Etikettarkiv: böcker

Nästa bok jag läser

Det har inte blivit så mycket läsning för mig, för jag har haft svårt att hitta någon bok som fångat mitt intresse.
Men så dök Vänförfrågan upp någonstans och den blev jag genast nyfiken på. Den är på 360 sidor och jag fick den igår, så halva är redan läst.
Redan i början av boken fick jag vibbar från Carrie och längre in i boken nämns filmen. Strax efter de hundra första sidorna, tror jag mig veta hur det ligger till, men boken utlovar en oförutsedd twist, så jag hoppas därför att jag inte har rätt i mina misstankar.
Återkommer med en recension på den när jag läst den färdigt, men hittills får jag ingen direkt wow-känsla. Halva boken återstår dock, så jag har inte tappat hoppet än 🙂

Någon annan som läst boken redan och som vill dela med er av intrycken? Givetvis inte avslöja slutet, men om ni gillade den, eller inte.

Dezmin

Annonser

Läs- eller filmtips

Skulle behöva läsa något bra igen, för jag minns inte när jag senast läste en bok.
Jag läser ju nästan uteslutande utländska författare (undantaget recex som jag ibland får). Detta eftersom svenska författare sällan tar ut svängarna i den mån jag hade önskat. Det blir väldigt mycket mellanmjölk och det är jag inte så förtjust i.
Men, känner ni till någon svensk författare som skrivit något kontroversiellt (helst thrillers eller deckare), så tipsa gärna för jag kan ju ha missat någon 🙂
Filmer tar jag däremot gärna emot tips oavsett om de är svenska eller utländska.
Så här på hösten känns det ganska skönt att ta en paus från allt annat och se en riktigt bra film. Dessutom hinner man ju se många fler filmer, än vad man hinner läsa böcker.
Så, tips mottages tacksamt! 🙂 Om ni har några.

Dezmin

Symbolik

Jag kan inte erinra mig att det förekommer så mycket i böcker, men när jag läste en högskolekurs i filmvetenskap, fick vi bl a lära oss om detta. Det kan ha funnits ett namn för det också, men vad det i så fall heter, har jag glömt bort.
Det handlar om att man låter färger eller mönster komma igen längs handlingens gång och det har sällan med handlingen att göra, tror snarare att det ska fungera som en slags igenkänning för det undermedvetna.
Ett av exemplen som togs upp var När lammen tystnar. När Hannibal rymmer från fängelset sätter han ju upp en av vakterna han dödat på ett ganska makabert sätt med utsträckta armar, nästan som om han påminner om en stor fågel.
Vid ett annat tillfälle ser man mördaren dansa och i slutet sträcker han ut armarna på ett liknande sätt.
Lite längre fram (när de firar att Starling fångat/dödat mördaren) pryds tårtan av en stor örn (tror jag att det var) med utsträckta vingar. I exemplet med vakten och tårtan, påminner även färgerna om varandra.
Stilgreppet är en del av iscensättningen (på filmspråk Mise-en-scène) och tanken har slagit mig flera gånger, skulle man kunna göra något liknande i en bok?
Skillnaden mellan film och böcker är att just visualiseringen är viktig i film, detta eftersom man inte har samma möjlighet att gestalta eller berätta i en film, jämfört med i en bok. I filmen är det rekvisitan, färgsättningen, ljuset och bakgrundsljudet/musiken som ”gestaltar” tillsammans med skådespelarna. I böcker måste läsaren visualisera själv med hjälp av den information som författaren ger läsaren.
Men, hur skulle man då väva in en liknande symbolik, utan att läsaren uppfattar det? Tanken är ju att sådant ska anspela på det undermedvetna. Ungefär som subliminala budskap. Och även om man inte kommer ihåg allt man läser i en bok, är förmodligen läsaren mer uppmärksam på sådant som återkommer längs handlingen.
En bild säger ju mer än tusen ord, då är det såklart enklare att dölja detaljerna i helheten i en bild, än i en text.
Någon som har tankar kring detta? Skulle det ens vara möjligt att åstadkomma samma effekt i en bok och hur skulle man då göra det?

Dezmin

Böcker man borde läsa

Jag är ju ofta på jakt efter lite mer udda böcker när jag ska nöjesläsa och det inte handlar om att testläsa eller att läsa en bok för en recension.
Disorder in the Court” tror jag att jag måste beställa, verkar ju hysteriskt rolig 🙂 Den kom ut för snart 20 år sedan, men jag har lyckats missat den.

How Do Court Reporters Keep Straight Faces?

These are from a book called Disorder in the Courts and are things people actually said in court, word for word, taken down and published by court reporters that had the torment of staying calm while the exchanges were taking place.

ATTORNEY: What was the first thing your husband said to you that morning?
WITNESS: He said, ‘Where am I, Cathy?’
ATTORNEY: And why did that upset you?
WITNESS: My name is Susan!
_______________________________

ATTORNEY: What gear were you in at the moment of the impact?
WITNESS: Gucci sweats and Reeboks.
____________________________________________

ATTORNEY: Are you sexually active?
WITNESS: No, I just lie there.
____________________________________________

ATTORNEY: What is your date of birth?
WITNESS: July 18th.
ATTORNEY: What year?
WITNESS: Every year.
_____________________________________

ATTORNEY: How old is your son, the one living with you?
WITNESS: Thirty-eight or thirty-five, I can’t remember which.
ATTORNEY: How long has he lived with you?
WITNESS: Forty-five years.
_________________________________

ATTORNEY: This myasthenia gravis, does it affect your memory at all?
WITNESS: Yes.
ATTORNEY: And in what ways does it affect your memory?
WITNESS: I forget.
ATTORNEY: You forget? Can you give us an example of something you forgot?
___________________________________________

ATTORNEY: Now doctor, isn’t it true that when a person dies in his sleep, he doesn’t know about it until the next morning?
WITNESS: Did you actually pass the bar exam?
____________________________________

ATTORNEY: The youngest son, the 20-year-old, how old is he?
WITNESS: He’s 20, much like your IQ.
___________________________________________

ATTORNEY: Were you present when your picture was taken?
WITNESS: Are you shitting me?
_________________________________________

ATTORNEY: So the date of conception (of the baby) was August 8th?
WITNESS: Yes.
ATTORNEY: And what were you doing at that time?
WITNESS: Getting laid
____________________________________________

ATTORNEY: She had three children, right?
WITNESS: Yes.
ATTORNEY: How many were boys?
WITNESS: None.
ATTORNEY: Were there any girls?
WITNESS: Your Honor, I think I need a different attorney. Can I get a new attorney?
____________________________________________

ATTORNEY: How was your first marriage terminated?
WITNESS: By death.
ATTORNEY: And by whose death was it terminated?
WITNESS: Take a guess.
___________________________________________

ATTORNEY: Can you describe the individual?
WITNESS: He was about medium height and had a beard.
ATTORNEY: Was this a male or a female?
WITNESS: Unless the Circus was in town I’m going with male.
_____________________________________

ATTORNEY: Is your appearance here this morning pursuant to a deposition notice which I sent to your attorney?
WITNESS: No, this is how I dress when I go to work.
______________________________________

ATTORNEY: Doctor, how many of your autopsies have you performed on dead people?
WITNESS: All of them. The live ones put up too much of a fight.
_________________________________________

ATTORNEY: ALL your responses MUST be oral, OK? What school did you go to?
WITNESS: Oral…
_________________________________________

ATTORNEY: Do you recall the time that you examined the body?
WITNESS: The autopsy started around 8:30 PM.
ATTORNEY: And Mr. Denton was dead at the time?
WITNESS: If not, he was by the time I finished.
____________________________________________

ATTORNEY: Are you qualified to give a urine sample?
WITNESS: Are you qualified to ask that question?
______________________________________

And last:
ATTORNEY: Doctor, before you performed the autopsy, did you check for a pulse?
WITNESS: No.
ATTORNEY: Did you check for blood pressure?
WITNESS: No.
ATTORNEY: Did you check for breathing?
WITNESS: No.
ATTORNEY: So, then it is possible that the patient was alive when you began the autopsy?
WITNESS: No.
ATTORNEY: How can you be so sure, Doctor?
WITNESS: Because his brain was sitting on my desk in a jar.
ATTORNEY: I see, but could the patient have still been alive, nevertheless?
WITNESS: Yes, it is possible that he could have been alive and practicing law.

Disorder in the Court: Great Fractured Moments in Courtroom History by [Sevilla, Charles M.]

Någon som läst den och kan gå i god för att den är lika rolig hela vägen? 🙂

Dezmin

Genrer, igen

Igår gjorde jag en intervju med P4 Västerbotten. Den kommer ut under dagen idag så jag kan inte länka.
I alla fall, jag fick då frågan om vilken genre mina böcker ligger i. Ska jag säga deckare, eller kriminalromaner när jag presenterar dig?
Jag svarade lite svävande att det funkar med kriminalromaner eftersom sådana ofta fokuserar på själva brottet. Jag har ju inga poliser med som huvudkaraktärer t ex, vilket är vanligt förekommande i just deckare, även om det egentligen inte är det som avgör hur genren ska definieras. Inte om man utgår ifrån hur man kategoriserar böckerna i t ex USA i alla fall.
Det som slog mig då (även om det inte fanns utrymme att bena ut genrerna) var att det är kanske inte så konstigt om folk blir lite ställda kring vilka genrer de ska definiera böcker som. För i Sverige blandas det ju som bekant lite godtyckligt.
Jag har ju bloggat om det förut och jag tror att det hade varit enklare för alla att definiera en genre, om inte förlagen svängt sig med de olika etiketterna lite som de känner att det passar. Då blir det ju förvirrande till slut.
Och den mest intressanta frågan här blir förstås: Vem vinner på detta? I längden alltså.
Jag förstår också att förlagen vill skapa intresse kring sina böcker genom att sätta dessa i en genre som skapar nyfikenhet, samtidigt kan jag förstå förvirringen som uppstår bland läsarna när boken inte riktigt motsvarade det man föreställt sig.
Jag har oändligt mycket lättare att hitta en bok som motsvarar den genre jag vill läsa, om den finns utgiven i USA och jag kollar hur man placerat den där, än böcker skrivna av svenska författare.
Frågan är kanske om vi någonsin kommer tillrätta med detta i Sverige? För uppriktigt sagt har jag på senare tid upplevt att jag får allt svårare att lita på att boken jag läser lever upp till mina förväntningar. Ibland har det verkligen känts som om jag blivit dragen vid näsan ordentligt och då avtar ju förtroendet för de etiketter som böckerna marknadsförs under också.
Alternativt är det bara jag som vill ha en tydlig indikation på vad för slags bok jag håller i. Det där berömda kontraktet med läsaren, ni vet 😉

Dezmin

Ålderns betydelse?

Vaknade extremt tidigt i morse (04:23 för att vara exakt) och eftersom jag idag är inbjuden på lunch där jag hållit i skrivarkurser (tillsammans med andra kursledare), behöver jag inte ens tänka på vad jag ska äta förrän till middagen.
Allt detta sammantaget gav mig lite tid att uppdatera mig i bloggvärlden och ett inlägg som jag fastnade i en stund var det här inlägget av Eva, som tar upp åldern på författare som debuterar. Kortfattat går det ut på att man eventuellt har svårare att bli antagen hos förlagen om man uppnått en ålder på 50+. Det är alltså inte Eva som tycker det, hon tar bara upp ämnet.
Jag vet inte om detta stämmer eller inte, men om jag får spekulera så tror jag inte att åldern är avgörande. Inte i de allra flesta fall.
Det är möjligt att jag är undantaget från regeln, men jag bryr mig nästan aldrig om vem författaren till en bok är. Det tog mig flera år innan jag såg första bilden på Gillian Flynn t ex. Då jag läst hennes böcker som e-böcker hade jag nämligen inte sett någon bild på henne och även om jag älskade hennes sätt att skriva på, var jag inte alls särskilt nyfiken på vem hon var.
Detsamma har gällt en mängd andra böcker som jag läst och gillat. Jag har noll intresse av författaren till boken. Den enda gången som jag är nyfiken på hur författaren ser ut och vem det är, är om det rör sig om en självbiografi.
Inte heller spelar det mig någon roll om karaktären är äldre. Antagligen har det inte en avgörande betydelse för läsarna heller, för då hade såklart inte Hundraåringen blivit en sådan hit.
Jag undrar om den här hetsen som uppstått på senare tid, där författare ska vara varumärken och synas och höras överallt, har flyttat fokus från bokens innehåll till vem som har skrivit den?
Jag undrar också om jag verkligen är den enda som skiter fullständigt i vem författaren är?
Jag går nästan aldrig på författarframträdanden t ex. Varför? Jag är lika lite nyfiken på en författare, som vad jag är på en manusförfattare eller regissör som har gjort en film.
Eventuellt bottnar min inställning till upphovsmän och verk i att jag själv avskyr att synas. Jag är en extremt ointressant person och hade målet för mig varit att synas, hade jag antagligen satsat på något helt annat. Något där jag verkligen fick chansen att göra framträdanden i parti och minut.
Så, tillbaka till frågan? Sållar förlagen bland manusen utifrån åldern på författaren också? Det kan säkert förekomma, men jag hoppas och tror att det hör mer till undantagen än till regeln. För om det är så innebär det att jag som läsare går miste om fantastiska berättelser bara för att författaren har ”fel” ålder och då är det riktigt sorgligt.
Jag köper en bok för att jag antingen blivit tipsad om den från någon jag känner och som vet vad jag gillar, eller för att boken fått uppmärksamhet. Inte författaren, alltså. För i slutändan är det ju boken som ska underhålla mig och inte den som har skrivit den.
Hur tänker ni andra som läser böcker? Väljer ni läsning utifrån vem som har skrivit boken (undantaget självbiografier av mer eller mindre kända personer), eller väljer ni en bok för att ni blivit nyfikna på handlingen?
Det får bli den stora fredagsfrågan 😉 Ha en trevlig helg! 🙂

Dezmin

Välskrivet

Igår satt jag och pratade med en skrivarvän och vi kom in på det här med vad vi lägger för värdering i ordet ”välskrivet”. Vi var överens om att ”välskrivet” (för oss) är en bok där både språket, den dramaturgiska kurvan och gestaltningen håller.
På senare tid har vi nämligen uppmärksammat både bokbloggare, och ibland även recensenter på mindre tidningar, som omnämnt en bok som välskriven, där vi senare tagit oss en titt på samma bok och inte alls haft uppfattningen om att den är välskriven. Inte som vi definierar ordet i alla fall.
Vid förra träffen på skrivkursen lät jag deltagarna få läsa textutdrag ur två böcker. De fick inte veta vilka författarna var, den enda information som framkom var att båda böckerna var utgivna på samma förlag (ett sk hybridförlag). Samtliga deltagare kunde peka ut vilken bok som var välskriven och vilken som inte var det, enbart baserat på de korta utdragen ur böckerna.
Det hade därför varit intressant att veta vad ni lägger för värdering i ordet ”välskriven”? För personligen blir jag smått förvirrad när någon som recenserat en bok skriver att den är välskriven, där den enligt min uppfattning, absolut inte är det.
Är det någon fler som känner igen det här fenomenet?

Dezmin

Generation Loss

Sådär ja, då var även nästa bok utläst, Generation Loss av Elizabeth Hand.
Kortfattat handlar boken om Cass Neary, som under sjuttiotalet fick sina femton minuter i rampljuset när hon gav ut en fotobok med kända punkmusiker.
Trettio år senare är hon nedgången av sitt knarkande och bortglömd sedan länge.
Hon blir kontaktad av en gammal bekant som skickar henne för att intervjua en skygg fotograf som bor på en ö utanför Main. Väl där hamnar hon i en gåta som är decennier gammal, där folk och djur spårlöst försvinner.

Boken beskrivs som en ”litterär thriller”. Jag har aldrig tidigare läst en sådan och litterär är den i allra högsta grad. Hand har skickligt använt Cass sätt att relatera till sin omvärld i form av fotografier, varför just paralleller mellan bilder och hur verkligheten ser ut, ständigt återkommer. Språket är också väldigt snyggt.
Problemet med den är att den inte blir särskilt spännande förrän de sista hundra sidorna ungefär. Men, gillar man långa miljöbeskrivningar och ändlösa förklaringar av hur man kan använda sig av olika metoder för att manipulera foton, då kommer man att älska boken.
Cass är förvisso ingen trevlig person, men jag tycker inte att hon går att jämföra med Flynns kvinnliga karaktärer, då Cass känns alldeles för nedgången och tragisk.
Det blir nog inga fler böcker för min del av Hand, men om man inte är kräsen när det gäller tempo och spänning, kommer man alldeles säkert att gilla den.

Dezmin

Flickorna

Jag har länge haft ögonen på boken ”Flickorna”. Hela historien om Charles Manson tycker jag är intresseväckande och även om Clines bok bara löst bygger på händelserna kring honom, tror jag att den kan vara väldigt fängslande.
Och om man vänder på det, bara för att leka med tanken, skulle en kvinna kunna åstadkomma samma hjärntvätt som Manson lyckades med, tror ni? För jag kan inte komma på någon kvinna som varit ledare för en typ av sekt eller liknande, men om det har funnits någon får ni gärna informera mig 🙂
Boken går bl a att köpa här.
Någon som redan läst den och kan berätta om den är läsvärd?

Dezmin

Receptet på bästsäljaren

Sölve Dahlgren har skrivit på Boktugg om en ny bok som släpps på ett amerikanskt förlag i höst, The bestseller code.
Kortfattat har ett par författare hittat en algoritm som pekar ut vad som gör en bok till en bästsäljare.
De ingredienser som krävs är enligt författarna följande:

– Tre-fyra centrala teman som upptar runt 30% av berättelsen
– En intrig formad med regelbunden rytm
– en symmetrisk ”plotline” och en tydlig tre-aktsstruktur
– ett alldagligt språk

Nu tror inte jag att det är så här enkelt, men låt oss låtsas att det är det och analysera det lite.
Om vi börjar med den första punkten. Jag blir lite förvirrad här måste jag säga, för jag kan inte komma på någon bok jag läst som innehållit så många som tre till fyra teman. Vissa innehåller ju inte ens ett tema. ”Sjätte sinnet” t ex. Filmen blev en stor succé, men har den alls något tema? Jag kan inte komma på det hur mycket jag än funderar. Alla böcker har inte teman och många av de bästsäljande böcker som jag läst, har i bästa fall bara ett.
Punkt två. En regelbunden rytm hittar man väl i de flesta böcker man läser. Jag gör det i alla fall. Visst finns det undantag, men jag skulle inte vilja påstå att endast böcker som säljer bra har en intrig formad med regelbunden rytm.
Punkt tre. Jag får faktiskt problem att komma på någon bok jag läst som inte haft en tydlig tre-aktsstruktur. Både hinder och vändpunkter och upplösningen brukar komma enligt ”den dramaturgiska kurvans” regelverk.
Punkt fyra. Jag vet inte, men återigen, de flesta böcker jag läst har ett alldagligt språk, även om det förstås finns undantag även här.

Jag tror att en bästsäljande bok har något helt annat än ovanstående. Men vad detta något är kan nog nästan ingen identifiera. ”Nytta” brukar däremot vara en av ingredienserna om vi håller oss till böcker som räknas till faktaböcker och därför är jag alldeles säker på att ovanstående bok kommer att sälja väldigt bra 😉 Huruvida den sedan genererar nya bästsäljare är en annan femma.
Men detta är mina tankar kring ”hemligheten” med en bästsäljare.
Vad tror ni? Finns det ett recept på hur en bästsäljare är skriven och vilken typ av bästsäljare är det vi pratar om här? Är det boken som börjar sälja bra för att författaren har gjort sitt yttersta för att hålla sig framme och marknadsföra den? Eller är det boken som blir en snackis och som varken författaren eller förlaget behövt lägga två stickor i kors för att den ska börja sälja sig själv?

Dezmin