Tag Archives: recension

Skuggvinter av Louise Baumgärtner

Dags för ännu en recension.
Skuggvinter är en spänningsroman och jag börjar med baksidestexten som jag hämtat från Adlibris.

Alices och Markus relation vacklar, trots att de snart ska bli föräldrar. När expojkvännen Sebastian återigen kommer in i hennes liv, som annars mest består av högskolestudier och fredagsmys, kan hon inte föreställa sig hur det kommande vinterhalvåret ska förändra allt. Och innan våren gryr kommer någon att dö.
Under hösten dras Alice allt snabbare in i något hon inte kan kontrollera. Samtidigt tar triangeldramat en ny vändning när någon börjar kommunicera med henne via anonyma lappar. Avsändaren finns i hennes direkta närhet och vet precis vad Alice sysslar med. Men är det ett försök att varna henne eller göra henne illa?

Skuggvinter

Jag gillade verkligen boken. Stundtals var den riktigt nervkittlande och man vill hela tiden veta hur det ska gå för Alice och vem som skickar henne de anonyma lapparna. Hennes förhållande med Markus hänger verkligen löst och jag undrar hur det ska sluta för dem.
Louise debuterar med den här boken och visst finns det en del saker som kunde ha slipats lite mer, som att gestalta bättre på vissa ställen, en del klyschor som kunde ha städats bort, samt rensa bort en hel del ”plötsligt”.
Men, sammantaget är det här en riktigt bra debut med levande karaktärer och fina miljöskildringar!
Jag kan varmt rekommendera boken och ser fram emot att läsa mer av Louise 🙂
Boken går bl a att köpa här.

Dezmin

Annonser

Leah Quiller skipar rättvisa två gånger

Jag har läst Ramona Franssons senaste bok om Leah Quiller.
Det är den första boken jag läst av henne, även om hon skrivit många tidigare, och det här är första boken i en trilogi.
Först lite om handlingen:
Leah Quiller har en gång i tiden blivit överfallen och våldtagen. Gärningsmannen återfanns aldrig.
Hon väljer att utbilda sig till polis i hopp om att kunna hjälpa andra våldtäktsoffer och nu vid trettiofem års ålder är hon utsedd till spaningschef för den nya sexbrottsroteln i Göteborg.
Åren som polis har gjort henne djupt besviken på den urusla rättvisan för brottsoffer och nu gör hon det alla vill, men ingen vågar: skipar rättvisa två gånger.

Kriminalkommissarie Leah Quiller skipar rättvisa två gånger Begynnelsen

Det här är den mest politiskt inkorrekta romanen jag läst i år. Jag tycker det är bra att Ramona sätter ljuset på gruppvåldtäkter och hur brottsoffren efter sådana får kämpa vidare, medan gärningsmännen ofta går fria, eller döms till löjligt låga straff.
Jag gillar också hur Fransson skapat en hjältinna som dels lever under två olika identiteter och dels tampas med sitt förflutna, det gör att man som läsare förstår henne, även om hon ibland handlar utanför regelverket.
Det är väldigt modigt av Ramona att skriva en bok som förhåller sig till hur det ser ut i verkligheten, utan att försköna, eller sminka sanningen.
Därför kan jag varmt rekommendera boken till alla som vill läsa om ett fenomen som på senare tid blivit vanligt i Sverige och konsekvenserna det får för brottsoffren.
Den går bl a att köpa här.

Dezmin

Snapshot av evigheten

Clas G Johnson har skrivit några böcker före den här, men jag tror att det är hans första skönlitterära bok.
Nedan baksidestexten som jag tagit från Adlibris:

Thomas Corrinder, 26 år och nattklubbskung, träffar av en händelse på sin älskarinnas dotter, Maria, 16 år. Hon ska till Frankrike över sommaren och Thomas, fascinerad av den unga flickan, åker utan betänkande efter. De upplever en passionerad vecka i Paris, men deras historia håller inte för prövningar på hemmaplan. De skils åt och Thomas åker utomlands för att arbeta. Han kommer tillbaka först när pappan dör tio år senare. Maria är då gift med Thomas bror Edvard och de har två barn. Den gamla förälskelsen flammar upp igen – intensivare än någonsin.

Thomas och Marias kärlek är ett snapshot av evigheten, det stora mysteriet som står över själva tillvarons villkor, och som kan få ödesdigra konsekvenser.

Snapshot av evigheten är en tidlös och intensiv historia om förbjuden kärlek och om att brottas mot omvärldens normer och sitt eget förnuft.

Min första tanke när jag börjar läsa är hur märkligt den är uppbyggd. Det tar mig säkert 40 sidor innan polletten trillar ner och jag förstår det stilistiska greppet. För det är nästan uteslutande i ögonblicksbilderna av vändpunkter och intensiva möten som läsaren får följa huvudpersonen, Thomas. Det skvallrar förvisso titeln om, men det är ju inte alltid man tänker på titeln medan man läser en bok.
Den har ett målande, stundtals poetiskt, språk och skildrar en förälskelse mellan två människor där förutsättningarna för ett stadigt förhållande är minst sagt komplicerade.
Det enda jag stör mig lite på är dialogerna. Det känns inte som boken skulle utspela sig i nutid eftersom de flesta som är unga idag uttrycker sig på ett annat sätt än karaktärerna i boken gör. Hade det inte varit för ringen Maria har i näsan och andra kännetecken som skvallrar om vår samtid, hade jag varit säker på att den utspelat sig betydligt längre bak i tiden.
Ett exempel är detta:

”Men okej då, jag är väl jätterutten. Jag borde säga att det är förskräckligt att mafiosos och pengar styr världen och att jag kämpar för att rättvisa och jämlikhet ska råda överallt. När jag blir intervjuad i tv kommer jag att säga det och bli beundrad för min rakryggade vishet. Men egentligen är det du som har rätt. Världen ser förjävlig ut och människan är ett monster.”
”Då vet jag ett skvatt i alla fall.”
”Du får inte vara naiv. Du måste anpassa dig.”
”Skulle inte falla mig in.”
”Jo, du måste anpassa dig om du vill ha något inflytande över din existens.”

Men, det är en intressant kärlekshistoria, som blir väldigt spännande mot slutet och när man vant sig vid den annorlunda dramaturgin, flyger sidorna förbi.
Vill man läsa en bok som väcker tankar kring kärleken, hur vi förhåller oss till den och hur den påverkar oss, kan jag varmt rekommendera Snapshot av evigheten.
Den går bl a att köpa här.

Snapshot av evigheten

Dezmin

Besatthetens inferno

Det här är egentligen inte ett recex i den bemärkelsen att någon författare eller något förlag har hört av sig och bett mig recensera boken.
Jag blev väldigt nyfiken på boken och eftersom Besatthetens inferno, skriven av Lennart Matikainen och Rickard Carlsson, har ett viktigt tema följer därför mina tankar och åsikter om den här.

Boken handlar om en hänsynslös mördare som är något så ovanligt som både massmördare och seriemördare. För den som eventuellt inte vet skillnaden, kan jag lite snabbt förtydliga detta. En massmördare är en person som mördar flera personer samtidigt, medan en seriemördare är någon som också mördar flera personer, men vid olika tillfällen. Den här karaktären hinner ägna sig åt båda delarna.
Läsaren får i ett tidigt skede veta vem mördaren är och varför han har ihjäl sina offer och spänningen ligger i att få reda på om polisen ska lyckas stoppa honom, eller om han ska komma undan. Jag kan avslöja så pass mycket att motivet är hämnd, utan att för den sakens skull spoila något.
Som läsare får man inte bara följa polisen och gärningsmannen, utan även andra karaktärer som på ett eller annat sätt har en anknytning till förövaren.
Gärningsmannen skyr inga medel i jakten på revansch och inspireras även av en scen ur När lammen tystnar, dock handlar det inte om att äta sina offer. Leif GW Persson ges ett mindre utrymme i handlingen också.
Temat berör frågeställningen kring vad som händer när de mest utsatta i samhället blir svikna och konsekvenserna därav.
Det förekommer en del samhällskritik mot polisorganisationen och socialtjänsten. Här hade författarna gärna fått ta ut svängarna ännu mer, då jag tror det är bra om sviktande samhällsfunktioner blir dokumenterade inför framtiden. För när vi läser böcker tar vi ju även del av rådande problematik i den tidseran. Om jag förstått saken rätt tänker författarna skriva fler böcker, så kanske lyfts sådana ämnen mer och får större utrymme i nästa bok.

Det här med rättvisa och hämnd är både intresseväckande och fängslande teman eftersom de behandlar frågeställningar kring vad som händer när brottsoffer inte får upprättelse, eller far illa p g a exempelvis bristande samhällsresurser. I det här landet har vi ju inte ett så fungerande rättsväsende som man många gånger önskat, varför ämnet också är mycket aktuellt.
Vill man läsa en bok som innehåller massor med mord och där man har förståelse både för protagonisterna och antagonisten (eller är kanske antagonisten i själva verket protagonisten?), ska man helt klart läsa Besatthetens inferno!
Utöver det har den ett ämne som ytterst sällan ställs på sin absoluta spets som det gör i den här boken. Den går bl a att köpa här.

Besatthetens inferno (inbunden)

Dezmin

Vänstertrafik av Kurt Levlin

Vänstertrafik är en novellsamling där den röda tråden som binder texterna samman är de ögonblick som förändrar människors liv.
Vi får följa tillvaron i olika karaktärers tillvaro och på olika platser i världen. Det är inga muntra situationer som skildras och en del av novellerna är riktigt mörka.
Det är spännande läsning från början till slut, för man blir nyfiken på vilka de här människorna är och hur deras situationer ska vända. Kommer de att vända i en positiv riktning, eller blir det bara ännu mörkare för dem?
Det är svårt att skriva ingående om någon av novellerna, utan att avslöja för mycket, men det är alltid intressant att läsa om livsöden och karaktärer som man förstår sig på, även om de ibland hanterar problemen på ett sätt som inte alltid känns helt rationellt. Någon försöker t ex att vinna tillbaka sin otrogna ”bättre” hälft. Det var en av novellerna där jag helst velat kliva in i handlingen och säga: ”Men be honom fara och flyga istället.” Samtidigt väcker det tankar (och kanske en viss förståelse också) kring varför en del människor väljer att stanna hos en partner som bedrar dem.
Vänstertrafik är en novellsamling som jag varmt kan rekommendera. Den är bara på 140 sidor, men alla korta berättelser bär på ett tema som tvingar läsaren att lämna sin egen tillvaro för en stund och reflektera över andra människors beteenden i utsatta situationer.
Vänstertrafik
Novellsamlingen finns bl a att beställa här.
Dezmin

Då var påsken slut

Hoppas att ni alla hade en fin påskhelg och hann äta mycket godis.
Själv var jag gräsänka under hela påskhelgen då maken åkte ner till Ljungby för att hämta en motorcykel han hade kvar där. Detta tog honom hela påskhelgen och därför fick jag ägna ledigheten precis hur jag ville, utan att behöva ta hänsyn till någon annans önskemål. Bra va?
Recensionerna på Wicked Game har också börjat komma nu. Bokpool skriver om boken här och Carola har recenserat den här. Extra roligt att se att det jag försökte åstadkomma med den verkligen har gått fram 🙂

Idag tar jag tag i vardagen igen och främst i planeringen ligger nästa redigeringsvarv av fyran i Limboserien efter att ännu en testläsare kommit med finfina synpunkter.
Den har ännu inget namn. Tror det här är första gången som jag har jättesvårt att hitta en bra titel.
Någon fler än jag som har det här problemet? Man vill ju liksom att den ska passa boken och samtidigt göra eventuella läsare nyfikna.

Dezmin

Generation Loss

Sådär ja, då var även nästa bok utläst, Generation Loss av Elizabeth Hand.
Kortfattat handlar boken om Cass Neary, som under sjuttiotalet fick sina femton minuter i rampljuset när hon gav ut en fotobok med kända punkmusiker.
Trettio år senare är hon nedgången av sitt knarkande och bortglömd sedan länge.
Hon blir kontaktad av en gammal bekant som skickar henne för att intervjua en skygg fotograf som bor på en ö utanför Main. Väl där hamnar hon i en gåta som är decennier gammal, där folk och djur spårlöst försvinner.

Boken beskrivs som en ”litterär thriller”. Jag har aldrig tidigare läst en sådan och litterär är den i allra högsta grad. Hand har skickligt använt Cass sätt att relatera till sin omvärld i form av fotografier, varför just paralleller mellan bilder och hur verkligheten ser ut, ständigt återkommer. Språket är också väldigt snyggt.
Problemet med den är att den inte blir särskilt spännande förrän de sista hundra sidorna ungefär. Men, gillar man långa miljöbeskrivningar och ändlösa förklaringar av hur man kan använda sig av olika metoder för att manipulera foton, då kommer man att älska boken.
Cass är förvisso ingen trevlig person, men jag tycker inte att hon går att jämföra med Flynns kvinnliga karaktärer, då Cass känns alldeles för nedgången och tragisk.
Det blir nog inga fler böcker för min del av Hand, men om man inte är kräsen när det gäller tempo och spänning, kommer man alldeles säkert att gilla den.

Dezmin

Läsning

I väntan på att göra en ny genomläsning av WG, har jag läst lite annat istället.
Igår läste jag ut Skuggan av ett år, som Mitt skrivliv tipsade om i förrgår och eftersom jag läste den som e-bok, finns den recenserad hos E-boksevangelisterna på fb. Den som har fb, kan alltså läsa den här.
Igår fick jag även avisering om att Generation Loss finns att hämta ut på bibblan, så idag ska jag bege mig dit och plocka upp den.
Vad läser ni för intressant just nu?

Dezmin

Skuggan av henne

Alldeles nyligen debuterade ju Anna Wahlgren med spänningsromanen Skuggan av henne. Jag har nu läst den och här kommer mina reflektioner kring boken, men först tar vi handlingen och den har jag lånat från Adlibris, där den även går att inhandla.

Vem lyssnar du på när sanningen är för tung för att bära? Går det att glömma och förlåta? Så fort Marie sätter foten i den lilla staden Norfors börjar hon ångra sitt beslut. På behörigt avstånd från Stockholm har hon och maken Christian alla möjligheter att rädda sitt äktenskap, men riskerar även att förlora allt.I takt med att Christians frånvaro ökar tränger en oönskad närvaro sig på, och när ett barn försvinner i Norfors växer Maries oro för dottern Ellen. Finns det ett samband med tragedin som utspelade sig i staden många år tidigare? Har hon genom att flytta satt sin egen dotter i fara?
Ensam kämpar Marie mot hotet som riskerar att krossa allt. Ett hot som befinner sig närmare än hon tror.

För bara några dagar sedan länkade Anna från sin fb-sida till en recension av boken hos en tidning. Jag tycker att recensionen var oförtjänt hård. Det var i huvudsak två saker som den här recensenten störde sig på: bristen på gestaltning och spänningen som enligt recensenten inte infann sig förrän efter halva boken. Recensionen var väldigt välskriven och hade tagit upp precis de delar man bör rikta in sig på, men jag håller inte med i vederbörandes åsikter.
Om det är något som Anna kan, så är det att gestalta. Hon äger verkligen förmågan att måla med ord och jag ser allt så tydligt framför mig. Jag tror så här: När en bok är så pass väl gestaltad och språket flyter så bra, blir de fåtalet avsnitten där Anna glömt eller slarvat med just gestaltningen, mer påtagliga. Eventuellt är det därför recensenten uppfattade det som ett problem.
När det gäller förmågan att skapa spänning redan från början, handlar det kanske snarare om hur man vill bygga upp den. Det stämmer att det inte är action från första början, det handlar snarare om en olustkänsla som tilltar i styrka ju längre in i boken man kommer och som Anna väljer att låta eskalera först mot slutet, ett slut som jag verkligen älskade! Och där håller jag helt med recensenten: ”… avslutningen är bland det svettigaste jag läst i svensk krim.” Det påminner om en film med Robert De Niro i en av huvudrollerna, men jag vågar inte säga vilken med risk för att spoila upplösningen i boken.
Om jag ska peka på något som skaver lite i historien är det att vid ett fåtal tillfällen skiftar berättarperspektivet till allvetande. Det störde en aning eftersom jag inte kunde förstå tanken bakom bytet, men det är inget som drar ner läsupplevelsen.
Skuggan av henne tror jag verkligen kan tilltala läsare som även gillar relationer eftersom Maries och Christians äktenskap har en del oavslutade problem när de flyttar till Norfors. Även småbarnsföräldrar lär gilla det här skarpt.
Det var ett tag sedan jag läste något lika välskrivet från en debutant och jag ser såklart fram emot nästa bok av Anna Wahlgren.
Jag kan varmt rekommendera boken till läsare som gillar psykologisk spänning!

Dezmin

Vanishing games

Nu har jag läst Vanishing games, den andra delen i Ghostmanserien, av Roger Hobbs.
Från baksidestexten:

Jag jobbar ensam.
Jag kanske är den bästa tjuven i världen men ingen kommer någonsin att veta någonting om mig. Eller ja, nästan ingen. För en livstid sedan hade jag en mentor, Angela. Hon lärde mig att bli kriminell, hur man genomför riktigt stora jobb.

Och nu, sex år efter att hon dumpade mig under ett jobb i Kuala Lumpur, skickar hon ett SOS till mig. Jag tror åtminstone att det är från henne. Och är det så, måste jag dit. Det är jag skyldig henne. Snart sitter jag på ett plan till Macau, antingen för att träffa en vän eller för att gå rakt i en fälla. Eller båda på samma gång.

Men det är så jag vill ha det. Att riskera livet är ibland det enda som gör mig riktigt lycklig.

Jag tycker nästan den här var ännu bättre än Ghostman, kanske mycket beroende på att Angela (som bara nämns i Ghostman) nu är med i handlingen. Det är samma spektakulära kupper och samma hårdkokta berättarstil.
Jag har förvisso läst många böcker som innefattar den här typen av handling med grovt kriminella karaktärer, men det som fascinerar mig mest med Hobbs är hans ringa ålder och den stilistiskt säkra prosa han skriver på i genren. Många som är betydligt äldre än vad han är ligger i lä, big time. Jag har så svårt att fatta att han inte ens har fyllt trettio än och att han skrev en bok med samma spänst i språket i Ghostman. Den bok som han faktiskt började på när han gick på collage. Han måste vara någon form av litterärt underbarn.
Nedan ett utdrag ur Vanishing games. Ryckt ur sitt sammanhang kanske det inte framgår så tydligt hur skicklig han är, men precis allt är klockrent ner till dialogerna.
I det här avsnittet har huvudkaraktären som här kallar sig Outis, träffat någon form av gudfader som han förhandlar med och gangsterbossen har precis berättat om hur man fiskar med en fågel. Man fångar alltså en fågel och sliter av den så pass många fjädrar att den inte kan flyga. Sedan binder man ett rep kring dess hals och låter den dyka och fånga fiskar. Hungern gör att den fångar för stora fiskar och måste bege sig upp till ytan där fiskaren tar fisken från fågeln. Till slut har fågeln tagit en så stor fisk att den fastnar i halsen och då måste fiskaren skära halsen av fågeln för att få ut fisken. Jag gillar egentligen inte att läsa om förfarandet, hatar när djur far illa (och nej detta är inte påhittat det förekommer i både Kina och Japan), men liknelsen är så himla snygg!:

”Ni är som fågeln, mr Outis”, sa den gamle mannen. ”Ni har glömt snöret och svalt för mycket. Och även om ni inte har insett det än håller ni på att kvävas. Jag klandrar er inte. Jag hyser inget agg mot er för att ni tagit det som är mitt. Ni är en tjuv och har bara följt er natur. Men jag är en fiskare, mr Outis. Och också jag måste följa min natur.”
Hans pupiller var så disiga att de nästan var vita. Han såg rakt igenom mig, som om jag inte ens funnits där. Det var först då jag insåg att han åtminstone delvis var blind. Jag svalde hårt och blickade ut över havet.
Metreven dinglade mellan oss.
”Så hur blir det, mr Outis?” sa han. ”Lämnar ni ifrån er fisken, eller ska jag skära halsen av er?”

Det är rappt, det är stilsäkert och jag köper hela historien trots att jag vet att Robbs hittat på den. Men den känns verklig, som om allt hade kunnat hända på riktigt.
Vill man läsa en  thriller (som verkligen är hårdkokt i dess rätta bemärkelse) med en unik karaktär så ska man läsa det här!

Dezmin