Etikettarkiv: förlag

Tips till den som ska skicka in sitt manus

Det är lite lustigt det där med hur folk tänker när de skickar in manus.
Och nu menar jag inte bara nybörjare, för där är det kanske mer begripligt att inte riktigt förstå eller läsa ordentligt vad förlagen söker efter. Jag pratar även om mer erfarna författare.

Jag har förstått att det här med åsiktskorridoren/PK-korridoren är ett begrepp som inte alla känner till, men om man nu har hört ordet, har man förmodligen också satt sig in i vad det på ett ungefär innebär.
Det är alltså inget lite godtyckligt begrepp som man kan stoppa in precis vad som helst i.

Vi får ibland in manus från nybörjare som uttrycker sig ungefär så här: ”Jag har skrivit ett manus om det här och det tycker jag passar in i er nisch. Jag får väl se om ni också anser att mitt ämne hör hemma där.”
Framförallt när det rör sig om nybörjare försöker vi alltid förklara och bena ut vad åsiktskorridoren är, så de inte hör av sig igen med något som inte passar vår nisch och därmed slösar med både sin egen och vår tid.

Sedan händer det ibland att även mer erfarna författare som finns hos större förlag skickar in manus. Då kan det låta ungefär så här: ”Mitt nuvarande manus passar inte hos mitt förlag, men jag ser att ni förmodligen är mer rätt för det.” Detta utan att definiera hur manuset passar vår nisch, trots att det tydligt står på hemsidan att vi vill att den som skickar in manus förklarar det.
Frågar vi då vad exakt det finns i manuset som gör att de tror att det ska vara intressant för oss, brukar vi få ganska vresiga svar tillbaka. Dels en förklaring av innehållet (där det i samtliga fall visat sig att manuset inte är av intresse för oss) och dels något surt om att vill vi verkligen inte läsa manuset bara p g a det, då får det minsann vara.

Det här är poängen. Idag har alla samma chans att få sina manus antagna hos förlag under förutsättning att det är politiskt korrekt skrivet. Har man inte skrivit ett sådant manus och är en svensk författare (och alltså inte en utländsk författare som redan nått stora framgångar utomlands) kan man vara hyfsat säker på att bli refuserad, oavsett hur bra manuset är.
Därför finns vi. Vi saknar den friare typen av historier, sådana som idag lyser med sin frånvaro i stort i Sverige. För just Sverige håller väldigt hårt på att berättelsen ska passa inom åsiktskorridoren, även om det är skönlitteratur.
Det enda andra alternativ som finns för dessa författare är att ge ut boken på ett hybridförlag (där de själva får bekosta utgivningen) eller att gå via någon utgivningstjänst (med samma ekonomiska risktagande).

Jag kan tycka att det är lite märkligt att författare (speciellt de erfarna) har så svårt att acceptera det här. Alltså, att deras manus inte skulle kunna passa hos oss även om det ligger mil utanför vår nisch.
Vi kommer att fortsätta vara stenhårda på den punkten.
För oss spelar det ingen roll om det är en redan känd författare, eller någon som försöker debutera, vi är bara intresserade av manus inom vår nisch.
Personligen var det en av de största anledningar till att jag ville starta förlaget. För att ge de författare, som av olika anledningar inte kan eller vill skriva en politiskt korrekt historia, en chans.
Detta är också en av de mest drivande faktorerna till att fortsätta med förlaget.

Så, ett hett tips till alla författare (vare sig du har skrivit några böcker, eller precis har skrivit ditt första manus) läs noga vad som står på hemsidan.
Verkar förlaget inte vara rätt för ditt manus, är det heller ingen idé att argumentera för hur det borde vara det. Detta gäller oavsett hur stort eller litet förlaget är 😉
Uppenbarligen kan man inte poängtera detta nog många gånger.

Dezmin

Förlagsbranschen håller uppenbarligen på att förändras

Det är tydligt att förlagsbranschen håller på att förändras på fler än ett sätt.
För några månader sedan var det en lektör (som läser åt flera etablerade förlag) som i en Facebookgrupp påstod att det sedan ett par tre år tillbaka, är väldigt vanligt att förlag (som inte öppet utger sig för att vara hybridförlag) i avtalsförslaget vill att författaren ska vara med och finansiera utgivningen. Även imprints till en del större förlag (med större menar jag med en omsättning på minst 30 miljoner per år) ägnar sig åt detta.
Jag trodde henne först inte, men har fått fler och fler bevis på att det stämmer eftersom författare gärna delar med sig av information utanför offentliga grupper.
Jag vill dock förtydliga att jag inte menar förlag som ingår i Norstedtsgruppen, Bonnierkoncernen eller Piratförlaget och de förlag de äger.

Då undrar man förstås varför det blivit så här under bara de tre senaste åren?
Kan det bero på att antalet hybridförlag och egenutgivare ständigt växer?
Kanske är det bara de allra största förlagskoncernerna som inte påverkas av detta och att övriga förlag helt enkelt får anpassa sig till den nya situationen och finna nya vägar. Dock tycker man att de borde vara tydliga med det i informationen. Eller så handlar det bara om att de utåt sett vill betraktas som ett traditionellt förlag och därför undanhåller sådan information?
Oavsett orsak måste det ju bli lite av en chock för den som skickat in sitt manus, får ett positivt besked, men plötsligt med kravet att själv vara med och finansiera boken.
Enligt lektören är det här inget konstigt längre och jag får väl utgå ifrån att vederbörande har hyfsat bra koll efter att ha jobbat med många av de etablerade förlagen i branschen.
Skulle vårt förlag ändra inriktning, skulle i alla fall vi vara tydliga med det. Jag ser ingen anledning att hymla om en sådan sak.

Bokbranschen är en tuff bransch, absolut, men jag är osäker på om det här är rätt väg att gå för förlag som vill betraktas som traditionella. Underminerar det inte lite av förtroendet för dem?
Eller vad säger ni?

Dezmin

Proceduren att starta ett förlag

Pia Widlund ville veta lite om proceduren att starta ett förlag. Så här kommer ett inlägg om det 🙂

För det första kan jag säga att det givetvis inte är gjort i rödaste rappet, det är mycket man måste ta ställning till och ta reda på.
Nu var vi ju båda redan utgivna på traditionella förlag innan vi startade DareMe Publishing AB och därför insatta i både proceduren när ett manus blivit antaget, samt hur avtalen ser ut. Så den delen hade vi gratis.
Däremot tvingades vi ta reda på allt gällande vilka olika distributionslösningar det finns, kostnader hos olika tryckerier, kostnader för sättning av inlaga, omslag, etc.
Vilken bolagsform ville vi ha? Typ sådana saker som vi aldrig behövt ägna en tanke åt innan vi startade förlaget.

Vi började spåna redan under sommaren 2016 på hur loggan skulle se ut, hur vi skulle nischa vår utgivning, vilken målgrupp vi skulle vända oss till, samt givetvis lösningarna på alla ovannämnda punkter att ta ställning till.
Det tog oss alltså ett halvår från att tanken föddes, tills vi öppnade förlaget alldeles i början av januari 2017.
I starten gav vi bara ut våra egna titlar, men ganska snart öppnade vi för externa författare och hittills har det gått över förväntan. Alla titlar har nått break even utan några dyra marknadsföringslösningar och vi tror att det beror på att vi kör så målgruppsinriktat. Riktar man sig mot målgruppen, säljer böckerna nästan av sig själv när de väl hittat förlaget 🙂 Och i takt med att fler hittar förlaget, växer också läsarantalet och 2019 har blivit det bästa året rent ekonomiskt hittills. Det går alltså åt rätt håll 🙂

Om någon som läser min blogg själv går i tankar att starta eget förlag, är det bästa rådet jag kan ge att ta god tid på sig och sätta sig in i allt som det innebär, innan man startar förlaget.
Ja, det tar tid att göra det, ja det är lite krångligt i början, men det kommer att vara så värt det när man sedan trycker på ”startknappen”.
Har någon andra frågor som inte blev besvarade i inlägget, så ställ dem i kommentarsfältet, så ska jag försöka svara på dem där.

Dezmin

Hybridförlag

Just nu förekommer det en diskussion i en författargrupp på fb. Diskussionen gäller hybridförlag och vad som är rimligt att betala för en utgivning.
För den som inte vet skillnaden mellan ett traditionellt förlag och ett hybridförlag, handlar det om att hos ett traditionellt förlag står förlaget för alla kostnader, medan hos ett hybridförlag är det författaren som får stå för utgifterna. Det är därför nålsögat är så väldigt mycket större hos hybridförlagen än hos de traditionella, just för att ett hybridförlag aldrig behöver ta någon ekonomisk risk. Den risken tar författaren.

Jag säger absolut inte att alla hybridförlag är dåliga, dock bör man dra öronen åt sig om ett hybridförlag sätter ett fast pris för att ge ut boken hos dem.
Priset varierar nämligen enormt beroende på vilket format en bok trycks i (inbunden, danskt band eller storpocket, för att ta några exempel). Man kan därför aldrig sätta ett fast pris på en utgivning.
Vidare varierar det hur pass välskrivet ett manus är. Ett välskrivet manus behöver sällan någon lektör, man kan gå direkt på en redaktör.
Även priserna hos formgivare varierar otroligt mycket. Du behöver inte ens tumma på kvalitén för att komma ner i pris där (vare sig det gäller omslaget eller inlagan). Det finns gott om duktiga formgivare och en del har väldigt fördelaktiga priser, det gäller bara att lägga lite energi på att finna dem.

Utöver detta är det en annan sak som jag skulle vilja lägga till och det är kvalitén på slutprodukten.
Ni som följt mig vet ju att jag recenserar böcker ibland. Så även böcker från hybridförlag.
Jag kan väl säga så här: Visst kan kvalitén på texten variera även hos traditionella förlag, men aldrig någonsin i den utsträckning som den gör hos hybridförlagen. När jag får en förfrågan från ett hybridförlag att recensera, vet jag på förhand att jag kan förvänta mig det mesta. Alltifrån riktigt välskrivet, till så illa skrivet att det är fullt begripligt varför inget traditionellt förlag nappade.
Då kanske man undrar varför hybridförlagen släpper igenom böcker som ett traditionellt förlag aldrig skulle ställa sig bakom?
Svaret är att ett traditionellt förlag står för kostnaden av boken och vill verkligen inte tumma på kvalitén, inte ens när det gäller innehållet och åtminstone inte i någon högre utsträckning. Därför att de vet att en illa skriven bok aldrig kan nå särskilt långt på sikt.
Kanske kan den sälja några tusen ex, men den når aldrig längre därför att förr eller senare plockas boken upp av läsare som kan skilja en välskriven bok, från en uselt skriven dito och dessa läsare kommer att välja bort den här författarens nästa böcker. Till råga på eländet kommer deras förtroende för förlagets utgivning att svikta betänkligt.
Hybridförlagen däremot, behöver inte bry sig om det här eftersom det är författaren som betalar alltihop och hybridförlaget tjänar pengar oavsett skick på boken.

Som sagt, jag säger inte att alla hybridförlag är dåliga (eller gör sitt bästa för att blåsa författaren på pengar), bara att om man nu absolut vill gå den vägen, gör då först lite research. Vad kostar ett tryck i det format och den upplaga ni tänkt er? Vilka grafiska formgivare finns det där ute och vad kostar dessa? Vilka frilansande redaktörer och lektörer finns det och vad har de för priser?
Därefter kan man sätta sig ner och jämföra vad utgivningen kostat om ni själva hållit i den, kontra vad hybridförlaget vill ha.

Låter det jobbigt?
Personligen hade jag absolut gjort det om jag någonsin stått inför valet att ge ut på ett hybridförlag. Det rör sig ändå om ganska mycket pengar och på samma vis som jag tar reda på vad olika hantverkare kostar om jag ska bygga eller renovera mitt hus, skulle jag även vilja veta vad jag får för pengarna om jag ska betala för att ett förlag ska ge ut min bok.
Ville bara säga det, i all välmening 🙂 Så länge pengarna inte lämnat ert bankkonto, har ni all tid och möjlighet i världen, att tänka igenom ert beslut och fatta ett nyktert sådant. Det är ju trots allt bättre, än att ångra sig när det redan är försent.

Dezmin

Lyxlitteratur

Sommaren går mot sitt slut och det är dags att skaka liv i bloggen igen.
Hoppas ni haft en skön sommar. Här har vädret varit väldigt varierande, så vi har inte hunnit med allt vi tänkte göra. Å andra sidan kommer det väl några tillfällen under hösten också.
Ett förlag som uppmärksammats i sommar är It-lit. Vad är så speciellt med det då? Jo, de planerar att ge ut dyra böcker. Alltså det blir lite som böckernas motsvarighet till Ferrari, Rolex eller Armani.
Jag har svårt att tänka mig att böcker ska kunna säljas på samma grunder som bilar, klockor eller kläder. En häftad bok för över 800 kr, t ex. Kan det vara något?
Det ska verkligen bli intressant att se hur det går för det här förlaget. Idén känns förvisso originell, men kanske lite väl långsökt. Vad tror ni? Finns det läsare som är beredda att betala så här höga belopp för en bok?

Dezmin

Att inte kunna ta ett nej

Att driva förlag har lärt oss väldigt mycket. En del saker var vi förberedda på, andra har fått oss att … häpna. Men det viktigaste är ju att det är så himla roligt.
I alla fall. För några dagar sedan fick vi en förfrågan från en recensent som ville ha ett recex av en av våra böcker. Inget ovanligt i det. Ibland hör recensenter av sig, ibland har vi hört av oss till sådana vi tror kan gilla våra böcker. Men, det som är intressant med den här erfarenheten är hur en del recensenter uppenbarligen inte kan ta ett nej.
Ja, ni läste rätt. Det handlar alltså inte om en författare som blivit upprörd över en refusering (vi har förvisso inte öppnat för manus än, men det kommer säkert att hända när vi gör det) utan om en recensent som inte klarar av ett nekande svar.

Den här recensenten hörde alltså av sig via mejl och på ett ganska arrogant sätt (och med en förfrågan som rymdes i en enda mening) undrade om vi kunde skicka ett recex.
Nu var det verkligen inte tonen i mejlet som avgjorde vårt svar (även om vi såklart undrar vart ödmjukheten tagit vägen hos vissa) utan helt andra skäl. Skäl som vi (både ödmjukt och sakligt) förklarade för den arroganta recensenten, varpå vi längst ner föreslog att om boken ändå väckte ett sådant intresse, fanns ju möjligheten att antingen be bibblan ta hem den, eller att köpa boken.
Jag har ju själv recenserat en del böcker genom åren och ibland får man ett nej och det är ju inte mer med det. Då står mig valet fritt att antingen låna den, köpa den, eller strunta i att läsa den. Jag har aldrig tagit illa vid mig för att ett förlag inte vill skicka mig ett recex och skulle aldrig drömma om att skicka ett vändande ilsket mejl.
Så var inte fallet med den här recensenten.
Kort efter vårt svar, fick vi ett nytt mejl från vederbörande. Den här gången betydligt längre. Det var på minst fem eller sex rader (så om inte annat verkade entusiasmen att skriva ha ökat markant inom loppet av ett par minuter) och som osade av förnärmelse. Hur vågade vi vara så fräcka att ens antyda att den här personen skulle köpa boken! Den här personen livnärde sig faktiskt på att recensera böcker! Vi skulle ha väldigt klart för oss att utan recex blev det ingen recension!
Det hade vi faktiskt redan räknat ut, förslaget handlade snarare om att vederbörande kanske ville läsa boken och var genuint nyfiken på den. Vi hade inte förväntat oss att boken skulle recenseras om människan köpte boken, eller lånade den på bibblan 😉
Jag vet inte om den arroganta recensenten sitter och väntar vid brevlådan i skrivandets stund, men då kommer personen att få vänta länge. För vi förklarade ju varför vi inte kunde skicka något recex och dessa anledningar har liksom inte förändrats bara för att någon blir arg.
Vi bryr oss heller inte om hur ”stor” eller ”liten” en recensent är. Det är inte intressant för oss, då vi bitvis jobbar på ett lite annat sätt än de flesta andra förlag.
Men visst kliade det ändå i fingrarna att svara något i stil med:

Tack för din stora förståelse och ditt ödmjuka tillvägagångssätt. Vi ska naturligtvis ha dig i åtanke vid något annat tillfälle, men just nu råder vi dig att resa dig från dina knän och sluta böna och be så vackert. För det kommer dessvärre inte att förändra något.

Naturligtvis skrev vi inget sådant svar, men ibland får man ju nästan lust att göra det 🙂

Tidigare har jag faktiskt bara sett författare som blivit upprörda när någon recensent sågat deras bok. Det här var helt nytt för mig. Uppenbarligen finns det även recensenter som sitter på väldigt höga hästar och utgår ifrån att man ska svara: ”Hurra! Självklart ska jag skicka DIG en bok! Ska det vara med expressfart eller går det bra med ordinarie postgång?”

Dezmin

Lärorikt

En av fördelarna med att driva ett eget förlag är att man lär sig otroligt mycket kring de olika förfaringssätten från manus till en färdig bok.
Har man ett förlag som sköter allt, behöver man ju bara lämna ifrån sig manuset, vänta på redigeringen och korr, etc.
Jag kan säga att det är riktigt skönt att vi är två som gör detta, för även om en hel del moment lejs bort till andra, måste man ändå ta in offerter, samt sätta sig in i alla delar så man är säker på att man knyter till sig så bra företag som möjligt att lägga ut vissa moment på. Billigast är kanske inte alltid bäst, men dyrast behöver inte heller alltid vara bäst.
Jag har lärt mig massor bara sedan starten vid årsskiftet 2017. Från att ha noll insikt i vad som händer med manuset i de olika stadierna på vägen till en bok, har jag nu en ganska fin och övergripande koll på det hela. Så, nästa bok kommer att bli betydligt smidigare, för då sitter man ju på facit 😉
Medan allt går framåt enligt planerna (än så länge) sitter jag och funderar över om jag ska ha en tacksida i Wicked Game.
Är en sådan sida viktig, tycker ni? Eller kan man skippa den?
Passar även på att önska er en trevlig helg! 🙂 Själv kommer jag att jobba större delen av den.

Dezmin

Det mesta går

enligt planen, faktiskt.
Visst har det blivit en del fördröjningar på vägen, men jag hoppas fortfarande att vi kan släppa Wicked Game under mars.
Tid är i alla fall inbokad nu för fotografering, och övriga saker börjar röra på sig också.
Jag har alltid varit en person som gillat att lära mig medan jag gör något (learning by doing). Antagligen är det också därför som jag aldrig fick för mig att plugga till läkare, jurist, eller något annat yrke där man måste förstå hur saker fungerar i teorin innan man utför dem i praktiken.
Men, som tur är handlar inte skrivande och bokutgivning om liv eller död, eller om att frias eller fällas. Det finns utrymme för misstag och ingen kommer att dö eller bli inburad på livstid om något går lite snett.
Om det finns något jag lärt mig så här i uppstarten är det i alla fall att man kan spara massor med pengar på den kunskap man själv hunnit få i den här branschen, samt att känna andra som sitter inne på kunskap man inte har.
Så, det får bli mitt första tips till er som överväger att starta egna förlag (och med eget förlag menar jag alltså att ta hand om alla delarna i processen själv och inte att man går till någon utgivningstjänst). Fundera över vilket kontaktnät ni har och vilka som skulle vara villiga att hjälpa er för en billig slant. Har man inte det kontaktnätet, bygg det.
För om man ska göra det ordentligt, kostar det en del i uppstarten, så allt som håller nere kostnaderna är välkommet 🙂
Under helgen ska jag passa på att vila, så jag kan ta nya friska tag på måndag.
Trevlig helg! 🙂

Dezmin

Avslöjandet

Då så, då var det dags att börja avslöja planerna för i år som jag ännu bara hintat om.
Men, istället för att bara skriva rakt upp och ner vad det handlar om, tänkte jag istället börja med att förklara vad beslutet grundade sig på.

När jag skrivit WG (inom kort kommer jag att avslöja titeln) visste jag två saker: Det var det bästa jag någonsin hade skrivit och jag skulle få problem att placera manuset hos något förlag eftersom historien inte var politiskt korrekt skriven (betydligt mer kontroversiell än Limboserien).
För att försäkra mig om att jag inte drog förhastade slutsatser skickade jag manuset på prov till två förlag (dock inte mitt nuvarande förlag eftersom det snarare rörde sig om ett test än ett manusförslag i egentlig bemärkelse). Det ena hörde av sig efter ett tag och förklarade vänligt att det nog inte hörde hemma i deras utgivning, trots att det var välskrivet.
Det andra svarade att de (efter att ha skickat manuset till lektör) beslutat att inte gå vidare. Intressant i detta fall var att de inte ville lämna ifrån sig lektörsomdömet när jag bad att få se det. Det är annars brukligt om manuset gått vidare till lektör, att man som författare får ta del av delar, eller hela omdömet. Efter lite mejlande var motiveringen att förlaget betalat för lektörsläsningen, men det gör ju alla förlag så det är ingen extra kostnad för dem att vidarebefordra lektörsomdömet sedan. Därefter blev det sagt att lektören skulle få bestämma om det var okej för mig att läsa det. Även det väldigt märkligt då lektören är anonym för författaren och författaren därför inte kan rikta något eventuellt agg mot lektören. Måste säga att jag aldrig varit med om något märkligare i hela mitt skrivliv.
Sammantaget kunde jag alltså dra slutsatsen att mina föraningar stämde.
Nåja, detta var ju mest för att försäkra mig om att det verkligen finns ett ganska snävt tänk hos förlagen, även inom skönlitteraturen.

Utöver detta hade jag börjat tröttna en del på hela förlagsdelen, för när man varit i branschen i några år inser man att det är lite samma sak hela tiden. Man skriver manuset, man lämnar det till förlaget som gör en bok av det och sedan står man där med en ny bok, hepp! När man dessutom inte kan ta ut svängarna som man vill, blir det ju ännu mer enformigt.
De som känner mig väl vet att jag ofta ledsnar på något när jag märker att det blir för monotont. Det är antagligen därför som jag bytt jobb så många gånger i mitt liv också, ombyte förnöjer 😉 Plus att jag ständigt behöver nya utmaningar och när det gäller att vara signad hos ett förlag, kändes det lite som been there done that. Inget fel i att vara förlagsutgiven alltså, bara att jag behöver känna att jag förnyar mig, annars stannar liksom min hjärna av och orken tar slut. Det måste finnas risker för det är då det blir extra intressant och spännande.

Så, för att inte helt sadla om och börja spela poker på heltid, tvingades jag fundera lite över vad jag egentligen ville, samt hur jag skulle hitta nya utmaningar och ändå kunna fortsätta tycka att skrivandet var roligt.
I den vevan hörde en kollega av sig med liknande funderingar som jag själv hade haft. Varför finns det inget förlag som ger ut litteratur som går utanför mainstreamfåran? Varför måste alla romaner (med undantag från några egenutgivare och litteratur som översatts) vara mellanmjölk och vanilj?
Jag hade ju gått i samma funderingar även om jag inte hade något svar på frågan. Och då uppstod följdfrågan: Om ingen startat ett sådant förlag, varför gör inte vi det då?
Och plötsligt hade jag en lösning på alla mina problem. Det behövde inte kännas så enformigt längre, för om man startar ett förlag har man genast nya utmaningar 🙂 Plus, att om man startar ett förlag med en utgivning som man själv bestämmer över, behöver man inte hålla tillbaka på sådant man skulle vilja skriva om. Win win alltså!

Vi gör således en Guillou/Marklund, skulle man kunna säga, om än av helt andra skäl än de hade.
Nu tar det betydligt längre tid att starta ett AB än en enskild firma. Det är en massa papper som ska fyllas i och som ska skickas in till Bolagsverket, etc, varför hela uppstarten har dragit ut lite på tiden.
Därför har vi inte hunnit göra hemsidan publik än heller (men den bör bli det under den här månaden) så vi tänker hålla lite på förlagsnamnet ett tag till. Men när hemsidan är publik kommer vi att outa namnet och utgivningen 🙂
Vem är då den andra personen, kanske ni undrar?
Hon heter Katarina Persson och det kändes väldigt naturligt att starta ett förlag med henne eftersom även hon har flera års erfarenhet från branschen. Samt att vi haft kontakt under åren sedan vi debuterade och känner varandra väl.
Nu tar vi all den kunskap vi samlat på oss genom åren och gör något helt nytt av den. För, oavsett hur det går med resan vi har framför oss, vet jag att jag skulle ångra mig alldeles fruktansvärt om jag inte tog den här chansen.
Mer info kommer alltså, både kring vårt förlag och utgivningen, men ni får ge er till tåls ett litet tag till innan vi presenterar allt till fullo.

Dezmin

Ålderns betydelse?

Vaknade extremt tidigt i morse (04:23 för att vara exakt) och eftersom jag idag är inbjuden på lunch där jag hållit i skrivarkurser (tillsammans med andra kursledare), behöver jag inte ens tänka på vad jag ska äta förrän till middagen.
Allt detta sammantaget gav mig lite tid att uppdatera mig i bloggvärlden och ett inlägg som jag fastnade i en stund var det här inlägget av Eva, som tar upp åldern på författare som debuterar. Kortfattat går det ut på att man eventuellt har svårare att bli antagen hos förlagen om man uppnått en ålder på 50+. Det är alltså inte Eva som tycker det, hon tar bara upp ämnet.
Jag vet inte om detta stämmer eller inte, men om jag får spekulera så tror jag inte att åldern är avgörande. Inte i de allra flesta fall.
Det är möjligt att jag är undantaget från regeln, men jag bryr mig nästan aldrig om vem författaren till en bok är. Det tog mig flera år innan jag såg första bilden på Gillian Flynn t ex. Då jag läst hennes böcker som e-böcker hade jag nämligen inte sett någon bild på henne och även om jag älskade hennes sätt att skriva på, var jag inte alls särskilt nyfiken på vem hon var.
Detsamma har gällt en mängd andra böcker som jag läst och gillat. Jag har noll intresse av författaren till boken. Den enda gången som jag är nyfiken på hur författaren ser ut och vem det är, är om det rör sig om en självbiografi.
Inte heller spelar det mig någon roll om karaktären är äldre. Antagligen har det inte en avgörande betydelse för läsarna heller, för då hade såklart inte Hundraåringen blivit en sådan hit.
Jag undrar om den här hetsen som uppstått på senare tid, där författare ska vara varumärken och synas och höras överallt, har flyttat fokus från bokens innehåll till vem som har skrivit den?
Jag undrar också om jag verkligen är den enda som skiter fullständigt i vem författaren är?
Jag går nästan aldrig på författarframträdanden t ex. Varför? Jag är lika lite nyfiken på en författare, som vad jag är på en manusförfattare eller regissör som har gjort en film.
Eventuellt bottnar min inställning till upphovsmän och verk i att jag själv avskyr att synas. Jag är en extremt ointressant person och hade målet för mig varit att synas, hade jag antagligen satsat på något helt annat. Något där jag verkligen fick chansen att göra framträdanden i parti och minut.
Så, tillbaka till frågan? Sållar förlagen bland manusen utifrån åldern på författaren också? Det kan säkert förekomma, men jag hoppas och tror att det hör mer till undantagen än till regeln. För om det är så innebär det att jag som läsare går miste om fantastiska berättelser bara för att författaren har ”fel” ålder och då är det riktigt sorgligt.
Jag köper en bok för att jag antingen blivit tipsad om den från någon jag känner och som vet vad jag gillar, eller för att boken fått uppmärksamhet. Inte författaren, alltså. För i slutändan är det ju boken som ska underhålla mig och inte den som har skrivit den.
Hur tänker ni andra som läser böcker? Väljer ni läsning utifrån vem som har skrivit boken (undantaget självbiografier av mer eller mindre kända personer), eller väljer ni en bok för att ni blivit nyfikna på handlingen?
Det får bli den stora fredagsfrågan 😉 Ha en trevlig helg! 🙂

Dezmin