Etikettarkiv: egenmäktig rättskipning

Att göra en Lex Limbo

Alltså, att ta lagen i egna händer.
Det är antagligen ingen som har missat fredagens händelse där ett gäng huliganer (mestadels från högerextrema grupper) beslutade sig för att försöka sätta stopp för det ofredande som en del ensamkommande har ägnat sig åt i Stockholm under en tid nu. Jag tycker givetvis att det är förkastligt att det sker (både ofredandet och beslutet att skipa rättvisa själv), men jag är tyvärr inte förvånad när det gäller händelsen i fredags. Det är dessutom inte den första incidenten av ofredande och inte på den enda platsen. När polisen saknar resurser för att hålla medborgarna trygga och när politikerna inte agerar, brukar sådant här inte vara långt borta. Det är vanligt i andra länder när tron på rättsväsendet försvinner och samhällskontraktet brister, och självklart är Sverige inget undantag, även om beslutsfattarna tycks tro det.
Med anledning av den här incidenten fick jag under helgen frågan av en person (vi kan kalla honom X) ifall det här var något som jag förutsett. X har läst mina böcker i Limboserien och eftersom både den egenmäktiga rättskipningen och medborgargarden nämns i böckerna, var han nyfiken på om jag haft någon baktanke med det. Svaret är både ja och nej. Jag misstänkte kanske att det skulle kunna komma dithän, men aldrig hade jag trott att det skulle gå så här fort.
”De får kanske Lex Limbo-anmäla dem”, skämtade X.
Det är antagligen inget att göra sig lustig över, men samtidigt är debatten så kvävd att frustrationen måste få utlopp på något sätt och det är trots allt bättre att det yttrar sig i dräpande ironi än i regelrätta våldshandlingar.
Jag diskuterade även det här med en skrivarvän under lördagen och inte heller där är förvåningen särskilt stor. Det blir så här när människor börjar känna sig otrygga och när de inte känner att de får någon hjälp eller något gensvar från samhället kring sin oro. Det värsta man kan utsätta en människa för, är att få henne att känna sig otrygg. Livet (både vårt eget och våra närmaste) är det vi är mest benägna att försvara. Då måste man också ha en viss förståelse varför sådant här händer. Återigen, jag försvarar det inte, jag säger bara att det är en naturlig följd av vad som händer när samhällskontraktet långsamt rivs sönder. Och i ett land, där rättigheterna att försvara sig till viss del är begränsade, blir det naturligtvis inte enklare.
Händelsen i fredags tror jag till största delen handlar om en grupp människor som bara väntat på att få en anledning att slåss. Men själva fenomenet riskerar att nå ända in i icke våldsbenägna människors tillvaro, om ingenting börjar göras. För det är enkelt att diskutera klarsynt så länge man inte personligen drabbas.
Jag gissar, precis som Johan Westerholm på Ledarsidorna, att det här är ett steg mot mörkare tider. Lägg gärna lite tid på att läsa det inlägget och begrunda det han skriver.
Har man inte råd att ge polisen de resurser som krävs för att medborgare ska känna sig trygga och om inte politikerna börjar agera, kommer sådana här incidenter att bli allt vanligare. Det är vad jag tror i alla fall.
Är det verkligen så vi vill ha det?

Dezmin

Hagamannen som offer

Just nu pågår rättegången mot de män som överföll och misshandlade Hagamannen, även känd som Niklas Lindgren. Han kräver 200.000 kr i skadestånd, men har ännu inte betalat sitt eget skadestånd till kvinnorna som han våldtog. En av dem försökte han t o m  mörda.
I samband med händelsen när Hagamannen blev överfallen, fick jag frågan av en bekant om jag tycker att det här är rätt? Alltså att folk väljer att skipa rättvisa själva. Detta med tanke på böckerna jag skrivit, antar jag.
Jag tror att det första man måste göra är att sätta sig in i hur offren och deras anhöriga känner sig. Hagamannen har förvisso avtjänat sitt straff, men var straffet tillräckligt för de brott han begick?
Skulle man fråga honom, anser han nog det. Men frågar man offren är det tveksamt om man får samma svar.
Jag tror på hårdare straff vid grova brott, just för att slippa den egenmäktiga rättskipningen. Det är det som är själva poängen. Jag är ytterst tveksam till att grova brottslingar ska släppas ut när de avtjänat två tredjedelar av sin fängelsevistelse, så länge de bara uppfört sig väl.
För oavsett var Lindgren befinner sig framöver, kommer kvinnorna som bor i samma stad att känna sig otrygga. Antagligen känner Lindgren samma sak nu. En viss otrygghet. Jag äger nog helt enkelt inte förmågan att tycka synd om honom.
Så länge man själv eller ens anhöriga inte faller offer för någon gärningsman, är det väldigt enkelt att vara överseende. Men byter man plats med offren, är det inte säkert att man tycker likadant. Eventuellt är då inte Hagamannen ett offer längre. Men det beror förstås på vem du frågar.

Dezmin

Medborgargardet i Ljungby

För några dagar sedan kom domen mot de tre män som tog lagen i egna händer och förde bort en misstänkt tjuv för att tvinga ur honom var stöldgodset fanns:

Det var i augusti som en boende i området kring Ljungby blev av med en åkgräsklippare och en fyrhjuling efter ett inbrott. Allmänhetens spaningar ledde fram till att sju utländska medborgare greps.
En av dem anhölls men de övriga sex släpptes.
Enligt polisens utredning sökte medborgargardet upp de släppta i huset de hyrde och gav sig på en av dem. Han bands med buntband kring händer och fötter och slängdes upp på flaket till en mindre lastbil.

Ett och ett halvt års fängelse får de för detta tilltag.

I samband med domen bildade Suzane Christoferson från Hamneda gruppen ”Trygga vår landsbygd” tillsammans med bland andra Tommy Andersson från Agunnaryd. Gruppen har i dag över 700 medlemmar – frustrationen är stor.
– Domen var droppen som fick bägaren att rinna över, säger Suzane Christoferson.
Gruppens syfte är att få stopp på stölderna på landsbygden och att organisera grannsamverkan.
– Det stjäls hur mycket som helst. Gräsklippare, röjsågar, grävmaskiner, båtmotorer, båtar och skogsmaskiner. För att inte tala om diesel.
Folk har nu tröttnat, berättar hon. De säger att de inte försvarar det som medborgargardet gjorde men att de kan förstå det.
– Våldet ligger nära, det måste hända någonting nu annars kan det gå riktigt illa i framtiden, säger Tommy Andersson.

Jag kan också förstå frustrationen när gärningsmän släpps på fri fot trots att man vet att de är skyldiga, men det som jag tycker är märkligast är domen mot de tre männen. Ett och ett halvt år är ett hårt straff, bara för att man tog vid där rättsväsendet misslyckades. Man kan misshandla en person väldigt grovt och komma undan med ett betydligt lägre straff än detta.
Den här typen av brott sker dessutom ofta ute på landsbyggden där polisens resurser är små. Så vad ska de drabbade göra? Vänta på bättre tider, eller försöka göra något åt det själva?
Med tanke på domen bör man kanske hellre stå och se på när ens ägodelar försvinner. Skrämmande utveckling är det i alla fall.

Dezmin