vara färdig i mitten av september. Därefter tar det någon vecka eller två att redigera ett varv, innan jag skickar till den första testläsaren.

I alla fall, jag fick ett önskemål från Marie om att blogga om min skrivprocess. Jag har ju skrivit om den vid ett par tillfällen tidigare, men det var länge sedan nu och eftersom det ständigt tillkommer nya läsare, är det kanske hög tid för en repetition. Här kommer den 🙂

Jag skriver ju inte efter något synopsis och jag vet att det är ovanligare, för skrivandet i allmänhet och i spänningsgenren i synnerhet.
Det finns egentligen inget bra ord på svenska för att inte skriva synopsis. ”Organiskt skrivande” låter i mina öron helflummigt, för det är verkligen inte så det går till. Däremot har jag vid några tillfällen stött på människor som säger att de ”skriver på gehör” och det överensstämmer betydligt bättre med hur det fungerar.
Först försöker jag hitta en lämplig scen att börja med. Gärna någon som introducerar intrigen direkt och sedan letar jag efter lämpliga karaktärer (om det nu inte är fortsättningen på en serie förstås). Det är allt jag vet när jag börjar. Samma sak som när man läser en bok, eller ser en film alltså.
Som i alla bra historier hamnar såklart karaktärerna i dilemman och svårigheter i början. Det får gärna vara något som först verkar omöjligt att hitta en lösning på, eller att de får en utmaning som verkar oöverkomlig.
Sedan måste de lösa sin situation och det är nu det intressanta börjar, för jag vet inte heller hur lösningen ser ut. Det är det som är utmaningen för mig när jag skriver. Jag lyssnar på karaktärerna och låter dessa leda mig genom handlingen tills jag har svaret på hur allt hänger ihop.
Det här sättet att skriva på förutsätter såklart en del. Bl a är det nog en fördel om man har ett bra minne, så man vet vad som har hänt tidigare och även minns mindre detaljer, samt en känsla över när i handlingen det bör komma en vändpunkt. För någonstans är det ju jag som styr över vad som ska hända, även om det ligger på ett djupt omedvetet plan.
Jag hade aldrig skrivit på gehör om det genererade massor med redigering (ni som följt mig vet ju att det är en av delarna i skrivprocessen som jag avskyr mest). Jag gör det för att det är det enda sättet att så snabbt som möjligt och med så bra resultat som det bara går, ta mig igenom råmanuset. För drivet i skrivandet är ju nyfikenheten. Hur ligger allt till egentligen?
Vissa mindre detaljer kan behöva korrigeras i efterhand och när jag fått svaret på allt, kan jag också fördjupa karaktärerna, eller lägga ut ett par villospår till, men på det stora hela krävs inga större ändringar.
Varför använder jag då inte synopsis? Helt enkelt för att det inte funkar för mig. Ja, jag har provat och antingen blir jag sittande i ett par månader och stirrar på en futtig mening jag fått ihop, eller också tvingar jag mig själv att skissa upp historien, varpå lusten att skriva den dör helt eftersom jag nu vet hur det slutar.

Jag tror att hela grejen med att skriva på gehör, eller skriva synopsis, bottnar i att komma på vad som funkar bäst för en själv, för det här är så individuellt. När man väl kommit underfund med vilken kategori man tillhör, bör man hålla sig till det som funkar, då blir det minst redigeringsarbete.
Visst kan man köra lite av båda (de flesta som skriver synopsis håller sig sällan stenhårt till det) och en del kan börja med att skriva utan synopsis och först när man inte kommer längre, skriva ett sådant.
Det är väldigt svårt att på detaljnivå förklara hur det funkar att skriva på gehör. Jag har fått frågan flera gånger och kan inte riktigt redogöra exakt för hur det går till. Men kanske kan man sammanfatta det med att jag liksom dagdrömmer mig igenom berättelsen och trycker på ”paus” efter varje skrivpass. Typ så 🙂 Samt att jag litar på att karaktärerna ska leda mig genom storyn, för det gör de alltid. Hur omöjlig en situation än ser ut, finns det alltid en lösning på den och ju mer de nystar i den, desto närmare svaret kommer även jag.

Jag hoppas att den som inte använder sig av det här tillvägagångssättet blev en aning klokare, annars är det bara att ställa följdfrågor. Och om nu någon använder samma sätt som jag gör, får denne gärna komma med fler förklaringar som eventuellt tydliggör hur det funkar 🙂

Dezmin

Hektisk höst

Nu börjar vardagsrutinerna så sakteliga rulla igång igen.
Det blir en spännande höst för mig, men också väldigt intensiv, så det är ju en fördel att jag hunnit vila lite under sommaren 🙂
Fyran i Limboserien har fått ett namn nu: Samfundet. Den släpps under hösten, men jag återkommer om mer exakt när, för det är inte riktigt klart än. Mellan tummen och pekfingret blir det i oktober eller november. Nu måste jag ju hålla i många delar av utgivningen själv och även om vi är två, tar det mer tid än när jag bara lämnade in manus, fick tillbaka det med kommentarer om vad som behöver ändras, skickade in det igen tills det var så bra att inlagan kunde sättas och korras, fick se omslagsförslag och när allt var klart, gick alltihop till tryck.
Utöver det ska vi hinna gå igenom manus som kommer in till förlaget, så här har vi inte tid att ligga på latsidan. Som tur är så är det väldigt roligt också 🙂
Vidare ska jag skriva uppföljaren till Wicked Game under hösten, för den ska ju släppas våren 2018.
Ja, ni ser ju, här blir det full rulle hela hösten.
Någon fler än jag som kommer att ha en hektisk höst?

Dezmin

Världens känsligaste bransch

det är förlagsbranschen det.
Den är verkligen oerhört snäv och jag tycker att det är ganska skrämmande, speciellt när det kommer till skönlitteratur. Det pratas väldigt mycket om ”den konstnärliga friheten”, men i det begreppet ingår bara möjligheten att ta ut svängarna när det gäller språk och stil, inte ämnen.

Ett exempel på det är en person som i våras fick sitt manus antaget av ett ljudboksförlag. Men när manuset skulle börja bearbetas, ville förlaget att författaren skulle stryka alla känsliga delar i det. Personen vägrade, kontraktet revs och vederbörande gav ut boken själv som fysisk bok istället. Nu vet jag inte exakt vad förlaget tyckte var opassande, men eftersom jag är väldigt väl medveten om hur oerhört snävt det är i den där svängen, så misstänker jag att det var småsaker.

Vad tycker ni?
Ska författare hålla sig inom PK-ramen så att inga ”känsliga” ämnen ska få nyanseras eller få plats i romaner, eller ska vi få ta ut svängarna?
Personligen tror jag inte att någon tjänar på att allt alltid vinklas från ett och samma håll i alla böcker. Faktum är att det snarare blir väldigt enkelspårigt och återupprepande.

Dezmin

Egenutgivningen

Jag är med i en fb-grupp för egenutgivare och idag fick den ännu en medlem och inte vem som helst, utan Carl-Johan Forssen Ehrlin. Alltså, den mest framgångsrika egenutgivaren i Sverige, som med boken Kaninen som så gärna ville somna, toppat listorna även i USA. Han kommer att fortsätta driva eget förlag trots de enorma framgångar han haft både nationellt och internationellt.
En annan författare som nyligen valde att lämna den traditionella förlagsbranschen och starta eget förlag är Katerina Janouch. Hon driver numera Palm Publishing där hon hittills gett ut sin senaste bok, men där tanken är att hon ska ge ut andra också och nästa på tur (hörde jag i en podd, men minns nu inte vad den hette) är Peter Springares böcker.
Jag vet att jag sagt det tidigare, men det tål att upprepas. Att starta eget förlag (även om jag ju inte gjort det helt ensam) har verkligen gett alla de friheter som tidigare varit begränsade. Om jag inte gjort detta, skulle jag nog ha slutat skriva. Därför är det extra roligt att se etablerade författare som går samma väg.
I USA är egenutgivningen redan väldigt stor och visst innebär det mer jobb att driva eget förlag, speciellt eftersom man måste hålla i alla delar av utgivningsprocessen själv, men samtidigt är det så himla roligt och spännande, att det helt klart är värt det.
Jag tycker det ska bli så spännande att se hur egenutgivningen utvecklar sig i Sverige också. Kanske ser vi ett helt nytt förlagslandskap om bara ett par år? Vad tror ni?

Dezmin

Sommarplaner

Nu är det ju snart sommar så då blir det antagligen ännu färre uppdateringar på bloggen. Det är en årstid då jag helst gör annat än sitter vid datorn. Det brukar mest bli en sväng på morgonen och en stund under kvällen.
Det blir inte så mycket skrivande heller på sommaren. Den romantiska bilden över hur man sitter och skriver utomhus, har hittills aldrig inträffat hos mig. Dels för att jag hela tiden måste sitta på helspänn så ingen äcklig insekt är på väg mot mig och dels för att jag har svårare att koncentrera mig när jag sitter ute.
Men faktum är att härom dagen när jag satt och funderade på just insekter och varför jag undviker alla platser där de kan tänkas dyka upp, fick jag också en idé till hur uppföljaren till WG skulle kunna börja. Inget ont som inte har något gott med sig, m a o 😉
Jag får se vart det bär hän när jag sätter mig och på allvar börjar skriva ner manuset, men nu vet jag ju hur storyn börjar och sedan är det bara att haka på och se hur den tar sig.
Tror även jag vet vilken plats den ska få utspela sig på, men där måste jag göra en del research för jag har inte varit där så mycket. Som tur är känner jag en person som bor där, så själva researchen kring den delen borde bli hyfsat enkel 🙂

Vad ska ni hitta på i sommar?
Själv gör jag det jag brukar göra och försöker ladda batterierna inför nästa höst, vinter och vår 🙂

Dezmin

Noveller?

Nu öppnar vi lite försiktigt för manus på DareMe Publishing.
Så här i inledningsskedet efterlyser vi så kallade e-singlar. Alltså noveller i e-boksformat.
Längre fram är tanken förstås att vi även ska anta författare och ge ut böcker i fysisk form, men just nu vill vi börja med att se vad som finns där ute och om det ö h t finns någon/några som skriver i vår nisch 😉
Så, sitter du på en färdig novell, eller funderar du på att skriva en sådan? Kör hårt!
Vi tittar på allt som kommer in och mer information hittar du här.

Dezmin

Genrer, igen

Igår gjorde jag en intervju med P4 Västerbotten. Den kommer ut under dagen idag så jag kan inte länka.
I alla fall, jag fick då frågan om vilken genre mina böcker ligger i. Ska jag säga deckare, eller kriminalromaner när jag presenterar dig?
Jag svarade lite svävande att det funkar med kriminalromaner eftersom sådana ofta fokuserar på själva brottet. Jag har ju inga poliser med som huvudkaraktärer t ex, vilket är vanligt förekommande i just deckare, även om det egentligen inte är det som avgör hur genren ska definieras. Inte om man utgår ifrån hur man kategoriserar böckerna i t ex USA i alla fall.
Det som slog mig då (även om det inte fanns utrymme att bena ut genrerna) var att det är kanske inte så konstigt om folk blir lite ställda kring vilka genrer de ska definiera böcker som. För i Sverige blandas det ju som bekant lite godtyckligt.
Jag har ju bloggat om det förut och jag tror att det hade varit enklare för alla att definiera en genre, om inte förlagen svängt sig med de olika etiketterna lite som de känner att det passar. Då blir det ju förvirrande till slut.
Och den mest intressanta frågan här blir förstås: Vem vinner på detta? I längden alltså.
Jag förstår också att förlagen vill skapa intresse kring sina böcker genom att sätta dessa i en genre som skapar nyfikenhet, samtidigt kan jag förstå förvirringen som uppstår bland läsarna när boken inte riktigt motsvarade det man föreställt sig.
Jag har oändligt mycket lättare att hitta en bok som motsvarar den genre jag vill läsa, om den finns utgiven i USA och jag kollar hur man placerat den där, än böcker skrivna av svenska författare.
Frågan är kanske om vi någonsin kommer tillrätta med detta i Sverige? För uppriktigt sagt har jag på senare tid upplevt att jag får allt svårare att lita på att boken jag läser lever upp till mina förväntningar. Ibland har det verkligen känts som om jag blivit dragen vid näsan ordentligt och då avtar ju förtroendet för de etiketter som böckerna marknadsförs under också.
Alternativt är det bara jag som vill ha en tydlig indikation på vad för slags bok jag håller i. Det där berömda kontraktet med läsaren, ni vet 😉

Dezmin

Sant eller inte?

Ny vecka och nya tag.
Det går verkligen tungt just nu med allt, vet inte om det är någon form av vårtrötthet som har smugit sig på.
Men, det är bara att spotta i nävarna och köra, så jag tar mig igenom det här redigeringsvarvet också 🙂
Fler fina recensioner på Wicked Game har också börjat trilla in, vilket är glädjande.
Och precis som jag sitter och skriver det här blogginlägget, får jag meddelande från en person som läst boken, och som undrar om de där psykologiska tricken funkar i verkligheten?
Nu är jag ingen psykolog, men enligt de som är insatta, så fungerar det. I princip allt som står i boken har jag tagit in från den research jag har gjort och därför står detta nära verkligheten. Det enda jag har hittat på är det där med ”rättsvrängare”. Samt själva storyn förstås. Men, det intressanta är ju att det faktiskt skulle vara möjligt att nämndemännen är korrupta. För vem skulle kunna kolla det? Jag gillar att leka med tankar där saker och ting faktiskt skulle kunna vara möjligt, även om jag samtidigt hoppas på att det aldrig inträffar såklart 🙂
Är det här saker som ni också funderar över när ni läser fiktion? Alltså, vad författaren hittat på och vad som verkligen stämmer? Och om ni gjort det, vilka böcker har väckt dessa frågetecken hos er?

Dezmin

Då var påsken slut

Hoppas att ni alla hade en fin påskhelg och hann äta mycket godis.
Själv var jag gräsänka under hela påskhelgen då maken åkte ner till Ljungby för att hämta en motorcykel han hade kvar där. Detta tog honom hela påskhelgen och därför fick jag ägna ledigheten precis hur jag ville, utan att behöva ta hänsyn till någon annans önskemål. Bra va?
Recensionerna på Wicked Game har också börjat komma nu. Bokpool skriver om boken här och Carola har recenserat den här. Extra roligt att se att det jag försökte åstadkomma med den verkligen har gått fram 🙂

Idag tar jag tag i vardagen igen och främst i planeringen ligger nästa redigeringsvarv av fyran i Limboserien efter att ännu en testläsare kommit med finfina synpunkter.
Den har ännu inget namn. Tror det här är första gången som jag har jättesvårt att hitta en bra titel.
Någon fler än jag som har det här problemet? Man vill ju liksom att den ska passa boken och samtidigt göra eventuella läsare nyfikna.

Dezmin

Skrivarkurser

Annika efterlyste ett inlägg om att hålla i skrivkurser, så då kör vi ett sådant.
Först hade jag tänkt skriva ett inlägg om terrordådet i fredags, men det är redan så många andra som har gjort det, så jag hoppar det.

Jag tycker det är jätteroligt att hålla i skrivarkurser. Dels för att jag då för möjlighet att dela med mig av mina erfarenheter och min kunskap i ämnet och dels för att det är intressant att möta människor som precis har börjat skriva på sitt första manus.
Jag brukar alltid börja med att fråga vad de har för förväntningar på kursen och vad de har för planer med sitt eget skrivande. Svaren brukar variera ordentligt, en del har en vag idé, men vill först lära sig hur man gör, medan andra har mer långtgående planer. Inte sällan är det en (eller några) som redan planerat hur många böcker de ska skriva. En deltagare jag hade skulle skriva tolv stycken. När kursen var över sa vederbörande: ”Åh herregud, jag är glad om jag får ihop ett manus!” För, att skriva ett råmanus är ju nästan samma sak som att springa ett maratonlopp. Det är fullt med uppförsbackar som man måste orka igenom, annars kommer man aldrig i mål och många ger upp längs vägen.
En annan sak som jag ofta noterat och som är intressant är att det ofta är de mer lågmälda som sitter och antecknar mycket, som skriver bäst. Jag brukar nämligen ha kortare skrivuppgifter som deltagarna får lämna in (frivilligt) och som jag ger respons på. Det har nästan uteslutande varit de mest osäkra som lämnat in texter som varit välskrivna.

Hur har det då gått för alla? Jag har hållit i tre kurser hittills och det har varit ca 10 deltagare i varje omgång. Så, ca 30 stycken sammanlagt, alltså.
Av dessa har jag inte riktigt koll på alla, men vi har en sluten grupp på Facebook där flera av dem är med.
Av dessa 30 vet jag bara av en som både skrivit klart ett första utkast och som redigerat det några varv. Utöver den personen, har några till lyckats skriva färdigt ett råmanus, men sedan har det stannat av när det är dags för redigeringen.

Av detta kan vi kanske konstatera att av alla som säger att de skulle vilja skriva en bok, faller ganska många bort redan i stadiet att skriva ett manus som man kan skicka in till förlag. Så, redan här är alla vinnare som tar sig igenom de olika momenten fram tills man har ett manus som går att skicka in.
Det är faktiskt något som slagit mig också när det gäller den oändliga mängd av spontanmanus som förlagen får. Undrar hur många procent av den mängden som är så pass välskrivet att de går vidare genom första utgallringen? För jag kan tänka mig att en hel del skickar in sina första utkast istället för ett genomarbetat manus. Dock har jag hört att kvalitén på spontanmanus har höjts i takt med att det kommit fler skrivarkurser och fler frilansande lektörer.

Det var lite tankar om skrivarkurser. Saknar någon något, så hojta till i kommentarsfältet.
Nu är det snart påsk, så jag tar lite påskledigt och återkommer med ett nytt inlägg om en vecka.
Glad påsk, på er! 🙂

Dezmin