Etikettarkiv: manus

Inspiration

Jag har ju testat en ny variant med manuset jag skriver på nu. Att bara skriva när jag får inspiration. Det har visat sig vara ett lyckat drag, för nu hinner jag ha en del fritid också, ty inspirationen har visat sig vara ett sällsynt fenomen hos mig 😉
Nu vet jag ju allt det här, men ändå, det kan vara intressant att se om det ens går att få ihop ett råmanus endast på inspiration.
Utöver det tänkte jag försöka få mer djup i det här manuset och är det inte lustigt att bara det känns otroligt energikrävande? Jag måste fundera och jag tvingas analysera en massa. Jag erkänner att det är mycket enklare att bara behöva göra research. Det tar förstås en del tid i anspråk också, men är inte lika mentalt uttröttande som detta.

Vi har dessutom haft en rejält kall period här uppe, så det haglar inte direkt av ursäkter att man måste göra något annat heller, det enda man kan slå ihjäl tiden med är att tillbringa den inomhus och hoppas att vädret ska bli bättre.
Vilket leder till min fråga. Vad gör ni för att få inspiration att skriva? Helst inte idéer som att läsa böcker, lyssna på musik eller se filmer, för dessa inspirationskällor är jag ju redan väl medveten om och uppriktigt sagt fungerar inget av dem just nu.
Jag tror nämligen att jag måste försöka hitta någon form av inspirationskälla för att alls återfå lusten att skriva 🙂

Dezmin

Annonser

Att förutspå en bästsäljare

Bitterpitten tipsade om att jag kunde skriva om saker jag retar mig på och där finns det ju en hel del att skriva om.
En av de saker jag retar mig på, är alla dessa ”förståsigpåare” eller böcker skrivna av sådana som påstår sig ha löst gåtan med vad som gör en bok till en bästsäljare.
Låt mig spara er både tid och pengar: Ingen vet detta, ingen!
Ibland har jag sett människor skriva inlägg där de påstår sig redan ha prickat in alla böcker som blivit bästsäljare. I efterhand alltså. Detta var inget de skrev ett ord om innan någon annan ens visste namnet på boken. Det är alltid enkelt att vara klok i efterhand, som det ju heter 😉

Jag kan försäkra er om att om det funnits en person som verkligen kunnat avgöra vilka böcker som blir succéer redan när de kommer in som manus till förlagen, då hade inte bara den personen haft massor att göra, denne hade även blivit mycket förmögen. Förlagen hade nämligen budat över varandra för att få just vederbörande att gå igenom deras manushögar. För den enda gång förlagen vet att en bok kommer att sälja, är när en redan framgångsrik författare ska släppa sin nästa bok. En debutant som ingen hört talas om, är omöjlig att förutspå.
Ett bra exempel är ”Kaninen som så gärna ville somna”. Det manuset refuserades hos samtliga förlag som författaren skickade det till. Ingen trodde att det skulle sälja. Utom författaren själv, som efter egenutgivning blev väldigt rik.
Kort sagt: Att köpa en bok som berättar hur du skriver en bästsäljare, är att kasta pengarna i sjön. Att lyssna på någon som påstår sig kunna förutspå vilka manus som kommer att sälja bra som böcker, är att slösa bort en massa tid.
Vad man gör som förläggare är att spekulera. Lite som med aktier alltså. Man tror, men man vet absolut aldrig säkert. Och det är de manus man tror på, som man går vidare med.
Hade vi vetat, hade ingen varit gladare än just förläggarna 😉

Dezmin

Ny vecka

Nu har Nike åkt hem och jag har två extremt trötta flattar. Det blir ju väldigt intensivt när de är tre som ska bossa och det inte finns någon tydlig rangordning.

Vi har åtminstone börjat få vår här uppe med, även om det kommit så mycket snö att jag är ytterst tveksam till om den är borta innan juni.

På förlagssidan rullar allt på och idag beräknas provtrycket på Färden mot Ragnarök, komma. Där har vi en fin framförhållning och boken släpps i slutet av maj.
Guessing Game är något försenad (mest beroende på att vi inte haft någon framförhållning alls där, lol) och släpps i april. Upplagan bör i alla fall snart vara tryckt, men sedan ska den skickas också och allt tar sin lilla tid.
Jag passar på att påminna om att vi fortfarande söker bra manus. Det har varit lite ironiskt med just manusen som kommer in, för antingen är de hyfsat välskrivna, men inte inom vår nisch, eller så är de inom vår nisch, men i så dåligt skick att vi tvingas refusera bara därför. Ändå har jag svårare att förstå varför någon får för sig att ”pröva lyckan” hos ett förlag som så tydligt anger att det är en speciell nisch vi söker efter, än den som åtminstone har en berättelse som vi söker efter.
Hur som helst, rätt nisch och gärna ett manus med en tydlig konflikt, då ökar chanserna väsentligt. Så, sitter någon på ett sådant manus, läser vi gärna 🙂

Nu ska jag fortsätta att ta tag i den här veckan. Idag är tanken att vi ska röja lite här och sedan ta en sväng till soptippen. Vi får se hur långt den planen håller 😉

Dezmin

Sammanfattning av året som förläggare

Det mest intressanta med att vara förläggare är att man förstår saker på ett annat sätt än när man satt i andra änden.
Det där med magkänslan är något som jag börjar haja mer och mer när det gäller inkomna manus. Alltså att man i ett tidigt skede inser att det här kommer att bli bra. Texten behöver kanske slipas lite och kapas lite, men det är okej för det här är verkligen ett guldkorn.
Samma sak gäller åt andra hållet. Ofta kan man väldigt tidigt avgöra om det absolut inte finns något att jobba vidare med.
Hittills har vi bara haft ett manus som vi gett en positiv refusering på, men som vi tvingades släppa till slut eftersom författaren inte insåg varför/förstod hur/ville (vet faktiskt inte vilket av alternativen det hängde på) jobba om manuset.
Nu vet de flesta av er som följer den här bloggen att om man får en positiv refusering, försöker man fixa de delar som förlaget hakat upp sig på. För vill man inte göra det, är det bättre att gå vidare till något annat förlag, eller ge ut det själv.
Vi kommer inte att släppa igenom något som inte är (eller kan bli) välskrivet. Detta för att vi tror att vi vinner på det i längden. Om det är rätt eller fel tänkt, får framtiden utvisa.

Nu är snart det här året slut och det har verkligen varit en rolig resa. Visst har det strulat ibland, speciellt när det gäller Adlibris. Vet andra som också haft problem med just dem. Samfundet går fortfarande bara att bevaka, men finns ute hos Bokus med rätt pris nu.
Allt går inte som tåget hela tiden, men man lär sig ju var det vanligtvis kan bli strul och kan då ha bättre framförhållning kring den delen nästa gång, eller helt enkelt undvika det tryckeriet, eller den aktören.

Nästa år blir ännu mer spännande, för då ger vi ju ut vår första bok i fysiskt format av en extern författare. Kanske blir det fler under året, vi hoppas verkligen på det, men allt hänger på vad vi får in.

Det var sammanfattningen av mitt första år som förläggare.
Nu siktar vi på ett ännu roligare 2018 🙂

Dezmin

Ny vecka på förlaget

Då har nästa vecka dragit igång och speciellt på förlagsfronten.
Vi läser manus som kommer in, samtidigt som vi måste ha koll på allt annat som rör den närmaste utgivningen.
Vi har redan insett att vi är väldigt lyckligt lottade när det gäller det fåtalet manus som är riktigt välskrivna, som kommit in. De mindre förlagen har sällan den ynnesten, utan tvingas redigera de manus som antas mycket hårt. Detta eftersom de flesta rutinerade författare skickar in sina spontanmanus till större förlag.
Kanske beror det på vår nisch, jag vet inte, men det är en spekulation i alla fall. De här författarna vet ju redan att det är lönlöst att skicka sina manus till övriga traditionella förlag (undantaget ett par stycken till som har utgivningen i en liknande nisch som vi har) för de vet att de aldrig skulle få dem antagna där.
Det faller inte på att författaren nödvändigtvis inte kan skriva, utan för att det som han eller hon har skrivit, är för kontroversiellt.
Senast i söndags fick vi in ännu ett manus som är så sjukt bra skrivet att man nästan trillar av stolen när man läser det. Det sticker verkligen ut i mängden, både vad det gäller språk, ton och handling. Och detta är bara författarens andra romanmanus (det första skrevs i tonåren och jag gissar att det aldrig skickades in). Vet därför inte hur personen lyckats så otroligt bra, men en del har kanske bara en inre känsla och kompass för texten och hur den ska skrivas för att funka i alla delar.
Det är sådana här guldkorn som gör arbetet ännu roligare! Jag har hela tiden anat att det finns författare där ute som är jätteduktiga, men då deras alster inte ges utrymme hos majoriteten av förlagen på den svenska marknaden idag, blir de oftast istället liggandes på något usb-minne.
Nu behöver de inte göra det längre, för nu finns vi 😉
Vi återkommer med besked till författaren, så snart vi båda läst. Det här blir med stor sannolikhet det första manus vi ger ut som fysisk bok av en extern författare under 2018.
2018 blir ett spännande år hos DareMe Publishing, m a o.

Dezmin

Positiva refuseringar

Det händer ju att man får sådana ibland och det kan vara frustrerande att förstå vad förlaget menar, samtidigt som det förstås är roligt att någon har sett att manuset har möjligheter.
Just det här har diskuterats en del på sistone i olika forum, så jag tänkte haka på ämnet och skriva om hur jag har tänkt när det hänt mig.
För det första tror jag att det är vanligt att man har för bråttom. Alltså man ser förstås vad förlaget föreslagit, men förstår inte riktigt hur de har tänkt att det ska vara genomförbart. Måste man skriva om stora delar, eller kan man med små förändringar åstadkomma det där som manuset saknar?
Om manuset gått så långt att man får en positiv refusering, handlar det ytterst sällan om några stora förändringar. Ofta kan man fixa det genom att redigera de delar som inte håller. Men, det gäller förstås att försöka förstå vad förlaget är ute efter. Så mitt råd är att ta en vecka eller två och låta deras synpunkter sjunka in, alternativt bolla det med någon utomstående testläsare.
För det andra. När man kommit underfund med hur man ska förbättra manuset, ha återigen inte för  bråttom. Många gånger kan det vara bra att skriva förändringarna, låta dem vila lite, alternativt bolla dem med någon utomstående och därefter läsa igenom det igen med nya ögon och ställa sig frågan: Har jag med dessa ändringar uppfyllt förlagets önskemål? Om svaret är ja, kan man skicka in det igen. Om svaret är kanske, eller nej, revidera ytterligare.
För det tredje. En positiv refusering innebär ju att förlaget gillat själva storyn, bara att det finns delar i det som brister. Därför är det sämsta man kan göra att skriva om den till något helt annat. I de allra flesta fall går det, som sagt, att med små förändringar tillmötesgå det som de efterfrågar. Om det t ex finns ett klart och tydligt tema vill du hålla dig till det så att inte berättelsen börjar spreta för mycket. Se temat som en trygg stolpe kring vilken du bygger upp din historia med scener som får representeras av ringar. Din historia kretsar kring temat hela tiden. Om du tar bort stolpen, kommer ringarna att hamna huller om buller i en hög och det vill du inte. Alltså, var noga med att dina ändringar fortfarande förhåller sig till temat i berättelsen.

Det finns säkert fler tankar och förslag kring det här och den som vill får gärna dela med sig av dem, men ungefär så här brukar jag tänka i alla fall.

Dezmin

Om att prioritera

Eftersom skrivprocessen ser så olika ut från person till person, tar det oftast några manus innan man inser hur man själv funkar och hur man bäst lägger upp sitt projekt och sin tid för det.
I mitt fall har det t ex visat sig att jag jobbar som bäst under veckorna och behöver ha ledigt på helgerna. Samma sak gäller när jag redigerar manuset. Men eftersom jag nu även har en valp att ta hand om på dagtid, är det inte bara internet som distraherar mig.
Därför tror jag att om jag någonsin ska ta mig hela vägen genom redigeringen, måste jag avsätta en vardag helt åt mitt manus. Valpen kan jag inte prioritera bort (vill förstås inte göra det heller), men surfandet kan jag ju begränsa utan att någon blir lidande 🙂
Därför har jag tagit beslutet att ha en någorlunda internetfri dag på fredagar, så fram tills redigeringen är över, utgår mina fredagsinlägg. Då ska manuset få större delen av min uppmärksamhet, tänkte jag. Det finns nämligen få saker som stjäl min tid så mycket som just internet och även om jag brukar vara ganska bra på att växla mellan olika saker, har jag förstått att det här sidoprojektet kräver min fulla uppmärksamhet åtminstone en vardag i veckan 🙂
Därför passar jag på att redan nu önska er en trevlig helg!
Imorgon ska jag göra mitt bästa för att redigera igenom några sidor till, så får vi se om jag inte får lite bättre fart på det här 🙂

Dezmin

Om att läsa

Den här veckan kommer att handla om en hel del läsning. Dels böckerna jag ska läsa och dels mitt eget manus. Ibland är det rätt skönt att ta lite skrivledigt och ägna sig åt läsande istället. Testläsning är också kul och intressant, men då läser man ju med mer kritiska ögon. Det gör jag förstås även när jag läser böcker, men då är det mesta förhoppningsvis redigerat och de flesta störningsmoment i texten borta.
Jag hoppas återkomma med åtminstone en recension innan veckan är slut, för idag tror jag ”Undertryck” landar i brevlådan. Även den andra boken är på g, så inom kort kan jag avslöja vilken det är också.
Vad pysslar ni med idag?

Dezmin

Om att anpassa sig

Eva tar idag upp en intressant sak på sin blogg. Nämligen det här med att försöka anpassa ett redan befintligt manus till en tävling.
Bl a skriver hon:

För några år sedan läste jag om en tävling i en veckotidning. Man skulle skriva en följetong på 60 sidor. Jag började genast att stryka i mitt befintliga manus. En annan gång var det en romantävling med ett specifikt ämne. Jo, men visst skulle jag kunna lägga till det i min roman?

Så där höll jag på. Jag var beredd att ändra allt för att min text skulle passa in.

Men häromdagen kom jag på att jag har slutat med det. Jag skriver det jag vill, och jag är helt lugn med det. Det enda rättesnöre jag håller mig till är att göra det så bra jag kan.

Jag tror att många av oss som skriver kan känna igen sig i det här. Alltså man har ett befintligt manus som man jobbar med. Sedan får man reda på en tävling. Problemet är bara att handlingen i manuset inte stämmer överens med den handling de som arrangerat tävlingen efterfrågar. Inga problem, tänker man. Jag ändrar såklart så att den manliga bergsbestigaren jag har med i mitt manus, istället blir en hemmafru som i hemlighet planerar en karriär som egen företagare. Han får bli en hon som istället för utmaningen med att bestiga berget, får eftersträva en kamp om att mot makens vilja starta ett café. Eller förresten behöver jag kanske inte ens ändra könet, det blir ju ännu mer udda om det är en hemmaman som mot fruns vilja vill starta en pub där uttråkade hemmamän kan sitta och beklaga sig över sitt liv för varandra.
Problemet är att det nästan aldrig blir särskilt lyckat att försöka anpassa ett redan befintligt manus efter nya villkor, vare sig det gäller sidantal eller ämne. Varför? För att mycket av det man skriver innehåller en stomme av ett ämne som ligger en varmt om hjärtat, eller som man är nyfiken på att utforska. Om då ett nytt ämne dyker upp, med helt andra förutsättningar, blir det lite som att ”sälja manusets själ”. Man ger upp sin egen tanke och det som inspirerat en, till fördel för något man kanske inte ens finner särskilt intressant.
För några år sedan provade jag t ex att skriva några noveller för veckotidningar. Jag skickade in dem och fick fin respons, samt en lista med saker jag skulle tänka på och som de efterfrågade. Men när jag satte mig ner och försökte ändra efter deras riktlinjer, tog det bara stopp och jag insåg att jag aldrig kommer att skriva de sortens historier som de efterfrågar. Varför? Det är helt enkelt inte jag. Jag måste få skriva som jag vill och ha med de karaktärer som jag gillar. Jag kommer aldrig att kunna anpassa mig efter någon redan befintlig mall.
Jag trivs med det, för precis som Eva avslutar:

Det är en häftig känsla, att samtidigt som jag utvecklas i skrivandet, utvecklas jag som människa.

Någon av er som försökt skriva något som ni måste anpassa er till och känt att det absolut inte funkar?

Dezmin

Morgonsidor

I väntan på att börja skriva en ny version av fyran researchar jag en hel del. I det här fallet handlar det mycket om hur hjärnan och synen samverkar för att ge oss information, eller snarare kanske om hur lite vi egentligen vet om det vi tror oss se.
I alla fall har jag fått anledning att relatera till ovan nämnda efterforskningar under den kortare vecka som förflutit efter den sista röda dagen. Julia Cameron förespråkar ju hur viktigt det är att skriva ”morgonsidor” för att komma igång med skrivandet. Detta är för mig helt uteslutet. För när jag kliver upp väldigt tidigt, minns jag knappt vad som hänt från själva uppstigandet fram tills någon timme efteråt när jag fått i mig morgonens kafferanson. Den timmen är oftast helt blank när jag senare försöker erinra mig vad jag gjort.
Jag förstår ju att det beror på att min hjärna inte har vaknat än, alltså att jag är fysiskt vaken, men inte mentalt vaken. Jag kan ha kortare och diffusare minnesfragment, men jag saknar helhetsbegrepp.
Eventuellt är det bara jag som har en trögstartat hjärna, men det här förklarar också varför jag sällan kan skriva något vettigt förrän ”hårddisken” startat upp ordentligt 🙂 Och skulle jag börja skriva innan min hjärna kopplats upp mot synen, skulle jag antagligen inte komma ihåg vad jag skrivit under den perioden, vilket i och för sig kunde vara intressant att läsa efteråt, men det skulle knappast främja historien.
Därför måste jag av nyfikenhet fråga om någon av er som skriver under tidig förmiddag upplever samma sak, eller om ni känner er vakna  i samma sekund som ni klivit upp?

Dezmin