Friheten att vara ett djur

Grannen har ju höns och nu har det blivit beslutat att hönsen ska få gå fritt ute dygnet runt. De håller sig omkring hönsgården ändå och på kvällarna går de in i hönshuset. Dessutom har man räknat med lite svinn, men det är ju bra om våra fågelhundar kan vänja sig vid hönsen, så behöver det inte bli alltför otrevligt.
Lalle kan vi glömma, hon skulle aldrig kunna motstå frestelsen. Så, jag har gått förbi där med Dexter under våra promenader när jag haft honom kopplad. Han är kanske inte riktigt lika intresserad av hönsen som vad Lalle är, men så fort hönsen tycker att han blir obehaglig och de börjar dra sig undan, vill han såklart jaga dem. Nu kan han inte göra det eftersom han är kopplad, så jag befarar att vi får se till att han håller sig hemma på vår gård och inte besöker grannen vid något tillfälle.
Trots att det är trist att Dexter inte vill lägga alla sina instinkter åt sidan och se fåglarna som sina vänner, har jag tänkt att det måste vara betydligt enklare att vara djur än att vara människa. Det måste vara fantastiskt att alltid ha tryggheten att lyssna till sin magkänsla och att aldrig bli bannad för att man inte vill foga sig i en situation som känns fullständigt onaturlig eller bakvänd. Därför är djur aldrig naiva. De kan missbedöma en situation, eller vara oförsiktiga (speciellt innan de blivit vuxna) men de åsidosätter aldrig sina instinkter bara för att någon annan försöker få dem att göra det.
Plus att de alltid lever i nuet.
Jag tror att det är av ovanstående anledningar som djuren alltid kommer att ha en helt annan sinnesfrid än vad vi människor oftast har.
Nu ska jag snart ta Dexter på en liten runda igen. Vem vet, kanske har han ändrat inställning till hönsen idag 😉

Dezmin

Tre årstider

Jag vet inte hur vädret har varit i södra Sverige eller hur årstiderna utmärker sig där, men här uppe i norr har vi numera tre årstider istället för fyra.
De senaste tre åren har det varit höst, vinter, höst och sommar. Våren har vi inte sett till.
Det är samma sak i år. Efter vintern kom kalla vindar, regn, hagel och annat trist och sedan slog det plötsligt om och blev rena sommarvärmen.
Vi borde ha krattat gården, men påpassligt nog sträckte jag mig i ryggen när jag skulle sätta ut en hund i löplinan. Det var egentligen hundens fel eftersom den tog ett språng när den såg en fågel på gården och jag var inte beredd.
I alla fall, nu linkar jag omkring som självaste Quasimodo här hemma, även om ett gäng värktabletter har skonat mig från den värsta smärtan.
Är det egentligen lönt att kratta? Jag har funderat på det många gånger när det börjar bli dags. Våra sommargrannar krattar aldrig sin gård och gräset är faktiskt grönare på deras sida. Det är inte bara något jag får för mig, det är så.
Så, i år ska jag göra mitt bästa för att övertala maken om att krattning är ren överkurs, men först ska jag återhämta min rygg. Dock brukar han vara svår att övertala, så kom gärna med förslag på argument jag kan använda 🙂

Dezmin

Åsiktsregistret

Ingen missade väl veckans omtalade åsiktsregistrering som Svenska institutet ägnat sig åt.
12.000 personer (både utländska och svenska personer) har alltså registrerats för att de har ”fel” åsikter. Ivar Arpi fanns bl a med på listan, liksom Tim Pool. Ni vet, den amerikanska journalisten som kom hit efter Donald Trumps uttalande om läget i Sverige, och som själv ville ta reda på hur det förhöll sig.
Nu säger Pool att Sverige är ett mycket obehagligt land och eftersom jag själv bott i USA och vet vilka enorma kontraster det innebär för honom, så förstår jag hans reaktion.
En person som Svenska institutet dock tycks ha missat är Hanif Bali 😮 Hur nu det ens var möjligt. Eller berodde beslutet att inte registrera honom på något helt annat? 😉
Hur som helst har Svenska institutet backat nu, men händelsen har JO-anmälts av flera av de drabbade.
Det är kanske inte så konstigt att så många är vettskrämda över att ens andas ett kritiskt ord kring sådant som inte anses vara politiskt korrekt.
Jag har pratat med många som i förtroende till mig säger att de har massor med åsikter som de gärna hade yttrat offentligt, men som antagligen skulle innebära en hel del konsekvenser för dem privat och därför behåller de sina åsikter mellan skål och vägg.
Är inte det här ganska skrämmande? Eller, har vi blivit så vana vid detta, att vi inte ser hur illa det är ställt?
Nedan finns videon med Tim Pools upplevelser. Både när det gällde hans besök och hans tankar kring att vara med på listan över de åsiktsregistrerade personerna.
Se gärna hela och fundera på vilken bild som just nu förmedlas av Sverige utomlands.

Dezmin

Noveller?

Nu öppnar vi lite försiktigt för manus på DareMe Publishing.
Så här i inledningsskedet efterlyser vi så kallade e-singlar. Alltså noveller i e-boksformat.
Längre fram är tanken förstås att vi även ska anta författare och ge ut böcker i fysisk form, men just nu vill vi börja med att se vad som finns där ute och om det ö h t finns någon/några som skriver i vår nisch 😉
Så, sitter du på en färdig novell, eller funderar du på att skriva en sådan? Kör hårt!
Vi tittar på allt som kommer in och mer information hittar du här.

Dezmin

Sjukt stressigt nu

Det är ju skönt att det snart är helg, för det har varit en riktigt stressig vecka.
Igår träffade jag en journalist från Folkbladet och artikeln finns ute idag, men tyvärr bakom en betalvägg, så jag kan inte länka.
Kortfattat pratade vi i alla fall lite om svensk litteratur och hur jag upplevde den. Allt kom inte med i artikeln, men jag nämnde bland annat Femtio nyanser av honom och att inget förlag i Sverige skulle ha vågat ge ut den, om den nu inte blivit en sådan bästsäljare. För alla vill ju tjäna pengar 😉
Som jag också nämnde för honom startade vi inte DareMe Publishing i tron att vi skulle bli rika, utan vi kände väl snarare att vi ville få tillbaka lusten att läsa även svensk litteratur igen.
Det ska bli väldigt spännande när vi öppnar för manus och får en inblick i om det finns fler som skriver lite mer vågade historier.
Häromdagen blev vi åtminstone varse en person till som gör det och som dessutom hade en inblick i ett av de större förlagen i Sverige. Denne förklarade för en annan person i en tråd på ett socialt nätverk, att mycket av gallringen där handlar om att en historia inte får avvika för mycket från vissa preferenser. Då går den bort direkt.
Vi kunde i alla fall konstatera, efter att vi läst tråden, att det nog behövs några förlag som vågar mer. I alla fall om läsare som vill ha böcker som tar ut svängarna mer, också ska hitta historier som de vill läsa 🙂

Hur som helst. Det var lite uppdatering om veckan som gått och mina tankar och förehavanden.
Nu ska jag göra sista rycket med redigeringen av fyran i Limboserien, som ännu inte fått något namn, och sedan ska jag ta en välbehövlig helg och vila.
Någon fler än jag som ska vila i helgen? Eller orkar ni ha andra planer? 🙂

Dezmin

Att inte kunna ta ett nej

Att driva förlag har lärt oss väldigt mycket. En del saker var vi förberedda på, andra har fått oss att … häpna. Men det viktigaste är ju att det är så himla roligt.
I alla fall. För några dagar sedan fick vi en förfrågan från en recensent som ville ha ett recex av en av våra böcker. Inget ovanligt i det. Ibland hör recensenter av sig, ibland har vi hört av oss till sådana vi tror kan gilla våra böcker. Men, det som är intressant med den här erfarenheten är hur en del recensenter uppenbarligen inte kan ta ett nej.
Ja, ni läste rätt. Det handlar alltså inte om en författare som blivit upprörd över en refusering (vi har förvisso inte öppnat för manus än, men det kommer säkert att hända när vi gör det) utan om en recensent som inte klarar av ett nekande svar.

Den här recensenten hörde alltså av sig via mejl och på ett ganska arrogant sätt (och med en förfrågan som rymdes i en enda mening) undrade om vi kunde skicka ett recex.
Nu var det verkligen inte tonen i mejlet som avgjorde vårt svar (även om vi såklart undrar vart ödmjukheten tagit vägen hos vissa) utan helt andra skäl. Skäl som vi (både ödmjukt och sakligt) förklarade för den arroganta recensenten, varpå vi längst ner föreslog att om boken ändå väckte ett sådant intresse, fanns ju möjligheten att antingen be bibblan ta hem den, eller att köpa boken.
Jag har ju själv recenserat en del böcker genom åren och ibland får man ett nej och det är ju inte mer med det. Då står mig valet fritt att antingen låna den, köpa den, eller strunta i att läsa den. Jag har aldrig tagit illa vid mig för att ett förlag inte vill skicka mig ett recex och skulle aldrig drömma om att skicka ett vändande ilsket mejl.
Så var inte fallet med den här recensenten.
Kort efter vårt svar, fick vi ett nytt mejl från vederbörande. Den här gången betydligt längre. Det var på minst fem eller sex rader (så om inte annat verkade entusiasmen att skriva ha ökat markant inom loppet av ett par minuter) och som osade av förnärmelse. Hur vågade vi vara så fräcka att ens antyda att den här personen skulle köpa boken! Den här personen livnärde sig faktiskt på att recensera böcker! Vi skulle ha väldigt klart för oss att utan recex blev det ingen recension!
Det hade vi faktiskt redan räknat ut, förslaget handlade snarare om att vederbörande kanske ville läsa boken och var genuint nyfiken på den. Vi hade inte förväntat oss att boken skulle recenseras om människan köpte boken, eller lånade den på bibblan 😉
Jag vet inte om den arroganta recensenten sitter och väntar vid brevlådan i skrivandets stund, men då kommer personen att få vänta länge. För vi förklarade ju varför vi inte kunde skicka något recex och dessa anledningar har liksom inte förändrats bara för att någon blir arg.
Vi bryr oss heller inte om hur ”stor” eller ”liten” en recensent är. Det är inte intressant för oss, då vi bitvis jobbar på ett lite annat sätt än de flesta andra förlag.
Men visst kliade det ändå i fingrarna att svara något i stil med:

Tack för din stora förståelse och ditt ödmjuka tillvägagångssätt. Vi ska naturligtvis ha dig i åtanke vid något annat tillfälle, men just nu råder vi dig att resa dig från dina knän och sluta böna och be så vackert. För det kommer dessvärre inte att förändra något.

Naturligtvis skrev vi inget sådant svar, men ibland får man ju nästan lust att göra det 🙂

Tidigare har jag faktiskt bara sett författare som blivit upprörda när någon recensent sågat deras bok. Det här var helt nytt för mig. Uppenbarligen finns det även recensenter som sitter på väldigt höga hästar och utgår ifrån att man ska svara: ”Hurra! Självklart ska jag skicka DIG en bok! Ska det vara med expressfart eller går det bra med ordinarie postgång?”

Dezmin

Genrer, igen

Igår gjorde jag en intervju med P4 Västerbotten. Den kommer ut under dagen idag så jag kan inte länka.
I alla fall, jag fick då frågan om vilken genre mina böcker ligger i. Ska jag säga deckare, eller kriminalromaner när jag presenterar dig?
Jag svarade lite svävande att det funkar med kriminalromaner eftersom sådana ofta fokuserar på själva brottet. Jag har ju inga poliser med som huvudkaraktärer t ex, vilket är vanligt förekommande i just deckare, även om det egentligen inte är det som avgör hur genren ska definieras. Inte om man utgår ifrån hur man kategoriserar böckerna i t ex USA i alla fall.
Det som slog mig då (även om det inte fanns utrymme att bena ut genrerna) var att det är kanske inte så konstigt om folk blir lite ställda kring vilka genrer de ska definiera böcker som. För i Sverige blandas det ju som bekant lite godtyckligt.
Jag har ju bloggat om det förut och jag tror att det hade varit enklare för alla att definiera en genre, om inte förlagen svängt sig med de olika etiketterna lite som de känner att det passar. Då blir det ju förvirrande till slut.
Och den mest intressanta frågan här blir förstås: Vem vinner på detta? I längden alltså.
Jag förstår också att förlagen vill skapa intresse kring sina böcker genom att sätta dessa i en genre som skapar nyfikenhet, samtidigt kan jag förstå förvirringen som uppstår bland läsarna när boken inte riktigt motsvarade det man föreställt sig.
Jag har oändligt mycket lättare att hitta en bok som motsvarar den genre jag vill läsa, om den finns utgiven i USA och jag kollar hur man placerat den där, än böcker skrivna av svenska författare.
Frågan är kanske om vi någonsin kommer tillrätta med detta i Sverige? För uppriktigt sagt har jag på senare tid upplevt att jag får allt svårare att lita på att boken jag läser lever upp till mina förväntningar. Ibland har det verkligen känts som om jag blivit dragen vid näsan ordentligt och då avtar ju förtroendet för de etiketter som böckerna marknadsförs under också.
Alternativt är det bara jag som vill ha en tydlig indikation på vad för slags bok jag håller i. Det där berömda kontraktet med läsaren, ni vet 😉

Dezmin

Sant eller inte?

Ny vecka och nya tag.
Det går verkligen tungt just nu med allt, vet inte om det är någon form av vårtrötthet som har smugit sig på.
Men, det är bara att spotta i nävarna och köra, så jag tar mig igenom det här redigeringsvarvet också 🙂
Fler fina recensioner på Wicked Game har också börjat trilla in, vilket är glädjande.
Och precis som jag sitter och skriver det här blogginlägget, får jag meddelande från en person som läst boken, och som undrar om de där psykologiska tricken funkar i verkligheten?
Nu är jag ingen psykolog, men enligt de som är insatta, så fungerar det. I princip allt som står i boken har jag tagit in från den research jag har gjort och därför står detta nära verkligheten. Det enda jag har hittat på är det där med ”rättsvrängare”. Samt själva storyn förstås. Men, det intressanta är ju att det faktiskt skulle vara möjligt att nämndemännen är korrupta. För vem skulle kunna kolla det? Jag gillar att leka med tankar där saker och ting faktiskt skulle kunna vara möjligt, även om jag samtidigt hoppas på att det aldrig inträffar såklart 🙂
Är det här saker som ni också funderar över när ni läser fiktion? Alltså, vad författaren hittat på och vad som verkligen stämmer? Och om ni gjort det, vilka böcker har väckt dessa frågetecken hos er?

Dezmin

Veckan som gått

Det här har verkligen varit en stressig vecka. Som om det inte vore tillräckligt har kaffemaskinen börjat strula igen, eller har den uppmärksammat mitt koffeinberoende? 😮
Vid flera mornar har ”Mindre kaffe” blinkat på displayen och den vägrar därför att fungera. Så, jag får starta om maskinen och prova igen och igen. Ibland ger den med sig efter första försöket, ibland kan jag få starta om den upp till fem ggr, för att jag ska få mitt kaffe. Ska det verkligen behöva gå så långt att jag måste köpa en vanlig bryggare igen? För utan kaffe kan jag inte vara, jag fungerar inte utan det.

I övrigt har jag börjat på andra redigeringsvarvet på fyran i Limboserien och kommit en liten bit. Längtar redan tills jag kommer i mål där 🙂
Hur går det för er andra med allt? Och den viktigaste frågan av alla: Fungerar kaffetillförseln hos er?

Dezmin

Dags igen

Då var det dags igen för årets diskussioner och debatter angående Nya Tiders medverkan på Bokmässan.
Några författare har skrivit på en lista där de vägrar att medverka på mässan eftersom Nya Tider är där. Det lustiga med den listan är att nästan ingen författare är känd för allmänheten. Det får mig att undra om författarna som skrivit på listan har gjort det i ett helt annat syfte, nämligen chansen att få outa sitt namn och på så vis få möjlighet att synas lite. Räck upp handen den som tror att dessa okända författare gjort samma sak för att visa sitt missnöjde mot t ex Oktoberförlaget, eller något annat förlag som ger ut böcker som hyllar kommunismen och maoismen.
Det är inte ofta jag håller med Jan Guillou, men det han skriver angående den här cirkusen, tycker jag låter vettigt. Bl a menar han följande:

– Det är förvånansvärt många författare som har undertecknat det här. De flesta är okända och har på det sättet råd att bojkotta hur mycket som helst, men jag finner också min nära vän Göran Rosenberg där och det förvånar mig, säger han.

Precis, för inne på mässan hade majoriteten av författarna försvunnit i mängden av de mer kända namnen, nu planeras det istället en alternativ mässa där de här författarna ska ställa ut. På det viset syns de ju lite bättre och de har ju absolut inget att förlora på att inte vara med på den ”riktiga” mässan 😉

Som sagt, jag köper inte den här bojkotten så som den framställs. Jag hade gjort det om de varit lika ivriga att inte delta på mässan för att kommunister ställer ut, men kommunisterna har funnits med i flera år och ingen har någonsin höjt sin röst för att protestera mot det. Är inte det lite märkligt om det nu är extremism som man stör sig på?

Dezmin