Idag kan man läsa en välskriven recension av Lex Limbo hos Sara och jag fick godkänt i alla fall 🙂 Tack Sara! Det gläder mig och jag vill passa på att skicka några extra pepp till dig för jag vet att du också skriver.
Det är ganska intressant, för det kommer ofta nya frågeställningar när någon har läst, som Sara t ex undrar: Vad hände med Simon och Alexander? Jag tror att det gick dåligt för Simon och bra för Alexander, men det kändes inte som om jag hade utrymme att fullfölja deras öden. Fast det är roligt att någon undrar över dem med.
När man skriver något, som vänder på allt det som brukar vara karaktäristiskt för just deckare, blir det genast svårare att driva fram poängen man försöker förmedla. De flesta deckarläsare är ju vana vid att läsa om poliser som hjältar och bovarna som skurkar. Det här är ju inte en sådan historia.
Nedan följer nu vilka frågor jag sökte svar på när jag kom på den här historien. Det har alltså ingenting med Saras recension att göra, utan en liten sammanfattning av de tankar och frågor som uppstått i samband med att folk läst boken. Den som inte vill ha en spoiler, bör alltså sluta läsa nu.
Det sägs ju att var och en blir salig i sin tro, och det ligger nog en hel del i det. Jag brukar säga att det finns två kategorier av människor: De som fortsätter leva saliga i sin tro och de som vågar utmana sin övertygelse.
Personligen brukar jag med jämna mellanrum ompröva min ”tro”, men det kanske faller sig naturligare då jag till största delen vill ha bevis för vad som är rimligt att anta. Grisen i säcken är inte riktigt min grej, speciellt inte om det ylar från den. Andra må vara saliga i tron på grisen bara säljaren bedyrar innehållet, jag tillåter mig tvivla.
Det här är något som även går igen i mitt skrivande och jag återanknyter till det längre fram i inlägget.
Eftersom jag inte skriver efter synopsis, hade jag egentligen ingen aning om hur Lex Limbo skulle komma att utveckla sig när jag började skriva. Men när det stod klart för mig åt vilket håll det började luta, hade jag också möjligheten att använda mig av den kunskap jag införskaffat som en direkt följd av min nyfikenhet och mina omprövningstillfällen av ”trosuppfattning”.
En av frågorna jag sökte svar på var: Varför dras en del kvinnor till kriminella män? Jag var inte så intresserad av de kvinnor som skickar beundrarpost till grova brottslingar vilka redan sitter bakom galler, utan av den andra kategorin. Den som lever med förbrytare som inte sitter inne. För oavsett vad man kan få för uppfattning, rör det sig inte alltid om samma sorts kvinnor.
I Sverige är det tunnsått med reportage om det här fenomenet och när man väl tar upp det, brukar det vanligtvis handla om just de kvinnor som dejtar män som redan befinner sig på en anstalt.
Utomlands är det lite annorlunda. Speciellt i ett land som USA där yttrandefriheten i det närmaste är helig. Jag ska inte påstå att man belyser ämnet frekvent där heller, men nyhetskällorna är mer nyanserande i sin rapportering överlag och folk är inte lika ängsliga för att dryfta sina erfarenheter eller åsikter, även om dessa inte alltid faller inom ramverket för vad som klassas som ”rätt” inställning.
Så jag lyssnade, kritiskt men med helt öppna sinnen, till den information som fanns tillgänglig.
Nästa fråga som jag ville finna svar på var: Hur vanligt är det med yrkeskriminella som jobbar ensamma? Frågan väcktes när jag läste om en helt ordinär familjefar, med ett helt ordinärt jobb, men som ”extraknäckte” som kontraktsmördare. Han åkte fast till slut, men han var inte medlem i någon kriminell organisation.
Några fler efterforskningar på området lät visa att det inte är helt ovanligt med yrkeskriminella utan en organisation bakom sig, lite beroende på vilket land man utgår ifrån.
Problemet är kanske att man lätt får en stereotyp bild av hur en förbrytare ser ut, men de måste inte vara täckta i tatueringar eller bära feta guldkedjor. Det är heller inte ristat i sten att de uteslutande behandlar kvinnorna de lever med som en dörrmatta. Precis som i det ”vanliga” livet, finns det både bra och dåliga män bland det här klientelet. Och kvinnor också, för den delen.
Den tredje frågan, som jag många gånger ställt mig, är: Vad händer i ett samhälle där medborgarna inte känner att de får den upprättelse eller det skydd som de behöver? Vad händer med brottsoffren och deras anhöriga? Det finns förstås inget enhäldigt svar på den frågan heller, eftersom alla reagerar olika när de blir utsatta för ett brott och förövaren kommer undan. Men man måste ändå våga lyfta frågan, för jag tror att den är viktig om man vill undvika medborgargarden och olika former av ”egenmäktig rättskipning”.
Jag har hittills bara hittat en enda svensk författare till som skrivit om det här ämnet och det är Kalle Segerbäck. Nu känner inte jag honom och har ingen aning om vilka tankar han har haft med sin bok, men jag skulle kunna föreställa mig att den sista frågan är en fråga som även väckts hos honom.
Det som slår mig mest när jag fått en del reaktionerna på boken är nog ändå att Jesse inte skiljer sig nämnvärt från exempelvis Dexter, trots det döms han betydligt hårdare av de läsare som blivit upprörda. Varför vet jag inte. Ibland har jag tänkt att det kanske är för att författaren till böckerna om Dexter bor i ett annat land och att man har mer överseende med att utländska författare tar ut svängarna. Eller hade det gjort någon skillnad om jag kastat om rollerna? Om jag låtit Olivia axla Jesses roll, så det blev lite mer ”Salander” över det hela? Hade det varit mer ”acceptabelt”? Men allt är bara teorier och frågor som jag inte hittat något bra svar på. Ni får gärna komma med egna förslag om ni har några. Vissa har även varit snabba att döma Olivia. Inte heller här vet jag riktigt varför, men jag antar att det som kan ha varit provocerande, är att hon stannar kvar hos Jesse även efter det att hon vet vem han är. Jag tror att det är nu man eventuellt bör ställa sig frågan vem man själv är? Är man salig i sin tro, eller vågar man utmana den? Vågar man se en annan ”sanning” än den man tror sig sitta inne med, och om man vågar det, klarar man då av att hantera den? Man måste naturligtvis inte konvertera från sin trosuppfattning, bara öva sig att se saker ur ett annat perspektiv.
Varför tänkte jag att jag skulle skriva en serie då? Helt enkelt för att jag saknar den här typen av litteratur på den svenska marknaden och för att jag blev så nyfiken på karaktärerna att jag ville följa dem vidare och se dem utvecklas. Där har ni svaren som summerar de mest återkommande frågorna. Boken är en produkt av min nyfikenhet och min ovilja att vara salig i en tro. Men den är ingen exakt vetenskap eftersom det är en fiktiv historia och eftersom religion och vetenskap sällan går ihop 😉 Jag skrev den för att jag ville läsa en spänningsroman med karaktärer som utmanade mig i tanken. Hur andra sedan väljer att tolka innehållet, är naturligtvis upp till dem. För alla blir ju saliga i sin läsartro. Det viktiga är ju, trots allt, att man vågat öppna och granska innehållet 🙂
Signerat Dezmin 