I mål

Nu är äntligen råmanuset färdigt. Att skriva bara på inspiration gjorde att det tog tre gånger så lång tid att färdigställa utkastet, men det var lite roligare att skriva i alla fall.
Nu återstår redigeringen och jag misstänker att den också kommer att ta betydligt längre tid än vad den brukar göra, eftersom jag vill lägga ett annat djup i den här historien. Jag vet bara inte riktigt hur jag ska göra det, men jag tänker att om jag får fundera lite på det, kommer jag nog på vilka effekter som skulle kunna fungera.
Därför låter jag manuset vila minst en vecka medan jag grunnar på det, innan jag börjar med redigeringen. Utöver det har jag ju lite research som behöver göras. Den påverkar inte själva historien, men jag vill gärna få det rätt.
Jag får se om den här boken hinner bli klar i år, jag hoppas det i alla fall, men tänker inte stressa. Den har ett arbetsnamn, men eftersom jag är osäker på om det blir det i slutändan, avslöjar jag det inte än.

Nu har jag således en vecka att ägna åt lite annat, vilket passar bra då vi har en del på förlagssidan att göra inför släppet av nästa bok där.
Det känns smått overkligt att det snart gått två och ett halvt år sedan vi startade förlaget, men tiden går fort när man har roligt 🙂

Hur ser era närmaste planer ut? Vare sig det nu handlar om skrivande eller annat?

Dezmin

Annonser

Researchfrågor

Jag brukar ju förespråka bra research, åtminstone om man vill göra historien trovärdig.
Problemet jag har nu är att frågan känns tämligen misstänksam att ställa till någon fackkunnig. Detta efter att någon i författargruppen på FB, ställde en fråga om hur man förgiftar någon på bästa tänkbara sätt, för att senare praktisera kunskaperna på riktigt.
I gruppen finns ju alla möjliga fackkunniga, så det är absolut inte fel ställe att fråga, men om uppsåtet inte är att skriva en roman, utan att faktiskt göra slag i saken, blir ju folk på sin vakt.
Det gör att det inte känns så kul att ringa, eller mejla, frågan till yrkeskunniga människor heller.
Just det här har kanske inte så jättestor betydelse för historien, men jag hade ändå velat veta, för att få det rätt.
Jag har nu dragit mig i veckor från att ställa frågan endast av ovanstående anledningar.
Så, mitt dilemma är följande: Ska jag ställa frågan ändå, eller låta bli? Det är som sagt ingen stor grej i manuset och påverkar inte handlingen på något sätt, men jag måste ta ett beslut kring hur viktigt det är för mig att få det här rätt.
Ibland önskar man att man hade kunskap om precis allt, så man slapp fråga.

Dezmin

Att skriva det omöjliga

Ibland hör jag författare som berättar om den tveksamhet de hade innan de skrev sin bok. Det brukar ofta handla om att de inte trodde att de skulle klara av att teckna ner historien de planerade skriva. Jag har aldrig förstått hur de menat, för jag har alltid tänkt att allt handlar ju om att göra research, vad är problemet?
Fram tills nu.
Jag har inte hunnit skriva råmanuset färdigt än, men trots att jag knappt hinner skriva på manuset just nu, börjar jag ändå tveka att jag är rätt person att skriva just den här berättelsen. För jag har kommit så pass långt att jag börjar ana hur själva mordgåtan ligger till och nu är jag ytterst tveksam till om jag reder ut det här.
Problemet ligger inte i att fortsätta skriva fram till slutet, dilemmat vilar i hur resultatet blir.
Det är svårt att förklara för någon som inte varit där själv, men en del historier behöver något mer än bara ett slut. Jag lyckas bara inte sätta fingret på vad det där extra är. Det enda jag vet är att jag just nu upplever att jag kommer att få stora problem att ge manuset det som krävs för att känslan ska stämma överens med handlingen. Jag har aldrig varit med om något liknande tidigare.

Jag har inte gett upp och kommer förstås att skriva manuset färdigt. Därefter hoppas jag reda ut hur jag ska fixa resten i redigeringen när testläsarna sagt sitt.
Vi får se hur det går, men i skrivande stund undrar jag om jag eventuellt har tagit mig vatten över huvudet den här gången 😉

Någon annan som varit med om något liknande?

Dezmin

Hybridförlag

Just nu förekommer det en diskussion i en författargrupp på fb. Diskussionen gäller hybridförlag och vad som är rimligt att betala för en utgivning.
För den som inte vet skillnaden mellan ett traditionellt förlag och ett hybridförlag, handlar det om att hos ett traditionellt förlag står förlaget för alla kostnader, medan hos ett hybridförlag är det författaren som får stå för utgifterna. Det är därför nålsögat är så väldigt mycket större hos hybridförlagen än hos de traditionella, just för att ett hybridförlag aldrig behöver ta någon ekonomisk risk. Den risken tar författaren.

Jag säger absolut inte att alla hybridförlag är dåliga, dock bör man dra öronen åt sig om ett hybridförlag sätter ett fast pris för att ge ut boken hos dem.
Priset varierar nämligen enormt beroende på vilket format en bok trycks i (inbunden, danskt band eller storpocket, för att ta några exempel). Man kan därför aldrig sätta ett fast pris på en utgivning.
Vidare varierar det hur pass välskrivet ett manus är. Ett välskrivet manus behöver sällan någon lektör, man kan gå direkt på en redaktör.
Även priserna hos formgivare varierar otroligt mycket. Du behöver inte ens tumma på kvalitén för att komma ner i pris där (vare sig det gäller omslaget eller inlagan). Det finns gott om duktiga formgivare och en del har väldigt fördelaktiga priser, det gäller bara att lägga lite energi på att finna dem.

Utöver detta är det en annan sak som jag skulle vilja lägga till och det är kvalitén på slutprodukten.
Ni som följt mig vet ju att jag recenserar böcker ibland. Så även böcker från hybridförlag.
Jag kan väl säga så här: Visst kan kvalitén på texten variera även hos traditionella förlag, men aldrig någonsin i den utsträckning som den gör hos hybridförlagen. När jag får en förfrågan från ett hybridförlag att recensera, vet jag på förhand att jag kan förvänta mig det mesta. Alltifrån riktigt välskrivet, till så illa skrivet att det är fullt begripligt varför inget traditionellt förlag nappade.
Då kanske man undrar varför hybridförlagen släpper igenom böcker som ett traditionellt förlag aldrig skulle ställa sig bakom?
Svaret är att ett traditionellt förlag står för kostnaden av boken och vill verkligen inte tumma på kvalitén, inte ens när det gäller innehållet och åtminstone inte i någon högre utsträckning. Därför att de vet att en illa skriven bok aldrig kan nå särskilt långt på sikt.
Kanske kan den sälja några tusen ex, men den når aldrig längre därför att förr eller senare plockas boken upp av läsare som kan skilja en välskriven bok, från en uselt skriven dito och dessa läsare kommer att välja bort den här författarens nästa böcker. Till råga på eländet kommer deras förtroende för förlagets utgivning att svikta betänkligt.
Hybridförlagen däremot, behöver inte bry sig om det här eftersom det är författaren som betalar alltihop och hybridförlaget tjänar pengar oavsett skick på boken.

Som sagt, jag säger inte att alla hybridförlag är dåliga (eller gör sitt bästa för att blåsa författaren på pengar), bara att om man nu absolut vill gå den vägen, gör då först lite research. Vad kostar ett tryck i det format och den upplaga ni tänkt er? Vilka grafiska formgivare finns det där ute och vad kostar dessa? Vilka frilansande redaktörer och lektörer finns det och vad har de för priser?
Därefter kan man sätta sig ner och jämföra vad utgivningen kostat om ni själva hållit i den, kontra vad hybridförlaget vill ha.

Låter det jobbigt?
Personligen hade jag absolut gjort det om jag någonsin stått inför valet att ge ut på ett hybridförlag. Det rör sig ändå om ganska mycket pengar och på samma vis som jag tar reda på vad olika hantverkare kostar om jag ska bygga eller renovera mitt hus, skulle jag även vilja veta vad jag får för pengarna om jag ska betala för att ett förlag ska ge ut min bok.
Ville bara säga det, i all välmening 🙂 Så länge pengarna inte lämnat ert bankkonto, har ni all tid och möjlighet i världen, att tänka igenom ert beslut och fatta ett nyktert sådant. Det är ju trots allt bättre, än att ångra sig när det redan är försent.

Dezmin

Redan tisdag igen

Nu går veckorna riktigt fort.
Jag hinner knappt med, men å andra sidan är det ju bra, för vi går ju mot varmare och ljusare tider.
En sak som är bra med att inte hinna skriva (har jag upptäckt) är att jag istället ägnar mer tid åt att fundera på karaktärerna i manuset. Jag tror jag lär känna dem bättre faktiskt, än när jag skriver massor varje dag. Och jag har två karaktärer som jag är riktigt nyfiken på att veta mer om.
På minussidan ligger förstås risken med att det här projektet aldrig kommer i mål, för det blir ju alltid tyngre när man lämnar manuset utan att ha kontinuerlig kontakt med det.
Vi får se hur det här slutar. Jag hoppas få loss lite skrivtid i maj igen i alla fall, fram tills dess blir det nog svårt. Men det är inget jag sörjer heller, för det händer så mycket annat roligt just nu på förlaget och man kanske inte kan begära att man både ska få ha roligt och  ha en massa skrivtid 😉

Hur går det för er med allt?
Själv ska jag fortsätta ta tag i dagen nu. Det egna skrivandet får ligga i bakhuvudet så länge, så får vi se hur det här slutar 🙂

Dezmin

Det blev ett sent inlägg idag

men det har sina goda anledningar.

Nu kan jag äntligen gå ut med DareMe Publishings första bok som släpps under våren.
Lennart Matikainen och Rickard Carlsson släpper fortsättningen på Besatthetens inferno hos oss i vår.
Vi jobbar nu allt vi kan för att hinna få ut den redan i slutet på maj.

Mitt eget manus har jag därför fått lägga på vänt ett tag, så vi får se när jag får tid att skriva på det igen.
Dock är det inget jag deppar över, för det är så grymt skoj att få ge ut manus som man verkligen tror på! 🙂

Ha en fin vecka alla. Själv vet jag vad jag ska göra under resterande dagar av den 🙂

Dezmin

Manusläsning

Jag ägnar mig åt mer läsning än skrivande för närvarande.
Inte mig emot eftersom skrivandet går så vansinnigt tungt just nu och inspirationen därför lyser med sin totala frånvaro 🙂
Vi har i alla fall fått in ett manus som äntligen verkar hålla för utgivning. Sist detta hände var för över ett år sedan. Då förstår ni själva hur många manus som sållas bort, endast för att de är för taffligt skrivna.

Det sägs ju ofta att förlag får in tusentals manus per år (åtminstone de stora förlagen) och det stämmer förstås. Men det hade varit intressantare att veta hur många manus som går vidare till en hårdare granskning och som inte refuseras nästan direkt. För i slutändan är det ju de manus som gått vidare till en slutgiltig bedömning som egentligen konkurrerar om en utgivning. Inte den mängd manus som knappt lästes och som fick vändande refuser.
Jag skulle gissa att det ser liknande ut hos alla traditionella förlag, procentuellt alltså. Då förstår ni också hur vansinnigt många manus som sållas bort i ett tidigt skede.
Chanserna ökar väsentligt om författaren lagt ner tid och omsorg på att skriva ett så välslipat manus som möjligt. Det är inte säkert att det tar sig genom nålsögat ändå, men jag kan garantera att det har oändligt mycket större chans.
Något att tänka på för den som sitter med sitt första manus och är redo att skicka in det. Den som varit med ett tag, vet ju redan allt det här 🙂

Dezmin

Om att analysera

Jag har ägnat en hel del tid åt att analysera mitt senaste projekt.
Eftersom det går otroligt långsamt när jag bara skriver på inspiration, blir det en hel del tid över att vända och vrida på saker och ting.
Jag tog mig t o m tid att lyssna på ett poddavsnitt som John Ajvide Lindqvist gästade. Det var väldigt intressant att höra hur han tänkte gällande sina skrivprojekt. Tydligen bor han och hans fru på Kuba i 6-7 veckor per år och då har de inget internet, ingen teve, eller något annat som stör.
Nu behöver man kanske inte åka just till Kuba för att avskärma sig från alla störningsmoment, men ändå, jag tror att vi är många som skulle få mer gjort om inte en massa annat pockade på uppmärksamheten.
I alla fall, han berättade även hur han tänker kring skrivandet och eftersom jag läst några böcker av honom (vilket säkert de flesta andra också har gjort) var det intressant att lyssna på hans erfarenheter. För just karaktärerna är han ju vansinnigt skicklig på att skildra. Han nämner också att King är en av hans stora förebilder och det är inte särskilt förvånande. Inte bara för att de skriver i samma genre, men också p g a hur de framställer sina karaktärer rent psykologiskt. För oavsett hur ondskefulla karaktärerna är, förstår man dem alltid. Har ni tänkt på det?
Jack i Varsel t ex (och nu pratar jag om boken, inte filmen) skulle ha kunnat vara vem som helst av oss som kämpar för att stå emot ett missbruk eller något annat som inte är bra för oss. I hans fall är det verkligen ett ödesdigert beslut att avskärma sig från i princip all kontakt med människor och dessutom ta hand om ett hotell där det förstås finns oändlig tillgång på sprit.
Givetvis är det inte honom man hejar på, det är hans fru och hans son, men man har ändå full förståelse för varför han uppför sig som han gör, den delen är inget man ifrågasätter. Detsamma gäller Carrie, för att ta ännu ett exempel.

Nu skriver jag inte i samma genre som dessa herrar gör, men jag tänker att när det gäller skräck är det kanske ännu viktigare att skapa karaktärer som läsaren kan känna med. För att skriva skräck är ju inte detsamma som att se genren på film. På film kan man genom olika effekter skapa nagelbitande spänning och häftiga effekter, det kan man inte göra på samma sätt i en bok. Men, om läsaren verkligen bryr sig om karaktären och känner med denne, kan man uppnå en nerv i handlingen på så vis.
Kanske är ändå det mest talande för dem att de ofta har flera bottnar i historierna än själva handlingen. Jag tänker t ex på Den gröna milen (även om just den inte tillhör skräckgenren). Självklart förstår man vad King baserat historien på, men det finns också en anledning att John Coffey heter just det. Små detaljer alltså, som ger den uppmärksamma läsaren en aha-upplevelse.

Är det här något ni också har tänkt på och analyserat? Alltså, vad det är som gör att man upplever vissa historier mer levande än andra och varför dessa ofta stannar kvar i minnet långt efter man läst dem.

Dezmin

Inspiration

Jag har ju testat en ny variant med manuset jag skriver på nu. Att bara skriva när jag får inspiration. Det har visat sig vara ett lyckat drag, för nu hinner jag ha en del fritid också, ty inspirationen har visat sig vara ett sällsynt fenomen hos mig 😉
Nu vet jag ju allt det här, men ändå, det kan vara intressant att se om det ens går att få ihop ett råmanus endast på inspiration.
Utöver det tänkte jag försöka få mer djup i det här manuset och är det inte lustigt att bara det känns otroligt energikrävande? Jag måste fundera och jag tvingas analysera en massa. Jag erkänner att det är mycket enklare att bara behöva göra research. Det tar förstås en del tid i anspråk också, men är inte lika mentalt uttröttande som detta.

Vi har dessutom haft en rejält kall period här uppe, så det haglar inte direkt av ursäkter att man måste göra något annat heller, det enda man kan slå ihjäl tiden med är att tillbringa den inomhus och hoppas att vädret ska bli bättre.
Vilket leder till min fråga. Vad gör ni för att få inspiration att skriva? Helst inte idéer som att läsa böcker, lyssna på musik eller se filmer, för dessa inspirationskällor är jag ju redan väl medveten om och uppriktigt sagt fungerar inget av dem just nu.
Jag tror nämligen att jag måste försöka hitta någon form av inspirationskälla för att alls återfå lusten att skriva 🙂

Dezmin

Bästsäljarkoder

Då och då dyker det upp nya handböcker kring hur du skriver en bästsäljare.
Jag måste säga att jag aldrig förstått mig på detta, dels för att man måste undra varför författarna/författaren till boken aldrig har skrivit en sådan själv och dels för att de flesta nog förstår att det inte finns någon hemlig ”kod” på hur man skriver en sådan.
Böcker som blivit bästsäljande har blivit det antingen för att författaren lagt enormt mycket tid på att vara ute och marknadsföra boken själv, eller för att det finns något i handlingen som tilltalat väldigt många. Det kan vara en karaktär, eller ett dramaturgiskt grepp.
Sett till karaktärer är jag ganska säker på att t ex Salander och Lecter är anledningen till att Män som hatar kvinnor och När lammen tystnar, blev sådana succéer. Båda karaktärerna är speciella och skapar nyfikenhet hos läsaren. Plocka bort karaktärerna ur handlingen, och böckerna hade förmodligen inte rönt samma framgångar.
Shutter Island däremot, har en intressant oväntad vändning, precis som Det sjätte sinnet, så där misstänker jag att det mer handlar om dramaturgin.
Trots denna analys (som f ö vem som helst kunnat göra) finns det inget som egentligen förklarar varför verken blev så framgångsrika. Inte ens författarna, eller manusförfattarna, hade en susning om det när de skrev ner historien.
För, om det hade funnits ett knep som försäkrade att just din bok skulle bli bästsäljande, hade givetvis alla författare skrivit sådana böcker, eller filmmanus. Det säger sig själv.
Alla förlag hade direkt valt ut ”bästsäljarmanusen” också och alla hade blivit nöjda och glada.
Jag tror att de flesta förstår att det inte fungerar så här och att böcker som påstår sig avslöja ”bästsäljarkoden” är skrivna endast för att upphovsmannen/upphovsmännen till boken ska tjäna pengar. Visst man kan läsa sådana böcker för att få inspiration, lära sig om dramaturgin m m, men samma information finns att tillgå i en rad andra handböcker om skrivandet.

Sedan vi startade förlaget, händer det då och då att det dimper ner ett manus med ett följebrev där författaren ”vet” att det här kommer att bli boken som toppar försäljningslistorna. I samtliga fall rör det sig om väldigt oerfarna författare och ingen av dessa manus har vi hittills gett ut. Hade vi sett en potential i manusen, hade vi absolut gått vidare med dem, men det räcker inte att ha en fantastisk historia, du måste förmedla den på ett fängslande sätt också. Då ökar du åtminstone chanserna att bli antagen. Däremot skulle vi aldrig i förväg anta att boken kommer att bli en bästsäljare eftersom chanserna för att det ska hända är så små, att de i det närmaste är obefintliga.
Det sämsta man som författare kan göra, är att försöka följa en rad ”bästsäljarregler” i hopp om att det ska resultera i att boken blir framgångsrik. Jag skulle åtminstone kunna tänka mig att det hämmar och dödar lusten att skriva och det kommer att märkas i texten. Att skriva en bok är svårt och jobbigt, om man dessutom tvingas förhålla sig till ett ”bästsäljarknep”, kan jag tänka mig att det nästan blir omöjligt att skriva den och samtidigt hålla engagemanget uppe.

Kort sagt, gå inte på sådant här. Lägg istället tid och energi på att studera hantverket. Då ökar chanserna att komma närmare en eventuell hit. Därmed inte sagt att den blir det. Många väldigt bra böcker blir inte det och vad det beror på, vet heller ingen.

Dezmin