Etikettarkiv: film

Filmtips: Promising Young Woman

Nu var det ett tag sedan jag uppdaterade bloggen, men jag har varit utomlands en sväng igen och varit sjuk i någon segdragen influensa (dock ej covid), så det finns en förklaring.
Jag lovade ju att skriva inlägg om bra filmer jag sett också och nu har jag ett hett tips: Promising Young Woman!
Det är en thriller (kan eventuellt även klassas som en mörk komedi då den innehåller en hel del svart humor och ironi) som är så himla bra att jag knappt vet var jag ska börja. Helt klart bästa filmen jag sett på många många år. Kanske har några av er sett den redan, för den hade svensk premiär för ett år sedan, men jag har lyckats missa den.
Jag är ju ingen feminist, åtminstone inte som den svenska feminismen är utformad där man blundar för många av de verkliga problemen och petar i småsaker. Det undergräver därför mycket av dagens feministiska budskap som för övrigt mest verkar gå ut på att ge kvinnor fördelar utan att själva avkrävas något ansvar för att bidra till jämställdheten.
Men, om ämnet är helt rätt och behandlas på ett riktigt slående sätt, då ställer jag mig bakom feminismen till hundra procent. Det står dock klart att ett sådant koncept kräver en kvinna som förstått vad feminismen egentligen handlar om och att därefter pussla ihop allt med fingertoppskänsla. Det är antagligen också därför de riktigt lyckade exemplen är så fruktansvärt få till antalet.
Promising Young Woman handlar om Cassie Thomas som både är smart och spås en lovande framtid som läkare, men en händelse under studierna förändrar allt. Hennes bästa vän Nina utsätts för något som gör att både Nina och Cassie hoppar av studierna.
Nu är hon trettio år och jobbar på ett café och bor hemma hos sina föräldrar.


Från början blir poängen av Cassies handlande lite vag eftersom filmen inleds med att hon spelar full på krogarna och när männen tagit hem henne och försöker utnyttja situationen blir de snabbt varse att hon är helt nykter. Exakt vad som händer med männen efter det får man inte veta och egentligen är just det kanske inte så viktigt heller. Det framgår också att alla dessa män inte är vita, något som förmodligen inte accepterats om filmen haft en svensk regissör eller manusförfattare. Hon håller räkningen på dem i en anteckningsbok hon har. Samma slags räkning utgör de fem akterna i filmen.
Längre in i handlingen får hennes agerande en tydligare förklaring och efter ett tag börjar männen väljas ut och namnges i anteckningsboken innan hon går efter dem.
Även de kvinnor som får sig en näsbränna är utvalda. Det sistnämnda är något som ger storyn balans, för även kvinnor är många gånger delaktiga i hemska händelser, även om de personligen inte haft med själva incidenten att göra, just för att de inte vågar stå för vad som är det rätta på grund av att de har för mycket att förlora på att göra det. Hyckleriet blir så väldigt tydligt där man egentligen bara bryr sig ifall det gäller någon som står en själv nära. Eller om det, gud förbjude, skulle drabba en själv. I det sistnämnda fallet leder insikten åtminstone till att vederbörande inser att hon länge suttit på information som kanske fortfarande kan vara till hjälp.
En enda person skonas, en person som är tydligt ångerfull för hans del i det hela.
Filmen har flera snygga vändningar, flera av dialogerna är skarptecknade och när slutet närmar sig blir man först förbannad och undrar varför man gjort ett så dåligt slut på en så fantastisk intrig, men sedan kommer den sista vändningen och den är verkligen helt magisk. Så klockrent alltihop! Girl power på riktigt!
Det här är feminism som den ska vara! Det är smart, klurigt och snyggt uttänkt med en briljant poäng.
Jag är verkligen inte den lättaste personen att beröra, det mesta passerar tämligen obemärkt förbi när det gäller just den biten, men jag tror inte jag har blivit så berörd av ett slut sedan jag läste Där kräftorna sjunger (dessförinnan var det nog Livet efter dig, så oftast är det långt mellan varven) och det här är faktiskt ännu bättre eftersom ämnet tyvärr ständigt återkommer och ligger oss alla så nära.
Ska ni bara se en enda film i år, se den här!
När en film är bättre än de böcker man läst, då är den riktigt riktigt bra! Otroligt skickligt gjort av manusförfattaren som skrev manuset tillsammans med Carey Mulligan som spelar huvudrollen.
Regissören och manusförfattaren heter Emerald Fennell, kanske mest känd för sin roll som Patsy Mount i Barnmorskan i East End. Hon har bl a även skrivit några av avsnitten av Killing Eve och Promising Young Woman påminner lite om just Killing Eve, men det här är ännu bättre!
Varför Fennell (som även skrivit några böcker) inte skrev det här som en bok först, är för mig en gåta för den hade kanske varit ännu bättre som bok.
Filmen nominerades till fem Oscars och vann för bästa originalmanus. Jag har dålig koll på vilka filmer den konkurrerade med, men kan tänka mig att ytterst få av dem kom upp i den här divisionen när det gäller just storyn.

Jag önskar att jag kunnat vara lite mer tydlig kring intrigen, men den har så många vändningar och är så underfundigt uppbyggd, att jag är rädd för att jag spoilar något och det vill jag verkligen inte göra.
Promising Young Woman: Se den och älska den! För ni kommer inte att kunna glömma den på mycket länge efter ni sett den!

Molly’s Game

Det är sällan jag hinner se filmer numera och när jag väl har tid, brukar det vara svårt att hitta någon med en handling som jag inte känner att jag har sett tusen gånger förut i olika versioner.

Men i förra veckan hittade jag en film på Netflix som verkade intressant och som var riktigt bra: Molly’s Game.
Filmen är en sann historia baserad på boken som är skriven av Molly Bloom, en lovande freestyleåkare som kraschar på en tävling och aldrig kan tävla mer.
Istället för att plugga på juristlinjen (som tanken var från början) flyttar hon till LA för att ägna ett år åt att finna sig själv.
Där kommer hon så småningom i kontakt med Dean, en misslyckad fastighetsmäklare som ordnar underground pokerkvällar åt rika människor och hon börjar jobba för honom på kvällarna.
Snart börjar hon inse att hon själv skulle kunna ordna liknande pokerspel och börjar således rigga dem själv.

Det här är alltså en sann historia om en ung kvinna som av en slump hamnar i en värld som hon från början inte vet något om, men som hon snabbt lär sig allt om och där hon börjar dra in stora pengar på att arrangera pokerkvällar.
Men som med allt annat är det inte helt riskfritt och när hon hamnar i New York, går hon från att ha arrangerat pokerkvällarna på laglig väg, till att korsa gränsen och beblandar sig då med människor som är mindre trevliga.
Jag ska inte avslöja mer, men tipsar om filmen.
Jag har en förkärlek för verklighetsbaserade berättelser och den här var riktigt bra!

Dezmin

Symbolik

Jag kan inte erinra mig att det förekommer så mycket i böcker, men när jag läste en högskolekurs i filmvetenskap, fick vi bl a lära oss om detta. Det kan ha funnits ett namn för det också, men vad det i så fall heter, har jag glömt bort.
Det handlar om att man låter färger eller mönster komma igen längs handlingens gång och det har sällan med handlingen att göra, tror snarare att det ska fungera som en slags igenkänning för det undermedvetna.
Ett av exemplen som togs upp var När lammen tystnar. När Hannibal rymmer från fängelset sätter han ju upp en av vakterna han dödat på ett ganska makabert sätt med utsträckta armar, nästan som om han påminner om en stor fågel.
Vid ett annat tillfälle ser man mördaren dansa och i slutet sträcker han ut armarna på ett liknande sätt.
Lite längre fram (när de firar att Starling fångat/dödat mördaren) pryds tårtan av en stor örn (tror jag att det var) med utsträckta vingar. I exemplet med vakten och tårtan, påminner även färgerna om varandra.
Stilgreppet är en del av iscensättningen (på filmspråk Mise-en-scène) och tanken har slagit mig flera gånger, skulle man kunna göra något liknande i en bok?
Skillnaden mellan film och böcker är att just visualiseringen är viktig i film, detta eftersom man inte har samma möjlighet att gestalta eller berätta i en film, jämfört med i en bok. I filmen är det rekvisitan, färgsättningen, ljuset och bakgrundsljudet/musiken som ”gestaltar” tillsammans med skådespelarna. I böcker måste läsaren visualisera själv med hjälp av den information som författaren ger läsaren.
Men, hur skulle man då väva in en liknande symbolik, utan att läsaren uppfattar det? Tanken är ju att sådant ska anspela på det undermedvetna. Ungefär som subliminala budskap. Och även om man inte kommer ihåg allt man läser i en bok, är förmodligen läsaren mer uppmärksam på sådant som återkommer längs handlingen.
En bild säger ju mer än tusen ord, då är det såklart enklare att dölja detaljerna i helheten i en bild, än i en text.
Någon som har tankar kring detta? Skulle det ens vara möjligt att åstadkomma samma effekt i en bok och hur skulle man då göra det?

Dezmin

Helikopterrånet blir film

Och detta är klart innan ens boken kommit ut.

Niclas Salomonsson på Salomonsson Agency har sålt in filmen om det spektakulära rånet av G4S värdedepå i Västberga, där rånarna 2009 använde en helikopter för att hämta sitt byte på 39 miljoner kronor.

Filmen bygger på romanen ”Helikopterrånet” av Jonas Bonnier, som kommer ut på Albert Bonniers förlag nästa sommar, och Jake Gyllenhaal (”Brokeback Mountain”, ”Donnie Darko”) har sagt ja till att medverka.

Det ska bli intressant att se vilka teorier (bortsett från vad man med säkerhet vet) som författaren använt sig av. Bytet återfanns ju aldrig och jag tror att endast sju personer blev dömda för rånet. De som fick längst straff tror jag fick åtta år, vilket antagligen varit värt risken eftersom bytet nästan blev 40 miljoner.
Nu kostar det förstås en del att sjösätta en så här spektakulär rånarplan, men jag gissar att gärningsmännen gått med vinst i alla fall.
Hur som helst, det hade kanske varit mer intressant om någon av rånarna hade skrivit boken. Jag hade velat veta hur många som egentligen var med på den här kuppen, var bytet finns och hur mycket det blev per deltagare. Dock förstår jag såklart varför det aldrig blir aktuellt.
Någon som ska läsa boken (som kommer ut till sommaren 2017) eller se filmen?
Personligen lär jag se filmen i alla fall.

Dezmin

Blir det någon film?

Jag tänkte ju läsa Vanishing Games, som är fortsättningen på Ghostman och ska göra det så fort jag får en sekund över.
I alla fall, filmrättigheterna till Ghostman är ju sålda och jag har bara väntat på att den ska bli färdig så jag får se den. Nu när jag googlar inser jag att det nog kan dröja lite p g a detta:

Warners acquired film rights to the novel last year in a six-figure deal, and it’s being developed by Kevin McCormick‘s Langley Park Pictures (The Gangster Squad). The film project hasn’t advanced very far yet but it has already drawn a complaint in Massachusetts federal court from a screenwriter who says he’s also been working on a heist thriller movie titled Ghostman.

Mike O’Dea, the plaintiff, alleges copyright infringement and violation of the Lanham Act from Warners’ ”use of the identical theme, central character and title.”

Där ser man, men ofta är det ju så här med stora succéer, det blir strul längs vägen och nästan alltid är det någon som påstår att man minsann jobbat på något liknande lääänge.
Nu kan det ju vara så, för man är ju sällan ensam om en idé, men jag har svårt att tänka mig att det skulle vara så många likheter som nämns här.
Grejen med just Ghostman är ju att den känns så unik i sitt slag, främst beroende på att författaren har hittat på ett yrke som egentligen inte finns. Därför är det ännu mer märkligt att någon annan kommer på samma titel och samma karaktär.
Nåja, hoppas det löser sig snarast möjligt, för jag vill verkligen se filmen. Tror den kan bli riktigt bra!

Dezmin

50 shades som film

Så, hur var filmatiseringen av Fifty shades of Grey?
Filmen följer boken i alla fall. Det är alltså den första boken i trilogin man filmatiserat, så jag antar att man tänker filmatisera de andra också.
Som i alla filmer som baseras på böcker har mycket av handlingen skurits bort och det är ju fullt begripligt, för annars hade filmen behövt betydligt fler timmar på sig än de dryga två timmar den är.
På minussidan tycker jag att valet av skådespelare ligger. Inte för att de direkt gjorde en dålig prestation (dock var skådespelarprestationerna aningen ojämna genom filmen), det är nog mer utseendet jag hänger upp mig på och mest när det gäller Grey. Personligen tycker jag att hans utseende var alldeles för vardagligt och ”snällt” om jag jämför med de bilder jag fick i huvudet när jag läste boken. Men där är det nog snarare en fråga om tycke och smak.
Filmen får klart godkänt, även om jag undrar hur de som bara sett filmen och inte läst boken, tolkar den. Det är ju t ex inte lika enkelt att förmedla tankar i en film som vad det är i böcker.
Vilka såg den då?
Jag vet inte hur publiken har sett ut på andra platser i landet, men här bestod den åldersmässigt från 15 till 50 ungefär bland kvinnorna. Bland den manliga delen tror jag inte att jag såg en enda över 25 år och av dem var det uteslutande unga killar som följde sina flickvänner för att se den.
Där har ni mina tankar om den i korta drag. Klart sevärd alltså, men vill man ha den verkliga behållningen av handlingen, bör man i vanlig ordning läsa boken istället 🙂

Dezmin

Femtio nyanser av honom

Nu är det snart dags hehe.
Sofia bloggar om det här och jag ska förstås också se filmen, allt annat vore ju i det närmaste otänkbart 🙂
Kommer filmen att göra boken rättvisa? Hur många av bokens alla sexscener kommer vi att få gestaltade i filmformat?
Frågorna är många, svaren får man om man ser filmen 🙂
Jag kommer nog inte heller att se den när den har premiär, men det lär nog inte dröja allt för länge efter det, gissar jag 🙂

Dezmin

Gestaltning i film och böcker

En annan intressant sak som slår mig när jag läser Livrädd, är det här med hur man nästan direkt kan se hur vissa böcker blir som filmer.  De är uppbyggda på ett visst sätt, nästan som om författaren har tänkt film, redan när han eller hon skrev den.
Just böcker som är väldigt intrigdrivna och som gestaltar händelser på ett ”filmiskt” sätt, är de jag tänker främst på. Här gäller alltså inte att gestalta i tankar, utan nästan uteslutande i handlingar och ord. Nu går det ju sällan att göra en bok rättvisa på filmduken, men vissa böcker är enklare än andra.
Tänker ni på det här med hur saker och ting gestaltas i böcker och hur vissa saker är nästan omöjliga att göra lika bra på film? Och vice versa förstås. Nu är ju det här två skilda saker, men jag undrar ändå.

Dezmin

Pr-kupper

Det finns ju några exempel på smarta pr-kupper både när det gäller film och litteratur. Framgången i dessa bygger på att man hävdat att något är sant, men när försäljningssuccén är given, har det framkommit att så inte är fallet, eller att det i alla fall till större delen bygger på fantasi snarare än fakta. Ibland erkänner upphovsmakaren att allt var en bluff, ibland inte.
Blair witch Project, Jag är wanted och Gömda t ex.
I det första fallet gick man ut offentligt och erkände att det var en marknadsföringskupp, i de två andra var det grävande journalistik som ifrågasatte sanningshalten i berättelserna.
Men oavsett om det är sant eller inte, kan upphovsmakarna skratta hela vägen till banken.
Då är frågan om den här sortens pr-kupper är okej eller inte?
Jag kan tycka att det är okej, att alla sätt är bra utom de dåliga. Dock med undantag för när oskyldiga människor drabbas av det.
Hur ser ni på den här sortens marknadsföring?
Okej, eller inte?

Dezmin

Skräckfilmer

Igår när jag satt och mejlade med en skrivvän, kom vi in på det här med skräckfilmer.
Carrie ska ju göras i en ny version och man kan undra varför när originalversionen var tillräckligt bra. Kanske är det för att det nu vuxit upp en ny tilltänkt målgrupp som antagligen skulle uppskatta storyn, men som kanske skulle dissa filmen om den är inspelad innan de ens var födda.
Några av mina favoriter från den tid när jag såg många sådana här filmer är Terror på Elm street, Omen och Exorsisten eftersom samtliga fick mig att ligga sömnlös. Kanske slår ändå Terror på Elm street högst, för just idén bakom huvudkaraktären tycker jag är lysande. Vad står egentligen närmare en fantasi än just drömmar? Och om det fanns en person som kom åt dig när du sov, bara för att du drömde om honom, och på så vis även kunde döda dig på riktigt, hade man inte försökt hålla sig vaken då? För drömmar är ju på något sätt oundvikliga och man vet aldrig vilka av dem man råkar på när man har somnat. En del är förstås trevliga, men just mardrömmarna vill nog de flesta undvika, ändå vet man aldrig när de dyker upp.
Vad tycker ni om det här att göra om gamla klassiker i ny tappning? Bra eller dåligt?
Jag har svårt att se hur man skulle lyckas bättre genom att göra en ny version, men samtidigt kanske det beror på att man hoppas tilltala nästa generation skräckälskare.

Dezmin