Etikettarkiv: anekdoter

Lucia

Då var det dags för ännu en tradition som inte ens Åhléns värjer sig för att hitta märkliga metoder för att tjäna pengar på.
Ännu en tradition som skapar debatter om vem som ska få vara vad och vem som ska få känna vad.
Personligen orkar jag inte ens bry mig. Det finns liksom viktigare saker än ovanstående som mitt liv kretsar kring.
Men om vi ändå ska gå in på traditionen som sådan och minnen därifrån, så kan jag avslöja att jag vid ett tillfälle under skoltiden blev utvald till lucia. Det här tilldrog sig på den tiden när lucia skulle vara blond och ingen tyckte att det var särskilt konstigt med det och ingen kände sig kränkt (vare sig för egen del, eller för någon annans) p g a att hårfärgen var viktig.
Jag är ju verkligen inte blond och jag misstänker än idag att hela anledningen till att jag röstades fram var för att den tjej i klassen som i förväg tagit ut segern, inte skulle få vinna. Ren illvilja alltså. Och som om det inte vore nog, ville jag verkligen inte vara lucia. Men, majoriteten hade sagt sitt och då fick det bli så.
Jag borde såklart ha känt mig enormt kränkt. Men det här tilldrog sig på den tiden när ordet ”kränkt” knappt användes och än mindre skulle jag ha fått gehör för mitt missnöje över situationen, enbart på grunderna att jag inte ville klä skott för andra människors tjafsande.
Så, där har ni mitt luciaminne och anledningen till att jag som vuxen känner en enorm befrielse av att av min egen fria vilja få bestämma vad jag ska delta i och inte.
Vilka luciaminnen har ni? Bra som dåliga 🙂

Dezmin

Fredagsfrågan

Fredag och det är dessutom Black Friday. Någon som ska shoppa extra idag?

Själv sitter jag och petar i manuset igen och tänker lite kring det här med kommentarer från karaktärer där det krävs en viss allmänbildning hos läsaren för att förstå poängen. Om det inte är avgörande för handlingen att alla förstår det, är det okej att ha med det då, eller bör man stryka? Ingen viktig information går ju förlorad.
Jag känner mig hyfsat allmänbildad, med undantag för sport. Jag är så otroligt ointresserad av det att det endast är de mest kända sportstjärnorna som jag känner till.
En kul sådan incident var när vi var några stycken som gick ut på en krogrunda i Umeå. Det här är många år sedan, men händelsen sitter väldigt färskt i minnet.
Vi åkte alltså till Umeå och efter att ha avslutat kvällen på en nattklubb, blev vi hungriga. Max är ju alltid öppet länge, så vi hamnade i kön där. Medan vi står och väntar på vår tur är det en snubbe som kommer fram till oss och undrar om det finns några häftiga efterfester någonstans? Klockan var över två på natten och ingen av oss kände till var man eventuellt hade efterfester i Umeå, så en av oss förklarade med ett brett leende att vi inte var från Umeå och därför inte kunde hjälpa honom. Han tackade för informationen och skyndade vidare.
När han försvunnit bröt en stor diskussion ut kring vad han gjorde här?
Jag hade bara ägnat honom en snabb blick, men insåg av samtalet att det här var någon jag borde ha känt igen. Jag lyssnade en stund på diskussionen som mitt sällskap förde, men när ingen av dem nämnde något namn, blev jag såklart till slut tvungen att fråga vad som var så märkvärdigt med honom?
”Men, såg du inte vem det var?” sa en av dem. ”Det var ju J-O Waldner!”
Det var ju tur att jag åtminstone hört talas om honom och visste vad han sysslade med för sport, dock hade jag uppenbarligen aldrig studerat bilder av honom så ingående att jag skulle ha känt igen honom ute på stan 😉
Så, fredagsfrågan lyder: Bör man stryka sådant som man kan tycka hör till allmänbildningen eftersom risken finns att poängen inte alltid går fram? Eller kan man låta sådant stå kvar, bara det inte är ledtrådar som hör till huvudintrigen?

Ha en trevlig Black Friday!

Dezmin

Bitterljuva minnen

Just nu sitter jag och pillar lite med en text som har tillbakablickar från gymnasietiden.
Det medför att jag måste försöka minnas hur det var och det i sin tur bidrar till en rad flashbacks. Både bra och mindre bra.
Ett par händelser minns jag lite tydligare än andra, bl a det här med friluftsdagar. Är de avskaffade nu? Under min tid i skolan förekom de vid återkommande tillfällen under skolåret.
Friluftsdagar var inte särskilt uppskattade när jag gick i skolan. Majoriteten av mina klasskamrater avskydde dem verkligen, så även jag.
Jag minns speciellt vid ett tillfälle, där vi skulle välja aktiviteter. Det här var i mitten av februari om jag inte missminner mig. Vi fick välja mellan längdskidåkning, att pimpla, slalom, skotersafari, eller att gå en mil. Säkert finns det friluftsmänniskor som nu tycker att det här låter helkul, men låt mig då ge er lite mer information om hur dessa aktiviteter egentligen upplevdes:

  • Längdskidåkning = Åka runt i ett spår där målet känns evighetslångt borta + inga möjligheter att fuska.
  • Pimpla = Sitta ute på isen en hel dag där absolut ingenting händer och om någon har turen att dra upp en abborre är den löjligt liten + inga möjligheter att fuska.
  • Slalom = Alltid bråk någonstans i liftkön + inga möjligheter att fuska.
  • Skotersafari = Urtråkiga hastigheter för att förebygga alla eventuella olyckor och dessutom var det alltid någons skoter som havererade längs vägen, vilket bidrog till ännu mer dödtid + inga möjligheter att fuska.
  • Gå en mil = Förödande tråkigt att gå längs landsvägen med enda sällskapet (förutom andra som valt samma sak) bilarna som körde förbi på ena sidan och skogen på den andra. Men + möjligheter att fuska.

Just den här friluftsdagen skiljde sig något från de övriga vi haft. Detta eftersom friluftsdagen före den (som infallit under hösten) hade en löjligt liten närvaro.
Jag minns hur hela klassen fick en rejäl utskällning av läraren i samband med att vi skulle välja aktiviteter inför den kommande plågan.
”Endast fyra, FYRA, av er deltog förra gången!” gormade läraren. ”Och när det gäller samtliga utbildningar såg vi att mer än hälften valde att stanna hemma den här dagen. Om det fortsätter så här kommer vi inte att ha fler friluftsdagar. Och hur kommer det att kännas, tror ni?”
Hehe, hela grejen med att hota att sluta med något som majoriteten uppenbarligen inte vill ha, är ju himla korkat. Därför fick läraren inget svar.
”Och det ska ni ha klart för er”, fortsatte då läraren. ”Att närvaron på friluftsdagarna kommer att påverka era betyg också!”
Nu blev det ju lite knivigare förstås eftersom de flesta av oss ändå riktade in sig på att åtminstone få godkänt i samtliga ämnen. Därför fanns det inte mycket till alternativ och jag var en av dem som valde att gå en mil, för redan här insåg jag att det var den enda aktiviteten som jag kunde komma lindrigt undan i.
När så den hemska dagen kom, samlades alla elever som valt att gå en mil, på parkeringen utanför skolan där läraren antecknade närvaron. Nästa station där vi skulle prickas av var fem kilometer längre bort norrut. De som hann före läraren dit, skulle vänta på plats.
Vi var tre stycken som direkt hamnade på efterkälken och trots att vi försökte muntra upp stämningen genom att prata om annat, kändes de där fem kilometerna som fem mil. När vi tillryggalagt ungefär en kilometer, hade de övriga ett rejält försprång och var försvunna ur vårt synfält sedan länge.
”Vad tror vi om att lifta?” föreslog jag då. ”Ingen har koll på var i ledet vi befinner oss, vi vet var vi ska stanna och vänta in läraren och det är knappast troligt att någon hunnit fram till den aktuella platsen än.”
Bra idé, tyckte de övriga och så åkte tummarna upp i vädret.
Det tog inte många minuter förrän en bil stannade. Det var en medelålders kvinna som undrade var vi var på väg. Vi sa som det var, mest beroende på att hon annars antagligen skulle ha undrat varför vi ville bli avsläppta mitt i ingenstans. Hon tyckte att det lät ganska roligt, så vi var välkomna att åka med henne till platsen för ”avprickningen”.
Under vår färd passerade vi samtliga av de övriga som deltog i aktiviteten, samt läraren och vid dessa tillfällen duckade vi för säkerhets skull.
Väl framme blev vi avsläppta och fick vänta någon halvtimme tills de första eleverna anlände och ännu lite längre tills läraren kommit fram och kunde pricka av oss. Sedan var det bara att göra om samma procedur tillbaka.

När jag ser tillbaka på skoltiden minns jag nästan uteslutande de tillfällen som varit annorlunda. Alla segdragna lektioner har liksom tynat bort och jag kommer inte längre ihåg dem.
Någon annan som har speciella minnen från den här tiden?
Nu när jag haft lite minnesövningar, ska jag försöka fortsätta med textpillandet.
Det är också ett nödvändigt-ont-görande + inga möjligheter att fuska 😉

Dezmin

Tankar om trista göromål

Jag räfsar löv mellan redigeringstillfällena. Inte det roligaste görat det heller, men det blir ju fint.
Idag ska jag försöka ta det sista av gräsmattan och ta itu med lite annat också.
Om jag en dag blir snuskigt rik ska jag ha en trädgårdsmästare. För det hade såklart varit nöjsammare att sitta på altanen och dricka kaffe, samtidigt som man ser på när någon annan gör de här tråkigheterna.
Jag kommer ihåg när jag gick i skola (tror det  främst var under gymnasietiden). Då var jag så trött på mornarna att jag hoppades att jag skulle dö i en hjärtattack när jag klev upp, speciellt om det var vinter, mörkt, kallt och måndag.
Jag minns att jag brukade tänka att när jag blir pensionär, då ska jag kliva upp tidigt på måndagsmornarna när det är 30 minusgrader ute, bara för att se när andra stackare går ut för att skrapa bilrutorna och åker till jobbet. Sedan skulle jag gå och lägga mig igen. Med stort nöje. Fast med lagen om alltings jävlighet i åtanke, är det förstås precis en sådan morgon jag skulle dö i en hjärtattack.
Jag har dessutom några år kvar tills jag är pensionär och de närmaste grannarna bor för långt borta för att jag ska kunna se dem skrapa rutorna (om jag inte skaffar mig en kikare).
Man får vara glad åt det lilla, som flickan sa 🙂
Och nu ser det ut att bli regn också. En klar fördel med det är att det inte går att kratta gräsmattan då i alla fall 😉

Dezmin

 

Anekdoter om tomten

Idag var det någon på Facebook som delat en bild.
Den var skriven på norska. Typ så här löd budskapet på bilden:

Har du lessnat på tröttsamma telefonförsäljare?
Ge telefonen till din treåring och säg att det är jultomten som ringer.

Det fick mig att tänka på en anekdot som utspelade sig när min brorson var i sjuårsåldern. Jag vet inte om han trodde på tomten då, men tomten var ju förknippad med att få saker i alla fall.
Det hela började med att maken skulle ringa min bror i något ärende och min brorson svarade, så min man fick för sig att han skulle skämta lite med honom. Så när min brorson (vi kan kalla honom A) undrade vem det var som ville ha tag på hans pappa, svarade min man att det var tomten. Följande händer sedan:

”Meh, det är det ju inte”, säger A.
”Jo, det är det visst det”, svarar min man med tillgjord röst.
”Jaha, vad vill du då?”
”Jag undrar om det finns några snälla barn där?”
”Ja, det gör det!” svarar A glatt.
”Vad bra. Får jag din crossmotorcykel då?”
Först blev det knäpptyst en stund, sedan:
”Va?! Nej, det får du inte!”
”Varför inte? Du sa ju att det fanns snälla barn där.”
”Nej, det gör det inte! Det finns inga snälla barn här!”
Klick!

Av detta kan vi lära oss att tomten bara är välkommen hos barnen när han ska ge dem saker, inte när det gäller det andra hållet.
Kanske är också treåringar som tror att de försatts i direktkontakt med tomten, de enda som uppskattar telefonförsäljare.
Inser att det blivit väldigt många inlägg på sistone som förknippas med julen, men å andra sidan är det ju snart jul 🙂

Dezmin