Så bor jag

Louise Baumgärtner ville se något från min vardag.
Min vardag är ganska vardaglig, så jag tänkte att jag visar lite bilder på var jag bor 🙂
Orkade inte fota alla uthus vi har, men bostaden och de viktigaste uthusen kom med.

Så här ser huset jag bor i ut. Bilden är tagen från den sida som står mot älven.

20191014_120556

Som den uppmärksamme kan se har det kommit lite snö. Den kommer med stor sannolikhet att töa bort innan den riktiga vintern kommer.

Det här är garaget. Det finns ingen plats för någon bil där just nu, för det står en massa motorcyklar där. OBS! Inte mina 😉

20191014_120735

Och det röda uthuset som skymtar på sidan av garaget är detta.
Det är varmbonat och rymmer en verkstad/hemmabio. Tyvärr var dörren låst och jag har ingen nyckel dit, lol, så jag kan inte visa  insidan, men halva rummet är alltså en bio och bakom filmduken ligger själva verkstaden.
Här ägnar maken mycket tid när han inte håller på med hundarna. Inte heller detta är något utrymme jag befinner mig särskilt ofta i då jag ser på film och teve inomhus och inte är speciellt road av att meka med motorcyklar heller 😉

20191014_120758

Som synes på bilderna är ingenting helt färdigt (undantaget huset då) och så brukar det vara här. Det börjas på en rad ställen, istället för att göra färdigt på ett ställe innan man tar nästa, men det är något jag börjar vara ganska van vid nu.

Så nu vet ni hur jag bor 🙂
Det är alltså här jag ägnar dagarna och eftersom vi bor ute i skogen ca fyra km från statsgränsen, är det väldigt lugnt och stilla här på dagarna.
Vi är endast fem åretrunthushåll här, resten är sommarstugor.

Dezmin

Extrainlägg

Vill passa på att varna för Pia de Lerigon, som har sin blogg här.
Efter en diskussion i en författargrupp på Facebook har hon börjat sprida en rad lögner om mig och Katarina via sin blogg.
Hon är dessutom inte speciellt kunnig kring vare sig skrivandet eller hur förlagsbranschen fungerar.
Jag lägger in en skärmdump på hennes kommentar innan jag går igenom vad som hände. Så här ser den ut:

 

Screenshot_2019-10-10 Pias skrivtips Välja förlag Pia Lerigons författarhemsida(1)

1. Jag har aldrig anklagat henne för att ljuga och var inte ens den som började påtala bristerna i hennes inlägg. Hon har dessutom svarat på samtliga av både mina och Katarinas kommentarer, men slutade när hon insåg att hon hade gjort stora felberäkningar i sitt blogginlägg om vad det kostar att ge ut en bok.
Det var fler än vi som kommenterade dessa felaktigheter, men tydligen är hon mest upprörd över mig.

2.  Jag har aldrig påstått att jag är administratör för gruppen. Bara här bevisar det hur mycket hon hela tiden får om bakfoten. Hon vet väldigt lite, men försöker få det att låta som hon vet allt.

3. Hon tycker själv att hon är väldigt påläst, men det har gång efter gång visat sig att hon inte vet speciellt mycket eftersom hon efter nära nog vartenda inlägg hon gjort i Facebookgruppen har fått kommentarer om att hon har fel.

4. Jag har inte skrivit något om henne på min FB, varför skulle jag? Hon är liksom ingen man kan inhämta korrekt information ifrån och jag har därför ingen nytta av henne ö h t. Skulle gissa att de enda som alls lyssnar på henne är nybörjare som inte vet speciellt mycket om hur branschen fungerar.

Det här är alltså en person som inte är tillförlitlig som källa, men har all tid i världen att köpa lögner och sprida dem på sin blogg.
En person ingen bör ta på allvar m a o.

Dezmin

Proceduren att starta ett förlag

Pia Widlund ville veta lite om proceduren att starta ett förlag. Så här kommer ett inlägg om det 🙂

För det första kan jag säga att det givetvis inte är gjort i rödaste rappet, det är mycket man måste ta ställning till och ta reda på.
Nu var vi ju båda redan utgivna på traditionella förlag innan vi startade DareMe Publishing AB och därför insatta i både proceduren när ett manus blivit antaget, samt hur avtalen ser ut. Så den delen hade vi gratis.
Däremot tvingades vi ta reda på allt gällande vilka olika distributionslösningar det finns, kostnader hos olika tryckerier, kostnader för sättning av inlaga, omslag, etc.
Vilken bolagsform ville vi ha? Typ sådana saker som vi aldrig behövt ägna en tanke åt innan vi startade förlaget.

Vi började spåna redan under sommaren 2016 på hur loggan skulle se ut, hur vi skulle nischa vår utgivning, vilken målgrupp vi skulle vända oss till, samt givetvis lösningarna på alla ovannämnda punkter att ta ställning till.
Det tog oss alltså ett halvår från att tanken föddes, tills vi öppnade förlaget alldeles i början av januari 2017.
I starten gav vi bara ut våra egna titlar, men ganska snart öppnade vi för externa författare och hittills har det gått över förväntan. Alla titlar har nått break even utan några dyra marknadsföringslösningar och vi tror att det beror på att vi kör så målgruppsinriktat. Riktar man sig mot målgruppen, säljer böckerna nästan av sig själv när de väl hittat förlaget 🙂 Och i takt med att fler hittar förlaget, växer också läsarantalet och 2019 har blivit det bästa året rent ekonomiskt hittills. Det går alltså åt rätt håll 🙂

Om någon som läser min blogg själv går i tankar att starta eget förlag, är det bästa rådet jag kan ge att ta god tid på sig och sätta sig in i allt som det innebär, innan man startar förlaget.
Ja, det tar tid att göra det, ja det är lite krångligt i början, men det kommer att vara så värt det när man sedan trycker på ”startknappen”.
Har någon andra frågor som inte blev besvarade i inlägget, så ställ dem i kommentarsfältet, så ska jag försöka svara på dem där.

Dezmin

Samhällsklyftorna på landet

Bitterpitten ville att jag skulle skriva om hur man överlever på landet nu när samhällsklyftorna blir större.

Jag är lite osäker på om det spelar någon roll var man bor i den riktning som Sverige nu befinner sig i. På sikt drabbas nog alla, men vi befinner oss olika nära samhällsutvecklingen.
Det jag tänker på i första hand är kanske hur beroende vi på landet är av bilen.
Där jag bor har vi ingen lokaltrafik längre, det enda som finns kvar är skolbussarna och de går sällan på några tider som passar den som jobbar. Det gör oss förstås beroende av bilen, åtminstone vi som bor en bit utanför stadskärnan och eftersom bensinen är väldigt dyr, påverkar det givetvis den som har en sämre lön.

Än har vi inga no go-zoner även om det finns områden som är mindre säkra att vistas på när det är mörkt.
Vi har förstås också drabbats av ökade inbrott, men inte på det område jag bor. Det förekommer mest i de tätbebyggda villaområdena.

Jag får åtminstone för mig att samhällsklyftorna blir mer markanta om man bor i en större stad än i en småstad. Vi har inga områden där ”de rika” bor, det är ganska blandat.
Området jag bor på är förvisso ett av dem där husen är dyrast, men bostadspriserna har stigit enormt just här under de senaste tio åren och de flesta av oss som bor här köpte husen innan priserna började stiga och därför är majoriteten heller inga höginkomsttagare.

Jag vet förstås att även mindre städer kommer att drabbas av samhällsklyftorna och den otrygghet det för med sig om utvecklingen inte vänder, och som så många andra idag har även jag en exitplan för hur jag ska lämna landet och var jag ska bosätta mig om saker och ting spårar ur rejält.
Men fram tills det eventuellt sker, känner jag mig ganska nöjd att bo här. Jag känner ingen panik som jag dagligen läser om att andra har över hur deras bostadsområde har förändrats och var de ska flytta för att få en tryggare tillvaro.

Kanske kan man säga att samhällsklyftorna inte har blivit så påtagliga här ännu, vilket i sin tur gör att det inte skapar så stora motsättningar 🙂

Dezmin

 

Hur ser det ut på förlaget nu?

Helena ville veta hur manusflödet ser ut på förlaget, om manusen som kommer in är rätt eller fel för oss, om det kommer in fler manus periodvis och vad som gör att vi antar eller refuserar manus, samt om det finns något annat kring förlaget som vi vill dela med oss av.

När det gäller manusinflödet har det förstås börjat komma in fler manus än när vi var nystartade och allteftersom man etablerar sig som förlag, ökar också inflödet av ”rätt” manus. Dock är problematiken ofta densamma som det var i början, att författare som skickar in inte har jobbat igenom manuset ordentligt och att vi av den orsaken inte kan gå vidare.
När det gäller just nybörjare (med nybörjare menar jag författare som bara hållit på med det här i något år eller så) verkar hastigheten vara väldigt viktig. Alltså att manuset ska bli färdigt så fort som möjligt.
Ett gott råd här kan vara att hastigheten inte är avgörande för hur bra ett manus är, det är hur välskrivet det är som är det viktigaste. Jag förstår också att man gärna vill att det ska bli en bok så fort som möjligt, men om det inte finns något att jobba med till en början, kommer författaren ändå att tvingas redigera mer.
Den största anledningen att vi refuserar är alltså fortfarande att manuset inte håller måttet för att vi ska kunna gå vidare med det.

Jag kan inte påstå att det finns några speciella perioder där manusinflödet ökar heller, inte som jag märkt av i alla fall, men Katarina får rätta mig om jag har fel där 🙂

En sak som vi också fått erfara i takt med att fler känner till oss, är att förlaget och författarna också hamnar i blickfånget på andra sätt.
Förra veckan t ex hade vi en en mejlväxling med en jurist, vars klient kände sig kränkt för att han sett en karaktär i en av våra titlar som bar hans namn, ett namn han dessutom var ensam om att bära.
Nu var det helt och hållet slumpen som bidrog till att karaktären bar hans namn, men denne såg förstås genast sin möjlighet att begära skadestånd för detta.
Juristen han anlitat var heller inte påläst på just det här området, varför vi tvingades reda ut det mest basala kring olika begrepp i litteraturen för klientens ombud och vad som var möjligt att begära ett skadeståndsanspråk för och inte.
Man kan alltså inte stämma ett förlag för att en karaktär i en bok är namne med en själv.

Kortfattat kan man kanske säga att man inte bara lär sig väldigt mycket om hur förlagsbranschen fungerar, man måste även sätta sig in i de juridiska delarna för att ha koll på vad man bör och inte bör göra. Åtminstone om man vill undvika rättsliga efterspel.

Jag hoppas att jag fick med det mesta som Helena ville veta, men om hon eller någon av er andra har fler frågor kring detta, så ställ dem i kommentarsfältet, så svarar jag där 🙂

Dezmin

 

Fred Brito och Steven Jay Russel

Katarina ville att jag skulle blogga om mordfall och de kan förvisso vara intressanta, men tanken slog mig att det finns andra kända förbrytare som aldrig krökt ett hårstrå på sina offer, som kanske är ännu mer häpadsväckande.
Ofta när jag har en sekund eller två över, brukar jag roa mig med att se på Investigation Discovery (ID) och en av mina favoritserier är I (almost) got away with it.
Serien handlar om förbrytare som antingen befunnit sig på flykt undan rättvisan i många år, eller sådana som lyckats rymma från anstalten och som polisen jagat länge.
För de flesta har livet i frihet blivit extremt påfrestande, det tar på krafterna att ständigt känna sig jagad. Men sedan finns det en lite klick som är så skickliga på att gå upp i rök, att de inte behöver känna sig jagade av rättvisan: Bedragarna.

Den mest kända bedragaren är kanske Frank Abagnale, som spelas av Leonardo Dicaprio i filmen Catch me if you can, men det finns fler som spelat i samma division som Abagnale.

Fred Britos kriminella bana börjar när han stjäl  $1 000 från en bank han jobbar på.
Efter avtjänat straff inser han att han aldrig kommer att få ett jobb igen med den lön som han eftersträvar. Så vad gör man då? Eftersom han inte har någon högre utbildning, beslutar han sig för att få det att se ut som om han har det.
Han förfalskar sina betyg, ger sig själv vitsord från universitetet och börjar söka jobb med hög inkomst. Det dröjer inte länge förrän han har ett sådant. Om jag inte missminner mig blev hans första jobb en chefsposition för ett byggföretag, en bluff som avslöjas efter ett tag och han tvingas fly undan rättvisan. Det är inga problem för honom att hålla sig undan och han hinner prova många yrken medan han befinner sig på flykt, så som psykolog, präst och t o m dirigent. Han läser bara på om yrkena, övar en hel del och sedan förfalskar han betyg och andra handlingar som krävs, ständigt i nya identiteter.
Efter många år på rymmen grips han till slut och jag tror han har avtjänat sitt straff nu.

En annan skicklig bedragare är Steven Jay Russel.
Han rymmer ur högriskfängelser flertalet gånger, inte genom någon spektakulär och våldsam kupp, utan helt enkelt genom att hitta svagheter i systemen som gör att han kan promenera ut från fängelset utan att någon märker det. Vid ett tillfälle färgar han t ex sina fångkläder med gröna färgmärkningspennor, så de liknar sjukvårdspersonalens och traskar ut mitt framför näsan på vakten genom personalutgången.
Under sin tid i frihet hinner även han ha välbetalda yrken genom att förfalska sin utbildning. Bl a får han en anställning som genererar hela $800 000/år, men det räcker inte för den livsstil han tänkt sig, så han förskingrar pengar från arbetsplatsen, vilket förstås resulterar i att han måste fly och byta identitet igen. Hans arbetskollegor har svårt att ta in det faktum att han är en bedragare, eftersom han varit otroligt duktig i sin arbetsroll.
Han åker fast flera gånger, men lyckas alltid ta sig ut. En av gångerna ringer han från häktet han sitter i och lyckas sänka sin borgen, för att på så vis ha råd att ta sig ut och sedan försvinna igen.
Till slut åker han fast igen och den här gången ser anstalten till att han sitter under sträng bevakning. Då blir han plötsligt sjuk och det visar sig vara i Aids. Han blir därför placerad på anstaltens sjukhus och en dag ringer en forskare upp och undrar om fängelset har några patienter som vårdas i slutskedet av sitt liv. De tycker att Russel är en perfekt kandidat och han skickas till forskarens anläggning där han avlider kort därpå.
Naturligtvis är allt en bluff iscensatt av Russel själv och när han berättar om det säger han också att sjukdomen var den absolut svåraste att fejka. Dock hade han turen att läkarna aldrig testade honom för HIV och när han väl är ute ur fängelset, är det förstås ingen konst att fixa en dödsattest som bevisar att han är död.
Kommissarien som jagat honom under många år, är dock övertygad om att han fortfarande lever och till slut fångas han igen och får 144 år i en isoleringscell där han bara får komma ut under en timme per dag för att duscha och röra på sig.
Även Russels liv har blivit film, där Russel spelas av Jim Carrey i I love you Phillip Morris. Morris var nämligen Russels stora kärlek och hade det inte varit för att han ständigt återvände till Morris så fort han tog sig ut från anstalterna, hade han förmodligen varit en fri man än idag. Sista gången grips han i samband med att han låtsas vara Morris advokat då Morris sitter häktad för ett av sina brott.

Man kan givetvis fråga sig var Brito och Russel befunnit sig idag om de lagt hälften av sin energi på att skaffa sig en riktig utbildning och inte tagit den enkla vägen, men jag tror att en del människor måste få utmana ödet. De kan inte, hur gärna de än vill, leva som laglydiga personer.
Och visst är det fascinerande historier, där verkligheten än en gång överträffar dikten.

Dezmin

 

Ämnen att skriva om

Eftersom jag tycker att jag tagit upp nästan allt inom skrivande, har jag lite idétorka kring nya blogginlägg.
Tänkte därför be om input och idéer till nya inlägg.
Är det något ni vill att jag ska skriva om? Antingen när det gäller skrivprojekt eller förlagssidan. Eller något annat kring bokbranschen och litteraturen.
Jag är öppen för alla förslag 🙂

Dezmin

Kendras blind date

Dags för recension igen.

När jag fick förfrågan om att recensera den här boken från förlaget stod det följande i ämnesraden: ”Fantasieggande bästsäljare blir nästa bok i internationell satsning”. Boken är skriven av danskan Rikke Ella Andrup, under den öppna pseudonymen Ella-Maluca Floyd. Även om det här inte är en genre som jag vanligtvis läser, blev jag såklart nyfiken eftersom den ”erotiska spänningsromanen” blivit en bästsäljare. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig egentligen, kanske inte riktigt som Basic Instinct, men något åt det hållet i alla fall eftersom jag trodde att den skulle innehålla en hel del spänning utöver sexscenerna.

Så här lyder baksidestexten:

Kendra och hennes två väninnor utmanar ständigt varandra och den här gången är det Kendras tur. Utmaningen leder till en stormig natt i famnen på en intensiv älskare. Livet fortsätter efter den oförglömliga natten, men Kendra kan inte släppa tankarna på mannen. När hon äntligen får chansen att träffa honom igen börjar oförklarliga saker att hända som gör vardagen osäker. Allt började efter att han kom in i hennes liv. Har han ett finger med i spelet, eller är det bara något hon inbillar sig?

Kendras blind date

Den börjar spännande, absolut. Dessutom är huvudkaraktärerna väldigt udda (och här kan jag inte förklara varför utan att spoila) samt att inledningen har alla lovande inslag för att boken ska bli intressant på fler än ett sätt.
Tyvärr försvinner spänningen ganska snabbt och när jag kommit halvvägs in i boken (som f ö bara består av 132 sidor) lyser fortfarande spänningsmomenten med sin totala frånvaro och jag börjar googla eftersom jag undrar om danskarna har fattat något som gått mig fullständigt förbi. Det är ju ändå en bästsäljare så det borde finnas recensioner och danska är ett någorlunda begripligt språk.
Döm om min förvåning när jag knappt får några träffar alls och endast hittar ett par yngre bokbloggare som skrivit om boken, samt ett par ett år gamla artiklar om att boken har släppts.

Jag fortsätter, trots det, att läsa men den lutar mer och mer åt romance-hållet, snarare än åt den utlovade spänningen. Inte förrän alldeles på slutet blir den lite spännande igen.

Det är riktigt synd att författaren schabblat bort två väldigt intresseväckande karaktärer och en intrig som hon kunnat utnyttja för att göra den här boken till en bladvändare. Nu är den inte speciellt spännande, vilket ju etiketten lovade och som också var anledningen till att jag ville läsa den.
Dessutom brister den i trovärdighet på flertalet ställen, varför man som läsare inte sugs in i handlingen.

Gillar man romance med många sexscener faller kanske den här boken läsaren mer i smaken, men om det är nerv man vill ha, är det bättre att läsa något annat.
Eller varför inte se om Basic Instinct 😉

För den som är nyfiken finns boken bl a att köpa här.

Dezmin

Hej hösten!

Nu går sensommaren mot sitt slut och hösten gör entré.
När det gäller min nästa bok ”Mig skall intet fattas”, har jag beslutat att skjuta på utgivningen till våren. Detta för att jag kommer att tvingas jobba på manuset mer för att det ska bli så bra som jag vill ha det.
Jag vet inte varför det har jäklats så mycket med just den här historien, men jag får inte riktigt till det som jag vill.
Det ska snart igenom en tredje testläsare och jag hoppas att hon ska kunna hjälpa mig att sätta fingret på det sista som skaver.

Utöver det inväntar jag ett recex som jag hoppas kunna recensera nästa vecka, men vi får se hur mycket jag hinner. Det händer ju saker på förlaget också och vi försöker hinna läsa manusen som kommer in så fort som möjligt.

Alltså, planen för hösten är att jobba vidare på mitt manus och samtidigt inte halka efter på förlagssidan.
Hur ser er höst ut? 🙂

Dezmin

Exet av Alafair Burke

Jag har läst Exet av Alafair Burke. En riktigt bra spänningsroman som handlar om följande:

Olivia är en av New Yorks bästa försvarsadvokater. När hon får reda på att hennes ex, bestellerförfattaren Jack, misstänks för mord på tre främlingar, är hon övertygad om att han är oskyldig. Frågan är vem som vill sätta dit honom och varför.

Olivia bestämmer sig för att försvara Jack. För många år sedan krossade hon nämligen hans hjärta, och hon hoppas att detta kan gottgöra hennes svek. Så länge som Jack är oskyldig, förstås. För det är han väl?

Exet

Om man hellre läser spänningsromaner som inte kretsar kring polisutredningar (till den gruppen hör jag) är det här boken du inte får missa i sommar.
Den är skickligt skriven och har ett fint driv i handlingen.
Burke är i grunden jurist och det märks. Olivia känns trovärdig och scenerna från förhandlingarna är snyggt skildrade.
Från början är jag säker på att han är oskyldig, men allteftersom ny information framkommer, blir jag mer och mer tveksam. Kanske är han skyldig ändå?
Det enda minuset är att jag räknade ut hur det låg till efter lite drygt halva boken, varför slutet inte kommer som en twist. Jag börjar undra om jag har läst för många böcker i genren, för ingenting tycks kunna dribbla bort mig längre. Jag får kanske ta och läsa andra genrer tills jag ”nollställt” hjärnan igen 🙂
Hur som helst, jag kan varmt rekommendera Exet till alla som vill ha några timmars obruten spänning och med en intrig som håller läsaren på tårna.
Boken kan bl a köpas här.

Det här blir mitt sista inlägg innan hösten, så jag passar även på att önska er alla en trevlig sommar! 🙂

Dezmin