Får du aldrig lust att skriva något igen?

Det är en fråga som då och då kommer från läsare, eller från kollegor i branschen.
Det enkla svaret är fortfarande nej och jag ska förklara varför.
Nu är det snart två år sedan jag satte min sista skönlitterära punkt. Då kändes det som att jag skrivit alla berättelser jag haft inom mig och om inte ens nomineringen hos Deckarakademin fick intresset att vakna igen, finns det nog inte så mycket mer som kan göra det.
Inte ens erbjudanden om att spökskriva har fått igång skrivlusten och då behöver man inte ens komma på själva historien utan ”bara” skriva ner den. Av den anledningen har jag också tackat nej till sådana förfrågningar. Jag tror nämligen inte att jag skulle göra ett speciellt bra jobb om allt bara känns motigt.

Egentligen är det inte att jag inte får nya idéer, för det får jag ständigt, men jag skriver dem i huvudet istället och eftersom jag aldrig har skrivit synopsis, blir det lite som en följetong som jag fortsätter på varje kväll när jag ligger i sängen och ska försöka sova. Det är ganska trivsamt, för det kräver inte att jag jobbar med texten.
Under tiden jag fortfarande skrev böcker skrev jag ju 4 000 ord per dag måndag till fredag. Detta tog tre till fyra timmar per dag och när jag en månad senare fått ihop råmanuset, tog det minst två veckor till att redigera. Sedan åkte texten till testläsare och efter någon månad var det dags att gå igenom den igen och putsa och fila. Nu kan jag lägga all den tiden på annat istället.
Att skriva var något som jag från början tyckte var jätteroligt och då är det en helt annan sak. Det är när det börjar kännas som en upprepning, när det inte längre är utmanande eller roligt eftersom man gjort det så många gånger, som det börjar ta emot. Åtminstone för mig.

Att skriva i huvudet är alltså mitt sätt att fortfarande få utlopp för min kreativitet, men utan att göra jobbet att få ner det på papper.
Fast skulle en helt fantastisk idé en dag dyka upp, en som är värd alla timmar det tar att få ner den, en som jag bara måste skriva, då kanske jag gör det.
Fram tills dess fortsätter jag att skriva för mig själv. I huvudet.
Jag tror inte att jag är ensam om det här, väldigt många författare slutar skriva efter ex antal år och även om skälen till varför man slutar kan variera, gissar jag att den största anledningen hos de flesta är att kreativiteten nått vägs ände och att man berättat de historier som man hade inom sig.
Åtminstone har man kommit till en punkt där skrivlusten inte trumfar jobbet man vet att man har framför sig.

Så, det är väl det enkla svaret. Lusten lyser med sin frånvaro och om lusten inte finns där, är det mycket svårt att få ihop ett helt manus.

Jakten på gåtan om bästsäljaren

Då är det dags att kicka igång bloggen igen efter julledigheten.

Jag tänkte börja med ett ämne som diskuterats många gånger och som ingen har något svar på, men som alltid kommer att vara intressant.
Helena hade ett intressant blogginlägg om Fifty Shades Of Grey där hon hade svårt att se varför den blev så framgångsrik. Hon är ju inte den enda som frågat sig det.
Det här med varför en bok når stor framgång (och då menar jag inte sådana böcker där författaren kämpat för att bilda sig en stor läsarkrets, där handlar det mer om att nöta in sitt varumärke) finns det ju inget riktigt svar på. Ingen vet och det är väl därför frågan fortsätter vara spännande att diskutera, för alla har sina teorier.
Det här är min.
Jag tror att det handlar om att hitta något som är nydanande, men det måste samtidigt vara något som tillräckligt många finner fascinerande eller skrämmande eller upprörande o s v. Kort sagt, det handlar om att väcka tankar eller känslor. Det behöver heller inte vara temat i boken som ruskar om läsaren, det kan lika gärna vara en karaktär.
Vad hade Gudfadern varit utan Michael Corleone?
Vad hade Fifty Shades varit utan Christian Grey?
Vad hade När lammen tystnar varit utan Hannibal Lecter?
Bara för att ta några exempel på stora succéer som förmodligen aldrig rönt samma framgångar om författaren inte kommit på karaktärerna också.
Utöver karaktärerna måste förstås handlingen ha ett driv och en intressant historia, men faktum är att även om ovan angivna exempel givits ut med exakt samma intriger, men utan dessa karaktärer, tror jag inte att de nått samma mått av framgång.
Det är i alla fall min teori.

Vad tror ni andra?
För det här handlar ju helt och hållet om spekulationer. Ingen vet och det finns inget ”recept” på hur man skriver en bästsäljare eftersom ingen vet hur ett sådant ser ut.
Och det intressanta är att när någon skrivit en bok om vad som utgör en bästsäljare, kommer det oftast någon ny bästsäljare som motbevisar teorin i den boken.

God Jul & Gott Nytt År

Då går 2021 mot sitt slut och jag hoppas verkligen att 2022 ska bli ett roligare år där pandemin inte står i vägen för alla eventuella planer man har.
Det här året blev verkligen ingen hit och jag kan väl summera det som att det var året där allt kom av sig. Det var året när man återfick hoppet under hösten, men där nya varianter av viruset satte stopp igen.
Nu hoppas jag att nästa år blir lite lättare och att saker börjar återgå till det normala, annars vet jag inte hur det här ska sluta för det kan väl ändå inte vara meningen att det här ska bli det nya normala?

Så, jag tar och vilar upp mig lite inför nästa år nu så jag kan ta nya tag 2022 med samma planer på lägenhetsköp utomlands, men den här gången ser jag fram emot att få slutföra dem också.

Hur ser era planer ut inför nästa år?
Oavsett vad dessa är, önskar jag er alla God Jul & Gott Nytt År! 🙂

När lammen tystnar – en mindre analys

Då har jag läst boken igen och handlingen är ju väldigt fängslande. Tycker också det är intressant hur filmen nästan följer boken exakt, endast några mindre delar har blivit utelämnade eller ändrade.

Det jag däremot fortfarande inte förstår är tempusskiftningarna som förekommer i boken. Den är i huvudsak skriven i preteritum, men vissa delar är skrivna i presens, dock utan tydligt syfte.
Det rör sig inte om historiskt presens och endast i ett fåtal fall rör det sig om dramatiskt presens. I övriga fall kan jag inte utröna poängen med tempusskiftningarna.
Till en början förekommer de i början av kapitlen och då är det ju enkelt att tro att det är ett stilistiskt grepp för att suga in läsaren i handlingen. Presens gör ju scenerna mer närvarande.
Men lite längre in i boken skiftar Harris till presens utan något tydligt mönster. I något fall är ett helt kapitel skrivet i presens.
Dramaturgiskt är boken otroligt skickligt skriven, men de här tempusskiftningarna gör att det skaver när man läser den.
En annan sak som är lite skum är att han konsekvent hänvisar till Hannibal och Buffalo Bill som massmördare, men de är ju seriemördare. För den som inte vet skillnaden är en massmördare någon som dödar många människor vid ett och samma tillfälle, en seriemördare dödar också flera människor, men vid olika tillfällen.
Jag kan förstå att man som översättare inte får ändra hur man vill, men förlaget som gav ut boken till en början borde kanske ha reagerat på detta.
Nåväl, det sista var bara en liten parentes, för det spelar ju mindre roll. Det var mest tempusskiftningarna som jag var nyfiken på att se om jag förstod bättre nu, men det gör jag alltså inte. Det finns liksom ingen logik i dem och jag har googlat på engelska för att se om någon annan kanske lyckats reda ut det här, men jag hittade ingen som kunde ge en tydlig teori.
Harris ska tydligen ha använt sig av tempusskiftningarna även i sin första bok (Röd drake) där han varit mer konsekvent, men i När lammen tystnar har dessa alltså inget mönster.
En av dem jag hittade som tog upp det här, skriver följande:

”I think it’s only in moments like those that Harris uses the present tense in Red Dragon (although I could be wrong about that, and it’s been a year and a half since I last read it). The problem comes in The Silence of the Lambs. Here Harris loses his consistency. He speaks early on of Hannibal’s cell in the present tense: “Dr. Lecter’s cell is well beyond the others, facing only a closet across the corridor, and it is unique in other ways,” before he lapses back to the past tense for Clarice, much as he did with Will in the previous book. But by the end of the book, of course, that cell is no longer Hannibal’s in the present tense: it’s only Hannibal’s in the past. And Harris errs in other ways as well. For instance, he describes Jack’s routine with his dying wife in the present tense, as if it’s something that he’ll being doing endlessly, but in the scene where she dies, she’s already in the past. You could argue he did that deliberately, to evoke the terminality of terminal illness, juxtaposed against that infinity that exists prior to that ending, but ultimately it is still an inconsistency.”
Här finns hela inlägget att läsa.

Så, någon av er som vågar er på en gissning till dessa tempusskiftningar?
Har Harris gjort det medvetet, eller tror ni att han helt enkelt inte hade koll på hur man använder tempusskiftningar när han skrev sina böcker? Men om så är fallet, borde då inte någon redaktör på förlaget ha hjälpt honom att bena ut det?
Vore intressant att se om någon annan har en teori som jag (eller övriga som försökt förstå sig på detta) har missat 🙂

Att läsa om en bok

Idag skulle vi ha åkt till Teneriffa igen, men p g a den nya virusvarianten, ställde vi in resan och nu storstädar jag istället inför julen. Även om det känns skönt att få bort städningen hade jag hellre varit i ett varmt land, speciellt nu med den här köldknäppen vi fick, men man kan inte alltid få som man vill.

Så, på tal om något helt annat (och intressantare).
I förra veckan hade en person i författargruppen lagt ut några skrivtips och i samband med dessa tagit upp När lammen tystnar som ett exempel. Det var inte exemplet i sig som var av intresse för mig, däremot kom jag ihåg att när jag för många herrans år sedan läste boken, störde jag mig på ett berättartekniskt grepp som Harris använde sig av, som jag aldrig sett i någon annan bok och vars syfte var oklart för mig.
Jag började då diskutera just det med trådstartaren, som hade en förklaring till varför Harris gjort så.
Sedan jag själv slutade skriva har jag fått mer tid över att analysera olika stil- och berättartekniska grepp i böcker, så jag funderar på att beställa hem boken och läsa den igen, mest för att se om jag upplever samma mönster.
Jag tänker att jag återkommer med min syn på det när jag själv läst och analysera texten.
Brukar ni också göra så här? Läsa böcker igen som ni minns innehöll något ni inte förstod syftet med då, för att idag (när ni är mer insatta i hantverket) se om det klarnar?
För mig blir det lite som ett detektivarbete, en skrivteknisk gåta som jag försöker hitta svaret på 🙂

Året går mot sitt slut

Snart är 2021 slut och vi kan väl alla enas om att det blev ett väldigt annorlunda år eftersom pandemin medfört en hel del restriktioner och hinder.
Vi som inte är så sociala av oss har kanske inte lidit så mycket. Jag kan bara tala för mig själv, men det är inte mycket jag känner att jag har tvingats offra. Värst har varit problemen med resandet, Covid satte ju en del käppar i hjulen vid lägenhetsletandet på Teneriffa som inte kom igång på allvar förrän under andra halvan av året.
Jag tänker inte summera året än (det kan vänta några veckor till) men jag tycker att det allt som allt har varit ett väldigt bra år.
Har ni känt att ni har fått offra något p g a pandemin, eller har livet fortsatt ungefär som vanligt?

Svärmor av Johan Elfner

Den sista boken jag recenserade innan sommaren var Elfners ”Den oskyldiga bedragerskan” och nu blir den första jag recenserar efter uppehållet hans nästa: ”Svärmor”.
Det här är mer en feelgood än en spänningsroman, även om den har en del spänningsinslag.
Boken utspelar sig under coronapandemin och handlar om Tess och Magnus som startar en framgångsrik konferensverksamhet, men framgången förvandlas till skulder när pandemin slår till och de hoppas att Magnus stenrika mamma ska hjälpa dem med ett lån tills de kommit på fötter igen. Men Margareta är snålare än en smålänning och till råga på eländet avskyr hon sin svärdotter. Tess är inte särskilt glad i sin svärmor heller och börjar fundera på om hon inte skulle kunna mörda henne genom att helt enkelt smitta henne med corona och på så vis komma åt Magnus arv. Margareta är trots allt 85 år, rökare och har dessutom bara en lunga. Hur svårt kan det vara?

Det här är en berättelse om hur ont krut inte förgås så lätt och om hur desperation kan få den mest laglydiga människa att korsa förbjudna gränser.
Med både humor och svärta bygger Johan upp en intrig där man som läsare hela tiden brottas med vem man ska sympatisera med. Svärmodern är förstås värst av dem alla, men övriga huvudkaraktärer har också en hel del sidor som är mindre tilltalande. Magnus är kanske den av dem som man ändå har lättast att ta till sig, åtminstone till en början.
Jag tror att intrigen vunnit på att få lite mer driv redan i inledningen, för nu tar det några kapitel innan historien får fart, men när den väl får det flyger sidorna förbi, för man vill ju verkligen veta om svärmor ska överleva mordförsöket eller om Tess ska lyckas genomföra och komma undan med sin mordplan.

Jag rekommenderar den här boken till alla som gillar feelgood av det lite elakare slaget. Det är alltid kul när författare vågar tänja på gränserna i en genre och hitta nya vägar som utvecklar den.
Boken finns hos nätbokhandlarna, bl a här.

Danskt förlag testar AI för att bedöma manus

Ett bokförlag i Danmark tänker använda sig av AI för att försöka hitta nästa bästsäljare.
Det här är intressant, för jag tänker att det sparar enormt med tid hos förlagen när de låter en dator gå igenom manusbuntarna och avgöra potentialen i det som kommer in.
Det går ju avsevärt fortare än på det traditionella viset.
Frågan är kanske om risken ökar för att något guldkorn missas?
Vad tror ni?

• Ett bokförlag i Danmark kan bli först i världen med att använda artificiell intelligens, AI, för att bedöma bokmanus och hitta möjliga storsäljare.
• ”Det här betyder att vi får fler och bättre manuskript, och att det arbete som blir kvar (på förlagen) blir roligare”, säger förlagsdirektören Eva Götzche till Kulturnytt.
• I november ska en prototyp av den nya AI-redaktören visas vid bokmässan i Köpenhamn.

Inför vintern

Jag är ingen stor fantast av hösten (även om den är enklare att genomlida än vintern) men september brukar gå ganska bra. I oktober börjar man bli varse hur dagarna blir allt kortare och november är en riktigt mörk månad. Sedan lyser det upp lite i december i och med julen, men därefter ska man stå ut med hela januari och februari innan man börjar skönja ljuset i tunneln.
Även om kylan bitvis kan vara hemsk här uppe under vintrarna och ihärdiga snöfall sällan uppskattas, är det ändå mörkret jag tycker är värst. Finns det någonting positivt med snön så är det att den lyser upp lite i allt det dunkla.
De fåtalet ljusa timmarna under årets mörkaste månader, räcker liksom inte till för att kompensera när det känns som om det är natt större delen av dygnet.
Jag vet att det finns många som uppskattar vintrarna, men jag blir nog aldrig en av dessa, det är helt enkelt ingen rolig årstid. Alls.
Vi har ju gått in för att köpa lägenhet på Teneriffa på allvar nu, men allt tar alltid mer tid än vad man från början trodde och därför försöker jag peppa mig lite för att ta emot ännu en vinter på ett så positivt sätt som möjligt.
Vad gör ni för att vintern ska bli lättare att genomlida?

Höstläsning eller filmtips

Skulle behöva lite tips på böcker att läsa under hösten. Helst inom spänningsgenren.
Det hade varit kul att hitta något riktigt bra och spännande att läsa under de mörka höstkvällarna, kanske har någon av er läst någon bok under sommaren som ni tycker fler borde läsa?

Alternativt filmtips i samma genre. Det funkar också 🙂
Jag vet inte om det bara är jag, men var inte filmerna bättre förr? Det var länge sedan jag såg en film som gjorts under de senaste åren som jag tyckte höll samma kvalité på intrigen som filmerna gjorde för säg tio eller tjugo år sedan.