Etikettarkiv: deckare

Boktips

Så har jag äntligen redigerat färdigt och börjat testläsa en annan författares manus.
Det är verkligen skönt att få göra avbrott i sin egen text och ta sig an någon annans istället.
Jag kommer att ha en del lästid till mitt förfogande när jag testläst färdigt och väntar på min testläsares sista kommentarer om mitt manus. Därför önskar jag lite lästips på böcker, men helst ifrån utländska författare och gärna inom spänningsgenren.
Över jul och nyår gjorde jag ett tappert försök att läsa några kriminalromaner av svenska författare, men problemet kvarstår när det gäller dessa: Det är alldeles för enkelt att räkna ut vem mördaren är. Det kan vara bra persongallerier, fint gestaltade scener m m, men själva mordgåtan hinner jag alltid räkna ut innan jag kommit till slutet. Åtminstone om läsaren ges en möjlighet till det och den möjligheten vill jag gärna ha. Jag älskar böcker där ledtrådarna är så skickligt invävda i historien att jag som läsare missar dem och slutet kommer som en total överraskning.
Av någon anledning upplever jag att t ex amerikanska författare tvingas anstränga sig mer när det gäller huvudintrigen. Inte alla givetvis, men många av dem.
Någon annan som läser mycket i spänningsgenren och som upplever samma sak?

Hur som helst, jag tar gärna emot tips på spänningsromaner med riktigt kluriga intriger, om ni har några sådana 🙂

Dezmin

Mördare i litteraturen

För ett par dagar sedan läste jag en artikel (kommer inte ihåg var jag såg den så jag kan inte länka) om det här med seriemördare i litteratur och att de är så frekvent förekommande i deckare och annan spänningslitteratur. I artikeln berättade en författare som själv skrev i genren att han fått rådet av en polis att om historien krävde en seriemördare, skulle författaren begränsa sig till max två offer. Varför? För att det är så extremt ovanligt med seriemördare i Sverige att det inte blir trovärdigt annars. Det blir inte trovärdigt för polisen alltså, men möjligen för alla som inte jobbat som polis eller inom rättsväsendet. Det förhåller sig ju annorlunda utomlands som i t ex USA där seriemördare förekommer oftare.

Jag har själv fått frågan ibland av de som läst mina böcker kring varför jag inte lägger till fler offer. Jag har inte reflekterat så mycket kring det själv, men eftersom just trovärdigheten är så viktig för mig när jag skriver (okej, helt trovärdigt kanske det aldrig kan bli, men så nära som möjligt) har jag antagligen begränsat mig omedvetet i antalet offer. Utöver det tror jag det har att göra med att det är mer ”udda” att bara ha med ett mordoffer eftersom de flesta som skriver i min genre nästan uteslutande har med flera stycken.
Och om jag tänker efter tror jag inte att någon historia som jag läst i genren blivit mer spännande för att det förekommit fler mordoffer än ett. Jag älskar t ex inte böckerna/filmerna om Hannibal för att han är en seriemördare, jag uppskattar dem för att Hannibal är en sådan udda och intresseväckande karaktär.
Kanske är just historier där ingen ännu blivit mördad, men där man befarar att någon kommer att bli det, böckerna jag fastnar för mest. Som t ex  Innan jag somnar och Disclaimer.
Men visst är det intressant om man börjar analysera det? Är verkligen en seriemördare något som ger historien mer spänning? Eller skapar fler dödsoffer mer driv i handlingen? Personligen tror jag det handlar om hur man bygger upp storyn, inte hur många som mördas, men jag kan naturligtvis ha fel. Utöver det blir förstås en roman mer trovärdig ju mindre läsaren vet om hur det förhåller sig i verkligheten.
Någon annan som vågar sig på en teori här? Vilka deckare/thrillers fastnar ni mest för? Böckerna med flest mord? Eller böckerna med de intressantaste mordgåtorna och de mest fängslande karaktärerna?

Dezmin

Hårdkokt

I Sverige upplever jag att genrer och uttryck ofta missbrukas och därmed förlorar sitt värde. Jag och två andra skrivarvänner diskuterade det för några dagar sedan när det gällde just genrer, alltså att man skriver t ex ”psykologisk thriller”, men innehållet har ingen direkt nerv och man känner sig lurad.
I Sverige missbrukas också ofta uttrycket ”hårdkokt”. Det är ju ett begrepp som är vanligt förekommande inom deckargenren (speciellt de amerikanska) och i min värld vilar hela det begreppet på språket. De flesta som läst en sådan bok, eller sett en sådan film, vet vad jag menar.

Den hårdkokta skolan är en unikt amerikansk stil som började hos deckarförfattare som Dashiell Hammett på 1920-talet och som senare fått efterföljare i till exempel Raymond Chandler, Ross Macdonald och Mickey Spillane. Stilen kännetecknas av osentimentala skildringar av brottslighet, våld och sexualitet, uttryckt med litoteser och kyliga kommentarer. På film motsvaras hårdkokta deckare nästan helt av film noir, och i många språk används till och med termen roman noir.

Jag vet inte hur många gånger jag läst att det är en ”hårdkokt deckare” för att sedan läsa boken och inte känna igen mig i språket alls. För nästan allt handlar ju om språket och stilen där.
Men, igår hittade jag en svensk författare som faktiskt behärskar stilen. Han heter Mats Olsson och boken heter ”Straffa och låta dö”. Dock upplever jag den lite långsam, så jag får se om jag läser ut den, men det var riktigt kul att se att etiketten för en gångs skull stämmer överens med innehållet.

Dezmin

Norrländska deckare

Det här med deckare och var de utspelar sig.
Undrar vilken ort i det här landet som har högst mordstatistik om man skulle skapa den statistiken utifrån platserna som deckarna utspelar sig på?
Hur som helst. Hittade den här sidan som tar upp just norrländska deckarförfattare och orter som författarna har valt att förlägga handlingarna till.
Jag råkar veta att Calle Hård har skrivit om Lycksele i någon av sina böcker, dock har jag inte läst dem. I övrigt tror jag att just Lycksele lyst med sin frånvaro när det gäller antalet fiktiva mord. Men det ändras ju snart 😉
Hur som helst. Ville bara tipsa lite, ifall någon letar efter en deckare som utspelar sig längre upp i landet.

sig

Karaktärers utseende

Alltså, just det där med hur karaktärer beskrivs i böcker (och många gånger i just deckare) har slagit mig också.
Hittade den här artikeln av Lotta Olsson. Bl a skriver hon så här:

I deckarna spelar utseendet ofta förvånansvärt stor roll. Mördarna har märkligt tom blick eller ett påfallande snällt utseende som drastiskt förändras när huvudpersonen fattar att just det är mördaren. Själva utseendet omtolkas hastigt, eller också är rösten monoton och rörelsemönstret skrämmande ryckigt.
Ja, det vore ju praktiskt om det var så lätt: att man kunde sortera människor efter utseendet. Den här trevliga människan kan jag självklart hänga med till en öde plats en mörk kväll, det syns ju att hon är snäll. Kedjorna och motorsågen har hon nog bara med sig för att hantera lite virke.
Man kan skoja om det, men bakom den där synen på människor ligger en riktigt otäck oförmåga att tänka längre än ögonen räcker.

Många gånger handlar det förstås om att lägga ut villospår för läsaren, men om man tänker ett varv till, behöver det kanske inte vara just utseendet som är utgångspunkten för hur man bedömer en karaktär. För i verkligheten gör vi ju inte det.
Eller gör vi det?

sig

Svar från testläsare

Fick svar från min testläsare igår. Hon hade då läst ca hälften av de 24 sidor jag skickat henne, men hon hälsade att hon gillar intrigen :). Hurra! Då finns det hopp om att det är värt att lägga ner mer möda på det alltså. Så jag skriver vidare så får vi se hur det här brottet ska lösas på bästa sätt.

I övrigt ska jag klippa mig idag och eftersom solen skiner ska jag försöka vara ute så mycket som möjligt. Och så ska jag skriva förstås. Allt det där jag borde göra får vänta tills en dag när det är sämre väder.

sig

Vad är en deckare?

Ibland kan det vara svårt att sätta in en bok i ett visst fack eftersom berättelsen kan röra sig lite i gränslandet mellan flera genrer.
Deckare är ett exempel på en genre där definitionsutrymmet av vad som tillskrivs den, tycks vara tämligen tänjbart.
Hittade precis ett inlägg av Håkan Östlundh (från december förra året) där han skriver följande om Keplers deckare:

Idag sågar Svd deckare så att det står härliga till. Både Kepler och Sjöwall-Wahlöö skåpas ut. Att Sjöwall-Wahlöö var tokvänster med lätt förvirrad verklighetsuppfattning kan behöva påpekas efter en del naiva nyrecensioner. Men bortser man från deras grundläggande drivkrafter är de flesta  av böckerna ändå bra deckare.
Kepler är ett hån mot läsarna ylas det också. Och visst, så länge man tror att de skriver deckare blir läsningen lite fånig. Men det gör de ju inte. Det tog mig två böcker att fatta det, men när jag väl gjort det blev allt mycket roligare. Den oövervinnerlige mördaren Jurek finns inte i vår verklighet. Han är en ond skräckfantasi i en skräckroman där det råkar förekomma poliser.

Här tycks jag ha missat något väsentligt. Jag har läst Keplers böcker, dock inte den senaste bör tilläggas, men jag var helt övertygad om att det var deckare de skrev och inte skräckromaner. Men om man definierar böckerna som Östlundh gör här ovan, har han givetvis rätt.
Jag vill fortfarande tro att Kepler skriver deckare och jag gillar deras böcker. Men, man vet ju aldrig. När jag läst Sandmannen kanske även jag ändrar uppfattning om detta 🙂

sig

Solen lyser med sin frånvaro

För här regnar det.
Sotaren kommer idag och det passar ju rätt bra, eftersom jag ändå kommer att vara hemma till största delen och jobba vidare med min text.
Boken verkar i alla fall få den titel som jag satt på den från början. Limbo, så nu vet ni det. Den utspelar sig ju i gränslandet mellan rätt och fel och den gråzon som många gånger kan vara svår att definiera.
Genren är också den lite gränsöverskridande. För just det här hur man skiljer thriller från deckare råder det lite olika uppfattningar om och sen har vi en del underkategorier också bl a psykologisk thriller. Men i min värld tillhör den psykologiska thrillern den typ av böcker där just bakgrunder och tankebanor hos karaktärerna spelar en central roll i handlingen. Ofta, men långt ifrån alltid, finns det en psykopat eller i vart fall någon med psykiska problem med i handlingen.
Jag hittade den här sidan när jag gjorde en snabbsökning på internet i ämnet genrer. I Sverige tror jag att begreppet ”spänningsromaner” vanligtvis är ett samlingsbegrepp för både thrillers och deckare. I USA verkar det inte vara så.

Thrillers have action
Suspense has danger, but not necessarily action
Mysteries have mysteries, i.e., something you don’t know until the end.

Så, ska jag gå efter ovanstående citat ligger Limbo någonstans i gränslandet mellan deckare, spänningsroman och psykologisk thriller.
Hmmm, kanske borde jag höra med sotaren vad han tror blir bäst 🙂

sig