Etikettarkiv: läsarreaktion

Läsarreaktioner

Jag har ju i princip slutat lägga ut mejl jag får från läsare som hört av sig om böckerna. Jag är förstås oändligt tacksam för alla fina (och fortfarande ibland upprörda) reaktioner jag får från de som läst böckerna. I det första fallet är det förstås bara roligt, i det andra ser jag det som att om man blir så hetsig, varför då fortsätta läsa serien? Någonting gör ju uppenbarligen att man vill fortsätta följa karaktärerna i alla fall 😉
Hur som helst. Jag tänker att det blir tjatigt till slut, så därför har jag begränsat mig kring att dela med mig av de här mejlen, men då och då får jag ett och annat som är så roligt skrivet att jag inte kan låta bli.
Nedan fick jag från Bitterpitten igår och jag har förstås frågat honom om det är okej att lägga ut det, samt att skriva vem avsändaren är.
Han skriver följande:

I natt på jobbet har jag läst ut Dubbelt vågspel.

Jag trodde att det skulle vara en kriminalroman med konspirationer kring Estonia,men istället var den ett relationsdrama….Jag gillar den verkligen.Den bästa i serien helt klart.Karaktärerna utvecklas och framförallt Olivia tar mer plats.

Nu ser jag fram emot  hur Lena och Olivia börjar sitt arbete med sin stödgrupp för kvinnor med kriminella män…Hur Jesse får en identitetskris och börjar gå i terapi. Och hur Jaques blir parterapeut och får problem med papparollen.  😉

Hehe, jag hoppas att svaren ska komma i fyran.

Imorgon har jag en väldigt hektisk dag, med ett besök hos frissan och sedan det sista av julhandeln.
Därför vill jag redan nu passa på att önska Bitterpitten och alla er andra en riktigt God Jul!
Vi ses under mellandagarna! 🙂

Dezmin

Läsare har redan hört av sig

De första läsarkommentarerna har börjat komma in nu. Förutom recensioner, är det nog det näst bästa 🙂
Den första fick jag på fb från en kvinna och den lyder:

Hej. Nu är boken utläst! 5/5 möjliga
Nu vill jag ha 3 oxå
En fråga. … vilket är stället du tänker att dom bor på?
Känns som bort mot Kattisavan….

Ovanstående är alltså en Lyckselebo. Jag har medvetet valt att inte peka ut en exakt plats utanför Lycksele dit Jesse och Olivia valt att flytta. Detta eftersom det då lämnar mer utrymme för läsare att tolka fritt. Det kanske är just deras by som de valt att flytta till 😉

Det andra meddelandet fick jag på mejlen. Det kommer från en man och lyder så här:

Hej!
Nu har jag läst ut din bok och det gick snabbt för att vara jag. Du är så skicklig på att göra trovärdiga karaktärer och jag gillade tvåan ännu bättre!
När kommer trean?

För det första tycker jag det är jätteroligt att boken hittat hem även bland manliga läsare 🙂
Och för det andra, jag hoppas kunna släppa trean nästa höst, så vi håller tummarna för det, va? 🙂
Stort tack till er som hör av er och vill ni får ni jättegärna betygsätta boken på någon sajt på nätet också 🙂

Dezmin

Upprördheten

För ett par dagar sedan damp det ner ännu ett mejl från en läsare som var tämligen upprörd efter att ha läst Lex Limbo.
Jag har fått en del reaktioner på den här boken och de allra flesta har tyckt om den, dock har jag förstått att det är ett ämne som provocerar vissa. Det här med att ta lagen i egna händer är uppenbarligen inte populärt hos alla, inte ens när det rör sig om utsatta människor som på egen hand försöker skipa rättvisa.
Det är förstås aldrig roligt när folk blir arga eller upprörda över att de läst ens bok, men jag försöker att se det positivt. För det måste väl ändå vara bättre att den väcker några känslor alls, än att vederbörande rycker på axlarna och  har glömt den efter någon timme?
Jag har funderat en del på vad det är som gör den så provocerande för en del och jag tror jag har kommit på varför. Jag hade gärna haft en mindre utläggning om det också, men då förstör jag för dem som kanske tänker läsa den. Men en del av svaret ligger förstås i att egenmäktig rättskipning inte bör förekomma i former som framställer det i allt för positiva ordalag.
Jag vet att jag sa i en intervju med någon tidning att:  ”Om man har noll att förlora, är man antagligen mer benägen att ta risker.”
Det tror jag fortfarande och jag tror också att om man blir provocerad av en roman, kanske svaret ligger i att man vägrar att se saker från en annan synvinkel än sin egen, trots att det är en fiktiv historia 😉

Dezmin

Provocerande

Jag hade igår nöjet att diskutera Lex Limbo med två av mina väninnor som precis läst ut den.
Den ena sprang jag på i livsmedelsaffären under eftermiddagen. Hon gillade den skarpt och hade lånat ut den till en av sina väninnor. Utöver det stod hennes brorsson på kö för att få läsa den. Men hon ville veta mer, sa hon. Vad hände sen? Och hur skulle det nu gå? Jag förklarade att det är just därför jag skriver på en serie. För att få möjlighet att fortsätta följa karaktärerna.
Den andra väninnan kom förbi igår kväll. Hon hade funnit boken provocerande, men hon kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var. Så vi diskuterade det ett tag och till slut kom hon fram till att det var hur den slutade. ”Hur kan Olivia fatta ett sånt beslut?!” undrade hon upprört.
För mig är det logiskt och fullt begripligt varför Olivia gör som hon gör. Men jag har förstått att det nog inte finns något mellanting när det gäller den här boken. Antingen älskar man den, eller så blir man förfärad och förfasas av olika anledningar. Varför sedan en del blir provocerade av den, kan nog ha sin utgångspunkt i olika faktorer. I fallet ovan (och med tanke på att jag känner henne väl) tror jag att det undermedvetet kan ha att göra med att den djupt förankrade synen på samhället skakas om rejält. Att hon kanske upplever det som om hon tvingats öppna ögonen och se något som hon helst inte velat se. ”Ett samhälle ska vara uppbyggt på ett visst sätt”, menade hon. ”Visst kan man väl tänka vissa saker, men man måste ändå förhålla sig till åsikter och saker som samhället har bestämt att man ska göra!”
Så kan man förstås se på det, men för det första är det här en påhittad historia och för det andra är den tänkt att ge läsaren något att fundera över. Och jag misstänker att det i det här fallet var just den tankeställaren som låg till grund för hennes reaktion. En av karaktärerna säger nämligen det på ett ställe i boken:

…Dumhet, Olivia, är den värsta synden av dem alla. Ignorans är en sak, men att inte ha förmågan att inse fakta, ens när du har det framför näsan, bara för att nån annan har intalat dig vad som är rätt eller fel, det är idiotin i dess renaste form. Att sluta tänka och analysera efter eget omdöme är i viss mån att svika sig själv. Tycker jag i alla fall.

Eventuellt är det uttalandet som kan få en del att omedvetet känna sig träffade.

I vilket fall som helst är det intressant att diskutera reaktionerna som boken får. För jag skrev den aldrig i syfte att göra någon upprörd. Det var helt enkelt en historia som växte fram och som tog ut sin egen riktning. Och så här i efterhand har jag förstått att jag kanske helt enkelt saknade den här infallsvinkeln i den litteratur som jag hittills läst.

Dezmin

Stort tack!

Stort tack till er alla som hört av er och inboxat både på mejlen och på facebook efter ni läst mitt förra inlägg! 🙂
Jag är överväldigad över det stöd jag fått och blir även glad när jag läser att vissa inte läst boken, men blev nyfiken på den efter recensionen.
Jag hade velat lägga ut alla fina ord ni skriver i det här inlägget, men en läsare som hörde av sig tror jag sammanfattar det mesta som ni uttryckt. Jag blev själv tagen av det och avsändaren vill vara anonym, vilket vederbörande såklart får vara.
Jag publicerar mejlet i sin helhet (undantaget namnet) här nedan. Sedan tror jag att jag helt enkelt måste försöka smälta den tumult som uppstod idag. Det här har varit en av mina bästa dagar ever! Tack alla för era värmande ord! 🙂

Hej Dezmin!

Då jag vet att du ibland publicerar läsarnas reaktioner på din blogg vill jag klargöra att du även får publicera den här om du vill. Dock under förutsättning att jag får vara anonym och jag kommer till varför alldeles strax.
Jag har nyligen läst ut din bok och tänkte inte säga något om den alls. Jag tyckte om den, men är inte den som recenserar eller betygsätter i vanliga fall.
När jag sedan läser recensionen i tidningen du länkade till, fick jag en ordentlig tankeställare. För plötsligt slår det mig hur fult det är när någon som inte tillhör en minoritetsgrupp står upp för rättvisan. Och det är just därför jag vill vara anonym, för att det jag skriver nu antagligen kan betraktas som ”fel” synsätt i mångas ögon. Ändå är det svårt att blunda för det. När Husbykravallerna rasade som bäst publicerades ett antal artiklar där man tog gärningsmännen i försvar. Det hette att ”vi måste ha förståelse för dem”. Inte för polisen eller brandkåren eller alla de oskyldiga människor som fick sina tillhörigheter förstörda, och det var verkliga händelser.
Din bok är av fiktiv karaktär. Trots det blir recensentet förskräckt över handlingen som sådan.
Jag håller med henne om att inte heller jag vill ha ett samhälle där folk tar lagen i sina egna händer, men jag uppfattade inte din bok så. Som någon annan läsare skrev läste även jag in det där med att alla har en inre kraft och det handlar om vad vi använder den till. Om att inget går att förändra om vi stannar vid endast tanken.
Vi är alldeles för dåliga på att säga vad vi verkligen tycker i det här landet och vad händer med de personer som samhället sviker? När får de upprättelse? De kommer aldrig att få det så länge de inte vågar säga ifrån eller så länge vi har straff som är löjligt låga.
Det är möjligt att du har skönmålat grova brott, men samtliga brott handlar om brottsoffer som inte fått hjälp på den lagliga vägen. Och naturligtvis kan vi betrakta Olivia som dum, om man med dum menar en människa som försökt hjälpa någon annan och hoppats att det skulle vara skäl nog för att inte bli utnyttjad.
Kanske är det som skrämmer mig mest att jag förstår henne, för jag har själv suttit i en situation där jag känt mig maktlös och sviken av samhället.
Jag tror att du (medvetet eller omedvetet) har satt fingret på en viktig punkt, men jag förstod det inte förrän jag läste recensionen. Först då blev det uppenbart för mig vilka som har rätt att känna sig orättvist behandlade och visa det, och vilka som inte har det. Inte ens i en påhittat historia. Istället kallar man dem utan omsvep för ”dumma”.
Tack för en läsupplevelse som nu verkligen har blivit tänkvärd för mig!

Vänliga hälsningar
xxxxx xxxxxxxx

Dezmin

Ännu en läsare har hört av sig

Det är verkligen jättetrevligt när ni hör av er och berättar hur ni upplevde boken.
Igår fick jag det här fina mejlet av Micael.

Nu har jag läst den, Lex Limbo. Det som jag fastnar mycket för är att man kommer karaktärerna så nära, det är svårt att skriva på det sättet. Oftast är det som att man kan känna att man går intill en karaktär i en bok. Men här kommer man ännu närmare, den känslan fick jag i boken. Men samtidigt fanns något dolt, som man inte riktigt kunde ta på, för att få reda på det så får man helt enkelt läsa den. Man blir infångad i boken tidigt och vill bara fortsätta för att få veta vad som händer vidare, kapitel för kapitel. Riktigt spännande trots att det ändå inte är typ nagelbitande så ändå är man där, hela tiden med näsan emellan bladen för att man vill veta.

Enkelt, snyggt och är på en något vis vardagligt, fast ändå inte. Sedan hur Jesse trollbinder Olivia och ger henne en inre kraft att göra saker som hon inte trodde hon kunde. Alla har en inre kraft och det är väl så att alla inte förstått det bara, i boken är det tydligt.
Du har skrivit jättebra och jag gillar boken väldigt mycket, har läst mycket genom åren, men Lex limbo skiljer sig och det är det som gör den så bra. Sen tar du upp dessa vardagliga problem som så många brottas med i dag och det är jättebra, jordnära. Jättebra bok och jag väntar på nästa och hoppas det inte tar alltför lång tid tills den kommer ut. Micke
Tusen tack, Micke, för ditt mejl. Nu är ännu en dag räddad 🙂
Idag har jag dessutom en del mindre roliga göromål som står på listan, som städning och sånt. Då gör sådana här ord att det går mycket lättare.
Vad gör ni andra för kul idag?
Dezmin

Fler som gillar

Igår hörde Susanne Ahlenius av sig om min bok och skrev så här fint:

Hej Eva-Lisa.
Har nu läst ut din bok. Jag har läst den under flera dagar för att kunna njuta av den 🙂
Mycket tänkvärd och spännande in i det sista!
Jag önskar dig all lycka o välgång med den här och hoppas att det kommer gå bra med försäljningen.
Kram Susanne

Tusen tack, Susanne, för dina värmande ord! Jag önskar dig all lycka och välgång med ditt eget manus och hoppas få läsa din bok framöver.
Kram tillbaka! 🙂

Dezmin

En betydligt bättre dag

Om gårdagens brand drog ner stämningen, lyfte allt idag.
Först en positiv kommentar om boken på Facebook och sedan hade jag fått ett mejl. Ett mejl som jag först tvekade att öppna eftersom jag för bara ett litet tag sedan haft en mejlkonversation med vederbörande om det här med fiktion och fakta och gränslandet däremellan. Dessutom stod följande i ämnesraden:

Fy fan…

Så, jag betar av övriga mejl först och drar ut på det, för jag tänker att det där nog inte blir någon trevlig läsning. Men när jag svarat på alla andra mejl, har jag inget val. Såvida jag inte skulle skicka det direkt i papperskorgen förstås, men jag är alldeles för nyfiken för det. Därför öppnar jag det och läser fortsättningen (jag tvingades dock utelämna vissa partier i mejlet här då detta blivit en spoiler annars):

…vad bra det här var! Inte bara spännande men också begrundansvärt. Jag kan ändå inte låta bli att undra vart du fick idén ifrån eftersom… Avslutningsvis vill jag även poängtera att det är en annorlunda och ”träffsäker” bok ;)! Hoppas få möjlighet att ses IRL vid något tillfälle framöver och kanske få den signerad.

Visst kan du få den signerad, A. Och även om vi inte träffas personligen, kan du alltid skicka den till mig, så ordnar jag en sådan åt dig.
Tusen tack för att du hörde av dig med ett så trevligt mejl! 🙂

Dezmin

Första läsarreaktionen

Den första läsarreaktionen på Lex Limbo har anlänt per mejl och min lördag kan väl knappast få en bättre start när jag läser följande:

Hej,

Jag måste bara skriva och tacka dig för en underbar läsupplevelse! Förutom dom vardagliga sakerna som jag måste uträtta som att jobba mm har jag sträckläst din bok. Det är en tänkvärd och spännande berättelse som du har skrivit. Den vände upp och ner på flera av mina ståndpunkter och jag kan inte sluta tänka på karaktärerna. Jag tycker att Olivia fattade rätt beslut i slutet och nu vill jag fortsätta följa hennes liv. Det står på fliken att det kommer fler böcker. Visst är hon med även i dom?

Det är hon. Vad vore storyn utan henne, liksom 🙂
Tack, T, för att du satte en guldkant på min helg!

Dezmin