Etikettarkiv: råmanus

Min skrivprocess

Vardagsrutinerna börjar rulla på igen och den här veckan har jag hunnit testläsa lite, svarat på mejl och börjat planera hösten.
När det gäller uppföljaren till WG har jag insett att jag kanske måste börja skriva den lite tidigare än planerat. Inte för att jag är orolig för att inte hinna skriva den klar i tid, utan för att den ska genom tre testläsare och jag vill verkligen inte att de ska behöva känna någon stress. Så, jag kör igång med råmanuset någon gång under nästa vecka, då bör jag vara färdig i mitten av september. Därefter tar det någon vecka eller två att redigera ett varv, innan jag skickar till den första testläsaren.

I alla fall, jag fick ett önskemål från Marie om att blogga om min skrivprocess. Jag har ju skrivit om den vid ett par tillfällen tidigare, men det var länge sedan nu och eftersom det ständigt tillkommer nya läsare, är det kanske hög tid för en repetition. Här kommer den 🙂

Jag skriver ju inte efter något synopsis och jag vet att det är ovanligare, för skrivandet i allmänhet och i spänningsgenren i synnerhet.
Det finns egentligen inget bra ord på svenska för att inte skriva synopsis. ”Organiskt skrivande” låter i mina öron helflummigt, för det är verkligen inte så det går till. Däremot har jag vid några tillfällen stött på människor som säger att de ”skriver på gehör” och det överensstämmer betydligt bättre med hur det fungerar.
Först försöker jag hitta en lämplig scen att börja med. Gärna någon som introducerar intrigen direkt och sedan letar jag efter lämpliga karaktärer (om det nu inte är fortsättningen på en serie förstås). Det är allt jag vet när jag börjar. Samma sak som när man läser en bok, eller ser en film alltså.
Som i alla bra historier hamnar såklart karaktärerna i dilemman och svårigheter i början. Det får gärna vara något som först verkar omöjligt att hitta en lösning på, eller att de får en utmaning som verkar oöverkomlig.
Sedan måste de lösa sin situation och det är nu det intressanta börjar, för jag vet inte heller hur lösningen ser ut. Det är det som är utmaningen för mig när jag skriver. Jag lyssnar på karaktärerna och låter dessa leda mig genom handlingen tills jag har svaret på hur allt hänger ihop.
Det här sättet att skriva på förutsätter såklart en del. Bl a är det nog en fördel om man har ett bra minne, så man vet vad som har hänt tidigare och även minns mindre detaljer, samt en känsla över när i handlingen det bör komma en vändpunkt. För någonstans är det ju jag som styr över vad som ska hända, även om det ligger på ett djupt omedvetet plan.
Jag hade aldrig skrivit på gehör om det genererade massor med redigering (ni som följt mig vet ju att det är en av delarna i skrivprocessen som jag avskyr mest). Jag gör det för att det är det enda sättet att så snabbt som möjligt och med så bra resultat som det bara går, ta mig igenom råmanuset. För drivet i skrivandet är ju nyfikenheten. Hur ligger allt till egentligen?
Vissa mindre detaljer kan behöva korrigeras i efterhand och när jag fått svaret på allt, kan jag också fördjupa karaktärerna, eller lägga ut ett par villospår till, men på det stora hela krävs inga större ändringar.
Varför använder jag då inte synopsis? Helt enkelt för att det inte funkar för mig. Ja, jag har provat och antingen blir jag sittande i ett par månader och stirrar på en futtig mening jag fått ihop, eller också tvingar jag mig själv att skissa upp historien, varpå lusten att skriva den dör helt eftersom jag nu vet hur det slutar.

Jag tror att hela grejen med att skriva på gehör, eller skriva synopsis, bottnar i att komma på vad som funkar bäst för en själv, för det här är så individuellt. När man väl kommit underfund med vilken kategori man tillhör, bör man hålla sig till det som funkar, då blir det minst redigeringsarbete.
Visst kan man köra lite av båda (de flesta som skriver synopsis håller sig sällan stenhårt till det) och en del kan börja med att skriva utan synopsis och först när man inte kommer längre, skriva ett sådant.
Det är väldigt svårt att på detaljnivå förklara hur det funkar att skriva på gehör. Jag har fått frågan flera gånger och kan inte riktigt redogöra exakt för hur det går till. Men kanske kan man sammanfatta det med att jag liksom dagdrömmer mig igenom berättelsen och trycker på ”paus” efter varje skrivpass. Typ så 🙂 Samt att jag litar på att karaktärerna ska leda mig genom storyn, för det gör de alltid. Hur omöjlig en situation än ser ut, finns det alltid en lösning på den och ju mer de nystar i den, desto närmare svaret kommer även jag.

Jag hoppas att den som inte använder sig av det här tillvägagångssättet blev en aning klokare, annars är det bara att ställa följdfrågor. Och om nu någon använder samma sätt som jag gör, får denne gärna komma med fler förklaringar som eventuellt tydliggör hur det funkar 🙂

Dezmin

Fyran i Limboserien

De senaste dagarna har bestått av väldigt mycket slit, men nu börjar det lugna ner sig något.
Nästa steg i min planering är att så fort allt jobb kring WG börjar avta, ska jag ta tag i redigeringen av fyran i Limboserien (som ännu inte fått något namn). Det kommer att bli väldigt spännande eftersom manuset legat orört i snart ett och ett halvt år 😮
Jag har fått kommentarer från testläsaren jag skickade det till, men inte ens börjat redigera efter dem. Faktum är att det gått så lång tid att jag knappt minns intrigen längre, så det blir som att testläsa ett manus från någon kollega, trots att jag skrivit det själv.
Inget manus har legat orört så här länge och det ska bli intressant att se om det är en fördel eller en nackdel. Nackdelen är antagligen att jag inte har någon susning alls om hur jag tänkt, eller vad planen med intrigen var. Fördelen är nog att jag verkligen kan se på precis allt med nya ögon. Jag kommer ihåg några brottstycken, men det är allt.
Någon av er som låtit något manus ligga så här länge?
Och om ni haft det, hur var det att börja redigera det? Lättare än annars, eller svårare?

Dezmin

Fredagsfrågan

Fredag och det är dessutom Black Friday. Någon som ska shoppa extra idag?

Själv sitter jag och petar i manuset igen och tänker lite kring det här med kommentarer från karaktärer där det krävs en viss allmänbildning hos läsaren för att förstå poängen. Om det inte är avgörande för handlingen att alla förstår det, är det okej att ha med det då, eller bör man stryka? Ingen viktig information går ju förlorad.
Jag känner mig hyfsat allmänbildad, med undantag för sport. Jag är så otroligt ointresserad av det att det endast är de mest kända sportstjärnorna som jag känner till.
En kul sådan incident var när vi var några stycken som gick ut på en krogrunda i Umeå. Det här är många år sedan, men händelsen sitter väldigt färskt i minnet.
Vi åkte alltså till Umeå och efter att ha avslutat kvällen på en nattklubb, blev vi hungriga. Max är ju alltid öppet länge, så vi hamnade i kön där. Medan vi står och väntar på vår tur är det en snubbe som kommer fram till oss och undrar om det finns några häftiga efterfester någonstans? Klockan var över två på natten och ingen av oss kände till var man eventuellt hade efterfester i Umeå, så en av oss förklarade med ett brett leende att vi inte var från Umeå och därför inte kunde hjälpa honom. Han tackade för informationen och skyndade vidare.
När han försvunnit bröt en stor diskussion ut kring vad han gjorde här?
Jag hade bara ägnat honom en snabb blick, men insåg av samtalet att det här var någon jag borde ha känt igen. Jag lyssnade en stund på diskussionen som mitt sällskap förde, men när ingen av dem nämnde något namn, blev jag såklart till slut tvungen att fråga vad som var så märkvärdigt med honom?
”Men, såg du inte vem det var?” sa en av dem. ”Det var ju J-O Waldner!”
Det var ju tur att jag åtminstone hört talas om honom och visste vad han sysslade med för sport, dock hade jag uppenbarligen aldrig studerat bilder av honom så ingående att jag skulle ha känt igen honom ute på stan 😉
Så, fredagsfrågan lyder: Bör man stryka sådant som man kan tycka hör till allmänbildningen eftersom risken finns att poängen inte alltid går fram? Eller kan man låta sådant stå kvar, bara det inte är ledtrådar som hör till huvudintrigen?

Ha en trevlig Black Friday!

Dezmin

Öppningen

Jag har kommit halvvägs genom kapitlet jag hoppade över.
Eventuellt är det en dålig idé att hoppa så här, i alla fall för mig, men nu tog jag ju det beslutet.
Igår kväll hittade jag äntligen öppningen jag sökte efter när jag skrev utkastet. Hurra liksom! När jag skrev utkastet kunde jag för mitt liv inte begripa hur jag skulle ta mig vidare, så jag hoppade till nästa kapitel och fortsatte därifrån. Men om man bara får fundera lite (mycket) så brukar det alltid lösa sig, vilket det till slut gjorde även denna gång.
Så, idag är planen att skriva färdigt kapitlet och därefter fortsätta redigera det som är kvar. Tack och lov är det inte mycket redigering kvar i den här vändan sen 🙂
Under tiden grunnar jag på citatet. Jag vänder och vrider på orden och försöker hitta kärnan i det jag vill förmedla med det. Tanken är att jag ska vara helt på det klara med citatet när jag redigerat färdigt.
Återstår att se hur jag lyckas med det 😉

Dezmin

Redigerar vidare

Nu är jag framme vid kapitlet jag hoppade över när jag skrev första utkastet.
Jag hade trott att det skulle bli enklare när jag har hela storyn klar för mig, men jag är osäker. Just nu känns det inte som om det ska bli det i alla fall. Förhoppningsvis löser det sig bara jag börjar skriva.
En annan sak jag funderat lite över är citatet i början. Jag brukar ju alltid ha det i mina böcker för att rama in kärnan i handlingen. I samtliga tidigare fall har jag använt mig av redan existerande citat, den här gången funderar jag på att hitta på ett själv 😮
Tveksamt om jag lyckas, för det är riktigt svårt att sammanfatta något tänkvärt på ett par rader, samtidigt som det ska vara knutet till handlingen på något sätt.
Återstår att se hur det går, alltså. Det får ligga och gro i bakhuvudet medan jag redigerar vidare.

Dezmin

Igenom

Så där ja, nu är jag igenom råmanuset, minus ett kapitel där jag vet vad som ska hända, men inte visste hur jag skulle skriva det. Jag hoppas att det ska klarna när jag nu sätter mig för att redigera det ett varv. Sedan ska det skickas på testläsning.

Den här relationsthrillern som fått arbetsnamnet WG tills vidare (men som jag tror att jag kommer att behålla) har hela tiden varit lite av ett experiment. Från att ha skrivit 20k ord i tredjeperson DPoV, började jag ju om och skrev den helt i förstaperson där man bara följer en av karaktärerna. Det kan ha varit både det dummaste och smartaste jag har gjort. Det dummaste eftersom jag inte hade en blekaste aning om hur svårt det är att jobba uteslutande i jag-form, det smartaste eftersom storyn blev väldigt speciell i det berättarperspektivet. Så här i efterhand, när allt det jobbiga ligger bakom mig, tycker jag att det var ett klokt beslut.
Så, nu ska jag slipa och förstärka där det behövs och vet ni, det här är första gången någonsin som jag tror att jag kommer att gilla redigeringsbiten bättre än att skriva råmanuset. Eventuellt beror det på att utkastet var ett helvete att skriva och därför kan ju ingenting bli så mycket värre. Eller hur? 😉

Dezmin

Slutet

Alltså ibland är nästan slutet jobbigare att skriva än början.
Det är nu allt ska knytas ihop och helst ska det ge lite eftertanke också när allt har fått sitt svar.
Just det här slutet är ett av de svåraste som jag har skrivit. Det känns som om jag inte riktigt hittar balansen, men jag tröstar mig med att det bara är råmanuset jag jobbar på än.
Då så, då kör jag väl då och hoppas jag hinner skriva det under dagen idag.
Någon fler än jag som brukar våndas över slutet och om det verkligen blev bra?

Dezmin

Rättegångar och domar

Minns ni fallet med ”hatpredikanterna” som jag bloggade om för ett tag sedan?
Jag var ju nyfiken på hur domen skulle se ut och nu har en av dem dömts. Jag köper det här resonemanget:

Eftersom mannens uttalanden om homosexuella mest handlade om att de skulle vara syndare, uttalanden som i viss mån var kopplade till bibeln, frias han i den delen medan han döms för uttalandena om muslimer, då dessa uttalanden var grövre och utan anknytning till bibeln”, skriver Umeå tingsrätt.

Nu kan man givetvis diskutera olämpligheten i det här fallet, men om vi endast utgår ifrån lagen och den religiösa skrift herrarna har använt sig av, blir det ju rätt.

Och på tal om just rättegångar, jag sitter själv mitt uppe i en sådan. I mitt manus alltså, inte i verkligheten. Det ska bli intressant att se hur nämndemännen och domaren resonerar i det här fallet. Det handlar om betydligt allvarligare saker än fallet ovan 😉

Dezmin

Den magiska sidan 90

För det mesta handlar mitt skrivande om att försöka få svar på någon fråga som jag grubblat över.
I det här manuset handlar det bl a om fördomar och om det kan finnas människor som är helt fördomsfria?
Fördomar existerar ju i alla grupper och hos alla människor. Fördomar riktar sig lika mycket mot mer kontroversiella ämnen och personer, som mot de mer konventionella.
Det här blir därför en av frågorna som jag försöker reda ut i min relationsthriller. Men det är inte det som själva handlingen bygger på.
Hur går det då, kanske någon undrar? Det här manuset har jag ju gnällt över i flertalet inlägg redan.
Det finns dem som påstår att det är omkring sidan 90 i manuset som allt vänder. Det är då det lossnar och allt går som en dans. Hittills har jag bara varit med om motsatsen. Alltså att det kan gå ganska bra fram till sidan 90, men att det därefter blir ganska motigt.
Nu har jag passerat den magiska sidan 90, men jag kan inte påstå att något går lättare för det. Lite har lossnat, men det är fortfarande det mest trögjobbade manuset jag skrivit hittills. Lever på hoppet att jag ska se det annorlunda när jag skrivit det färdigt och börjar läsa igenom det. Jag börjar i alla fall se ljuset i tunneln. Eller är det tåget som kommer nu?
Det lär väl snart visa sig, antar jag 😉

Dezmin

Pingvinen är kastad

Problemet när hindren dyker upp i ett utkast, är att man ibland saknar förmågan att tänka utanför ramarna. Ofta har man låst fast sig vid ett visst tänk.
Det här påminner ganska mycket om när vi försökte utröna var trappen till loftet bäst skulle placeras i samband med utbyggnaden av huset. Vi hade inte så många val nämligen och låste oss därför i ganska snäva tänk kring det här.
På samma sätt inser jag att jag låst mig vid att följa en röd tråd i det här råmanuset. Jag tror att när man skriver utan synopsis sker det instinktivt då risken annars är att historien börjar spreta för mycket.
Som tur är finns det knep att ”låsa upp” det här tänket. ”Kasta in en pingvin och se vad som händer”, brukar man ju säga. Med det menas naturligtvis inte att man nödvändigtvis ska kasta in just en pingvin, men att exempelvis introducera en ny karaktär, eller låta något annat helt oväntat hända.
Så nu har jag gjort det. Pingvinen är kastat och vi får se om det underlättar skrivandet i det jag har kvar 🙂

Dezmin