Etikettarkiv: genrer

Ang. torsdagens inlägg om genrebyte

I torsdagens inlägg om genrebyte, nämnde Ebba en intressant detalj. Hon tog upp det här med svart humor och att det kanske är svårare att få in sådant när man skriver om allvarliga ämnen.
Det där har skavt i bakhuvudet på mig, för jag tänker att allt går ju bara man ger sig attan på det, så jag började fundera på om det inte finns någon bok som jag läst som lyckats väva in humor (svart eller inte) i en bok där ett allvarligt ämne lyfts. Och igår kom jag på att jag läst en sådan bok, nämligen ”Blondie” av Birgitta Andersson (eller Backlund som hon egentligen heter).
I boken skildras hela hennes liv och det är ingen solskenshistoria, långt därifrån. Ändå lyckas hon skriva om det på ett sätt som gör att det inte blir så tungläst, just genom att använda en lite ”glättigare” ton mellan varven, samt humor som stundtals även är svart.
Jag minns speciellt ett avsnitt. Hon fick besök av några torpeder (eller vad det var) som ville ha ur henne information som hon inte hade. När de inte fick den våldtog de henne på ett tämligen grymt sätt. När våldtäkten är över, kommenterar hon det ungefär så här (minns ej ordagrant, men på ett ungefär): ”Åh fy fan, det här var det värsta jag varit med om.”
Samma typ av kommentarer återkommer på flera ställen i boken och jag tror att det är därför jag tog mig igenom den utan problem, just för att hon använder humorn som lättar upp allt det tragiska. Detta utan att allvaret i biografin går förlorat.
Även i Britzellis bok ”Som om inget hade hänt” förekommer den här typen av svart humor, även om det där till största delen rör avsnitten i mordutredningen och inte handlingen kring relationen mellan Anders och Beatrice.

I alla fall, dit jag ville komma är att gör man det på rätt sätt (och här tror jag att det nästan uteslutande handlar om själva tonen i det man skriver) kan man väva in svart humor också i allvarliga ämnen. Men det kräver kanske att man verkligen har en fingertoppskänsla 🙂
Vad tror ni?

Dezmin

 

Genrebyte

Jag tror att jag behöver en paus från mina karaktärer som jag jobbar med just nu. För medan läsarna läser om dessa en gång per år, lever jag med dem hela tiden. Därför har jag tagit beslutet att när jag skrivit fyran färdigt ska jag testa en annan genre med andra karaktärer för att få den där välbehövliga pausen. Det behöver inte ens vara ett jättestort hopp mellan genrerna, bara att jag får möjlighet att experimentera med ett nytt koncept.
Limboserien hade jag tänkt mig i fem delar, då passar det kanske bra att jag tar en paus innan jag skriver den sista delen.
Jag skulle helst vilja skriva något helt sjukt och skruvat, typ som Tärningsspelaren. Alltså något som vem som helst som bara tillät spärrarna att släppa skulle kunna hänge sig åt.
Jag har ett par idéer om ämnen som skulle kunna funka, men jag låter dem mogna så länge. Med lite tur är jag redo att skriva ner den till hösten.
Någon annan som skriver om samma karaktärer eller en viss genre som tänker i samma banor?

Dezmin

Ny genre

Nu kommer Gran lit, alltså mormorsromantiken hehe.
Mer om den kan man läsa här.
Där står bl a:

Trendsättare är Hilary Boyd vars debutroman “Torsdagar i parken” blev en av 2000-talets största bokframgångar i Storbritannien, men inte förrän den kom som e-bok. I rask takt marscherade den förbi Ken Follett och E L James upp till nummer ett på Amazons bästsäljarlista för e-böcker.

“Torsdagarna i parken” liknas ofta just vid E L James erotiska “Femtio nyanser”-trilogi. Det enda de har gemensamt är dock att de slog igenom som e-böcker tack vare mun-till-mun-metoden.

Jag måste säga att jag tycker att det här med genrer börjar gå lite till överdrift. Som om åldern på karaktärerna avgör vilken typ av läsare en bok riktar sig till.
Man läser väl en historia för att man gillar storyn eller karaktärerna? Inte p g a vilken ålder de råkar ha?
Men det kanske bara är jag 🙂

Dezmin

Det heliga kontraktet

Igår deltog jag i en diskussion i en fb-grupp som jag är med i.
Den började med att någon undrade över skillnaden mellan olika genrer i en viss kategori av böcker, men efter ett tag övergick diskussionen i vikten av vilken genre man sätter på sin bok.
Jag har ju varit inne på detta tidigare och jag tror att det är jätteviktigt att man håller sig till det som läsaren förväntar sig när de ser en viss genrebenämning.
För visst kan en del böcker vara genreöverskridande, men om den är det, ska man nog lägga störst vikt vid det innehåll som dominerar handlingen.
Jag tänker så här. Om jag hittar en bok som marknadsförs som ”erotisk relationsroman”, men när jag sedan läser den ser de erotiska scenerna ut ungefär så här: ”Helge beslutade sig för att rasta dasen i Brittas bäver”. Då skulle jag inte kalla det för erotik, eftersom erotik förutsätter att sexscenerna är av mer explicit karaktär.
Detsamma gäller om det står att det är en ”spänningsroman”, men där spänningen till största delen utgörs av ett relationsdrama. Då hade jag hellre kallat den för en ”relationsroman”.
Jag förstår att man sätter vissa etiketter i syfte att dra uppmärksamhet till boken, men läsare är inte dumma. Om de upptäcker att genren inte motsvarar deras förväntningar, kommer de antagligen inte att köpa nästa bok av den författaren, eller kanske inte ens av det förlaget, eftersom de känner sig lurade.
Det handlar helt enkelt om det ack så viktiga läsarkontraktet. Om jag som skrivit boken har lovat läsaren romantik, då måste det också vara ett ämne som genomsyrar boken. Har jag lovat läsaren spänning, då kan jag inte lägga upp handlingen kring ett relationsdrama och sätter jag stämpeln ”erotik”, måste den ha detaljerade sexscener.
Det är egentligen ganska självklart om man tänker efter, för annars tenderar det ju att bli ”falsk marknadsföring”.
Och om boken är genreöverskridande är det kanske bäst att sätta boken under de genrer som boken tillhör och inte sätta dit en som eventuellt kan bidra till att läsaren blir nyfiken på boken. För läsaren låter sig oftast inte luras mer än en gång och vi känner ju till det gamla ordspråket:

Fool me once, shame on you.
Fool me twice, shame on me.
Fool me three times, shame on the person who let you drink.

Dezmin

Vikten av rätt genre

Jag pratade med en skrivarvän igår om det här med vilken genre man marknadsför en bok under.
Personligen tycker jag att det är viktigt att den genre man säger att en bok tillhör, också håller vad den lovar.
Alltså. Om man säger att det är skräck, då ska man som läsare känna igen innehållet som sådant.
Detsamma gäller en beskrivning av en bok. Om man läser t ex baksidestexten, ska boken innehålla det texten på baksidan utlovar.
Det finns förstås undantag där det är svårt att genrebestämma en bok, men då är det bra om det också framgår någonstans.
Tycker jag i alla fall.
Vad tycker ni?
Är det viktigt att beskrivningen av en bok och genren den placerats i, håller vad som utlovats?

Dezmin

Böcker jag gillar

Jag fick precis en fråga av en läsare. Vilka slags böcker gillar jag?
Tänkte att jag lika gärna kan svara på frågan på bloggen eftersom jag i skrivandets stund lider av svår bloggtorka 🙂
Jag gillar nog all slags litteratur, men kanske främst böcker inom spänningsgenren. Jag tror inte att det beror så mycket på att jag nödvändigtvis måste läsa om mord eller fruktansvärda händelser. Det beror kanske mest på att jag ofta hittar böcker som ”sticker ut” i den genren. Sådana där författaren vågar ta ut svängarna. Ett par exempel på böcker av det slaget är ju bl a Gillian Flynn, vars karaktärer jag alltid fascineras av, eller John Verdon, som har de mest kluriga mordgåtor man kan hitta.
Det jag har svårast för är historier som lägger sig i någon form av mittfåra och där jag upplever att jag läst historien ett tusentals gånger redan. Ge mig något nytt och jag kommer sannolikt att älska det oavsett genre!
Jag är antagligen en ganska kräsen läsare, men därför blir jag också glatt överraskad när jag hittar någon ny favoritförfattare.
Jag bollar frågan vidare. Vad är det som gör att ni blir lite extra förälskade i en bok?

Dezmin

 

Hur har helgen varit?

Jodå, helt okej.
Jag har läst en del, skrivit mindre och pysslat utomhus massor.
Igår åkte utemöblerna ut på soldäcket. Det skulle ha varit gjort för länge sedan, men jag har inte fått den berömda tummen ur förrän nu. Och eftersom vi fick så fint väder, blev det liksom hög tid.
I övrigt sitter jag och grunnar lite över det här med genrer. Nu finns det förvisso en rad böcker som är genreöverskridande och det må vara hänt, men de två böcker jag läser just nu upplever jag inte riktigt stämmer överens med den genre de marknadsförts under.
Vad tycker ni? Är det viktigt att en bok håller den genre den lovar s a s?
Personligen tänker jag att det här med att sätta en bok i ett speciellt fack också är ett sätt för den att hitta rätt målgrupp. Men det kanske bara är jag 🙂

Dezmin

En fråga

Igår fick jag en fråga på mejlen från en läsare som undrar vilken genre min bok tillhör.
Alltså, vederbörande undrar om det är en psykologisk thriller eller deckare eftersom det står ”psykologisk spänningsroman”?
Om det här kan man egentligen diskutera i evigheter, för det verkar inte finnas någon som har något exakt svar och här i Sverige brukar allt som hör till spänningslitteratur refereras till ”deckare”.
Ändå finns det vissa detaljer som skiljer dem åt och jag tror att jag skrivit om detta tidigare och eventuellt var det någon som undrade då också.
Hur som helst. I USA håller man isär begreppen lite mer och här är ett exempel på hur:

mystery: the main character is occupied in tracking down the truth about an event, usually a murder. If the protagonist is in any danger, it is usually moderate, and becomes a problem only as the detective approaches the truth.

thriller: the protagonist is in danger from the outset.

suspense: the main character may become aware of danger only gradually. In a mystery, the reader is exposed to the same information as the detective, but in a suspense story, the reader is aware of things unknown to the protagonist. The reader sees the bad guy plant the bomb, and then suffers the suspense of wondering when or if it will explode.

Jag skulle vilja påstå att skillnaden mellan en thriller och en spänningsroman är ganska hårfin. Jag upplever en thriller som en genre där läsaren oftast vet vem antagonisten är och spänningen ligger i om protagonisten ska lyckas räkna ut det också och besegra denne, medan i en deckare vet läsaren lika mycket som protagonisten och spänningen ligger i om protagonisten ska finna alla svaren och fånga mördaren (eller vem det nu är). En psykologisk thriller däremot, angränsar nästan till skräckgenren. Typ som ”När lammen tystnar” t ex.
Och det är just här som Lex Limbo hamnar någonstans mellan dessa genrer. Det är förvisso en del psykologiska element i den, men jag skulle inte vilja gå så långt att jag kallade den för en psykologisk thriller. Det finns vissa saker som läsaren vet, men som huvudkaraktären inte vet, men vissa saker ligger dolda även för läsaren. Därför är det då varken en thriller eller en deckare. Om man ska gå efter ovan nämnda definition är det nog just under ”spänningsroman” som den passar bäst.
Det är möjligt att den ändå ligger närmast genren ”deckare” i svenska mått mätt. Men någonstans får jag för mig att de flesta som hör ordet ”deckare” tänker att då rör det sig om en kommissarie, en journalist, en jurist, rättsläkare etc som ska lösa mysteriet bakom ett brott. Och riktigt så är ju handlingen i min bok inte heller.
Därför blev det ”psykologisk spänningsroman”. Just för att man (i alla fall om man utgår från måttstocken i Sverige) inte har satt den i ett ”fack” som lurar läsaren att få förväntningar om att den ska innehålla vissa ”deckarelement”.
Men, som jag tidigare nämnt, de här skiljelinjerna går ofta in i varandra och i Sverige tror jag att i alla fall bokhandlarna har en enda sektion för samtliga av dessa ovan nämnda genrer, och den heter rätt och slätt ”deckare”.

Jag är osäker på om någon blev klokare av det här, men nu har jag i alla fall försökt bena ut det hela.
Om någon anser att jag har fel, får ni gärna rätta mig 🙂

sig