Som jag berättade om igår har en läsare hört av sig. Jag tänker inte citera något den här gången, bara återge ämnet som sådant, men andemeningen i mejlet är det här med rättsrötan (som ju även förekommer i Sverige) samt polisens ”slapphänthet”.
Vederbörande hade läst min bok och tyckte att jag skulle ha fokuserat ännu mer på hur illa domstolarna fungerar i det här landet, på jävighet bland rättsväsendet, bevis som aldrig tas upp fast de kan vara avgörande, etc, etc.
Den mest kända skandalen i den svenska rättshistorien, i alla fall i nutid, torde vara fallet Thomas Quick, men det finns även en rad mindre uppmärksammade fall som väcker tvivel och misstro och jag förstår att som brottsoffer (var sig man fallit offer för en gärningsman, eller blivit oskyldigt utpekad) är det förstås en katastrof.
Tror jag att lagen är tandlös? Nej, det gör jag inte. Tror jag att den skulle kunna skötas och efterföljas bättre? Absolut. Men så är det nog i de flesta länder och det mesta av inspirationen till mitt skrivande har jag inte hämtat från det här landet heller. Dock har jag alltid fascinerats av den lilla människans kamp mot myndigheter och rättsväsenden. Speciellt intresserad blir jag när rapporteringar förefaller belysa något enbart från den ena sidan. Det finns alltid två sidor av ett mynt, som vi vet, och jag brukar vilja ta del av båda innan jag bildar mig en uppfattning om någonting.
För i slutändan handlar det om upprättelse för den som fallit offer för orättvisor eller missgärningar. Den uppnås genom att rättvisa skipas på något sätt. Och om upprättelsen är av mindre vikt, kan man förstås förlåta och gå vidare också.
Jag kommer att fortsätta belysa de här frågorna i det jag skriver om eftersom de intresserar mig. Men jag kommer antagligen inte att gå in på något mer djuplodande plan i dem. Det överlämnar jag till sådana som är mer insatta i ämnet än vad jag är.
Signerat Dezmin 