Etikettarkiv: gränser

Gränser

Eva har ett jätteintressant blogginlägg som hon skrev igår om hur vi många gånger begränsar oss själva i vårt skrivande.
Jag började genast fundera på det här eftersom jag upplever att det där med ”gränser” inte är mitt problem, snarare motsatsen och vad beror det då på?
Det här är bara min högst personliga teori, men jag tror att i Sverige är man rent generellt extra benägen att få tillhöra en grupp. Omedvetet tar man sedan med sig det här in i skrivandet, vilket gör att man har svårt att komma utanför den där ”fyrkanten” som Eva beskriver.
Mitt problem är ju egentligen det motsatta. Jag har så oändligt svårt att hålla mig inom gränser eftersom jag älskar att testa dem. På gott och ont. Skillnaden kanske helt enkelt ligger i rädslan för konflikter där jag upplever att just svenskar utmärker sig.
Eftersom jag inte är etnisk svensk ligger eventuellt inte konflikträdslan lika djupt rotad i mig som hos ursprungsbefolkningen? Jag är förvisso född här, men precis som i sagan om grodan och skorpionen handlar det kanske om att det finns delar av ens natur som är omöjliga att förändra. Jag vet inte, det är, som sagt, bara en teori jag har 🙂 Alltså att det ligger lite i gener och arvsanlag.
Kortfattat kokar det alltså ner i att vi som skriver tar med oss för mycket av oss själva in i skrivandet och att det är det som utgör det största hindret, inte förmågan till fantasi.
Märk väl, jag säger inte att det är så här, bara att det eventuellt skulle kunna förklara varför det mesta som skrivs i svensk litteratur liknar varandra så mycket och att de böcker som verkligen har en udda infallsvinkel eller känns nytt och fräscht, ofta kommer från något annat land.
Vad tror ni?

Dezmin

Gränser

Idag kämpar jag vidare med mitt nya skrivprojekt. Stundtals känns det som om jag skruvat den alldeles för mycket, men jag skriver det färdigt så får jag se vad det blir av det sedan.
Igår på skrivarcirkeln pratade vi lite kring det här med att våga ta ut svängarna och att om man skriver för vuxna, finns det egentligen inga gränser. Gränserna sitter nog mest i författarens huvud och handlar om vad man själv inte vill läsa.
Jag t ex vill inte läsa om djur som plågas eller dödas, så just detta undviker jag alltid. Även om jag vet att det är ett tacksamt grepp att ta till i en historia för att läsaren t ex ska börja ogilla en karaktär, är det just sådant som jag kan klara mig helt utan. Jag tänker att det finns en mängd andra sätt att skapa en olustig känsla för en karaktär.

Varken ”Du” av Caroline Kepnes, eller ”Om du vågar” av Megan Abbott” har dykt upp än och under tiden jag väntar på dessa böcker, fortsätter jag att skriva.
Jag får se om jag vågar behålla alla svängar jag tar ut i manuset, eller om jag begränsar mig i redigeringen 😉

Dezmin