Etikettarkiv: Andras döttrar

Andras döttrar av Amy Gentry

Andras döttrar var en helt okej bok.
Jag trodde kanske att den skulle vara lite bättre än den var, men blev åtminstone inte besviken.

Andras döttrar
Andras döttrar handlar om följande:

När Julie är tretton år blir hon bortförd och kidnappad från sitt hem. Familjen blir djupt skakad men lyckas ändå behålla hoppet om att Julie en dag ska komma tillbaka. Plötsligt en kväll många år senare ringer det på dörren och en ung kvinna som presenterar sig som Julie stiger på. Den försvunna flickan är mirakulöst nog tillbaka igen och familjens lycka vet inga gränser, men snart börjar Julies mamma Anna mot sin vilja att tvivla på om flickan verkligen är deras försvunna dotter. Hon försöker att förtränga sina känslor men det går inte och när hon blir kontaktad av en privatdetektiv som intresserat sig för ärendet börjar ett smärtsamt sökande efter sanningen om den flicka hon hoppas är hennes försvunna dotter.

Med högt tempo, karaktärer som stannar kvar, ovisshet in i det sista och ett starkt engagemang för samhällets utsatta är Andras döttrar en bok för alla som läst och älskat titlar som Kvinnan på tåget och Gone Girl. Författaren Amy Gentry har inspirerats av fallet med den kidnappade flickan Elizabeth Smart i Utah 2002.

Jag skulle kanske inte säga att tempot är så jättehögt, men historien har ett fint driv. Dock stannas den upp mellan varven av onödiga transportsträckor och längre miljöbeskrivningar, men på det hela taget var den lätt att läsa.
Det är lite förvirrande i början innan man får koll på vilka karaktärerna är. Detsamma gäller namnen som avlöser varandra och det tar nog ett eller två kapitel innan jag förstår att det är tillbakablickarna med identiteter som Julie haft från att hon försvann.
Men är det verkligen Julie som kommit tillbaka, eller är hon en fullständig främling? Den frågan hänger kvar ända tills slutet och jag pendlar hela tiden mellan att tro att det är deras dotter och att misstänka att hon är någon helt annan. Julie har varit borta i åtta år och var alltså tretton när hon försvann.
Just sådana här historier får mig alltid att undra hur det är möjligt för en förälder att inte känna igen sitt barn, även om många år passerat sedan de försvann.
Jag ska ta ett exempel.
Teveserien Vänner går i repris på Paramount Network och jag har roat mig med att se på den igen. Kommer ni ihåg Ross son Ben? Och minns ni hur han som spelade honom såg ut när Ben blev lite äldre? Alltså när han var ungefär sju åtta år.
Det intressanta är att jag och maken hittade en film för ett par veckor sedan på Netflix som vi såg. Den hette Dismissed och kom ut 2017. Så fort vi såg skådespelaren som spelade eleven, utbrast vi nästan samtidigt: ”Det där måste vara Ben från Friends.”
Det var förvisso fel, men vi var inte helt fel ute. Skådespelaren i Dismissed heter Dylan Sprouse och han har en tvillingbror som heter Cole Sprouse. Cole Sprouse var den som spelade Ben som lite äldre i Vänner.
Poängen här är att om man t o m kan känna igen någon annans barn, trots att många år har passerat sedan vi såg det sist, hur sannolikt är det då att en förälder till sitt eget barn inte skulle känna igen det, även om det gått många år sedan de såg barnet sist?
Jag förstår att det kan vara svårt om barnet försvann när det bara var ett par år eller yngre, men när det nått skolåldern borde man väl kunna avgöra?
Jag är nog inte rätt person att besvara frågan, men jag lägger ut den ändå. För det är något som jag alltid har undrat.

Jag kan i alla fall rekommendera Andras döttrar som fick mig att sväva i ovisshet ända till slutet.
Boken går bl a att beställa här.

Dezmin

Påskläsning

Snart är det påsk och eftersom jag fick lite oväntat med tid till annat då min dator plötsligt (men väntat) dog, tänkte jag ägna helgen åt att läsa.
Datorn har hängt med mig i 6 år nu, vilket är dubbelt så länge som jag brukar ha dem innan jag byter. Som tur var har jag sparat en gammal dator som jag nu kan använda i nödfall, men eftersom den är så seg är det som att surfa i sirap, så jag kommer inte att använda den mer än i absoluta nödfall.
Den nya datorn bör jag få hem i nästa vecka.
Hur som helst. Eftersom jag i princip är ”datorlös” får jag ägna tiden åt annat och eftersom det är långhelg och påsk, är det ju läge att göra som norrmännen och läsa påskekrim 🙂
Har beslutat mig för att läsa dessa två titlar:

Bakom hennes ögon   Andras döttrar

Någon som har läst dem och har åsikter om hur de var?

Ska ni läsa några böcker under påsken och i så fall vilka?

Passar även på att önska alla en Glad Påsk! 🙂

Dezmin