Intervju med Alexander Koistinen

Jag fick en förfrågan av författarens förlag om att intervjua honom och det var självklart en chans jag inte ville missa.

Hans första bok, Skymning över Europa, läste jag med stor behållning och recensionen kan läsas här.
Nu är han aktuell med uppföljaren: Där kyrkklockorna tystnat. En bok som är högaktuell med tanke på vad som skett i framförallt Frankrike på senaste tiden.

Det finns mängder med frågor kring terrorister och Europas och Sveriges säkerhet som jag tror många av oss ofta funderar över. Jag har försökt att ställa de mest relevanta, tillsammans med ett par frågor kring hans skrivande i allmänhet och bokförlagens inställning till skönlitterära ämnen som går utanför den politiskt korrekta korridoren, i synnerhet.

Välkommen hit, Alexander. Alla mina läsare känner kanske inte till dig. Kan du berätta lite kort om dig själv och vad du har för bakgrund?
– Först av allt ett stort tack till dig Eva-Lisa för denna möjlighet att berätta om mitt författarskap. Efter att ha avslutat mina studier i mitten av nittiotalet började jag jobba utomlands och kom att tillbringa flera trivsamma år framförallt i Spanien. Sedan 2008 är jag bosatt i Belgien, där jag bland annat arbetat inom EUs institutioner. Vid sidan av mitt civila förvärv har jag tjänstgjort närmare fyra år inom Försvarsmakten och som reservofficer deltagit i fredsbevarande missioner på Balkan och i Västafrika.

Jag tänkte börja med att ställa några frågor kring ämnena du skriver om i dina böcker.
Vad har orsakat attentatet mot EU:s högkvarter och vad för slags konflikt är det som drabbat Melilla?
– Min första bok Skymning över Europa skildrar en kontinent som lider av sviterna efter ännu en finansiell kris, är splittrad av regional separatism samtidigt som allt mer makt flyttas över från medlemsstaterna till EU. I Bryssel växer utanförskapsområdena och situationen där blir allt svårare. Den sociala misären tar sig uttryck i ordningsstörningar och polisens auktoritet utmanas öppet. Islamistiska rörelser är skickliga på att fånga upp missnöjet och etablerar på lokal nivå en slags alternativ, eller om man så vill uttrycka det, parallell organisation av samhället. Man skulle kunna säga att i romanen ställs två radikalt olika gränsöverskridande visioner mot varandra. I de spanska territorierna Ceuta och Melilla på Nordafrikas kust flammar etniska motsättningar upp och eskalerar till en gränskonflikt med såväl religiösa som nationalistiska förtecken. Utomeuropeiska statliga och överstatliga aktörer utnyttjar konflikten för att främja sina långsiktiga mål. Här ställs den Europeiska Unionen inför en otydlig motståndare som begagnar sig av såväl cyberkrigföring som propaganda via sociala medier för att underblåsa gatuprotester, kombinerat med mer traditionella metoder i form av oljeembargo och finansiell bojkott. En tungt beväpnad, välutbildad och stridserfaren terroristcell utdelar så ett förödande slag mot EUs högkvarter. Uppföljaren tar vid där del ett slutar, i brandröken och kaoset i Bryssel direkt efter attentatet. Intrigen tar läsaren med tillbaka till brännpunkten i Melilla, där jihadister engagerat sig i konflikten och situationen eskalerar bortom all kontroll. Melilla är en spansk provins belägen på Nordafrikas kust. Ortens geografiska belägenhet och demografi gör staden till en hyperintressant arena för den här sortens berättelse. Det flera meter höga stängslet gentemot Marocko och de nästa dagliga försöken som görs att forcera gränsen skänker ämnet ytterligare aktualitet, inte minst mot bakgrund av migrantkrisen som drabbade Sverige och EU år 2015 och den pågående diskursen kring flyktingtrafiken över Medelhavet.

Vilket val ställs den spanska lokalbefolkningen inför, när samhällsordningen rämnar?
– Som i alla konflikter står valet i praktiken mellan underkastelse, flykt eller motstånd. I min andra bok har jag vinnlagt mig om att försöka skildra de här ställningstagandena, ur de spanska karaktärernas perspektiv. De som har pengarna och nätverket kan dra sig undan i sina inhägnade bostadsområden och i vissa fall leva vidare i sina illusioner. Men vad återstår för det stora flertalet, de som inte besitter sådana resurser?

Militära förband sätts in i europeiska tätorter, kan det hända i verkligheten?
– Vi är redan där. Sedan 2015 är detta vardagen i Frankrike och Belgien. Jag har själv bott i ambassad- och regeringskvarteren i centrala Bryssel och där patrullerar militären alltjämnt dygnet runt. Soldater har skjutit dödlig verkanseld vid flera tillfällen i såväl Paris som Bryssel. I Parisförorten Saint-Denis, där några av attentatsmännen i november 2015 ringades in, avlossade den franska polisen närmare 5000 skott i den påföljande eldstriden. I militära termer motsvarar det ett stridsmoment med en hel infanteripluton (cirka 40 soldater). Det är tyvärr inte helt otänkbart att europeisk polis i framtiden ställs inför situationer där militära resurser måste tas i anspråk, givet angriparens numerär och beväpning.

Om vi i nästa steg rör oss från fiktionen till verkligheten, är jag väldigt intresserad av att veta om Sveriges hanterande av återvändande IS-terrorister är en säkerhetsrisk och hur omfattande den i så fall är?
– Det är nog svårt att med säkerhet bedöma hur pass stort hotet är, framförallt på lång sikt, vilket i sig är oroväckande. Magasinet Neo har en artikel om en forskare som räknat på fenomenet och statistiskt kommit fram till att en av nio kan komma att begå nya attentat. Det har redan förekommit att individer som återvänt från Syrien och Irak begått nya terrordåd på europeisk mark, vilket pekar på ett latent hot. Det finns också en risk att de med sitt kontaktnät och street-cred radikaliserar och rekryterar nya sympatisörer. Man kan också fråga sig i vilken utsträckning det ens är möjligt att göra åtskillnad på stridande, sympatisörer och anhöriga? Det är ett faktum att även minderåriga indoktrinerats och vissa fall begått grova brott som att avrätta krigsfångar. Kvinnor har varit aktiva i de så kallade Khansaa-brigaderna som hade till uppgift att upprätthålla strikt islamska sedvänjor bakom frontlinjerna. Att vissa av dem som önskar återvända inte uppvisar någon större ånger över sitt handlande bör i sammanhanget rimligtvis betraktas som en synnerligen försvårande omständighet. Föräldrar har stort inflytande över hur sina barn formas och i sammanhanget kan jag rekommendera den här artikeln i Svenska Dagbladet: https://www.svd.se/spanska-jihadister-bodde-i-sverige. Frågan bör alltså inte bara betraktas ur ett rent humanitärt eller rättsligt perspektiv, säkerhetsmässiga aspekter måste också tas i noga beaktande. Andra europeiska länder har för länge sedan förstärkt sin lagstiftning genom att göra det brottsligt att försöka ta sig till eller vistas i konfliktområdet. Man kan ju fråga sig varför flertalet svenska riksdagspartier valde att skjuta sådana förslag på framtiden? Regeringens viktigaste uppgift borde vara att värna om sina medborgares säkerhet i Sverige.

Tror du att Säpo har någorlunda kontroll över terroristhotet i Sverige, eller kan vi förvänta oss att fler attentat inträffar och var tror du nästa terrordåd i så fall sker?
– Det beror nog på vad man menar med någorlunda kontroll. Flera av incidenterna i Frankrike vittnar om att säkerhetstjänsten inte har resurser att kontinuerligt bevaka alla potentiella attentatsmän, utan måste koncentrera sig på de som bedöms som mest farliga. Sympatisörerna för IS och andra rörelser är helt enkelt för många. För något år sedan justerade Säpo kraftigt upp sin bedömning av hur många våldsbenägna jihadister det finns i Sverige. Till detta kan vi lägga den växande problematiken kring högerextrem kontraterror. Utifrån statistiken över fullbordade och avvärjda terroristbrott kan vi nog konstatera att länderna iVästeuropa är betydligt mer utsatta än Central- och Östeuropa. Man bör därför kanske fundera kring vilka långsiktiga konsekvenser den omfattande migrationen, framförallt från Nordafrika och Mellanöstern, får för den inre säkerheten och politiska situationen i Europa? Man kan ju också fråga sig det rimliga i att stora samhällsresurser läggs på att övervaka och kontrollera de egna medborgarna?

Ponera att IS hade lyckats ta kontroll över europeiskt territorium – hur hade det påverkat synen på och hanteringen av aktivisterna och deras anhöriga?
– Det är en intressant hypotetisk fråga. Ett liknande scenario skildras i min kommande tredje bok i serien.

Vilka skyldigheter och rättigheter kan rimligtvis vara förenade med att vara medborgare i en stat?
– Som utlandssvensk får man ofta tillfällen att reflektera över just den frågan, som kan belysas ur många olika aspekter. På något sätt tror jag att det bottnar i en ömsesidig lojalitet, mellan individen och staten. Väpnade konflikter ställer frågan på sin spets och är just de scenarion som jag valt att beskriva i mina böcker. Hur förhåller vi oss till medborgare som angriper det egna landets poliser och soldater, eller som ideologiskt, finansiellt och/eller logistiskt stödjer dem som gör det? Spelar det någon roll om angreppet sker på det egna territoriet eller utomlands, inom ramen för en avlägsen konflikt? Beroende på betraktarens perspektiv kan individen i fråga ses som en frihetskämpe, rebell, förebild, terrorist eller landsförrädare. Och vad händer när staten inte längre har förmågan eller viljan att skydda sina egna medborgare? Välkommen till det globaliserade inbördeskriget.

Hur bör fungerande stater förhålla sig till aktörer som IS, vars medlemmar kan utnyttja sitt medborgarskap till att röra sig fritt över gränserna?
– Här finns en klar koppling till några av frågorna som vi var inne på tidigare. I någon mening befinner sig Västvärlden i gränslandet eller rentav skymningsläget mellan fred och krig. I många fall kan det vara väldigt svårt att bevisa att en person begått terrorbrott. Det här var ett viktigt skäl till att USA valde att upprätta lägret på Guantanamo Bay. Storbritannien har i några fall återkallat passen och förvägrat inresa för medborgare som anslutit sig till IS. Den som frivilligt åkt till IS-kontrollerat territorium har gjort ett aktivt ställningstagande som bör få allvarliga konsekvenser, alldeles oavsett vilken verksamhet individen där ägnat sig åt. När medborgarskap och pass systematiskt missbrukas för att begå terrorbrott eller krigshandlingar mot det egna landet är det väl rimligt att staten vidtar motåtgärder? Principen att medborgare inte får göras statslösa kanske behöver omprövas. Fungerande stater måste rimligtvis sätta sina lojala medborgares säkerhet i främsta rummet. Kanske kan hotet om statslöshet också fylla en avskräckande funktion? Samtidigt finner jag det djupt beklagansvärt att det svenska samhället skall behöva ställas inför de här frågorna. Hade inte svenskt medborgarskap delats ut så lättvindligt hade kanske problemets omfång varit betydligt mindre.

Hur mycket  mer eller mindre institutionaliserad mångfald mäktar ett samhälle med utan att bryta det sociala kontraktet? 
– Frågan om det sociala kontraktet kan omfatta väldigt mycket; vilka normer som råder i kvarteret, vilket språk som skall användas, i vilken utsträckning män och kvinnor separeras och vilket rättssystem som skall råda. Ett tema som jag velat utforska i båda mina böcker är hur vi konstruerar våra identiteter, vilka värderingar vi tar till oss och hur det påverkar våra lojaliteter och ställningstaganden. En fråga som ställs i den första romanen är om inte politisk islamism, salafism och rentav jihadism kan betraktas som uttryck för just den mångfald som i så många sammanhang anses eftersträvansvärd? Därmed borde sådana tendenser om inte bejakas så åtminstone inte motarbetas. Min övertygelse är att om mångfalden blir alltför brokig så slits samhället itu, och i min andra roman sker det ganska handgripligen.

Sverige är medlem i EU. Vilka konsekvenser får vårt hanterande av uppehållstillstånd för andra europeiska länder?
– En av de misstänkta terrorister som sköts ihjäl av belgisk polis 2016 hade uppehållstillstånd utfärdat från Sverige. Med den fria rörligheten för personer inom EU kan omfattande och rent av okontrollerad immigration till ett land få konsekvenser för andra medlemsstaters säkerhet. På sikt äventyras hela Schengensamarbetet.

Om NATO blir mindre betydelsefullt, effektivt eller rentav upplöses, vilka strukturer kan fylla tomrummet som leverantör av regional säkerhet?
– Tonläget mellan USA och andra NATO-medlemmar är idag tidvis ansträngt, med anledning av de alltför blygsamma europeiska försvarsbudgetarna. Skulle det gå som i min första bok, att NATO upplöses, finns nog bara den Europeiska Unionen kvar på spelplanen. Kanhända är jag miljöskadad efter så många år i Bryssel, men jag tycker ändå att det inte vore helt otänkbart att lägga en robust militär struktur till den redan omfattande ekonomiska integrationen. De europeiska nationerna har sedan decennier lyckats överbrygga motsättningar och nationella särintressen. Det finns ett fundament i form av två tusen års historia och kultur, religiösa och rättsliga traditioner, kort sagt allt som lägger grunden för en gemensam identitet och en känsla av ödesgemenskap. I min andra bok sätts Nordic battle group, EUs gemensamma militära förband som Sverige bidrar till, för första gången in i en skarp operation på europeiskt territorium.

När det gäller författandet, vad motiverar dig i ditt skrivande?
– En oro över långsiktiga tendenser, samhällsförändringar som först går så långsamt att vi knappt märker dem, men när vi sedan vaknar upp är det för sent att reversera eller ens hejda deras fortsatta förlopp. Där finns kanske en likhet med författare och aktivister som till exempel väljer att uppmärksamma klimatförändringar. Men de långsiktiga konsekvenserna av omfattande immigration till Västeuropa från kulturellt avlägsna regioner bekymrar mig kanske i dagsläget mer. Den fundamentala frågan jag ställer mig är vilket Europa som mina barn kommer att växa upp i? Jag skriver i förhoppningen att mina romaner bidrar till en seriös debatt i frågan.

Om man vill bli antagen hos de traditionella förlagen, finns det då begränsningar kring vilka samhällsfrågor som får förekomma i skönlitteraturen? Finns det ämnen som absolut inte tillåts belysas i romaner? Berätta om dina egna erfarenheter första gången du skickade manuset av Skymning över Europa, till förlagen.
– Eftersom förlagen sällan uppger några skäl för refusering är det svårt att påstå någonting med bestämdhet. Men jag finner det märkligt att så få svenska spänningsromaner behandlar teman som immigration och islamistisk radikalisering, framförallt av författare som dristat sig till att skriva utifrån ett perspektiv som inte nödvändigtvis sammanfaller med det gängse socialliberala eller vänsterradikala förhållningssättet. En relaterad fråga är i vilken utsträckning sådana berättelser, i den mån de blir publicerade, sedan får några recensioner i etablerade media? Huruvida mina svårigheter att bli antagen snarare beror på brister i berättarkonsten överlåter jag med varm hand åt läsare och eventuella recensenter att avgöra.
Tack, Alexander, för att jag fick intervjua dig på bloggen och stort lycka till med nya boken! Uppföljaren Där kyrkklockorna tystnat släpps den 21 maj och kan redan nu beställas från förlaget.

 

Annonser

Nu bränner vi ner huset, sen tar vi lunch

Jonas Walldow har skrivit en väldigt originell feelgood och även om den är både mörk och ordentligt skruvad, är det en fröjd att få läsa något annorlunda i genren.
Boken handlar om Norén, en prisad och framgångsrik konstnär, som går från toppen till den absoluta botten och återvänder till sin barndomsstad Gränna, för att begrava sin far och ta sitt liv. Ingenting går förstås som han tänkt sig.

Jag börjar med det som fungerar mindre bra i den annars välskrivna berättelsen.
Som läsare följer man Norén under sju dagar och varje dag är ett kapitel. Det gör att kapitlen blir väldigt långa, vilket är det första som blir aningens irriterande (även om just detta är en smaksak). Det är ändå en bok på över 300 sidor och jag har svårt att hitta lämpliga ställen i texten att stanna på, för ibland är det långt till nästa blankrad. Det gör att jag måste vänta tills jag har gott om tid att lägga på läsningen innan jag plockar upp den igen.
Det andra som skaver är mängden karaktärer, det blir svårt att hålla isär alla även om nästan samtliga har sin egen udda egenskap. Boken är till största delen skriven ur första person perspektiv (Noréns), undantaget ett fåtal sidor med tredje person som dessutom är kursiverade, vilket gör det jobbigare att läsa. Tips till nästa bok: Färre karaktärer och inga långa sjok med kursiverad text.
Utöver det har författaren tagit i från tåspetsarna med idel stilistiska piruetter och katthopp under Dag ett, varför språket står i vägen för handlingen. Ett uttryck som kommer väl till pass här: less is more. Dessutom borde en del upprepande ord kunnat varieras och meningar struktureras om för att få dem att flyta smidigare. Exempelvis:

Ett illamående som lade sig likt en aladåb över mitt ordinarie illamående som var frukten av den mängd alkohol, och Gud vet vad, som kom i min väg igår.

Som tur är stramas språket upp under Dag två och historien får också bättre flyt.

På den positiva sidan, som väger avsevärt tyngre, har vi bl a berättarformen och jag gillar den skarpt! Walldow har tagit den klassiska noirstilen, känd från hårdkokta deckare, som förr (alltså innan den svenska förlags- och bokbranschen suddade ut dess särmärke genom att besudla etiketten med allsköns deckare som inte har något med hårdkokt att göra) präglades av osentimentala och cyniska skildringar, i ett samhälle nära förfall. I Walldows roman är svärtan i metaforerna inte lika påtaglig och omgivningarna något ljusare, vilket passar genren.
Intressant nog nämns både noir och en av de mest kända författarna inom den hårdkokta deckargenren, Raymond Chandler, i boken så jag antar att stilen varit ett medvetet val hos författaren och inte en lyckosam slump.
Undantaget en passage där författaren lyckats med konststycket att kludda ner en hel dialog med adverb i anslutning till varje replik, är tonen och uttryckssättet en stor behållning. Att dessutom applicera den på en helt annan genre, får den här ”feelgoodromanen” att sticka ut rejält i jämförelse med annan litteratur i samma område bland svenska författare.

Jag älskar fyndigheten i de dråpliga situationerna som Walldow skickligt lierar med såväl berättarrösten som dialogerna.
Exempelvis i en scen hos greven, där Norén hamnat på kräftskiva endast för att han gillar grevens dotter. Frustrerad tvingas han åskåda det alkoholintag han själv lovat avstå ifrån och under middagen tackar han konsekvent nej till samtliga av grevens envisa påtryckningar om att ta för sig av starkvarorna. Vid ett ögonblick får han nog av grevens sarkastiska översitteri och ursäktar sig med ett erbjudande om att bära ut en bricka till köket:

Jag slet upp kylskåpsdörren för att ställa in den lilla kannan med mjölk när mina ilskna ögon landade på vodkaflaskan som stod i dörren och lockade med sin utsökta form och sitt stärkande innehåll. Innan intellektet hunnit göra något åt saken stod jag med flaskan i handen och skruvade så tyst som möjligt av korken. Ljudlöst smög jag ner på huk bakom köksön där jag lutade ryggen mot en av skåpluckorna och förde flaskan till munnen och tog en djup klunk.
Åh, fy fan vad välbehövligt ljuvligt!
Fem dagar utan alkohol. Det hade inte hänt sedan jag var tretton. Äntligen!
Hela kroppen slappnade av på en sekund. En rejäl klunk till sedan tillbaka till kräftskivan från helvetet. Jag hade aldrig smakat så ljuvliga droppar tidigare och föll ner på knä i slottet Wetterhus utanför Gränna och diade flaskan som en girig kalv. Bara en mun till. När jag lyfte flaskan till munnen en tredje gång började ett intensivt obehag krypa över ryggen på mig. Det var som om något brände i nacken. Jag vände mig om från min knäsittande position med flaskan mot läpparna och tittade rakt upp i greve Casimir Brahes svetslåga till blick. Föraktet han utstrålade svämmade över alla bredder och kom från en plats så djupt rotad i honom att han totalt tillintetgjorde mig i min förnedring.
”I det här huset använder vi glas”, sa han kort och lämnade köket.

Historien tar flera oväntade vändningar och vore det inte för de långa kapitlen, hade jag nog läst ut boken på en dag.
Handlingen är fängslande och bitvis fantastiskt gestaltad. Porträttet av huvudpersonen är konstfärdigt nedtecknad, jag kan se Norén tydligt framför mig och även om jag från början upplever honom aningen dryg, växer han för varje boksida tills jag börjar gilla honom, och twisten på slutet är sjukt briljant! Analyserar jag det borde jag ha anat det en stund innan mattan skoningslöst rycks bort under fötterna, men även om det hintats är det så listigt invävt att det går mig fullständigt förbi. Boken skulle helt klart ha blivit lysande som film.
Jag tror att det här är Walldows debut och som debut är den ovanligt välskriven.
Jag är lite tveksam till om ”mörk feelgood” är riktigt rätt fack att stoppa den i (här skulle jag vilja förklara varför, men då är jag rädd för att jag spoilar). Eftersom den är så enormt skruvad med cynisk humor, tycker jag nästan att den platsar bättre som en ”mörk skröna”. Jag är faktiskt osäker på hur jag ska ge den en rättvis beskrivning. Kanske så här: Hundraåringen möter Tärningsspelaren.
Norén påminner bitvis om Hank Moody i Californication, om någon nu minns den serien. Författare och konstnärer är ju ganska nära besläktade i lidandet över konsten där alkohol och droger ofta utgör ett ohälsosamt, men ack så helande, elixir för de emotionella påfrestningar som skapelserna kräver 😉
Vill du läsa något riktigt annorlunda, underhållande och med en huvudperson som stannar kvar långt efter du läst ut boken, då rekommenderar jag varmt Nu bränner vi ner huset, sen tar vi lunch.
Jonas Walldow är ett författarnamn att lägga på minnet och kom ihåg var ni läste det först.
En bok gör ingen lässommar, men den här kommer i alla händelser att förgylla semesterdagen även om solen lyser med sin frånvaro, bankkontot gapar tomt och stänkaren tagit slut på en söndag.

Boken går bl a att köpa här.

Valborgsmässoafton

Vad ska ni göra ikväll?
Själv ska jag fira eftersom jag äntligen är igenom första redigeringsvarvet på manuset. Vi får se hur många varv till som det kräver, för det går fortfarande enormt trögt och jag känner mig långt ifrån nöjd.
Förhoppningsvis hittar testläsarna vad som saknas när jag skickar det till dem.
Jag hade i alla fall tänkt mig den här meningen som tagline: ”Är det någonsin försvarbart att beröva någon livet?”
Vad tror ni om den?
Återkommer om titeln när jag med säkerhet vet att det blir den.

Jag har även fått recex som jag ska läsa, tänker att det passar fint nu när jag får en paus från mitt eget manus ett tag 🙂

I övrigt händer det inte så mycket och det är ganska skönt att få ha en händelselös tid efter den intensiva perioden som varit ett tag på förlaget. Ska passa på att återhämta mig nu när jag har chansen.

Ha en skön sista aprilkväll!

Fysiska böcker vs ljudböcker

Det har pågått en hel del diskussioner om ljudböcker och dess värdelösa ersättning på Storytel, inte minst sedan Bonniers rök ihop med just Storytel. Då ska vi komma ihåg att Bonniers har ett fördelaktigare avtal med Storytel än vad övriga förlag i branschen har. Men jag tänkte inte orda så mycket om det eftersom även författarna hos Bonniers är missnöjda, utan snarare om hur jag ställer mig till fenomenet ljudboksmarknaden, som nu ökat markant och börjar nå någon form av vägs ände.

Det är oändligt mycket lättare att få en ljudbok antagen idag, än vad det är att få en fysisk bok antagen hos förlag. Ljudboksförlagen hör ofta av sig till författare (åtminstone om de har en fysisk bok ute, vilket är en förutsättning för att ljudboksförlagen ska veta att det existerar en text) och frågar om de får läsa manuset. Både jag och många med mig har varit med om detta.
Jag kan förstå att man som debutant gärna hoppar på tåget. Ofta har man då mötts av idel refuseringar och ett erbjudande från ett ljudboksförlag är en dörröppnare till utgivning.
Problemet är den usla ersättningen. Ytterst få köper idag ljudböcker och majoriteten av dem som streamar, gör det på Storytel. Utöver det finns det många som delar på ett konto hos streamingtjänsterna. Jag har hört siffror på upp till fyra stycken på ett abonnemang.
Det här är anledningen till varför jag valt att inte tacka ja till fler erbjudanden från ljudboksförlagen just nu. Själv lyssnar jag ju inte på ljudböcker, men det finns de som både läser och lyssnar, vilket såklart påverkar försäljningen av den fysiska boken, om den även finns som ljudbok. Kan man lyssna nästan gratis på en bok (och det inte spelar någon roll vilket format man läser/lyssnar på boken i) väljer man såklart det som är billigast.

Det är givetvis upp till var och en att göra som man vill med det här, men eftersom ersättningen är så usel på ljudböcker, ser jag ingen anledning att fortsätta på en sådan marknad. Och eftersom nästan alla manus som skickas in antas, resulterar det i att mängden ljudböcker blir otroligt stor och därför gör det svårare för författare att synas i det enorma utbudet av just ljudböcker.

Jag tänker att jag väntar och ser i vilken riktning det här utvecklar sig, så får vi se framöver. Men just nu ser jag ingen anledning till varför jag ska tjäna mindre sammanlagt på böckerna, endast för att ljudboken äter upp en del av vinsten på den fysiska boken. Har man däremot bara en bok som ljudbok, spelar det här såklart mindre roll.

Detta sagt, kan det vara intressant att höra hur ni läser böcker? Läser ni dem bara som fysiska, eller lyssnar ni också? Och om ni gör båda delarna, hur ser fördelningen ut? 50/50, eller väger ett alternativ tyngre än det andra?

Snart häxhelg

och manuset ser ut att ha goda chanser att få följa med till Blåkulla där det kan stanna på obestämd tid.
Jag har aldrig gillat redigeringsfasen, men det här är värre än någon av tidigare gånger. Jag måste verkligen uppbåda all styrka för att sätta mig med manuset och när jag väl gör det, går det i snigelfart. Varför? Jag vet faktiskt inte, men känslan av att det saknas något väldigt fundamentalt, gör sig ständigt påmind.
Det suger ut energi ur mig, så till den milda grad att jag förra veckan inte ens orkade blogga. Stundtals undrar jag om det är något omen. Kanske bör jag på riktigt inte skriva det här. Ibland ska man inte förringa tecknen. Jag gillar intrigen, men det hjälper ju inte om allt annat känns fel.
Jag försöker peppa mig med att det ännu inte nått någon testläsare och de brukar ju kunna peka ut vad som behöver åtgärdas, så jag kanske inte behöver fästa någon större vikt vid det just nu. Frågan är nog om jag ens lyckas ta mig genom första redigeringsrundan så att jag kan skicka det till den första testläsaren?

Jag fortsätter kämpa på, så får vi se var det slutar.
Kommer dock att ta långledigt från det under påsken i hopp om att uppbringa lite ny energi. Försöka vara utomhus om det blir fint väder och eventuellt äta lite godis 😉
Hur ska ni tillbringa påsken?

I mål

Nu är äntligen råmanuset färdigt. Att skriva bara på inspiration gjorde att det tog tre gånger så lång tid att färdigställa utkastet, men det var lite roligare att skriva i alla fall.
Nu återstår redigeringen och jag misstänker att den också kommer att ta betydligt längre tid än vad den brukar göra, eftersom jag vill lägga ett annat djup i den här historien. Jag vet bara inte riktigt hur jag ska göra det, men jag tänker att om jag får fundera lite på det, kommer jag nog på vilka effekter som skulle kunna fungera.
Därför låter jag manuset vila minst en vecka medan jag grunnar på det, innan jag börjar med redigeringen. Utöver det har jag ju lite research som behöver göras. Den påverkar inte själva historien, men jag vill gärna få det rätt.
Jag får se om den här boken hinner bli klar i år, jag hoppas det i alla fall, men tänker inte stressa. Den har ett arbetsnamn, men eftersom jag är osäker på om det blir det i slutändan, avslöjar jag det inte än.

Nu har jag således en vecka att ägna åt lite annat, vilket passar bra då vi har en del på förlagssidan att göra inför släppet av nästa bok där.
Det känns smått overkligt att det snart gått två och ett halvt år sedan vi startade förlaget, men tiden går fort när man har roligt 🙂

Hur ser era närmaste planer ut? Vare sig det nu handlar om skrivande eller annat?

Researchfrågor

Jag brukar ju förespråka bra research, åtminstone om man vill göra historien trovärdig.
Problemet jag har nu är att frågan känns tämligen misstänksam att ställa till någon fackkunnig. Detta efter att någon i författargruppen på FB, ställde en fråga om hur man förgiftar någon på bästa tänkbara sätt, för att senare praktisera kunskaperna på riktigt.
I gruppen finns ju alla möjliga fackkunniga, så det är absolut inte fel ställe att fråga, men om uppsåtet inte är att skriva en roman, utan att faktiskt göra slag i saken, blir ju folk på sin vakt.
Det gör att det inte känns så kul att ringa, eller mejla, frågan till yrkeskunniga människor heller.
Just det här har kanske inte så jättestor betydelse för historien, men jag hade ändå velat veta, för att få det rätt.
Jag har nu dragit mig i veckor från att ställa frågan endast av ovanstående anledningar.
Så, mitt dilemma är följande: Ska jag ställa frågan ändå, eller låta bli? Det är som sagt ingen stor grej i manuset och påverkar inte handlingen på något sätt, men jag måste ta ett beslut kring hur viktigt det är för mig att få det här rätt.
Ibland önskar man att man hade kunskap om precis allt, så man slapp fråga.

Att skriva det omöjliga

Ibland hör jag författare som berättar om den tveksamhet de hade innan de skrev sin bok. Det brukar ofta handla om att de inte trodde att de skulle klara av att teckna ner historien de planerade skriva. Jag har aldrig förstått hur de menat, för jag har alltid tänkt att allt handlar ju om att göra research, vad är problemet?
Fram tills nu.
Jag har inte hunnit skriva råmanuset färdigt än, men trots att jag knappt hinner skriva på manuset just nu, börjar jag ändå tveka att jag är rätt person att skriva just den här berättelsen. För jag har kommit så pass långt att jag börjar ana hur själva mordgåtan ligger till och nu är jag ytterst tveksam till om jag reder ut det här.
Problemet ligger inte i att fortsätta skriva fram till slutet, dilemmat vilar i hur resultatet blir.
Det är svårt att förklara för någon som inte varit där själv, men en del historier behöver något mer än bara ett slut. Jag lyckas bara inte sätta fingret på vad det där extra är. Det enda jag vet är att jag just nu upplever att jag kommer att få stora problem att ge manuset det som krävs för att känslan ska stämma överens med handlingen. Jag har aldrig varit med om något liknande tidigare.

Jag har inte gett upp och kommer förstås att skriva manuset färdigt. Därefter hoppas jag reda ut hur jag ska fixa resten i redigeringen när testläsarna sagt sitt.
Vi får se hur det går, men i skrivande stund undrar jag om jag eventuellt har tagit mig vatten över huvudet den här gången 😉

Någon annan som varit med om något liknande?

Hybridförlag

Just nu förekommer det en diskussion i en författargrupp på fb. Diskussionen gäller hybridförlag och vad som är rimligt att betala för en utgivning.
För den som inte vet skillnaden mellan ett traditionellt förlag och ett hybridförlag, handlar det om att hos ett traditionellt förlag står förlaget för alla kostnader, medan hos ett hybridförlag är det författaren som får stå för utgifterna. Det är därför nålsögat är så väldigt mycket större hos hybridförlagen än hos de traditionella, just för att ett hybridförlag aldrig behöver ta någon ekonomisk risk. Den risken tar författaren.

Jag säger absolut inte att alla hybridförlag är dåliga, dock bör man dra öronen åt sig om ett hybridförlag sätter ett fast pris för att ge ut boken hos dem.
Priset varierar nämligen enormt beroende på vilket format en bok trycks i (inbunden, danskt band eller storpocket, för att ta några exempel). Man kan därför aldrig sätta ett fast pris på en utgivning.
Vidare varierar det hur pass välskrivet ett manus är. Ett välskrivet manus behöver sällan någon lektör, man kan gå direkt på en redaktör.
Även priserna hos formgivare varierar otroligt mycket. Du behöver inte ens tumma på kvalitén för att komma ner i pris där (vare sig det gäller omslaget eller inlagan). Det finns gott om duktiga formgivare och en del har väldigt fördelaktiga priser, det gäller bara att lägga lite energi på att finna dem.

Utöver detta är det en annan sak som jag skulle vilja lägga till och det är kvalitén på slutprodukten.
Ni som följt mig vet ju att jag recenserar böcker ibland. Så även böcker från hybridförlag.
Jag kan väl säga så här: Visst kan kvalitén på texten variera även hos traditionella förlag, men aldrig någonsin i den utsträckning som den gör hos hybridförlagen. När jag får en förfrågan från ett hybridförlag att recensera, vet jag på förhand att jag kan förvänta mig det mesta. Alltifrån riktigt välskrivet, till så illa skrivet att det är fullt begripligt varför inget traditionellt förlag nappade.
Då kanske man undrar varför hybridförlagen släpper igenom böcker som ett traditionellt förlag aldrig skulle ställa sig bakom?
Svaret är att ett traditionellt förlag står för kostnaden av boken och vill verkligen inte tumma på kvalitén, inte ens när det gäller innehållet och åtminstone inte i någon högre utsträckning. Därför att de vet att en illa skriven bok aldrig kan nå särskilt långt på sikt.
Kanske kan den sälja några tusen ex, men den når aldrig längre därför att förr eller senare plockas boken upp av läsare som kan skilja en välskriven bok, från en uselt skriven dito och dessa läsare kommer att välja bort den här författarens nästa böcker. Till råga på eländet kommer deras förtroende för förlagets utgivning att svikta betänkligt.
Hybridförlagen däremot, behöver inte bry sig om det här eftersom det är författaren som betalar alltihop och hybridförlaget tjänar pengar oavsett skick på boken.

Som sagt, jag säger inte att alla hybridförlag är dåliga (eller gör sitt bästa för att blåsa författaren på pengar), bara att om man nu absolut vill gå den vägen, gör då först lite research. Vad kostar ett tryck i det format och den upplaga ni tänkt er? Vilka grafiska formgivare finns det där ute och vad kostar dessa? Vilka frilansande redaktörer och lektörer finns det och vad har de för priser?
Därefter kan man sätta sig ner och jämföra vad utgivningen kostat om ni själva hållit i den, kontra vad hybridförlaget vill ha.

Låter det jobbigt?
Personligen hade jag absolut gjort det om jag någonsin stått inför valet att ge ut på ett hybridförlag. Det rör sig ändå om ganska mycket pengar och på samma vis som jag tar reda på vad olika hantverkare kostar om jag ska bygga eller renovera mitt hus, skulle jag även vilja veta vad jag får för pengarna om jag ska betala för att ett förlag ska ge ut min bok.
Ville bara säga det, i all välmening 🙂 Så länge pengarna inte lämnat ert bankkonto, har ni all tid och möjlighet i världen, att tänka igenom ert beslut och fatta ett nyktert sådant. Det är ju trots allt bättre, än att ångra sig när det redan är försent.

Redan tisdag igen

Nu går veckorna riktigt fort.
Jag hinner knappt med, men å andra sidan är det ju bra, för vi går ju mot varmare och ljusare tider.
En sak som är bra med att inte hinna skriva (har jag upptäckt) är att jag istället ägnar mer tid åt att fundera på karaktärerna i manuset. Jag tror jag lär känna dem bättre faktiskt, än när jag skriver massor varje dag. Och jag har två karaktärer som jag är riktigt nyfiken på att veta mer om.
På minussidan ligger förstås risken med att det här projektet aldrig kommer i mål, för det blir ju alltid tyngre när man lämnar manuset utan att ha kontinuerlig kontakt med det.
Vi får se hur det här slutar. Jag hoppas få loss lite skrivtid i maj igen i alla fall, fram tills dess blir det nog svårt. Men det är inget jag sörjer heller, för det händer så mycket annat roligt just nu på förlaget och man kanske inte kan begära att man både ska få ha roligt och  ha en massa skrivtid 😉

Hur går det för er med allt?
Själv ska jag fortsätta ta tag i dagen nu. Det egna skrivandet får ligga i bakhuvudet så länge, så får vi se hur det här slutar 🙂