Etikettarkiv: genrer

Vikten av genrer

Det har pågått en del diskussioner bland författare lite här och var på nätet om genrer och om det egentligen är så viktigt att genrebestämma en bok. Och till råga på eländet har det börjat dyka upp undergenrer också. Varför kan en bok inte bara få vara en bok?
Anledningen till att man delar in böcker i olika genrer är för att läsaren ska hitta det den söker efter. Idag är det dessutom vanligt att olika genrer korsas i en bok och därför behövs lämpliga undergenrer. Det här har många förlag missat helt. Man använder istället genrer som man tror ska locka en läsare, trots att innehållet inte motsvarar etiketten. Det gör att man som läsare känner sig lurad och förtroendet för nästkommande titlar hos förlaget, sjunker.
Om det står skräck, vill inte jag läsa fantasy. Om det står thriller, vill inte jag läsa en deckare. Om det står psykologisk thriller, vill inte jag läsa en segdragen mörk relationsroman.
I USA är man väldigt duktig på att dela in böcker i genrer och subgenrer, detta för att underlätta för läsaren att hitta vad de söker. I Sverige är undergenrer knappt uppfunnet och vilken genre man sätter på boken, spelar inte så stor roll, bara läsaren lockas.
Det här är ett jädrans otyg för oss som letar efter speciella historier inom en genre och jag har sedan länge slutat lita på förlagens etiketter.

Men varför kan inte en bok bara få vara en bok ändå? Det viktiga är ju att locka läsarna.
Låt mig dra en liknelse. Om jag går till en mäklare i jakten på en herrgård och mäklaren utbrister: ”Varför just en herrgård? Kan inte ett hus bara få vara ett hus? Kom ska jag visa dig några fina torp som är till salu.” Då blir inte jag särskilt glad eftersom jag vet vad jag vill ha. Jag vill ju att mäklaren ska visa mig ett utbud av herrgårdar och inte av torp.
Eller, om jag ska köpa en BMW och bilhandlaren säger: ”Varför kan en bil inte bara få vara en bil? Kom ska jag visa dig en fin Ford som vi har.”
Det är samma sak när det gäller böcker. Som läsare vet jag vad jag gillar och vad jag vill läsa, då vill jag också ha det jag blivit lovad och ingenting annat.
Och om en bok innehåller genrer som korsar varandra, eller har karaktärer med egenskaper som just jag tycker om, är undergenrer det absolut bästa alternativet för att läsaren ska kunna identifiera dessa böcker.
Tyvärr är det här inget som man i Sverige fäster sig vid nämnvärt.
Jag vet att jag tagit upp detta förut, men det måste uppenbarligen sägas om och om igen eftersom främst författare, inte tycks förstå vikten av att genrebestämma en bok. Speciellt olyckligt är det ju om man faktiskt skriver genrelitteratur. Hur kan man då inte förstå varför genreindelningen är så viktig?

Jag tror att alla (både författare och läsare) skulle tjäna på att inte göra sitt bästa för att lura läsarna med en illa vald etikett på en bok.
För mig är det obegripligt varför man inte definierar rätt genre. Ingen vinner ju något på att lura någon annan. Inte i längden i alla fall.

Dezmin

Annonser

Svåraste genren

Under mina skrivande år har jag vid flertalet gånger sett hur olika genrer diskuteras bland författare och huruvida vissa genrer är svårare att skriva än andra. Det lustiga är att de flesta tycks vara eniga om att just genren som de själva skriver i är den svåraste och märk väl, detta utan att ha provat att skriva i någon annan genre.
Är inte det här lite märkligt? Det är ungefär som om jag skulle säga att det är mycket svårare att skriva en bok än att skriva en låt. Detta trots att jag aldrig provat att skriva en låt. Hur ska jag då veta det?
När det gäller genrer tror jag att det finns en svårighet i dem alla, den ser bara olika ut.
I deckare t ex, får man verkligen försöka hitta en story med karaktärer som inte tusen andra  före en själv har skrivit och det krävs också en hel del research kring brottsutredningar och annan teknisk bevisning som kan användas.
I fantasy kan jag däremot tänka mig att man måste ha en klar bild över världen man jobbar med och att det säkert kan ta massor med tid att bilda sig en uppfattning om den.
Jag tror man ska akta sig för att döma ut något som ”enklare” innan man ens provat på det, för man har faktiskt inget att jämföra med så länge man inte skaffat sig en viss erfarenhet på området.
Därför kan det ju vara intressant att bolla frågan vidare.
Vilken genre skriver du i och vad är svårast med den? Samt, om du har skrivit i olika genrer, skulle du då påstå att den ena är enklare än den andra och varför i så fall?

Dezmin

Genrer, igen

Igår gjorde jag en intervju med P4 Västerbotten. Den kommer ut under dagen idag så jag kan inte länka.
I alla fall, jag fick då frågan om vilken genre mina böcker ligger i. Ska jag säga deckare, eller kriminalromaner när jag presenterar dig?
Jag svarade lite svävande att det funkar med kriminalromaner eftersom sådana ofta fokuserar på själva brottet. Jag har ju inga poliser med som huvudkaraktärer t ex, vilket är vanligt förekommande i just deckare, även om det egentligen inte är det som avgör hur genren ska definieras. Inte om man utgår ifrån hur man kategoriserar böckerna i t ex USA i alla fall.
Det som slog mig då (även om det inte fanns utrymme att bena ut genrerna) var att det är kanske inte så konstigt om folk blir lite ställda kring vilka genrer de ska definiera böcker som. För i Sverige blandas det ju som bekant lite godtyckligt.
Jag har ju bloggat om det förut och jag tror att det hade varit enklare för alla att definiera en genre, om inte förlagen svängt sig med de olika etiketterna lite som de känner att det passar. Då blir det ju förvirrande till slut.
Och den mest intressanta frågan här blir förstås: Vem vinner på detta? I längden alltså.
Jag förstår också att förlagen vill skapa intresse kring sina böcker genom att sätta dessa i en genre som skapar nyfikenhet, samtidigt kan jag förstå förvirringen som uppstår bland läsarna när boken inte riktigt motsvarade det man föreställt sig.
Jag har oändligt mycket lättare att hitta en bok som motsvarar den genre jag vill läsa, om den finns utgiven i USA och jag kollar hur man placerat den där, än böcker skrivna av svenska författare.
Frågan är kanske om vi någonsin kommer tillrätta med detta i Sverige? För uppriktigt sagt har jag på senare tid upplevt att jag får allt svårare att lita på att boken jag läser lever upp till mina förväntningar. Ibland har det verkligen känts som om jag blivit dragen vid näsan ordentligt och då avtar ju förtroendet för de etiketter som böckerna marknadsförs under också.
Alternativt är det bara jag som vill ha en tydlig indikation på vad för slags bok jag håller i. Det där berömda kontraktet med läsaren, ni vet 😉

Dezmin

Genrer & God Jul

I kommentarerna i mitt förra inlägg, lovad jag Marie att återkomma med ett inlägg om genrer och indelningen mellan dem. Så, här kommer det.
När jag gick en kurs i filmvetenskap för några år sedan, betonades flera gånger hur oändligt viktigt det var att rätt film hamnade i rätt fack. Detta eftersom målgruppen enkelt vill kunna hitta det som de söker efter.
I Sverige finns inte lika många fack och när litteratur delas in, är det inte så noga vad man sätter för etikett på boken heller. I alla fall är det min erfarenhet. Man har bara lite enkelt och laid back så där, kastat in böckerna i fack som man gissar ska locka läsarna, sedan struntar man blankt i om läsarna känner sig lurade efteråt. Eller hoppas man kanske att ingen ska märka något, jag vet inte.
I t ex genren ”skräck” ingår såväl fantasy med små spänningsinslag, som så kallade mysrysare.
I genren ”deckare” ingår t ex allt från thrillers till relationsromaner med lite spänningsmoment. Man slänger, utan tveksamheter, in ett drama och döper det till thriller. Huvudsaken, som sagt, att det lockar till läsning, det är ju det viktigaste.
Eventuellt är även det här slapphänta förhållningssättet till genreindelning orsaken till att jag nästan aldrig läser svensk litteratur längre. Jag vet helt enkelt inte om jag får det jag blivit lovad. Det resulterar nästan uteslutande i en aha-upplevelse som tyvärr sällan är positivt laddad.

I t ex USA är man lite smartare det gäller genrer. Man har, förutom genrer, en mängd subgenrer för att göra det så smidigt och enkelt som möjligt för läsare att hitta exakt vad de söker efter.
I Sverige är en deckare ofta en bok som har poliser i huvudrollerna och en thriller är en bok där huvudkaraktärerna har ett annat yrke, men i verkligheten är inte ordet ”deckare” eller ”thriller” synonymt med vilka karaktärer man följer, utan hur upplägget ser ut.
Ordet ”deckare” härstammar ju från detektiv, men det behöver inte vara en polis som utför ett detektivarbete, det kan i princip vara vem som helst som tar på sig den uppgiften. Det handlar ju i slutändan om att söka svaret på en mordgåta, ett brott där gärningsmannen är den som både huvudkaraktären och läsaren försöker hitta. Det är också där själva spänningsmomentet ligger. Vem gjorde det?
I en thriller ligger istället spänningen i att få veta om protagonisten ska lyckas besegra antagonisten. Här vet ofta läsaren (till skillnad från huvudkaraktären) vem antagonisten är. Protagonisten befinner sig i fara redan i de första sidorna, men vem kommer att gå vinnande ur det hela?
I USA brukar man dela upp genrerna mystery, thriller och suspense på följande vis:

mystery: the main character is occupied in tracking down the truth about an event, usually a murder. If the protagonist is in any danger, it is usually moderate, and becomes a problem only as the detective approaches the truth.

thriller: the protagonist is in danger from the outset.

suspense: the main character may become aware of danger only gradually. In a mystery, the reader is exposed to the same information as the detective, but in a suspense story, the reader is aware of things unknown to the protagonist. The reader sees the bad guy plant the bomb, and then suffers the suspense of wondering when or if it will explode.

Jag förenklade det dock något eftersom det inte är så stor skillnad på suspense och thriller.
”Psykologisk thriller” då? Jag brukar säga att en psykologisk thriller är så nära skräck det går att komma, men här förekommer inga övernaturliga inslag (även om just skräck och psykologiska thrillers ibland överlappar varandra). Seven, är en psykologisk thriller, likaså Lida, Shutter Island och historierna om Hannibal Lecter. Ofta (men inte alltid) är någon huvudkaraktär psykiskt instabil, eller psykopat. En psykologisk thriller har alltså väldigt mycket nerv, den kan ibland bli så spännande att det blir riktigt läskigt, men de övernaturliga inslagen uteblir. Exorcisten och Terror på Elm street däremot, är renodlad skräck. I skräck ligger också mycket av fokus på ”den onde/ondskan”i historien. Exorcisten kretsar kring Regan och Terror på Elm street kretsar kring Krueger, övriga karaktärer har i princip biroller.
Jag anser t ex inte att mina böcker i Limboserien har tillräckligt mycket nerv för att höra till genren psykologisk thriller, dock innehåller de en hel del psykologi och därför valde jag (i samråd med förlaget) genrebeteckningen ”psykologisk spänningsroman” eftersom en spänningsroman är en ganska vid genre och kan innefatta relativt mycket. Hade den funnits i t ex USA hade den antagligen listats under subgenren: ”Vigilante Justice” och fler titlar i den subgenren, kan man hitta här. Men, eftersom genren inte ens existerar i Sverige, får man försöka anpassa sig till facken här istället. I alla fall om läsarna ska få en hum om vad man skrivit.

I Sverige är vi, som sagt, inte lika petiga, även om jag har svårt att förstå varför. Är det inte bättre att snäva in det man skrivit så att rätt målgrupp kan hitta det som de söker?
Jämför Adlibris genreindelning med t ex Amazons. Medan Adlibris endast har 18 olika kategorier inom skönlitteratur (och klickar man på någon av dessa finns det kanske två underkategorier), orkar jag inte ens räkna hur många Amazon har. Men, om vi går in på exempelvis ”Thrillers & Suspense”, hittar vi hela 16 underkategorier, bara där.
För även om jag gillar att läsa spänning, innebär ju inte det på något sätt att jag gillar all spänning. I själva verket kanske det bara är två subgenrer jag helst läser och på det här viset blir det så oändligt mycket enklare att hitta exakt det jag vill läsa.

Så, där har ni mina tankar kring det här med genrer och varför det är så oerhört viktigt att ange rätt etikett på en bok. Slarvar man med det här, eller inte bryr sig alls, riskerar en av två saker att hända och i värsta fall båda två.
1. Läsaren tror på det du marknadsför, köper boken, men känner sig grundlurad efter att ha läst den. Har man tur ger läsaren författaren och förlaget en ny chans med nästa bok trots detta. Alternativt gillar inte läsaren boken, men förstår inte riktigt varför och tror att den bara inte föll vederbörande i smaken, när det egentligen handlar om att förväntningarna inte blev infriade.
2. Läsaren blir asförbannad över att ha blivit lurad och väljer att inte lita på författarens och förlagets marknadsföring i fortsättningen, varför denne inte heller köper fler böcker därifrån.

Jag har hört till kategori 1 tidigare, men efter att ha blivit blåst så många gånger nu, har jag helt enkelt slutat lyssna på vad förlagen/författaren marknadsför sina böcker som. Antingen lutar jag mig mot vad andra som gillar samma slags böcker som jag säger om dem, eller också (om det är en utländsk författare) kollar jag under vilken kategori boken är listad utomlands. Då behöver jag inte fästa någon vikt vid hur det svenska förlaget marknadsför den, utan kan tryggt förlita mig på den genre originalutgåvan listats under.

Jag vet att alla inte är lika petiga som jag när det handlar om att få det man blivit lovad, men ovanstående är dels mina tips kring hur man kan hitta det man söker efter, även om varken förlagen eller bokhandlarna är så nogräknade här i Sverige. Dels hur man undviker att lova läsaren något som denne inte känner att han eller hon får.
Det är alltså inte så konstigt om olika genrer gör läsare en aning förvirrade eftersom det egentligen inte finns några tydliga riktlinjer för de olika facken.
Och när det gäller att sätta det man själv har skrivit i rätt genre, kan jag tipsa om att kolla hur de tänker i t ex USA. Där har de hajat det här och insett att ju noggrannare de kan ringa in en boks genre, desto större är chansen att rätt läsare hittar rätt bok. Och när det händer blir det också en så mycket större positiv effekt av det. Tycker jag i alla fall.

Det här blir också mitt sista inlägg före jul, så därför passar jag även på att önska er alla en riktigt God Jul! 🙂

Dezmin

Skräck

Igår när jag satt och läste på loftet, fick maken ett telefonsamtal från en kompis. Jag hörde ju bara vad min man sa, men förstod ganska snart av samtalet att kompisen ville berätta att tummen han skadat på jobbet, inte läkt som den skulle, så nu hade han fått operera den och var sjukskriven. Det var inte ens säkert att tummen någonsin skulle se ut som förut igen.
Till saken hör att även maken har haft problem, men med en bihåla som blivit inflammerad. Detta till följd av en tand som han fått problem med. I fredags borrade han upp kanalerna till tanden som senare ska rotfyllas, men detta ingrepp ledde till att bihålan blev ännu mer inflammerad och han svullnade upp rejält på höger sida. Eftersom han ännu inte fått någon operationstid för bihålan och de därför inte kunde göra några åtgärder, fick han penicillin utskrivet.
Hur som helst,  nu satt de där och beklagade sig för varandra och sedan hör jag maken säga:
”Varför drabbar allt helvete oss för? Vi har fel kärringar, det är nog därför, hehe.”
Och man kan ju inte låta bli att dra på munnen när man hör sånt där, för det lät så himla roligt.
Samtalet gav mig dock genast en rad uppslag till nya manus, men nu inom genren skräck. Jag har ju några projekt som ligger före och som jag måste avsluta, men sen kanske jag kan utforska skräckgenren lite bättre.
Dessutom är det så få böcker (i alla fall som är skrivna på svenska) som är riktigt läskiga. De handlar oftast mest om lite spänning med övernaturliga inslag. Men så där Stephen King-hemska, är de sällan.
Så, p g a samtalet fick jag alltså lite nya idéer. Det blir perfekt att låta dessa mogna i huvudet medan jag skriver klart mina andra projekt.
Någon annan som funderat kring den här genren? Eller har ni några riktigt bra skräcktips (böcker som filmer) som ni gillat väldigt mycket och kan rekommendera? Kanske t o m av någon svensk?

Dezmin

Vidsynthet

Läser just nu en bok som får mig att fundera en del kring både det här med genrer och vad det moraliskt riktiga egentligen är.
Jag kommer inte att recensera den, för den är skriven av en svensk författare och eftersom jag inte blev så förtjust i den, känns det fel att recensera den med alla mina negativa åsikter kring den.
Men i alla fall. Två saker slår mig:
1. Återigen har en bok marknadsförts som en bok inom spänningsgenren, men tempot är lågt och det är snarare frågan om någon form av drama. Inget fel i handlingen alltså, men jag hade förväntat mig att få något helt annat än det jag fick.
2. Det här med moral. Finns det verkligen bara ett sätt att se på den? Utan att ta exempel direkt från innehållet i boken skulle jag kunna jämföra det så här. Om alla andra säger att citroner är sura, men jag inte alls upplever smaken så, betyder det då att alla andra har rätt och jag har fel? Eller kan det handla om hur varje enskild individ upplever citronen? Alltså, är det mer moraliskt riktigt att säga att citronen är sur, även om man eventuellt inte håller med om det?
För saken är den här: Jag saknar det vidsynta i svensk litteratur. Jag hittar den ofta i utländsk litteratur (detta har jag redan bloggat om flera gånger) men nästan aldrig i den svenska.
Ibland önskar jag att det fanns någon boktipssida som uteslutande tog upp litteratur med mer utmanande aspekter. Någon som vet om en sådan finns någonstans? Alltså, litteratur som inte är så mainstream, som det heter.
Här har vi mulet och trist väder, så om ni har något boktips som stämmer in på ovanstående får ni även gärna tipsa. Då har jag något att läsa under helgen också 🙂

Dezmin

Att renodla eller att korsa

Vi pratade lite om det här på skrivarkursen igår. Kanske mest kring vad det är som gör att vissa böcker skiljer sig från andra så tillvida att man har svårt att släppa tanken kring dem efter man läst dem färdigt.
Jag kan bara gå till mig själv, men ju mer ”renodlad” en bok i en genre är, desto mer förutsägbar tenderar den att bli. Det måste in något nytt för att det ska lyfta och helst då något otippat. Ju mer otippat, desto intressantare i mitt tycke. Alternativt att författaren har använt sig av en väldigt udda karaktär, som t ex Hannibal Lecter eller Lisbeth Salander.
Nu när Katarina funderar lite kring hur man definierar en målgrupp, kom jag att tänka på det här igen. För målgrupper är lite knepiga. Målgruppen kan vara stor, ändå är det oftast bara en mindre del av den som tycker att boken är helt fantastisk. Kvar återstår den där lilla skaran böcker som en större målgrupp börjar hylla. Exempelvis Hundraåringen, En man som heter Ove, Livet efter dig, En dag,  etc.
Jag tror att det är när man börjar glida lite över genregränserna (dock givetvis inte försöka stoppa in varenda genre som finns i en och samma berättelse) som det där extra tillförs. Det som kallas ”det”. Det är när en bok (oavsett genre) börjar tilltala läsare som vanligtvis inte läser den sortens böcker, som man träffat rätt.
Det här med att korsa olika genrer är nog inte så dumt. För hittar man en gemensam nämnare där två olika genrer kan tilltala sina målgrupper samtidigt, har man direkt ökat chanserna att fler blir nyfikna på det man skrivit, plus att det per automatik blir en mer annorlunda berättelse.
Kanske ska man därför definiera boken efter ämnen och teman snarare än genrer, när man försöker hitta målgruppen? Givetvis måste genren tydligt framgå, men nu tänker jag snarare på frågan kring hur man definierar en målgrupp.
Det är bara min personliga teori, men den var intressant att grunna lite på 🙂

Dezmin

Att skriva i en annan genre

Det här med att byta genre som man skriver i är intressant. För intrigerna ser ju lite annorlunda ut beroende på vilken genre man tar sig an.
När jag bytte till feelgood (även om det snarare är feelbad) upplevde jag ett par svårigheter, även om det var roligt att skriva något helt annat.
Det ena var intrigen. I en spänningsroman är det lite enklare att hitta en intrig. Därmed inte sagt att det är enkelt att göra intrigen spännande, men att hänga upp handlingen på på en konflikt upplever jag som enklare om man skriver i spänningsgenren.
I feelgood tycker jag nästan det är tvärtom. Där var det svårare att hitta en intrig (i vart fall en som kändes annorlunda), men när jag fick tips (eller snarare ett önskemål från en väninna) blev det genast enklare och när jag väl hittat intrigen, var det lättsammare att bygga vidare kring den än vad det är när jag skriver en spänningsroman. Antagligen för att de som läser just spänningsromaner ofta är ganska otåliga läsare.
Den andra saken jag upplevde som en svårighet i början var tonen. Jag ville inte använda samma ton som jag använder i mina spänningsromaner, för det här var ju en mer humoristisk historia (om än med svart humor). Dessutom hade jag hela fem karaktärer som skulle ha ungefär lika mycket utrymme i manuset och dessa vill man ju också ge olika röster. Tonen tycker jag är enklare att hitta i deckare. Jag antar att det beror på att jag till största delen skrivit i den genren. För när jag bytte genre var det just tonen jag fick kämpa med ett tag för att hitta. Jag tyckte också att det tog längre tid innan jag visste hur karaktärerna lät och vilka de var.
Den tredje saken (även om den inte har med själva genrebytet att göra) var att jag valde ett för mig nytt berättarperspektiv att skriva ur, nämligen DPoV. Det var nog det svåraste av allt när jag tänker efter. För att helt försöka eliminera berättandet är jättesvårt om man väljer tredje person. Kanske inte så mycket i dialogerna, men i löptexten. Det är där den största utmaningen uppstår.
Men trots alla svårigheter var det verkligen jätteroligt att byta genre. Det får bli ett skrivtips från min sida. Att åtminstone byta genre en gång i livet. Det behöver inte ens bli något man går vidare med, men det är väldigt lärorikt 🙂
Om man är intresserad av svårigheterna i att byta från feelgood till spänningsgenren, kan man läsa Katarinas inlägg 🙂

Dezmin

Beslut är fattat

Det får bli redigering av sidoprojektet där råmanuset är färdigt. Detta av två anledningar.
För det första har det legat och gnagt i huvudet på mig på sistone och för det andra handlar det om ett fenomen som blir alltmer aktuellt och som diskuteras med jämna mellanrum. Dessutom fick jag en så bra idé igår som skulle tillföra manuset ännu en dimension.
Det här är alltså manuset som börjar med en rättegång, men som inte hör till spänningsgenren. Faktum är att jag fortfarande funderar på i vilket fack jag ska stoppa den. Det är inte riktigt satir, även om det finns sådana inslag och det är nog inte feelbad heller. Kanske är det en bad lit som jag jobbar med 😉
Jag ska försöka skriva ihop en baksidestext med samma ton som jag använt i manuset och posta på bloggen någon gång framöver. Då kanske någon av er kan hjälpa mig att genrebestämma den? 🙂

Dezmin

Genrelöftet

Det här med etiketter och under vilken genre förlagen marknadsför en bok, har jag ju varit inne på förr. Två genrer som problematiken tycks kretsa lite extra kring är ”psykologisk thriller” och ”skräck”. Eventuellt råkar jag störa mig lite extra mycket på det förstnämnda eftersom jag ofta läser spänningsromaner.
Problemet när en bok marknadsförs som en sak, men innehåller något annat, är i alla fall för mig att jag känner mig lurad.
Är det en psykologisk thriller ska den ha så mycket nerv att den i princip blir lika otäck som en bok som klassificeras som skräck, men skillnaden är att i en psykologisk thriller finns det inga övernaturliga inslag. Hur märklig en situation än kan te sig, finns det alltid en logisk förklaring.
När det gäller genren skräck, ska det vara riktigt ruskigt och här kan man med fördel ha med övernaturliga inslag. Upplever jag inte boken som riktigt kuslig, är det antagligen fantasy (eller liknande) som jag läser.
Jag vet inte, kanske är det bara jag som är petig här, men jag vill ha det jag har blivit lovad och ingenting annat.
Jag diskuterade detta med en skrivarvän igår och uppenbarligen finns det fler genrer som man gärna kallar för en sak, men som innehåller något annat.
Hur är det för er andra? Är det viktigt att boken ni läser håller vad den lovar rent genremässigt?

Dezmin