Tag Archives: berättarperspektiv

Fördjupningar

Marie undrade i mitt tidigare inlägg varför uppföljaren varit svårare att skriva än WG. Jag tänkte att jag kan ta den frågan redan nu eftersom jag tror mig veta exakt varför och behöver således inte grunna mer kring vad det kan ha berott på.

Att skriva i första person är på många sätt väldigt annorlunda än att skriva i tredje, kanske mest för att man kommer karaktären så nära. I tredje person har man som författare större distans till karaktärerna, både på gott och på ont.
I WG var HP en kvinna och eftersom jag är kvinna själv var det oändligt mycket enklare att veta exakt hur mycket jag kunde ta ut svängarna utan att riskera att det blev för osannolikt, eller icke trovärdigt.
I uppföljaren är det den andra karaktären man följer och eftersom jag inte gör listor där jag staplat upp all bakgrundsinformation kring karaktären, utan låter sådant komma fram medan jag skriver om den, insåg jag mot slutet att mycket av redigeringen den här gången kommer att handla om att fördjupa karaktären. Det får jag förvisso göra annars också, men den här gången saknas väldigt mycket bakgrund för att karaktären ska bli ”levande”. Jag är ganska säker på att det beror just på att även uppföljaren är skriven i första person och dessutom är HP en man. Det är extremt svårt att veta hur mycket jag vågar ta ut svängarna utan att det ska kännas osannolikt. Detta trots att jag tycker mig ha ganska bra koll även på män och deras agerande i olika situationer.
Det är helt enkelt berättarperspektivet som ställt till det för mig.
Så, under första redigeringsvarvet ska jag fundera mer på bakgrunden och hur den här personen är. Vad har format honom och vilka är hans livserfarenheter?
Hans åsikter är jag ganska klar över, men allt det andra är ett oskrivet blad.
Därför kommer jag också att be min första testläsare att fundera över vad man vill veta om honom, jag tänker att sådant kan hjälpa mig att hitta fler infallsvinklar kring bakgrunden.
Någon fler än jag som också stött på det här problemet? Speciellt om ni råkar ha det motsatta könet i första person.

Dezmin

Annonser

Första vs tredje person

Då har nästa vecka börjat och jag fortsätter med råmanuset.
Uppföljaren till WG har fått arbetsnamnet GG, men vi får se om det blir det namnet i slutändan, så jag outar det inte än 🙂
Senast igår diskuterade jag och Katarina lite kring det här med första och tredje person och om hur svårt det är att ställa om sig till tredje när man har skrivit i första. Man upplever ju verkligen en stor skillnad i avståndet till karaktärerna när man skrivit i första och ska övergå i tredje. Det kände jag också när jag började redigera fyran i Limboserien (Samfundet) efter att ha skrivit WG.
Även uppföljaren till WG kommer ju att skrivas i första person (men ur den andra karaktärens PoV). Och precis som i WG är det uteslutande en person man följer. Just det har verkligen varit en utmaning, för om man inte har fler än en jagberättare, har man heller ingen möjlighet att hoppa mellan karaktärerna, men även det har jag upptäckt är en vanesak. För det här manuset har (hittills) varit mycket enklare att skriva än WG.
Dock är det en scen som jag nu insett måste finnas med i början och som hp inte kan vara med i, så idag ska jag lägga till en prolog i början i tredje person, men det blir enda stället jag ”fuskar” på 😉

Hur tänker ni när ni väljer berättarperspektiv? Och är det någon som skrivit hela manuset i första person där man bara följer en karaktärs PoV? Eller någon som växlar mellan olika jagberättare, eller som växlar mellan tredje person och första person?
Oavsett vilket, hur tänkte ni när ni valde och varför?

Dezmin

Berättarperspektivsbyte

Nu när jag återigen jobbar med ett annat berättarperspektiv (uteslutande förstaperson denna gång) uppstår nya problem. Det största är förstås att jag bara ser historien ur en karaktärs pov. Okej, jag vet att man kan ha två ”jag-berättare”, men jag tycker inte att det passar här av en mängd olika orsaker.
Det är det här som är lite av en nackdel med att jobba utan synopsis, för jag tror att om jag klarat av att skriva ett sådant, hade jag löst en del problem med bl a berättarperspektiv redan innan jag börjat skriva. Nu får jag liksom lösa dem på vägen s a s.

Igår fick jag i alla fall lite distans till mitt eget manus eftersom jag testläste andra texter och det fick mig att fundera på hur jag eventuellt skulle kunna lösa problemen jag stött på i mitt eget manus.
Ibland undrar jag om det är just skapandefriheten man kan ta sig i skrivandet som utgör det största problemet för mig. Det hade varit så mycket enklare om någon sa åt mig att göra exakt på ett visst sätt. Men å andra sidan hade jag väl inte fått något skrivet alls då 😉
Hur gör ni andra? Har ni tänkt igenom berättarperspektivet noga innan ni börjar, eller skriver ni i det som ni känner er mest bekväma i?

Som tur är hinner jag fundera lite till, för jag har strax ett ärende till frissan. Ibland kan en vända utanför hemmet vara allt som krävs för att det ska klarna 🙂

Dezmin

Berättarperspektiv

Sent igår fick jag tillbaka manuset för en ny redigeringsomgång, så den ska jag hugga tag i idag.
Men jag ska inte skriva om det. Jag tänkte istället skriva lite om allvetande berättarperspektiv kontra tredje person perspektiv, skillnaden däremellan och tankar om att blanda dem. Detta för att jag ibland får frågor om just det i samband med att jag testläser, samt att det med jämna mellanrum har sökts på dessa perspektiv och om man kan blanda dem, när någon hamnat på min blogg.
Allvetande och tredje person är ju ganska nära besläktade. Dock finns det en skillnad mellan dem. Jag brukar försöka förklara det ungefär så här: Allvetande är en mer övergripande berättarstil, medan tredje person är som ”jagform” fast skrivet med han eller hon.
Om man ska ta ett välkänt exempel på en författare som ofta använda allvetande perspektiv, kanske Astrid Lindgren är en bra författare att nämna.
Grejen med allvetande är att ur ett sådant perspektiv vet berättaren allt. Även sådant som ska hända i framtiden.
T ex kan man skriva: ”Om general Korkskalle hade vetat att han bara hade tre timmar kvar att leva när han klev ut ur sin bostad, skulle han ha stannat hemma.”
Medan i tredje person perspektiv vet inte karaktärerna mer än vad man själv vet om sin dag när man stiger upp.
Man kommer alltså närmare karaktärerna i tredje person perspektiv och i det perspektivet kan man heller inte skåda situationer eller karaktärer utifrån dem själva. Det kan man i allvetande.
Kan man blanda dessa perspektiv då?
Självklart kan man göra det. Jag har gjort det på ett par ställen i Lex Limbo. Men jag tror att man ska vara försiktig om man blandar, för annars riskerar det att bli rörigt.
Exempel på när det kan bli rörigt och när man kanske bör undvika att blanda är när man har utgått ifrån tredje person, men i dialoger börjar hoppa mellan karaktärers olika pov.
Om man i dialogerna gärna vill hoppa mellan karaktärerna, tycker jag att det passar bäst att skriva hela historien ur ett allvetande perspektiv. Men det är min personliga åsikt och alltså ingen ”allvetande” regel 😉
Hoppas det där blev något sånär begripligt.
Nu ska jag fortsätta redigera och försöka att inte röra till det för mycket 🙂

Dezmin

Blanda berättarperspektiv

Det här med att blanda berättarperspektiv kan ge en ganska snygg effekt, tycker jag. Men kanske mest om man blandar tredjeperson perspektiv med förstaperson perspektiv, för i det fallet kommer man liksom mer nära en av karaktärerna än vad man gör med de övriga.
När det gäller att blanda allvetande med tredjeperson, bör man (i mitt tycke) göra det mer sparsamt, ungefär som med dramatisk- eller historisk presens, bara på några få rader för att belysa en intensivare del av en händelse. Men då ska det helst ”smygas” in, så skiftningen knappt uppmärksammas alls. Den ska märkas, men inte synas, kanske man kan säga.
Personligen är jag nog minst förtjust i det allvetande berättarperspektivet eftersom det oftast skapar störst distans till karaktärerna.
Vissa anser att man inte alls bör blanda berättarperspektiv, men jag gillar det här, under förutsättning att det sker under genomtänkta former förstås och att man märker att författaren vet vad denne gör.
Hur ser ni på att blanda berättarperspektiv? Något ni helst undviker, eller något ni själva experimenterar med?

Dezmin

 

Det här med berättarperspektiv

Det finns ju som bekant lite olika alternativ när det gäller hur en historia berättas. Bl a första person, tredje person och allvetande. Därefter finns det lite underkategorier, men jag tänkte inte gå in närmare på det, för det är inte det jag sitter och grunnar på.
Just nu läser jag Den svarta löparen av Kristina Appelqvist. Boken är bra, men det jag stör mig på är att författaren byter personperspektiv mitt i scenerna, vilket skapar en viss förvirring hos mig. Jag tror att jag föredrar att dessa skiften markeras med en blankrad, så att jag tydligt vet vilken karaktär jag som läsare befinner mig hos.
Appelqvist byter nämligen perspektiv mitt i scener, varför jag liksom kastas mellan de olika karaktärernas tankar, ibland från en replik till en annan.
Det behöver inte alls vara nåt fel i att göra så här, men själva berättarstilen gör att det skaver lite och stör min läsning. Vilket är synd, för boken är annars väldigt bra.
Är det här något som kanske bara jag hakar upp mig på?
Eller så är det bara en vanesak. Jag har helt enkelt läst för få böcker som är skrivna på det här sättet 🙂

sig