Etikettarkiv: rättskipning

Om rättsväsendet och skrivandet

Skriva läsa leva, önskade ett inlägg om mitt skrivande och kopplingen till rättsväsendet, så här kommer det 🙂

Jag har funderat på det mycket själv, varför jag alltid hamnar i rättvisan och hur den skipas, eller hur den fungerar (eller inte fungerar).
Jag tror att det beror på att jag har följt många uppmärksammade brottsfall och flera gånger förundrats över hur milda straff som delats ut, samt hur ofta den åtalade slipper undan helt. Man tänker ofta mer på förövarens väl och ve, än på brottsoffrets.
Ett av de mer uppmärksammade fallen i veckan som gick var det här.

Mannen sa att kvinnan dödat barnet.
Kvinnan påstod att mannen hade gjort det.
Och eftersom varken tekniker eller rättsläkare kunde stödja eller avfärda någon av versionerna gick det inte att väcka åtal.

Däremot får nu kvinnan 164.000 kr i ersättning för den tid hon suttit häktad. Mannen väntas få detsamma.
Man vet alltså att någon av dem har gjort det, men eftersom de skyller på varandra blir det inget åtal, utan ekonomisk ersättning istället. Jag ogillar skarpt alla kryphål i vårt rättssystem som gör att grova förbrytare ofta slipper undan. I Sverige är sannolikheten att dömas till ett långt fängelsestraff större om du begått ekobrott, eller handlat med droger, än om du haft ihjäl någon. Det är det ena.

Det andra tar sitt naturliga avstamp i att leka med tankar kring hur ett brottsoffer som inte fått upprättelse, eventuellt skulle kunna tänka. Eller hur enkelt vårt rättssystem skulle kunna manipuleras. Det finns ju en uppsjö av infallsvinklar här.
När jag kom på idén till Wicked Game, hade jag bara en vag tanke om hur huvudkaraktärens livssituation såg ut, men i takt med att jag skrev, började bitarna falla på plats. Naturligtvis måste det ligga till så här! För rent teoretiskt skulle det faktiskt vara möjligt att manipulera en rättegång i den riktning som man har ett personligt intresse av, bara man tillskansar sig möjligheten att påverka. Det är trots allt lekmän som sitter som nämndemän och inga jurister.
När det gäller Limboserien blev en del upprörda över temat, för att ta lagen i egna händer är såklart fullständigt otänkbart. Men om man tänker sig in i hur ett brottsoffer känner sig som inte får någon upprättelse, begränsas steget till den egenmäktiga rättskipningen enbart av skiljelinjen mellan tanke och handling. Det är enkelt att sitta hemma och säga att: ”Det skulle jag aldrig göra.” En helt annan sak om det en dag skulle drabba en själv eller en närstående, och steget mellan tanke och handling är olika långt hos olika människor. Min gissning är (tyvärr) att om inte domstolarna skärper sig och börjar döma efter den övre straffskalan, kommer benägenheten till att skipa egen rättvisa öka.
Om jag då låter tanken spinna vidare kring hur man skulle kunna tänka sig att påverka en rättegång, flyttas fokus från brottsoffret till dem som ska försöka avgöra huruvida en åtalad är skyldig eller inte. Även det är intressant, för det är verkligen en mängd information, vittnen och bevis som de ska ta ställning till.
En av kommentarerna under ett Facebookinlägg gällande Wicked Game, kom från en person som sitter som nämndeman. Vederbörande såg fram emot att läsa boken just därför.
Jag ser med spänning fram emot hur den här personen kommer att reagera, för jag kan tänka mig att om man sitter som nämndeman tror man att det här aldrig skulle kunna hända heller. Så skulle ingen göra.
Men är det inte just så vi tänker hela tiden om det otänkbara? Det här skulle aldrig kunna hända i verkligheten.
Hur kan vi egentligen vara så säkra på det?
Jag tror att det är därför mitt tema hela tiden återkommer till rättssystemet. Där finns så oändligt mycket kvar att åtgärda och genom att skriva om det, får jag dels utlopp för min frustration och dels möjlighet att ge läsaren en tankeställare.
Och är inte det precis vad skrivandet ska handla om? Att omsätta sådant som man sällan får utlopp för annars, i en historia. En historia som inte måste begränsas av hur saker och ting förhåller sig i verkligheten. I alla fall inte just nu 😉

Dezmin

Om rättvisa och upprättelse

Som jag berättade om igår har en läsare hört av sig. Jag tänker inte citera något den här gången, bara återge ämnet som sådant, men andemeningen i mejlet är det här med rättsrötan (som ju även förekommer i Sverige) samt polisens ”slapphänthet”.
Vederbörande hade läst min bok och tyckte att jag skulle ha fokuserat ännu mer på hur illa domstolarna fungerar i det här landet, på jävighet bland rättsväsendet, bevis som aldrig tas upp fast de kan vara avgörande, etc, etc.
Den mest kända skandalen i den svenska rättshistorien, i alla fall i nutid, torde vara fallet Thomas Quick, men det finns även en rad mindre uppmärksammade fall som väcker tvivel och misstro och jag förstår att som brottsoffer (var sig man fallit offer för en gärningsman, eller blivit oskyldigt utpekad) är det förstås en katastrof.
Tror jag att lagen är tandlös? Nej, det gör jag inte. Tror jag att den skulle kunna skötas och efterföljas bättre? Absolut. Men så är det nog i de flesta länder och det mesta av inspirationen till mitt skrivande har jag inte hämtat från det här landet heller. Dock har jag alltid fascinerats av den lilla människans kamp mot myndigheter och rättsväsenden. Speciellt intresserad blir jag när rapporteringar förefaller belysa något enbart från den ena sidan. Det finns alltid två sidor av ett mynt, som vi vet, och jag brukar vilja ta del av båda innan jag bildar mig en uppfattning om någonting.
För i slutändan handlar det om upprättelse för den som fallit offer för orättvisor eller missgärningar. Den uppnås genom att rättvisa skipas på något sätt. Och om upprättelsen är av mindre vikt, kan man förstås förlåta och gå vidare också.
Jag kommer att fortsätta belysa de här frågorna i det jag skriver om eftersom de intresserar mig. Men jag kommer antagligen inte att gå in på något mer djuplodande plan i dem. Det överlämnar jag till sådana som är mer insatta i ämnet än vad jag är.

Dezmin