Dags att skriva om

Nu har jag fått feedbacken på mitt manus från sista testläsaren.
Problemet är inringat, men för att åtgärda detta krävs större omskrivningar av delar av texten.
Det här är något som jag aldrig behövt göra förut, det har vanligtvis rört sig om små justeringar, aldrig en omskrivning av den här omfattningen.
Skulle därför behöva lite råd och tips kring hur ni som gjort detta tidigare gör.
Raderar ni allt som ni behöver skriva om, eller behåller ni de fåtalet delar i avsnittet som fungerar och endast raderar det som måste skrivas om?
Eller, har ni andra tips om hur ni gör vid sådana här tillfällen?

Plan B

Det händer väldigt mycket just nu och jag kan inte gå in på allt för då blir inlägget väldigt långt, men en av de roligare sakerna är att vi börjat köra en ny vända med att kolla lägenheter att köpa utomlands.
Det här hör ju till plan B (exitplanen), för oavsett vad som händer, kommer vi att ha kvar huset.  Åtminstone fram tills den dagen vi eventuellt känner att vi aldrig mer vill återvända till Sverige p g a den utveckling vi idag ser.
Skulle exitplanen aldrig sättas i verket, har vi ändå köpt en varmare plats att tillbringa vinterhalvåret på och lämplig sträcka att kunna ta med hundarna på.

Den här gången har vi kollat på Teneriffa och tanken var att vi skulle åka ner dit redan i november, men det kom en del saker emellan så vi har skjutit på det tills någon gång efter årsskiftet.
Hur som  helst är det spännande att surfa omkring hos olika mäklare och se vad som finns där borta. Vi vill ju bo nära havet och gärna nära shoppingställen också 🙂

Jag hoppas att vi lyckats fatta ett beslut och har köpt en lägenhet innan nästa år är slut, vi får väl se om vi kan enas om något för det är där problemet ligger. Vi har lite olika uppfattningar om exakt hur det ska se ut 😉

Har ni någon drömoas där ni känner att ni skulle vilja bo antingen heltid eller bara ibland?
Måste förstås inte vara utomlands, kanske har ni någon tillflyktsort i Sverige som ni längtar lite extra till när ni behöver lugn och ro?

 

Förlagsbranschen håller uppenbarligen på att förändras

Det är tydligt att förlagsbranschen håller på att förändras på fler än ett sätt.
För några månader sedan var det en lektör (som läser åt flera etablerade förlag) som i en Facebookgrupp påstod att det sedan ett par tre år tillbaka, är väldigt vanligt att förlag (som inte öppet utger sig för att vara hybridförlag) i avtalsförslaget vill att författaren ska vara med och finansiera utgivningen. Även imprints till en del större förlag (med större menar jag med en omsättning på minst 30 miljoner per år) ägnar sig åt detta.
Jag trodde henne först inte, men har fått fler och fler bevis på att det stämmer eftersom författare gärna delar med sig av information utanför offentliga grupper.
Jag vill dock förtydliga att jag inte menar förlag som ingår i Norstedtsgruppen, Bonnierkoncernen eller Piratförlaget och de förlag de äger.

Då undrar man förstås varför det blivit så här under bara de tre senaste åren?
Kan det bero på att antalet hybridförlag och egenutgivare ständigt växer?
Kanske är det bara de allra största förlagskoncernerna som inte påverkas av detta och att övriga förlag helt enkelt får anpassa sig till den nya situationen och finna nya vägar. Dock tycker man att de borde vara tydliga med det i informationen. Eller så handlar det bara om att de utåt sett vill betraktas som ett traditionellt förlag och därför undanhåller sådan information?
Oavsett orsak måste det ju bli lite av en chock för den som skickat in sitt manus, får ett positivt besked, men plötsligt med kravet att själv vara med och finansiera boken.
Enligt lektören är det här inget konstigt längre och jag får väl utgå ifrån att vederbörande har hyfsat bra koll efter att ha jobbat med många av de etablerade förlagen i branschen.
Skulle vårt förlag ändra inriktning, skulle i alla fall vi vara tydliga med det. Jag ser ingen anledning att hymla om en sådan sak.

Bokbranschen är en tuff bransch, absolut, men jag är osäker på om det här är rätt väg att gå för förlag som vill betraktas som traditionella. Underminerar det inte lite av förtroendet för dem?
Eller vad säger ni?

Sista problemet är nu inringat

Jag har inte fått tillbaka manuset från sista testläsaren än, men däremot lite övergripande feedback om vad vederbörande upplever det brister i och äntligen har det där sista som skavt ringats in.
Jag har ju känt det själv, men inte kunnat sätta fingret på det.

Det handlar om att stilarna mellan det som är skrivet ur HP:s perspektiv skiljer sig markant från övriga perspektiv. ”Det är som om två olika författare skulle ha skrivit manuset och det är ovanligt för att vara du”. Japp, precis så är det.
Däremot vet jag inte hur det kunnat bli så, men det jag vet är att delarna som är skrivna ur HP:s perspektiv var oändligt mycket enklare att skriva än övriga karaktärers pov i berättelsen.
Varför var övriga pov så svåra att skriva?
Jag tror att jag har haft svårt att bry mig om övriga karaktärer. Jag vet inte varför och det är nog första gången som det inträffat, men nu tänker jag ta tiden fram tills jag får tillbaka manuset till att fundera på hur jag ser på de övriga karaktärerna och hur jag ska kunna känna med dem. Gå in i dem, helt enkelt.

Någon annan som varit med om detta?
I så fall får ni gärna komma med tips på hur man intresserar sig mer för karaktärerna 🙂

Så bor jag

Louise Baumgärtner ville se något från min vardag.
Min vardag är ganska vardaglig, så jag tänkte att jag visar lite bilder på var jag bor 🙂
Orkade inte fota alla uthus vi har, men bostaden och de viktigaste uthusen kom med.

Så här ser huset jag bor i ut. Bilden är tagen från den sida som står mot älven.

Som den uppmärksamme kan se har det kommit lite snö. Den kommer med stor sannolikhet att töa bort innan den riktiga vintern kommer.

Det här är garaget. Det finns ingen plats för någon bil där just nu, för det står en massa motorcyklar där. OBS! Inte mina 😉

Och det röda uthuset som skymtar på sidan av garaget är detta.
Det är varmbonat och rymmer en verkstad/hemmabio. Tyvärr var dörren låst och jag har ingen nyckel dit, lol, så jag kan inte visa  insidan, men halva rummet är alltså en bio och bakom filmduken ligger själva verkstaden.
Här ägnar maken mycket tid när han inte håller på med hundarna. Inte heller detta är något utrymme jag befinner mig särskilt ofta i då jag ser på film och teve inomhus och inte är speciellt road av att meka med motorcyklar heller 😉

Som synes på bilderna är ingenting helt färdigt (undantaget huset då) och så brukar det vara här. Det börjas på en rad ställen, istället för att göra färdigt på ett ställe innan man tar nästa, men det är något jag börjar vara ganska van vid nu.

Så nu vet ni hur jag bor 🙂
Det är alltså här jag ägnar dagarna och eftersom vi bor ute i skogen ca fyra km från statsgränsen, är det väldigt lugnt och stilla här på dagarna.
Vi är endast fem åretrunthushåll här, resten är sommarstugor.

Extrainlägg

Vill passa på att varna för Pia de Lerigon, som har sin blogg här.
Efter en diskussion i en författargrupp på Facebook har hon börjat sprida en rad lögner om mig och Katarina via sin blogg.
Hon är dessutom inte speciellt kunnig kring vare sig skrivandet eller hur förlagsbranschen fungerar.
Jag lägger in en skärmdump på hennes kommentar innan jag går igenom vad som hände. Så här ser den ut:

 

1. Jag har aldrig anklagat henne för att ljuga och var inte ens den som började påtala bristerna i hennes inlägg. Hon har dessutom svarat på samtliga av både mina och Katarinas kommentarer, men slutade när hon insåg att hon hade gjort stora felberäkningar i sitt blogginlägg om vad det kostar att ge ut en bok.
Det var fler än vi som kommenterade dessa felaktigheter, men tydligen är hon mest upprörd över mig.

2.  Jag har aldrig påstått att jag är administratör för gruppen. Bara här bevisar det hur mycket hon hela tiden får om bakfoten. Hon vet väldigt lite, men försöker få det att låta som hon vet allt.

3. Hon tycker själv att hon är väldigt påläst, men det har gång efter gång visat sig att hon inte vet speciellt mycket eftersom hon efter nära nog vartenda inlägg hon gjort i Facebookgruppen har fått kommentarer om att hon har fel.

4. Jag har inte skrivit något om henne på min FB, varför skulle jag? Hon är liksom ingen man kan inhämta korrekt information ifrån och jag har därför ingen nytta av henne ö h t. Skulle gissa att de enda som alls lyssnar på henne är nybörjare som inte vet speciellt mycket om hur branschen fungerar.

Det här är alltså en person som inte är tillförlitlig som källa, men har all tid i världen att köpa lögner och sprida dem på sin blogg.
En person ingen bör ta på allvar m a o.

Proceduren att starta ett förlag

Pia Widlund ville veta lite om proceduren att starta ett förlag. Så här kommer ett inlägg om det 🙂

För det första kan jag säga att det givetvis inte är gjort i rödaste rappet, det är mycket man måste ta ställning till och ta reda på.
Nu var vi ju båda redan utgivna på traditionella förlag innan vi startade DareMe Publishing AB och därför insatta i både proceduren när ett manus blivit antaget, samt hur avtalen ser ut. Så den delen hade vi gratis.
Däremot tvingades vi ta reda på allt gällande vilka olika distributionslösningar det finns, kostnader hos olika tryckerier, kostnader för sättning av inlaga, omslag, etc.
Vilken bolagsform ville vi ha? Typ sådana saker som vi aldrig behövt ägna en tanke åt innan vi startade förlaget.

Vi började spåna redan under sommaren 2016 på hur loggan skulle se ut, hur vi skulle nischa vår utgivning, vilken målgrupp vi skulle vända oss till, samt givetvis lösningarna på alla ovannämnda punkter att ta ställning till.
Det tog oss alltså ett halvår från att tanken föddes, tills vi öppnade förlaget alldeles i början av januari 2017.
I starten gav vi bara ut våra egna titlar, men ganska snart öppnade vi för externa författare och hittills har det gått över förväntan. Alla titlar har nått break even utan några dyra marknadsföringslösningar och vi tror att det beror på att vi kör så målgruppsinriktat. Riktar man sig mot målgruppen, säljer böckerna nästan av sig själv när de väl hittat förlaget 🙂 Och i takt med att fler hittar förlaget, växer också läsarantalet och 2019 har blivit det bästa året rent ekonomiskt hittills. Det går alltså åt rätt håll 🙂

Om någon som läser min blogg själv går i tankar att starta eget förlag, är det bästa rådet jag kan ge att ta god tid på sig och sätta sig in i allt som det innebär, innan man startar förlaget.
Ja, det tar tid att göra det, ja det är lite krångligt i början, men det kommer att vara så värt det när man sedan trycker på ”startknappen”.
Har någon andra frågor som inte blev besvarade i inlägget, så ställ dem i kommentarsfältet, så ska jag försöka svara på dem där.

Samhällsklyftorna på landet

Bitterpitten ville att jag skulle skriva om hur man överlever på landet nu när samhällsklyftorna blir större.

Jag är lite osäker på om det spelar någon roll var man bor i den riktning som Sverige nu befinner sig i. På sikt drabbas nog alla, men vi befinner oss olika nära samhällsutvecklingen.
Det jag tänker på i första hand är kanske hur beroende vi på landet är av bilen.
Där jag bor har vi ingen lokaltrafik längre, det enda som finns kvar är skolbussarna och de går sällan på några tider som passar den som jobbar. Det gör oss förstås beroende av bilen, åtminstone vi som bor en bit utanför stadskärnan och eftersom bensinen är väldigt dyr, påverkar det givetvis den som har en sämre lön.

Än har vi inga no go-zoner även om det finns områden som är mindre säkra att vistas på när det är mörkt.
Vi har förstås också drabbats av ökade inbrott, men inte på det område jag bor. Det förekommer mest i de tätbebyggda villaområdena.

Jag får åtminstone för mig att samhällsklyftorna blir mer markanta om man bor i en större stad än i en småstad. Vi har inga områden där ”de rika” bor, det är ganska blandat.
Området jag bor på är förvisso ett av dem där husen är dyrast, men bostadspriserna har stigit enormt just här under de senaste tio åren och de flesta av oss som bor här köpte husen innan priserna började stiga och därför är majoriteten heller inga höginkomsttagare.

Jag vet förstås att även mindre städer kommer att drabbas av samhällsklyftorna och den otrygghet det för med sig om utvecklingen inte vänder, och som så många andra idag har även jag en exitplan för hur jag ska lämna landet och var jag ska bosätta mig om saker och ting spårar ur rejält.
Men fram tills det eventuellt sker, känner jag mig ganska nöjd att bo här. Jag känner ingen panik som jag dagligen läser om att andra har över hur deras bostadsområde har förändrats och var de ska flytta för att få en tryggare tillvaro.

Kanske kan man säga att samhällsklyftorna inte har blivit så påtagliga här ännu, vilket i sin tur gör att det inte skapar så stora motsättningar 🙂

 

Hur ser det ut på förlaget nu?

Helena ville veta hur manusflödet ser ut på förlaget, om manusen som kommer in är rätt eller fel för oss, om det kommer in fler manus periodvis och vad som gör att vi antar eller refuserar manus, samt om det finns något annat kring förlaget som vi vill dela med oss av.

När det gäller manusinflödet har det förstås börjat komma in fler manus än när vi var nystartade och allteftersom man etablerar sig som förlag, ökar också inflödet av ”rätt” manus. Dock är problematiken ofta densamma som det var i början, att författare som skickar in inte har jobbat igenom manuset ordentligt och att vi av den orsaken inte kan gå vidare.
När det gäller just nybörjare (med nybörjare menar jag författare som bara hållit på med det här i något år eller så) verkar hastigheten vara väldigt viktig. Alltså att manuset ska bli färdigt så fort som möjligt.
Ett gott råd här kan vara att hastigheten inte är avgörande för hur bra ett manus är, det är hur välskrivet det är som är det viktigaste. Jag förstår också att man gärna vill att det ska bli en bok så fort som möjligt, men om det inte finns något att jobba med till en början, kommer författaren ändå att tvingas redigera mer.
Den största anledningen att vi refuserar är alltså fortfarande att manuset inte håller måttet för att vi ska kunna gå vidare med det.

Jag kan inte påstå att det finns några speciella perioder där manusinflödet ökar heller, inte som jag märkt av i alla fall, men Katarina får rätta mig om jag har fel där 🙂

En sak som vi också fått erfara i takt med att fler känner till oss, är att förlaget och författarna också hamnar i blickfånget på andra sätt.
Förra veckan t ex hade vi en en mejlväxling med en jurist, vars klient kände sig kränkt för att han sett en karaktär i en av våra titlar som bar hans namn, ett namn han dessutom var ensam om att bära.
Nu var det helt och hållet slumpen som bidrog till att karaktären bar hans namn, men denne såg förstås genast sin möjlighet att begära skadestånd för detta.
Juristen han anlitat var heller inte påläst på just det här området, varför vi tvingades reda ut det mest basala kring olika begrepp i litteraturen för klientens ombud och vad som var möjligt att begära ett skadeståndsanspråk för och inte.
Man kan alltså inte stämma ett förlag för att en karaktär i en bok är namne med en själv.

Kortfattat kan man kanske säga att man inte bara lär sig väldigt mycket om hur förlagsbranschen fungerar, man måste även sätta sig in i de juridiska delarna för att ha koll på vad man bör och inte bör göra. Åtminstone om man vill undvika rättsliga efterspel.

Jag hoppas att jag fick med det mesta som Helena ville veta, men om hon eller någon av er andra har fler frågor kring detta, så ställ dem i kommentarsfältet, så svarar jag där 🙂

 

Fred Brito och Steven Jay Russel

Katarina ville att jag skulle blogga om mordfall och de kan förvisso vara intressanta, men tanken slog mig att det finns andra kända förbrytare som aldrig krökt ett hårstrå på sina offer, som kanske är ännu mer häpadsväckande.
Ofta när jag har en sekund eller två över, brukar jag roa mig med att se på Investigation Discovery (ID) och en av mina favoritserier är I (almost) got away with it.
Serien handlar om förbrytare som antingen befunnit sig på flykt undan rättvisan i många år, eller sådana som lyckats rymma från anstalten och som polisen jagat länge.
För de flesta har livet i frihet blivit extremt påfrestande, det tar på krafterna att ständigt känna sig jagad. Men sedan finns det en lite klick som är så skickliga på att gå upp i rök, att de inte behöver känna sig jagade av rättvisan: Bedragarna.

Den mest kända bedragaren är kanske Frank Abagnale, som spelas av Leonardo Dicaprio i filmen Catch me if you can, men det finns fler som spelat i samma division som Abagnale.

Fred Britos kriminella bana börjar när han stjäl  $1 000 från en bank han jobbar på.
Efter avtjänat straff inser han att han aldrig kommer att få ett jobb igen med den lön som han eftersträvar. Så vad gör man då? Eftersom han inte har någon högre utbildning, beslutar han sig för att få det att se ut som om han har det.
Han förfalskar sina betyg, ger sig själv vitsord från universitetet och börjar söka jobb med hög inkomst. Det dröjer inte länge förrän han har ett sådant. Om jag inte missminner mig blev hans första jobb en chefsposition för ett byggföretag, en bluff som avslöjas efter ett tag och han tvingas fly undan rättvisan. Det är inga problem för honom att hålla sig undan och han hinner prova många yrken medan han befinner sig på flykt, så som psykolog, präst och t o m dirigent. Han läser bara på om yrkena, övar en hel del och sedan förfalskar han betyg och andra handlingar som krävs, ständigt i nya identiteter.
Efter många år på rymmen grips han till slut och jag tror han har avtjänat sitt straff nu.

En annan skicklig bedragare är Steven Jay Russel.
Han rymmer ur högriskfängelser flertalet gånger, inte genom någon spektakulär och våldsam kupp, utan helt enkelt genom att hitta svagheter i systemen som gör att han kan promenera ut från fängelset utan att någon märker det. Vid ett tillfälle färgar han t ex sina fångkläder med gröna färgmärkningspennor, så de liknar sjukvårdspersonalens och traskar ut mitt framför näsan på vakten genom personalutgången.
Under sin tid i frihet hinner även han ha välbetalda yrken genom att förfalska sin utbildning. Bl a får han en anställning som genererar hela $800 000/år, men det räcker inte för den livsstil han tänkt sig, så han förskingrar pengar från arbetsplatsen, vilket förstås resulterar i att han måste fly och byta identitet igen. Hans arbetskollegor har svårt att ta in det faktum att han är en bedragare, eftersom han varit otroligt duktig i sin arbetsroll.
Han åker fast flera gånger, men lyckas alltid ta sig ut. En av gångerna ringer han från häktet han sitter i och lyckas sänka sin borgen, för att på så vis ha råd att ta sig ut och sedan försvinna igen.
Till slut åker han fast igen och den här gången ser anstalten till att han sitter under sträng bevakning. Då blir han plötsligt sjuk och det visar sig vara i Aids. Han blir därför placerad på anstaltens sjukhus och en dag ringer en forskare upp och undrar om fängelset har några patienter som vårdas i slutskedet av sitt liv. De tycker att Russel är en perfekt kandidat och han skickas till forskarens anläggning där han avlider kort därpå.
Naturligtvis är allt en bluff iscensatt av Russel själv och när han berättar om det säger han också att sjukdomen var den absolut svåraste att fejka. Dock hade han turen att läkarna aldrig testade honom för HIV och när han väl är ute ur fängelset, är det förstås ingen konst att fixa en dödsattest som bevisar att han är död.
Kommissarien som jagat honom under många år, är dock övertygad om att han fortfarande lever och till slut fångas han igen och får 144 år i en isoleringscell där han bara får komma ut under en timme per dag för att duscha och röra på sig.
Även Russels liv har blivit film, där Russel spelas av Jim Carrey i I love you Phillip Morris. Morris var nämligen Russels stora kärlek och hade det inte varit för att han ständigt återvände till Morris så fort han tog sig ut från anstalterna, hade han förmodligen varit en fri man än idag. Sista gången grips han i samband med att han låtsas vara Morris advokat då Morris sitter häktad för ett av sina brott.

Man kan givetvis fråga sig var Brito och Russel befunnit sig idag om de lagt hälften av sin energi på att skaffa sig en riktig utbildning och inte tagit den enkla vägen, men jag tror att en del människor måste få utmana ödet. De kan inte, hur gärna de än vill, leva som laglydiga personer.
Och visst är det fascinerande historier, där verkligheten än en gång överträffar dikten.