Etikettarkiv: förlagsbranschen

Vikten av att läsa noga

Louise hade ett önskemål om att få veta mer kring förlagsarbetet. Jag har ju skrivit lite om det tidigare, men det finns såklart mer att berätta där. Dock är jag osäker på vad ni är mest nyfikna på, så jag skriver lite om det jag känner är viktigast, så får den som vill ställa frågor kring sådant denne saknar.

Innan jag själv satte mig på andra sidan och antog rollen som förläggare, hade jag nog en lite annorlunda uppfattning om hur det skulle vara. Jag var t ex helt övertygad om att folk verkligen läste vad förlagen sökte efter och läste det noga. För så gjorde ju jag.
Nu har jag insett att det är ovanligare än man kan tro. Väldigt många manus vi får in tillhör inte ens vår nisch, detta trots att vi varit väldigt tydliga på den punkten under manusfliken.
Eftersom vi bara är två stycken och inte har någon tid att läsa manus som inte faller under vår nisch, har vi även uttryckligen bett författaren redogöra för hur deras manus platsar hos oss. Även det här missas frekvent. Alternativt har man läst och skickar in med en kort beskrivning och orden: ”Jag tycker att mitt manus passar er nisch perfekt!” Detta trots att inget ser ut att passa in när man läser beskrivningen av handlingen. Om sedan någon av oss ber vederbörande att förklara hur de tänkt (man tänker ju att det eventuellt kan vara någon brist i kommunikationen) svarar vederbörande med att ändå skicka in manuset med orden: ”Läs och bedöm själva.”
Om vi hade haft tid att traggla oss igenom vartenda manus som kommer in för att leta efter något som eventuellt passar in, hade det ju inte varit några problem. Men vi har inte tid att leta efter detaljer som gör att det kan platsa hos oss och finns inga sådana med, är det inte intressant för oss eftersom vår målgrupp förväntar sig en viss typ av innehåll.
Alltså: Har förlaget ni skickar manuset till en väldigt tydlig nisch, läs ännu noggrannare.
Vi har fått in väldigt välskrivna manus. Dessvärre inte alls inom vår nisch. Då spelar det heller ingen roll hur välskrivet det är, det blir nej ändå.
Får vi däremot in ett manus där handling eller samhällskritik ligger helt rätt, men som inte är det mest välskrivna, är det större chans att vi går vidare med det.
För i slutändan är det ju historien som ska tilltala läsarna och språket kan man alltid jobba med.
Det här är nog den största ögonöppnaren för mig. Alltså att många läser väldigt slarvigt vad förlaget söker efter.
Är ni noggranna med att läsa vad förlagen söker efter? De större förlagen är ju sällan nischade, men de mindre är det ofta.

Dezmin

Annonser

Att förutspå en bästsäljare

Bitterpitten tipsade om att jag kunde skriva om saker jag retar mig på och där finns det ju en hel del att skriva om.
En av de saker jag retar mig på, är alla dessa ”förståsigpåare” eller böcker skrivna av sådana som påstår sig ha löst gåtan med vad som gör en bok till en bästsäljare.
Låt mig spara er både tid och pengar: Ingen vet detta, ingen!
Ibland har jag sett människor skriva inlägg där de påstår sig redan ha prickat in alla böcker som blivit bästsäljare. I efterhand alltså. Detta var inget de skrev ett ord om innan någon annan ens visste namnet på boken. Det är alltid enkelt att vara klok i efterhand, som det ju heter 😉

Jag kan försäkra er om att om det funnits en person som verkligen kunnat avgöra vilka böcker som blir succéer redan när de kommer in som manus till förlagen, då hade inte bara den personen haft massor att göra, denne hade även blivit mycket förmögen. Förlagen hade nämligen budat över varandra för att få just vederbörande att gå igenom deras manushögar. För den enda gång förlagen vet att en bok kommer att sälja, är när en redan framgångsrik författare ska släppa sin nästa bok. En debutant som ingen hört talas om, är omöjlig att förutspå.
Ett bra exempel är ”Kaninen som så gärna ville somna”. Det manuset refuserades hos samtliga förlag som författaren skickade det till. Ingen trodde att det skulle sälja. Utom författaren själv, som efter egenutgivning blev väldigt rik.
Kort sagt: Att köpa en bok som berättar hur du skriver en bästsäljare, är att kasta pengarna i sjön. Att lyssna på någon som påstår sig kunna förutspå vilka manus som kommer att sälja bra som böcker, är att slösa bort en massa tid.
Vad man gör som förläggare är att spekulera. Lite som med aktier alltså. Man tror, men man vet absolut aldrig säkert. Och det är de manus man tror på, som man går vidare med.
Hade vi vetat, hade ingen varit gladare än just förläggarna 😉

Dezmin

Färden mot Ragnarök

Arbetet går vidare med Leif Erikssons bok ”Färden mot Ragnarök” och inlagan sätts i detta nu. Omslaget är också snart färdigt och det ska bli jätteroligt att visa upp det för er. Inte bara innehållet är fängslande och spännande med ett språk som är färgat av hårdrocksinfluenser (han har ju ett förflutet som hårdrocksmusiker och att skriva låttexter), även omslaget kommer att bli kanonbra!

När vi fick in hans manus föll vi för det direkt, och det här kan vara intressant att veta för er som ännu kämpar med att bli antagna. Grunderna i skrivandet är naturligtvis viktiga (en del har fått dem genom erfarenheter av annat skrivande, medan andra läst sig till det) men OM historien sticker ut i mängden på något sätt, då ligger ni riktigt bra till.
Vi har fått in manus där författaren skrivit ett korrekt följebrev och understrukit att denne skrivit mycket annat i sitt liv (dock ej skönlitterärt), men där hela dramaturgin faller platt, eller att det krävs så mycket mer jobb på gestaltningen, eller tonen, att vi bett vederbörande jobba om manuset och återkomma. Alternativt refuserat med vändande mejl.
När det gäller boken vi nu ska ge ut, var följebrevet skrivet på några rader och vi hade, ärligt talat, inga större förhoppningar om det. Men, när vi började läsa kunde vi inte sluta. Allt funkade liksom. Visst har även det här manuset fått tvättas och redigeras (det krävs med alla manus som antas), men storyn fanns där, det unika uttryckssättet fanns där och man sögs genast in i berättelsen.

Slutsatsen är att det viktigaste är styrkan i berättelsen (språket, tonen, handlingen). Finns de där, är chanserna mycket goda att ta sig genom nålsögat.

Nu ska jag jobba vidare, för det är ju inte bara hans manus som vi ska ge ut under våren 🙂

Dezmin

Världens känsligaste bransch

det är förlagsbranschen det.
Den är verkligen oerhört snäv och jag tycker att det är ganska skrämmande, speciellt när det kommer till skönlitteratur. Det pratas väldigt mycket om ”den konstnärliga friheten”, men i det begreppet ingår bara möjligheten att ta ut svängarna när det gäller språk och stil, inte ämnen.

Ett exempel på det är en person som i våras fick sitt manus antaget av ett ljudboksförlag. Men när manuset skulle börja bearbetas, ville förlaget att författaren skulle stryka alla känsliga delar i det. Personen vägrade, kontraktet revs och vederbörande gav ut boken själv som fysisk bok istället. Nu vet jag inte exakt vad förlaget tyckte var opassande, men eftersom jag är väldigt väl medveten om hur oerhört snävt det är i den där svängen, så misstänker jag att det var småsaker.

Vad tycker ni?
Ska författare hålla sig inom PK-ramen så att inga ”känsliga” ämnen ska få nyanseras eller få plats i romaner, eller ska vi få ta ut svängarna?
Personligen tror jag inte att någon tjänar på att allt alltid vinklas från ett och samma håll i alla böcker. Faktum är att det snarare blir väldigt enkelspårigt och återupprepande.

Dezmin

Avslöjandet

Då så, då var det dags att börja avslöja planerna för i år som jag ännu bara hintat om.
Men, istället för att bara skriva rakt upp och ner vad det handlar om, tänkte jag istället börja med att förklara vad beslutet grundade sig på.

När jag skrivit WG (inom kort kommer jag att avslöja titeln) visste jag två saker: Det var det bästa jag någonsin hade skrivit och jag skulle få problem att placera manuset hos något förlag eftersom historien inte var politiskt korrekt skriven (betydligt mer kontroversiell än Limboserien).
För att försäkra mig om att jag inte drog förhastade slutsatser skickade jag manuset på prov till två förlag (dock inte mitt nuvarande förlag eftersom det snarare rörde sig om ett test än ett manusförslag i egentlig bemärkelse). Det ena hörde av sig efter ett tag och förklarade vänligt att det nog inte hörde hemma i deras utgivning, trots att det var välskrivet.
Det andra svarade att de (efter att ha skickat manuset till lektör) beslutat att inte gå vidare. Intressant i detta fall var att de inte ville lämna ifrån sig lektörsomdömet när jag bad att få se det. Det är annars brukligt om manuset gått vidare till lektör, att man som författare får ta del av delar, eller hela omdömet. Efter lite mejlande var motiveringen att förlaget betalat för lektörsläsningen, men det gör ju alla förlag så det är ingen extra kostnad för dem att vidarebefordra lektörsomdömet sedan. Därefter blev det sagt att lektören skulle få bestämma om det var okej för mig att läsa det. Även det väldigt märkligt då lektören är anonym för författaren och författaren därför inte kan rikta något eventuellt agg mot lektören. Måste säga att jag aldrig varit med om något märkligare i hela mitt skrivliv.
Sammantaget kunde jag alltså dra slutsatsen att mina föraningar stämde.
Nåja, detta var ju mest för att försäkra mig om att det verkligen finns ett ganska snävt tänk hos förlagen, även inom skönlitteraturen.

Utöver detta hade jag börjat tröttna en del på hela förlagsdelen, för när man varit i branschen i några år inser man att det är lite samma sak hela tiden. Man skriver manuset, man lämnar det till förlaget som gör en bok av det och sedan står man där med en ny bok, hepp! När man dessutom inte kan ta ut svängarna som man vill, blir det ju ännu mer enformigt.
De som känner mig väl vet att jag ofta ledsnar på något när jag märker att det blir för monotont. Det är antagligen därför som jag bytt jobb så många gånger i mitt liv också, ombyte förnöjer 😉 Plus att jag ständigt behöver nya utmaningar och när det gäller att vara signad hos ett förlag, kändes det lite som been there done that. Inget fel i att vara förlagsutgiven alltså, bara att jag behöver känna att jag förnyar mig, annars stannar liksom min hjärna av och orken tar slut. Det måste finnas risker för det är då det blir extra intressant och spännande.

Så, för att inte helt sadla om och börja spela poker på heltid, tvingades jag fundera lite över vad jag egentligen ville, samt hur jag skulle hitta nya utmaningar och ändå kunna fortsätta tycka att skrivandet var roligt.
I den vevan hörde en kollega av sig med liknande funderingar som jag själv hade haft. Varför finns det inget förlag som ger ut litteratur som går utanför mainstreamfåran? Varför måste alla romaner (med undantag från några egenutgivare och litteratur som översatts) vara mellanmjölk och vanilj?
Jag hade ju gått i samma funderingar även om jag inte hade något svar på frågan. Och då uppstod följdfrågan: Om ingen startat ett sådant förlag, varför gör inte vi det då?
Och plötsligt hade jag en lösning på alla mina problem. Det behövde inte kännas så enformigt längre, för om man startar ett förlag har man genast nya utmaningar 🙂 Plus, att om man startar ett förlag med en utgivning som man själv bestämmer över, behöver man inte hålla tillbaka på sådant man skulle vilja skriva om. Win win alltså!

Vi gör således en Guillou/Marklund, skulle man kunna säga, om än av helt andra skäl än de hade.
Nu tar det betydligt längre tid att starta ett AB än en enskild firma. Det är en massa papper som ska fyllas i och som ska skickas in till Bolagsverket, etc, varför hela uppstarten har dragit ut lite på tiden.
Därför har vi inte hunnit göra hemsidan publik än heller (men den bör bli det under den här månaden) så vi tänker hålla lite på förlagsnamnet ett tag till. Men när hemsidan är publik kommer vi att outa namnet och utgivningen 🙂
Vem är då den andra personen, kanske ni undrar?
Hon heter Katarina Persson och det kändes väldigt naturligt att starta ett förlag med henne eftersom även hon har flera års erfarenhet från branschen. Samt att vi haft kontakt under åren sedan vi debuterade och känner varandra väl.
Nu tar vi all den kunskap vi samlat på oss genom åren och gör något helt nytt av den. För, oavsett hur det går med resan vi har framför oss, vet jag att jag skulle ångra mig alldeles fruktansvärt om jag inte tog den här chansen.
Mer info kommer alltså, både kring vårt förlag och utgivningen, men ni får ge er till tåls ett litet tag till innan vi presenterar allt till fullo.

Dezmin

Erfarenheter

M.S ville att jag skulle skriva lite kring mina upplevelser av att skicka in manus, att ge ut på olika förlag och erfarenheter av förlag. Så då gör jag det 🙂

Om vi börjar med själva ”manusskickandet” så har jag aldrig skickat samma manus till särskilt många förlag. Vet att en del jobbar sig igenom alla förlag som finns och som passar manuset, men eftersom jag finner det så otroligt tidsödande att dels leta tänkbara förlag och dels sitta och vänta på svar, brukar jag begränsa mig. Rätt rejält t o m.
Lex Limbo skickade jag t ex bara till tre förlag. Ett återkom med positiv refusering, ett hörde jag aldrig av och ett sa som bekant ja.
Vidare har jag ytterst sällan skickat till något större förlag. Varför? Det här är såklart min personliga uppfattning, men eftersom jag varit i kontakt med en del författare som är utgivna på större förlag och förstått att det inte bara är fördelar med det, har jag vägt fördelar mot nackdelar och i dagsläget passar de mindre mig bättre. Men det är klart att det är en viss prestige att bli utgiven på Norstedts eller Albert Bonnier. Man får väl helt enkelt fundera på vad man vill med sitt skrivande och hur man tänkt sig sitt författarskap. För i slutändan bryr sig ju inte läsarna om vilket förlag man är utgiven på. Läste en kommentar i en tråd på fb från en bokhandlare som sa att vid något enstaka tillfälle kom det in kunder och frågade efter böcker från ett speciellt förlag, men majoriteten läsare försöker bara hitta en bok som tilltalar dem.
Den första gången jag skrev ett manus (vet inte ens om det räknas som ett vettigt försök) skickade jag och min medförfattare faktiskt bara manuset till de stora förlagen, men det berodde uteslutande på att de var de enda förlag vi kände till. Jag tror jag var i tjugofemårsåldern och vi skrev på manuset under förfesterna innan vi skulle ut på krogen. Vi tänkte att det var ett fantastiskt sätt att förena nytta med nöje 😉 ”Bertböckerna” hade sin storhetstid då och vi skrev ett manus till en ungdomsbok som skulle bli som böckerna om Bert, men som handlade om två tjejer istället. Vi hann handskriva ungefär ett kapitel varje fest och sedan renskrev jag det dagen efter på min skrivmaskin. Nu minns jag inte riktigt om anledningen att jag skrev på skrivmaskinen var att jag ännu inte hade någon dator vid den tidpunkten, eller bara saknade skrivare till den, dock glömmer jag aldrig problemet att tyda både handstil och underliga formuleringar när jag skulle få någon ordning på det sedan.
Vi skickade alltså in det till de tre största förlagen (Bonnier, Norstedts och jag tror att det tredje var Natur & Kultur). Från två fick vi standardrefuseringar, men från Norstedts fick vi en positiv refusering med förslag på ändringar. Då var vi så dåligt insatta och förstod inte att en positiv refusering ofta är en uppmuntran om att skriva om och skicka in igen. Därför blev det inte mer av det manuset och sedan dröjde det ju väldigt många år innan jag började intressera mig för skrivandet igen.
Okej, nu kom vi lite från ämnet känner jag, så vi tar nästa fråga innan det blir ett inlägg fyllt av anekdoter istället 😉

Jag har således bara erfarenheter kring samarbeten med mindre förlag och för det mesta brukar det funka riktigt bra. Det har heller inte skiljt sig särskilt mycket mellan samarbetena vid de olika förlagen, utan de jobbar på ett ganska liknande sätt: Manuset redigeras några varv, korras, det sätts, omslag bestäms och sedan skickas det till tryck. Ofta annonseras det i SvB:s katalog, men så mycket mer marknadsföring än så brukar de inte ha resurser till, vilket är förståeligt. Mitt förra förlag hade monter på Bokmässan i Göteborg, det har inte mitt nuvarande, men eftersom Göteborg ligger så långt ifrån där jag bor, är det inget jag gråter över 😉 Dessutom ringlar inga långa signeringsköer kring borden där de okända författarna sitter (tror jag signerade 16 ex under de två timmarna den dag jag satt där), så man säljer inte särskilt många böcker heller. Det är mer ett tillfälle där man träffar kollegor och bloggare som man följt.
Det finns såklart tillfällen där det strular även med mindre förlag, men inte heller här tror jag storleken är avgörande för hur lyckat eller misslyckat ett samarbete blir.
Som med det mesta annat i livet handlar det nog om vad man vill och vad man gör av sina chanser.
Hybridförlag kan säkert funka också, om det är ett bra förlag. Tror tyvärr att det kan finnas en del ”ockrare”bland just dessa förlag, men eftersom jag inte har någon personlig erfarenhet av dem, eller diskuterat dem med författare som gett ut hos sådana, är detta bara en gissning.

Det var lite kring mina erfarenheter av manus och förlag och hur jag tänker kring detta.
Kanske finns det något jag inte tog upp som någon undrar över och då är det såklart bara att fråga i kommentarsfältet 🙂

Dezmin

Idag ska man se upp

Tänkte bara passa på att påminna om att det är första april idag, så se upp med folk som tänker dra er vid näsan 🙂
Och på tal om att bli lurad, i bokbranschen finns det ju en hel del falluckor också. För bara någon dag sedan sändes ett radioinslag om detta. Kortfattat gick det ut på att det nog vore bra om förlag som inte står för kostnaderna kring en utgivning, skrev det på sina hemsidor. En del gör nämligen inte det och författare har därmed blivit lurade att betala för utgivningen. Andra kallar sig för förlag, när de egentligen bara är ett tryckeri.  Så, se även upp med ”aprilskämt” som fortsätter året runt 😉
Detsamma gäller märkliga eller tveksamma kontrakt som en del förlag upprättar.
Hur gör man då om man är helt ny i förlagsdjungeln och vill försäkra sig om att inte bli lurad?
När det gäller kontrakt kan man höra sig för med Författarförbundet, de hjälper debutanter gratis att granska kontrakt.
När det gäller att få mer på fötterna bland de olika förlagen, kan man med fördel höra av sig till Kristina Svensson. Hon är väl insatt, både när det gäller egenutgivning och bokbranschen i allmänhet. I inlägget har hon även tittat lite i spåkulan vad det gäller förlagsbranschen i framtiden.
Men, kort och gott. Se upp med lurendrejerierna där ute. Både idag och årets alla andra dagar 🙂

Dezmin