Etikettarkiv: karaktärer

Karaktärer

Det här har verkligen varit en stressande vecka, så jag hade inte en chans att blogga i tisdags. Anledningen att det blivit extra mycket jobb är för att mitt andra tidigare förlag valt att lägga ner verksamheten och vi behövde då flytta två titlar ur Limboserien till vårt nuvarande förlag. Det i sin tur gjorde att de titlar som ska ges ut i vår, hamnat lite i skymundan ett tag, men nu har vi äntligen kommit ikapp med det mesta.

Detta skrivet, tänkte jag blogga lite om samma ämne som Louise var inne på för några dagar sedan. Nämligen det här med vilken sorts karaktärer man som läsare tycker om att följa.
Jag tycker inte att hp som är genomgoda är så intressanta att läsa om. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför, men jag tror att jag upplever dem som för ”vanliga”. För de flesta man möter i verkliga livet, är ju oftast bra och trevliga människor.
När jag läser en bok vill jag möta någon som jag kanske inte nödvändigtvis uppfattar som trivsam. Jag vill möta någon spännande och eventuellt oberäknelig person. Någon som väcker min nyfikenhet och som jag gärna vill veta mer om i hopp om att försöka förstå mig på. Någon som utmanar mig i tankarna och någon som passerar gränser jag själv aldrig skulle våga överskrida.

Hur tänker ni när ni läser en bok (eller ser en film)? Vilken sorts karaktär är det ni finner mest intressant? Bortse från handlingen, det är alltså bara karaktärer som jag är nyfiken på att veta hur ni tänker kring. Och finns det någon sådan som ni finner extra intresseväckande och spännande?

Dezmin

Fördjupningar

Marie undrade i mitt tidigare inlägg varför uppföljaren varit svårare att skriva än WG. Jag tänkte att jag kan ta den frågan redan nu eftersom jag tror mig veta exakt varför och behöver således inte grunna mer kring vad det kan ha berott på.

Att skriva i första person är på många sätt väldigt annorlunda än att skriva i tredje, kanske mest för att man kommer karaktären så nära. I tredje person har man som författare större distans till karaktärerna, både på gott och på ont.
I WG var HP en kvinna och eftersom jag är kvinna själv var det oändligt mycket enklare att veta exakt hur mycket jag kunde ta ut svängarna utan att riskera att det blev för osannolikt, eller icke trovärdigt.
I uppföljaren är det den andra karaktären man följer och eftersom jag inte gör listor där jag staplat upp all bakgrundsinformation kring karaktären, utan låter sådant komma fram medan jag skriver om den, insåg jag mot slutet att mycket av redigeringen den här gången kommer att handla om att fördjupa karaktären. Det får jag förvisso göra annars också, men den här gången saknas väldigt mycket bakgrund för att karaktären ska bli ”levande”. Jag är ganska säker på att det beror just på att även uppföljaren är skriven i första person och dessutom är HP en man. Det är extremt svårt att veta hur mycket jag vågar ta ut svängarna utan att det ska kännas osannolikt. Detta trots att jag tycker mig ha ganska bra koll även på män och deras agerande i olika situationer.
Det är helt enkelt berättarperspektivet som ställt till det för mig.
Så, under första redigeringsvarvet ska jag fundera mer på bakgrunden och hur den här personen är. Vad har format honom och vilka är hans livserfarenheter?
Hans åsikter är jag ganska klar över, men allt det andra är ett oskrivet blad.
Därför kommer jag också att be min första testläsare att fundera över vad man vill veta om honom, jag tänker att sådant kan hjälpa mig att hitta fler infallsvinklar kring bakgrunden.
Någon fler än jag som också stött på det här problemet? Speciellt om ni råkar ha det motsatta könet i första person.

Dezmin

Minnesvärda karaktärer

Jag låg och funderade på det igår kväll innan jag skulle somna.
Vad är det som gör en karaktär minnesvärd? Alltså, en karaktär man minns långt efter man läst ut boken, eller sett filmen.
Vi kanske kan enas om att det inte får vara en för ”vardaglig” karaktär. Han eller hon måste ha egenskaper som är annorlunda. Men räcker det? Eller måste karaktären även göra något minnesvärt i berättelsen?
Om jag får utse en karaktär som jag själv önskar att jag kommit på, får det nog bli Hannibal Lecter. Tror jag läste någonstans att Harris kom på honom när han besökte ett mentalsjukhus och träffade en läkare där. De hade ett väldigt långt och givande samtal kring bl a psykologi, men de hann även avhandla en rad andra intressanta ämnen då läkaren var otroligt påläst.
Först när samtalet var över berättade en av de anställda, att mannen han pratat med var en av de intagna på mentalsjukhuset och alltså ingen riktig läkare.
Kanske är det så att för att komma på en riktigt trollbindande karaktär som stannar kvar i minnet länge och som blir så känd att det hör till allmänbildningen att veta vem det är (fast han eller hon inte finns), måste man först ha träffat en verklig förebild.
Någon av er som har någon favortikaraktär som ni själva önskar att ni kommit på?

Dezmin

Skapa en karaktär

Annika undrar i ett inlägg hur andra tänker när de skapar sina karaktärer. Jag kan förstås bara svara för mig själv, men så här gör jag.
Precis som Annika gillar jag historier med starka karaktärer. De kan vara mystiska, elaka, baksluga, eller roliga. Det viktiga för mig är att de inte är för gråa.
Nu är ju det här med vad man tycker gör en karaktär intressant, något som ofta faller under tycke och smak. Men jag tror att det måste finnas något i alla fall som gör att karaktären sticker ut i mängden, för att man som läsare ska finna den fängslande och bry sig om hur det går för den.

Så här tänker jag.
En intressant karaktär ska ha både bra och dåliga sidor, annars blir den platt och klyschig.
I Limboserien är t ex Jesse snygg, smart och världsvan och jag tror att det behövs för att väga upp för de andra sidorna hos honom.
Jaques är ganska odräglig på många sätt, men i grunden är han god, något som kanske inte framkommer i första boken, men väl i de efterföljande.
Olivia är nog den som är mest ”grå”, men hon är också den som går igenom den största förändringen.
Sara är den präktigaste karaktären, något som gör henne till en person som ser på det mesta på ett väldigt svartvitt sätt.
Jag har ju en förkärlek till antihjältar och antihjältinnor. Jag tycker alltid att de är mest fascinerande och mest spännande att läsa om. Antagligen för att hjältar och hjältinnor är något jag tröttnat lite på. Hade jag föredragit att jobba med hjältar, hade förstås Sara haft en av huvudrollerna.
Jag gillar alltså karaktärer som är annorlunda på något sätt. Ofta handlar det om någon egenskap de har som är udda.
Utseendet har sällan så stor betydelse när det handlar om att skapa en intressant karaktär. Det är mer personlighetsdrag, bakgrunder, styrkor och svagheter, som jag tycker gör en karaktär spännande. Samt hur karaktären nyttjar sina styrkor och hanterar sina svagheter. Dessa styrkor och svagheter får gärna också vara annorlunda. Ju mer udda styrkorna och svagheterna är, desto bättre. I alla fall om jag får bestämma 🙂 Tror det är därför som jag t ex gillar Hannibal och Salander så mycket. Eller Flynns karaktärer. De har alla gemensamt att de sticker ut i mängden av karaktärer som man mött genom alla böcker man läst.
Men, även om man skriver om hjältar och hjältinnor, tror jag det är bra om man ger dem något personlighetsdrag som inte läsare redan har mött i hundra andra böcker.
Hur tänker ni andra när ni skapar era karaktärer?

Dezmin

Motsträviga karaktärer

Ikväll har jag skrivarträff igen. Det ska verkligen bli härligt att få kliva ur den här skrivarbubblan en stund.
Jag har fortfarande ett problem som jag måste försöka lösa och jag hoppas att jag hittat en mindre öppning till det nu, men jag är fortfarande osäker.
Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över varför sådana här problem ens uppstår, för det är ju jag som skriver texten som bestämmer. Jag tror att det beror på att jag undermedvetet känner att något inte stämmer, det i sin tur färgar av sig på karaktärerna och därför uppstår sådana här jobbiga dilemman.
Någon annan som känner igen sig? Alltså att karaktärerna inte alls är med på samma noter som du har skrivit åt dem.
Jag fortsätter väl att bråka med karaktärerna och sedan får vi se vem som vinner.
Jag lovar att jag ska återkomma med roligare inlägg, bara det här problemet slutat gnaga i mitt stackars huvud.

Dezmin

Döpa karaktärer

Ett av de största gisslen med skrivandet tycker jag är att hitta rätt namn till huvudkaraktärerna.
Jag vet inte hur många gånger som jag har bytt för att namnet inte stämt med karaktären längre in i manuset, eller när jag kommit till manusets slut. Av någon anledning tycker jag att just männens namn är de svåraste. Enklast är det nästan om man redan i början har ett syfte med namnet. Som med Jesse. Där visste jag att det var det han skulle kallas för och allt jag behövde göra var att försöka hitta ett för- och ett efternamn som gjorde det smeknamnet logiskt.
Just nu grunnar jag kring en karaktär som hade passat perfekt att kallas Jax. Problemet med det namnet förstår säkert alla hängivna fans av serien ”Sons of anarchy”. Jag har svårt att ta ett namn hos en redan omtalad karaktär i någon annan bok eller film.
Är det bara jag som har detta som ett ständigt återkommande problem?

Dezmin

Min nya karaktär

Sent igår skrev jag hela sex rader på min relationsthriller, bara en sådan sak 😉 Men det var sex bra rader och man får vara glad åt det lilla ibland. Jag har svårt att hitta huvudkaraktären både gällande vem det är och hur vederbörande pratar. Men i natt fick jag reda på detta i alla fall:

Jag äger en revolver och varenda morgon när jag vaknar laddar jag den med ett skott, snurrar magasinet, sätter pipan mot tinningen och trycker av. Det är bekräftelsen jag behöver för att förvissa mig om att det fortfarande finns en anledning till att jag har en plats och en funktion i samhället.

Rent spontant gissar jag att man tror att det här handlar om en djupt deprimerad människa. Det lustiga är att jag strax efter jag skrivit dessa rader insåg att det inte gör det. För när jag hakade på karaktären en bit till avslöjades följande:

För mig är slumpen allt. Hela mitt liv har handlat om slumpen, eller kanske är det ödet? Men döden vill inte ha mig.

Jag är fortfarande inte redo att lägga någon större energi på manuset, men jag är nyfiken på vem den här karaktären är.
Ovanstående är inte början. Jag tror i alla fall inte det. Det kommer nog ganska tidigt i berättelsen, men de första meningarna är det inte.
Om jag tar mig hela vägen genom manuset, ska det bli mest intressant att skriva en hel historia i första person presens. För det har jag hittills aldrig gjort.
Men nu är det fredag. Då planerar jag att vila 😉

Dezmin

Svaren på frågorna

Det här med hur mycket man tar med från verkliga händelser kontra hittepå, tror jag varierar väldigt mycket från författare till författare och från bok till bok. När det gäller research gissar jag att det är likadant, plus att det förstås har att göra med om man har som utgångspunkt att skriva om något man är väl insatt i redan från början, eller om det är ett ämne man är intresserad av att ta reda på mer om.
Men om jag personligen ska svara på frågorna så ser det ut ungefär så här:
Om vi börjar med karaktärerna så är ingen av dem baserade på en enda ”förebild”. De har alla sin utgångspunkt i minst två personer, ibland tre. Jesse t ex är danad av två, varav den ena inte längre lever och ingen av dem har/hade förstås hans yrke (inte ens det som han officiellt uppger att han jobbar med).
Händelserna då? När det gäller genren jag skriver i är det ju inte svårt att hitta uppslag till idéer, för allt man behöver göra är att slå upp en dagstidning och vips har man en oändlig källa att ösa ur 😉 De är alltså inga brott som drabbat någon jag känner, eller som jag själv upplevt. Däremot finns det en del av sidointrigerna som har sin grund i verkliga händelser.
Hur gör jag med researchen då? Jag tror att de flesta som läst böckerna förstår att jag inte har gjort den genom telefonsamtal, eller mejlväxling. Till viss del har jag tagit internet till hjälp, men den största hjälpen har jag nog haft från min tid i USA. Jag tror att det handlar mycket om att inte vara för låst i fördomar och att våga vara nyfiken. Då öppnar sig genast oanade möjligheter.
Ungefär så ser det ut, i alla fall när det gäller Limboserien. När det gäller sidoprojektet handlar det ju om en helt annan genre (åtminstone i det manus jag lyckats slutföra) och där behövdes det ingen research alls.
Där har ni svaren och jag tror inte att de skiljer sig nämnvärt från andra som skriver 🙂

Dezmin

Hur hemsk får en karaktär vara?

Igår satt jag och diskuterade med en skrivarvän om karaktärer och hur ”hemska” de får vara utan att läsaren börjar avsky dem. Huvudkaraktärer alltså, inte de övriga.
Boken Du nämndes bl a. Just avskyvärda karaktärer som man inte kan låta bli att gilla, trots deras handlingar, är intressanta. De har ju oftast något drag som gör att man förstår sig på dem också.
Jag har ju en relationsthriller som jag skrivit 20k ord på, börjat om med och skrivit några sidor på i en ny version. Men jag har inte riktigt rett ut vem huvudkaraktären är.
Under gårdagens diskussion började jag tänka på den här historien igen och hur hemsk man eventuellt skulle kunna göra en karaktär, utan att läsaren ogillar personen så mycket att man slutar läsa.
Låt oss säga att karaktären har en del egenskaper som läsaren absolut kan förstå och som kanske t o m tilltalar läsaren. Finns det då någon bortre gräns för vad karaktären kan göra för att läsaren ska vända i sin uppfattning? Eller kan denne komma undan med vad som helst? Borträknat rent fega och fullständigt avskyvärda handlingar förstås.

Dezmin

Så där ja

Nu har jag spelat färdigt för den här gången och det har gått riktigt bra 🙂
Frågan är bara om jag lyckas ta mig i kragen när det gäller skrivandet? Jag ska försöka göra mitt allra bästa och har redan peppat mig inför veckan som kommer.
Vi har fått en ny köldknäpp här uppe, men den ska tydligen avta idag, så det här med att göra upp eld är något jag också praktiserat en del på. Nu är jag riktigt haj på det, samt att jag kommit på en rad nya svordomar 😉 Funderar på om det finns en mening med allt man tar sig för eftersom dessa nya svordomar kanske kan passa i manuset jag ska försöka skriva hehe. Som vanligt blir det ingen snäll historia, jag kan tyvärr inte skriva sådana. Har hunnit fundera en del kring det med, alltså varför jag blir så avogt inställd till alla präktiga karaktärer. Förmodligen gillar jag inte präktighet. Präktighet suger. De intressanta karaktärerna är alltid de som går över gränser eller bara är elaka för att de gillar det.
Funderar ni någonsin på varför era karaktärer är som de är? Givetvis måste de ju passa in i handlingen på något sätt, men brukar det oftast bli ”helyllekaraktärer”, eller har ni några andra favoritkaraktärer?

Dezmin