Det är en fråga som då och då kommer från läsare, eller från kollegor i branschen.
Det enkla svaret är fortfarande nej och jag ska förklara varför.
Nu är det snart två år sedan jag satte min sista skönlitterära punkt. Då kändes det som att jag skrivit alla berättelser jag haft inom mig och om inte ens nomineringen hos Deckarakademin fick intresset att vakna igen, finns det nog inte så mycket mer som kan göra det.
Inte ens erbjudanden om att spökskriva har fått igång skrivlusten och då behöver man inte ens komma på själva historien utan ”bara” skriva ner den. Av den anledningen har jag också tackat nej till sådana förfrågningar. Jag tror nämligen inte att jag skulle göra ett speciellt bra jobb om allt bara känns motigt.
Egentligen är det inte att jag inte får nya idéer, för det får jag ständigt, men jag skriver dem i huvudet istället och eftersom jag aldrig har skrivit synopsis, blir det lite som en följetong som jag fortsätter på varje kväll när jag ligger i sängen och ska försöka sova. Det är ganska trivsamt, för det kräver inte att jag jobbar med texten.
Under tiden jag fortfarande skrev böcker skrev jag ju 4 000 ord per dag måndag till fredag. Detta tog tre till fyra timmar per dag och när jag en månad senare fått ihop råmanuset, tog det minst två veckor till att redigera. Sedan åkte texten till testläsare och efter någon månad var det dags att gå igenom den igen och putsa och fila. Nu kan jag lägga all den tiden på annat istället.
Att skriva var något som jag från början tyckte var jätteroligt och då är det en helt annan sak. Det är när det börjar kännas som en upprepning, när det inte längre är utmanande eller roligt eftersom man gjort det så många gånger, som det börjar ta emot. Åtminstone för mig.
Att skriva i huvudet är alltså mitt sätt att fortfarande få utlopp för min kreativitet, men utan att göra jobbet att få ner det på papper.
Fast skulle en helt fantastisk idé en dag dyka upp, en som är värd alla timmar det tar att få ner den, en som jag bara måste skriva, då kanske jag gör det.
Fram tills dess fortsätter jag att skriva för mig själv. I huvudet.
Jag tror inte att jag är ensam om det här, väldigt många författare slutar skriva efter ex antal år och även om skälen till varför man slutar kan variera, gissar jag att den största anledningen hos de flesta är att kreativiteten nått vägs ände och att man berättat de historier som man hade inom sig.
Åtminstone har man kommit till en punkt där skrivlusten inte trumfar jobbet man vet att man har framför sig.
Så, det är väl det enkla svaret. Lusten lyser med sin frånvaro och om lusten inte finns där, är det mycket svårt att få ihop ett helt manus.
