Etikettarkiv: recension

Den oskyldiga bedragerskan

Då var det dags för en recension igen och den sista innan sommaren. Det här blir också mitt sista inlägg innan sommaruppehållet.

Den oskyldiga bedragerskan är skriven av Johan Elfner och det här är första gången jag läser något av honom, trots att han skrivit några böcker sedan tidigare.
Handlingen kretsar kring ett försäkringsbedrägeri och alla karaktärer som blir indragna i svindleriet (både de som blir indragna ofrivilligt och de som deltagit högst frivilligt).

Den oskyldiga bedragerskan


Elfner har gjort sin research och så långt det varit möjligt hållit sig till den, tack som fan för det! Jag började nästan förlora hoppet om trovärdiga berättelser sedan mina senaste två bekantskaper med spänningsgenren, skrivna av svenska författare.
Det är en riktigt bra bok också. Språket flyter fint och det är korta kapitel, vilket skapar driv. Jag tänker hela tiden att jag hinner läsa ett kapitel till och ett till och vips har hundra sidor flugit förbi.
Boken bjuder kanske inte på några direkt oväntade vändningar, men det gör inget för det händer något hela tiden och som läsare undrar man oavbrutet hur det ska gå för personerna. Vem ska gå vinnande ur det här och vem kommer att få plikta med sitt liv?
Möjligen känns slutet en aning tillrättalagt, men det spelar inte så stor roll för Elfner har tagit mig med på en fartfylld och spännande resa och underhållit mig väl under de 370 sidorna.
Jag kan varmt rekommendera Den oskyldiga bedragerskan till sommarens hängmatteläsning!
Boken går bl a att beställa från Adlibris.

Ha en supertrevlig sommar nu och funderar ni fortfarande på vad ni ska läsa i sommar, kan ni börja med den här! 🙂

Dezmin

Inte bara amen och halleluja av Aili Lundmark

Dags för en recension igen och den här gången är det en feelgood.
Den handlar om följande:

”Josefin är en ganska vanlig 25-åring. Hon har ett jobb och drömmer om den stora kärleken. Mycket av sin tid ägnar hon åt Påskkyrkan. När hon får ett erbjudande om att arbeta med bibelskolan som den karismatiske pastor Torsten förestår känner hon att lyckan ler mot henne. Det här måste vara Guds plan, att hon ska vara nära Torsten och hjälpa honom att förverkliga sina visioner. Dessutom är hon säker på att det är meningen att hon ska bli hans fru.

Torstens makt växer sig allt starkare, Josefin börjar mer och mer att se saker och ting på hans sätt. Men att vara hans högra hand visar sig vara slitsamt, hon måste ständigt stå beredd att rycka in, vilket går ut över hennes eget liv.

Efter en otäck olycka återvänder Torsten till församlingen och säger sig vara utvald av Gud att utföra Hans uppdrag. Men är Torstens avsikter verkligen goda? När en av de andra pastorerna ifrågasätter församlingens ekonomi tar saker och ting en mörk vändning. Kommer Josefin att inse sanningen i tid?”

Inte bara amen och halleluja

Det här var en ganska rolig bok. Josefin är helt inställd på att hon ska bli Torstens fru och ser därför inga problem med hur han styr församlingen. Förblindad av sin tro på Gud (och Torsten) låter hon det mesta som andra människor hade ifrågasatt, passera förbi med ursäkten att det är Guds vilja (eller Torstens).
Aili Lundmark har på ett snyggt sätt satt fingret på hur både tron och kärleken har en förmåga att förblinda även den mest rationellt tänkande individen, därför blir boken både underhållande och tänkvärd.
Det krävs en del innan Josefin äntligen vaknar och tar sitt förlorade förnuft till fånga.
Hade jag fått önska någonting så hade det varit att Lundmark tagit ut svängarna ännu lite mer, men det här räcker ändå gott för att man ska bli både förfärad och ibland skratta högt över hur Josefin lyckas hitta godtagbara förklaringar till varför Gud (och Torsten) tvingas agera som de gör.
Jag kan varmt rekommendera den här boken till alla som gillar feelgood med det där lilla extra.

Dezmin

En avgörande ledtråd av Peter Gissy

Trots att författaren varit verksam länge, är det här första boken jag läser av honom.
Det var egentligen ren tur att jag tackade ja till den här boken, för jag läser sällan böcker som är längre än 400 sidor och den här är på drygt 600 sidor, men jag glömde kolla sidantalet.

En avgörande ledtråd handlar om följande:

”När tjugotvååriga Jessica hittas mördad i en skog utanför Göteborg har gärningsmannen bara lämnat efter sig en enda ledtråd: ett halvt spelkort. Michelle Mohlin, före detta polis och nybliven rättspsykolog, antar mördarens utmaning om att ta reda på vad kortet står för, och gör strax sina egna tolkningar i ett försök att locka fram en reaktion från förövaren. Snart får hon mycket riktigt ett genombrott, men situationen förändras radikalt när en kvinna samtidigt försvinner under omständigheter som kan kopplas till mordet.

Michelle måste hitta den kidnappade kvinnan innan det är för sent. Men så tvingas Michelle konfronteras med mördaren på ett sätt hon inte tänkt sig, och inser snart att hennes eget liv är i fara.”

En avgörande ledtråd

Det här är den andra författaren på raken som jag läser en bok av och som gjort research, men valt att i princip helt frångå den. Jag kan inte låta bli att undra varför man ödslar tid på att göra research om man ändå inte tänker dra nytta av den. Det borde ju vara ett fasligt extraarbete som dessutom inte tjänar något syfte, tänker jag.

Trots att det är en tegelsten lyckas Peter Gissy hålla spänningen uppe under större delen av boken. Visst hade den kunnat kortas en del, men på det stora hela har han gjort ett mycket bra jobb berättartekniskt.
Även om bristerna i förankringen kring hur polisarbetet och lagarna fungerar i verkligheten gör det lite svårt för mig att helt flyta med i berättelsen, bidrar de vältecknade karaktärerna till att jag ändå vill läsa vidare för att veta hur det ska gå för dem.
Jag tror att den här boken går hem hos alla som gillar en längre stunds verklighetsflykt där drivet i handlingen och de korta kapitlet, gör den svår att lägga ifrån sig.

Dezmin

Jordanden av Susanne Boll

Nu var det ett tag sedan jag recenserade en bok, så det här blir årets första.
Jordanden av Susanne Boll handlar om något så ovanligt som män som våldtas och eftersom jag alltid uppskattar böcker som sticker ut i mängden, blev jag genast nyfiken på boken som beskrivs som en ”Vera Lilja-Thriller”.
En man hittas ihjälfrusen och våldtagen i Judarskogen och Vera (som är psykolog) hjälper Kenneth Karlsson, som håller i brottsutredningen, med fallet.
Det dröjer inte länge förrän ännu en man blir brutalt våldtagen och jakten på gärningspersonen intensifieras.

Jordanden

Jag börjar som vanligt med det som fungerar mindre bra.
Det här är långt ifrån första gången som ett förlag etiketterar en bok som en ”thriller”, men där innehållet till största delen handlar om relationer. Inget fel med relationer, jag läser gärna om sådana, men jag vill också få det jag blivit lovad. Har jag blivit lovad en thriller, förväntar jag mig också att majoriteten av innehållet ska innehålla nerv eller spänning. Jag vet inte varför förlagen gör så här, kanske för att öka intresset för boken, men personligen känner jag mig lurad. Jag får nog helt enkelt lära mig att det aldrig går att lita på de svenska förlagens genrebedömning och istället börja gissa mig till vad det är, genom att läsa baksidestexten väldigt noga.
Detta är ju dock inget som bara Hoi gör sig skyldiga till och definitivt inget man kan rikta anklagelser mot författaren för. Jag bara nämner det eftersom det är en ständigt återkommande irritation vid det här laget.

Innehållsmässigt då?
Det är absolut inget fel på själva idén, jag tycker att den är nytänkande och spännande. Problemet är (förutom att brottsintrigen får för lite utrymme i handlingen) dess bitvis bristande trovärdighet. Först tänker jag att författaren kanske inte gjort någon research, men när jag sedan läser på slutet att hon har gjort den men valt att avvika från den, blir jag lite konfunderad. Som författare måste man givetvis ibland frångå verklighetens scenarion för att intrigen ska fungera och så länge man som läsare förstår varför författaren valt att göra så, stör det mig inte alls.
Men i just det här fallet hade ingenting i intrigen blivit lidande av att författaren hållit sig till fakta, faktum är att det i vissa avseenden t o m kunnat göra den mer spännande, och då får man som läsare svårare att förstå syftet.
Spelar det verkligen någon roll om det är trovärdigt eller inte?
För mig innebär det en avgörande skillnad eftersom varje gång jag stöter på rena felaktigheter som inte kan försvaras av dramaturgin, slungas jag ur texten och blir medveten om att det är fiktion jag läser. Jag tappar alltså koncentrationen, vilket är lika tråkigt varje gång det händer eftersom jag gärna vill känna att jag sugs in i boken och sedan stannar där till sista sidan.
Även antagonisterna i boken hade kunnat nyanseras bättre, för inte ens ”fulingarna” i en bok, är ju rakt igenom onda.

På den positiva sidan ligger författarens styrka i att skildra relationer och att hitta intressanta karaktärer.
Jag tycker t ex att det är en frisk fläkt att låta Kenneth Karlsson vara homosexuell. Det blir ju intressantare att följa en sådan än de vanliga försupna kommissarierna och deras kvinnobekymmer, för sådana har väl de flesta läst sig ganska less på nu.
Det är också en fröjd att få följa Vera i hennes relation med Nico, samt den hon har till sin syster och sina vänner. Nu har jag inte läst de tidigare böckerna i serien och hade därför lite svårt att hänga med ibland, men det mesta klarnar då författaren är skicklig på att väva in bakgrunder i handlingen, utan att det får drivet att stanna upp.
En annan kul grej med den här boken är att Katarina har tagit författarfotot.
Jag kan varmt rekommendera Jordanden till alla som gillar att läsa om relationer och där brottet fungerar mer som en sidointrig.
För relationer kan Susanne Boll på sina fem fingrar och att skapa spänning och utmaningar hos dem behärskar hon också väldigt väl.

Dezmin

Balladen om Kalle Klick av Sebastian Mattsson

Boken beskrivs som en satir och handlar om följande:

Vi har blivit totalt irrelevanta som nyhetsförmedlare. Vi är bara en enda stor klickfabrik. – Kalle ”Klick” Westerdahl
I två decennier har Kalle ”Klick” Westerdahl levererat texter åt en och samma kvällstidning. Med tiden har han utvecklats till ett amalgam av en journalists värsta egenskaper. Han är numera totalt samvetslös i jakten på den enda valuta som betyder något för honom: klicken.
Att läsarna rasar över Kalles kreativa rubriksättning bekommer honom inte. Men så tänjer han de moraliska gränserna på helt nya, oanade sätt – och då börjar cheferna bli ängsliga. Plötsligt är Kalles position på tidningen hotad.

Balladen om Kalle Klick är en underhållande svart satir som borrar sig rätt in i hjärtat på den tredje statsmakten. Sebastian Mattsson fångar den moderna tidningsredaktionen som vi aldrig tidigare sett den: en mer högljudd och cynisk värld än någonsin, där murvlarna ersatts av klickkåta skrivbordsjournalister som aldrig lämnar kontoret.
Sebastian Mattsson är född 1987 och uppvuxen i Ödsmål. Han har ett förflutet på Expressen, där han arbetade i åtta år och var en av de reportrar som drog in allra flest sidvisningar. Balladen om Kalle Klick är hans debut.

Balladen om Kalle Klick

Den här boken blir aldrig så där träffande och elakt rolig som satirer brukar vara. Jag drar på munnen några gånger, men det är allt. En del händelser framstår som lite väl osannolika också, men inte osannolikt på ett roligt sätt. Skriver man reseskildringar om Bahamas vet man nog att landet inte har någon president, även om någon ringer och påstår det.
Jag tror att bristen på den träffande humorn beror på att Mattsson har alldeles för stor respekt för sina forna kollegor på kvällspressen, för att våga ta ut svängarna och skruva den så mycket som skulle krävas för att den ska bli riktigt cynisk och provocerande.
Det mesta i handlingen blir snarare en bekräftelse på hur man misstänker att det fungerar. Okej, de tar det kanske inte lika långt som Kalle Klick gör mot slutet av boken, men eftersom inget förvånar mig blir humorn aldrig hånfullt rolig.
Faktum är att när jag läst ut boken och läser baksidestexten igen (vilket jag alltid gör för att se om innehållet höll vad beskrivningen lovade) finner jag det roligaste i hela boken där: ”Sebastian Mattsson fångar den moderna tidningsredaktionen som vi aldrig tidigare sett den: en mer högljudd och cynisk värld än någonsin, där murvlarna ersatts av klickkåta skrivbordsjournalister som aldrig lämnar kontoret.”
Det blir ironiskt eftersom det är precis så de flesta föreställer sig att det går till.

Den som vill ha lättsam underhållning med lite svärta i humorn, kan den eventuellt ändå kanske roa.
Boken går bl a att köpa här.

Dezmin

Där kräftorna sjunger av Delia Owens

Förra veckan blev en väldigt intensiv vecka, så jag fick lägga bloggandet åt sidan för att hinna allt. Men jag hann läsa boken Där kräftorna sjunger, så här kommer recensionen.

Boken handlar om Kya Clark vars mamma plötsligt lämnar henne och hennes syskon när Kya är sju år gammal. Därefter lämnar syskonen skjulet de bor i, en efter en och till slut är hon ensam kvar med sin pappa. En pappa som inte är snäll och som oftast är borta längre perioder och dricker. När Kya är tio år försvinner även han för gott.
För första gången på länge, när det gäller böcker som befinner sig lite mellan två genrer, har förlaget satt rätt etikett. Boken klassas som en roman eftersom mordet tar upp en väldigt liten del av handlingen. Det mesta handlar om Kya och hennes kamp att överleva som föräldralös och alla fördomar som finns om henne, men givetvis får mordet sin upplösning också.

Den här boken var bland de bästa jag läst på länge! Känslan efteråt påminner om den jag hade efter att ha läst Konsten att höra hjärtslag.
Det enda lilla minuset var språket i dialogerna där författaren har förvissat sig om att man som läsare verkligen ska läsa replikerna som karaktärerna pratar. Hon skriver alltså mej, sej och dom i dialogerna och istället för t ex tappade, skriver hon tappa’ och istället för letade, skriver hon leta’ o s v.
Men undantaget det är det en helt fantastisk bok om hur elaka rykten uppstår kring någon som de inte vet mycket om och hur grupptryck gör att vi ibland tar beslut som går rakt emot det vi egentligen vill.

Där kräftorna sjunger

Det här blir mitt sista inlägg inför sommaren, så jag vill även passa på att önska alla en trevlig sommar!
Och har ni inte hittat någon bra läsning inför semestern, vet ni vad ni ska läsa nu! 🙂
Boken kan bl a köpas här.

Dezmin

Andras döttrar av Amy Gentry

Andras döttrar var en helt okej bok.
Jag trodde kanske att den skulle vara lite bättre än den var, men blev åtminstone inte besviken.

Andras döttrar
Andras döttrar handlar om följande:

När Julie är tretton år blir hon bortförd och kidnappad från sitt hem. Familjen blir djupt skakad men lyckas ändå behålla hoppet om att Julie en dag ska komma tillbaka. Plötsligt en kväll många år senare ringer det på dörren och en ung kvinna som presenterar sig som Julie stiger på. Den försvunna flickan är mirakulöst nog tillbaka igen och familjens lycka vet inga gränser, men snart börjar Julies mamma Anna mot sin vilja att tvivla på om flickan verkligen är deras försvunna dotter. Hon försöker att förtränga sina känslor men det går inte och när hon blir kontaktad av en privatdetektiv som intresserat sig för ärendet börjar ett smärtsamt sökande efter sanningen om den flicka hon hoppas är hennes försvunna dotter.

Med högt tempo, karaktärer som stannar kvar, ovisshet in i det sista och ett starkt engagemang för samhällets utsatta är Andras döttrar en bok för alla som läst och älskat titlar som Kvinnan på tåget och Gone Girl. Författaren Amy Gentry har inspirerats av fallet med den kidnappade flickan Elizabeth Smart i Utah 2002.

Jag skulle kanske inte säga att tempot är så jättehögt, men historien har ett fint driv. Dock stannas den upp mellan varven av onödiga transportsträckor och längre miljöbeskrivningar, men på det hela taget var den lätt att läsa.
Det är lite förvirrande i början innan man får koll på vilka karaktärerna är. Detsamma gäller namnen som avlöser varandra och det tar nog ett eller två kapitel innan jag förstår att det är tillbakablickarna med identiteter som Julie haft från att hon försvann.
Men är det verkligen Julie som kommit tillbaka, eller är hon en fullständig främling? Den frågan hänger kvar ända tills slutet och jag pendlar hela tiden mellan att tro att det är deras dotter och att misstänka att hon är någon helt annan. Julie har varit borta i åtta år och var alltså tretton när hon försvann.
Just sådana här historier får mig alltid att undra hur det är möjligt för en förälder att inte känna igen sitt barn, även om många år passerat sedan de försvann.
Jag ska ta ett exempel.
Teveserien Vänner går i repris på Paramount Network och jag har roat mig med att se på den igen. Kommer ni ihåg Ross son Ben? Och minns ni hur han som spelade honom såg ut när Ben blev lite äldre? Alltså när han var ungefär sju åtta år.
Det intressanta är att jag och maken hittade en film för ett par veckor sedan på Netflix som vi såg. Den hette Dismissed och kom ut 2017. Så fort vi såg skådespelaren som spelade eleven, utbrast vi nästan samtidigt: ”Det där måste vara Ben från Friends.”
Det var förvisso fel, men vi var inte helt fel ute. Skådespelaren i Dismissed heter Dylan Sprouse och han har en tvillingbror som heter Cole Sprouse. Cole Sprouse var den som spelade Ben som lite äldre i Vänner.
Poängen här är att om man t o m kan känna igen någon annans barn, trots att många år har passerat sedan vi såg det sist, hur sannolikt är det då att en förälder till sitt eget barn inte skulle känna igen det, även om det gått många år sedan de såg barnet sist?
Jag förstår att det kan vara svårt om barnet försvann när det bara var ett par år eller yngre, men när det nått skolåldern borde man väl kunna avgöra?
Jag är nog inte rätt person att besvara frågan, men jag lägger ut den ändå. För det är något som jag alltid har undrat.

Jag kan i alla fall rekommendera Andras döttrar som fick mig att sväva i ovisshet ända till slutet.
Boken går bl a att beställa här.

Dezmin

Bakom hennes ögon av Sarah Pinborough

Förra tisdagen fick jag hem min nya dator, så hela dagen gick åt till att installera program, leta lösenord, etc.
Men nu är jag på banan igen och här kommer recensionen av den andra boken jag läste.
Jag hade tänkt recensera den här sist eftersom jag trodde att det här skulle bli en fullpoängare. Dessvärre visade det sig att den spårade ur i en annan genre (som det inte nämnts ett ord om på baksidestexten) så tyvärr blev den en stor besvikelse.

Bakom hennes ögon

Bakom hennes ögon handlar om detta:

Ensamstående mamman Louise träffar en man i en bar och gnistor uppstår. Ett par dagar senare upptäcker hon att mannen från baren är hennes nya, gifta chef, David. David hävdar att hans äktenskap är olyckligt, och eftersom Louise är störtförälskad inleder hon en relation med honom.

Så en dag träffar hon Adele, Davids fru. Adele och Louise blir vänner och Louise upptäcker att Adele har en helt annan syn på äktenskapet än vad David har. Inte nog med det, David framstår som en hård och kontrollerande make. Vem kan Louise lita på? Hon blir alltmer övertygad om att någonting i Davids och Adeles äktenskap är väldigt underligt. Hon förstår bara inte hur underligt det faktiskt är. Och hur långt en person är beredd att gå för att skydda det.

Bakom hennes ögon är ett hårresande triangeldrama med en upplösning som får dig att tappa andan.

Den börjar väldigt bra och blir faktiskt bara bättre och bättre. Jag undrar hela tiden vem av makarna Adele och David som Louise bör lita på. Jag undrar också hur Adele kan veta en del saker utan att ens ha varit på plats. Det ska visa sig att förklaringen till det inte är speciellt trovärdigt underbyggd och här börjar jag också ana att historien kommer att sluta i ett ordentligt magplask.
Jag kan komma på en handfull andra möjliga förklaringar som varit mer trovärdiga än den författaren valt och kanske hade jag inte blivit så enormt besviken om det åtminstone framgått i baksidestexten att boken är en spänningsroman med övernaturliga inslag. För jag tror inte ens att de som är väl insatta i klardrömmar, köper att det går så här långt, så boken tar definitivt inte andan ur mig på slutet, den gör mig bara förbannad.
Så, det här var ingen bok för mig. Kanske passar den bättre för den som inte har några problem med att boken övergår i en helt annan genre mot slutet.

Boken kan bl a köpas här.

Dezmin

Liv eller död av Michael Robotham

Då har jag stiftat bekantskap med Michael Robotham, en författare jag inte tidigare läst, efter ett tips av Helena.
Den handlar om följande:

Audie Palmer är dömd för väpnat rån, ett rån där fyra människor fick sätta livet till. Efter det har han avtjänat tio år i fängelse i Texas. Rånbytet lär ha blivit sju miljoner dollar och alla är övertygade om att Audie vet var pengarna finns. Därför har han under de senaste tio åren gång på gång misshandlats och hotats av både interner och vakter.

Nu har Audie avtjänat sitt straff. Men på morgonen samma dag som han ska friges är han försvunnen. Audie Palmer har rymt dagen före sin frigivning!

Klappjakten är snart ett faktum, för så snart rymningen uppdagas vill alla ha tag i Audie. Precis som under de senaste tio åren i fängelset är han ett villebråd och nu jagas han av allt från poliser till vänner från fängelsetiden. Jägarna verkar dock ha missbedömt rymlingen, för Audie är inte på väg mot pengarna.

Jag gillade den här boken. Själva intrigen är kanske inte den mest kluriga, men karaktärerna är intressant nedtecknade och fängslande. Boken har ett djup som jag gillar. Den påminner lite om Nyckeln till frihet av Stephen King och jag vet inte riktigt varför, men kanske är det p g a vänskapen mellan två interner och flykten från ett fängelse som gör att jag drar paralleller mellan historierna. Det finns även en del andra beröringspunkter böckerna emellan, men jag kan inte nämna dem för då finns risken att jag spoilar handlingen. King är f ö en av dem som blurbat boken.
Det här är en bok som jag aldrig hade plockat upp om jag inte blivit tipsad om den. Varför? Titeln låter alldeles för klyschig. Jag hade förmodligen scrollat förbi den om den kommit upp någonstans, så där ser man hur mycket ett tips kan göra.
Jag tycker fortfarande inte att titeln gör boken rättvisa, men jag kan varmt rekommendera boken om man vill läsa en spänningsroman som stannar kvar hos en ett bra tag efter man läst ut den.
Den går bl a att köpa här.

Liv eller död

Dezmin

Kendras blind date

Dags för recension igen.

När jag fick förfrågan om att recensera den här boken från förlaget stod det följande i ämnesraden: ”Fantasieggande bästsäljare blir nästa bok i internationell satsning”. Boken är skriven av danskan Rikke Ella Andrup, under den öppna pseudonymen Ella-Maluca Floyd. Även om det här inte är en genre som jag vanligtvis läser, blev jag såklart nyfiken eftersom den ”erotiska spänningsromanen” blivit en bästsäljare. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig egentligen, kanske inte riktigt som Basic Instinct, men något åt det hållet i alla fall eftersom jag trodde att den skulle innehålla en hel del spänning utöver sexscenerna.

Så här lyder baksidestexten:

Kendra och hennes två väninnor utmanar ständigt varandra och den här gången är det Kendras tur. Utmaningen leder till en stormig natt i famnen på en intensiv älskare. Livet fortsätter efter den oförglömliga natten, men Kendra kan inte släppa tankarna på mannen. När hon äntligen får chansen att träffa honom igen börjar oförklarliga saker att hända som gör vardagen osäker. Allt började efter att han kom in i hennes liv. Har han ett finger med i spelet, eller är det bara något hon inbillar sig?

Kendras blind date

Den börjar spännande, absolut. Dessutom är huvudkaraktärerna väldigt udda (och här kan jag inte förklara varför utan att spoila) samt att inledningen har alla lovande inslag för att boken ska bli intressant på fler än ett sätt.
Tyvärr försvinner spänningen ganska snabbt och när jag kommit halvvägs in i boken (som f ö bara består av 132 sidor) lyser fortfarande spänningsmomenten med sin totala frånvaro och jag börjar googla eftersom jag undrar om danskarna har fattat något som gått mig fullständigt förbi. Det är ju ändå en bästsäljare så det borde finnas recensioner och danska är ett någorlunda begripligt språk.
Döm om min förvåning när jag knappt får några träffar alls och endast hittar ett par yngre bokbloggare som skrivit om boken, samt ett par ett år gamla artiklar om att boken har släppts.

Jag fortsätter, trots det, att läsa men den lutar mer och mer åt romance-hållet, snarare än åt den utlovade spänningen. Inte förrän alldeles på slutet blir den lite spännande igen.

Det är riktigt synd att författaren schabblat bort två väldigt intresseväckande karaktärer och en intrig som hon kunnat utnyttja för att göra den här boken till en bladvändare. Nu är den inte speciellt spännande, vilket ju etiketten lovade och som också var anledningen till att jag ville läsa den.
Dessutom brister den i trovärdighet på flertalet ställen, varför man som läsare inte sugs in i handlingen.

Gillar man romance med många sexscener faller kanske den här boken läsaren mer i smaken, men om det är nerv man vill ha, är det bättre att läsa något annat.
Eller varför inte se om Basic Instinct 😉

För den som är nyfiken finns boken bl a att köpa här.

Dezmin