Etikettarkiv: recension

Kendras blind date

Dags för recension igen.

När jag fick förfrågan om att recensera den här boken från förlaget stod det följande i ämnesraden: ”Fantasieggande bästsäljare blir nästa bok i internationell satsning”. Boken är skriven av danskan Rikke Ella Andrup, under den öppna pseudonymen Ella-Maluca Floyd. Även om det här inte är en genre som jag vanligtvis läser, blev jag såklart nyfiken eftersom den ”erotiska spänningsromanen” blivit en bästsäljare. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig egentligen, kanske inte riktigt som Basic Instinct, men något åt det hållet i alla fall eftersom jag trodde att den skulle innehålla en hel del spänning utöver sexscenerna.

Så här lyder baksidestexten:

Kendra och hennes två väninnor utmanar ständigt varandra och den här gången är det Kendras tur. Utmaningen leder till en stormig natt i famnen på en intensiv älskare. Livet fortsätter efter den oförglömliga natten, men Kendra kan inte släppa tankarna på mannen. När hon äntligen får chansen att träffa honom igen börjar oförklarliga saker att hända som gör vardagen osäker. Allt började efter att han kom in i hennes liv. Har han ett finger med i spelet, eller är det bara något hon inbillar sig?

Kendras blind date

Den börjar spännande, absolut. Dessutom är huvudkaraktärerna väldigt udda (och här kan jag inte förklara varför utan att spoila) samt att inledningen har alla lovande inslag för att boken ska bli intressant på fler än ett sätt.
Tyvärr försvinner spänningen ganska snabbt och när jag kommit halvvägs in i boken (som f ö bara består av 132 sidor) lyser fortfarande spänningsmomenten med sin totala frånvaro och jag börjar googla eftersom jag undrar om danskarna har fattat något som gått mig fullständigt förbi. Det är ju ändå en bästsäljare så det borde finnas recensioner och danska är ett någorlunda begripligt språk.
Döm om min förvåning när jag knappt får några träffar alls och endast hittar ett par yngre bokbloggare som skrivit om boken, samt ett par ett år gamla artiklar om att boken har släppts.

Jag fortsätter, trots det, att läsa men den lutar mer och mer åt romance-hållet, snarare än åt den utlovade spänningen. Inte förrän alldeles på slutet blir den lite spännande igen.

Det är riktigt synd att författaren schabblat bort två väldigt intresseväckande karaktärer och en intrig som hon kunnat utnyttja för att göra den här boken till en bladvändare. Nu är den inte speciellt spännande, vilket ju etiketten lovade och som också var anledningen till att jag ville läsa den.
Dessutom brister den i trovärdighet på flertalet ställen, varför man som läsare inte sugs in i handlingen.

Gillar man romance med många sexscener faller kanske den här boken läsaren mer i smaken, men om det är nerv man vill ha, är det bättre att läsa något annat.
Eller varför inte se om Basic Instinct 😉

För den som är nyfiken finns boken bl a att köpa här.

Dezmin

Annonser

Exet av Alafair Burke

Jag har läst Exet av Alafair Burke. En riktigt bra spänningsroman som handlar om följande:

Olivia är en av New Yorks bästa försvarsadvokater. När hon får reda på att hennes ex, bestellerförfattaren Jack, misstänks för mord på tre främlingar, är hon övertygad om att han är oskyldig. Frågan är vem som vill sätta dit honom och varför.

Olivia bestämmer sig för att försvara Jack. För många år sedan krossade hon nämligen hans hjärta, och hon hoppas att detta kan gottgöra hennes svek. Så länge som Jack är oskyldig, förstås. För det är han väl?

Exet

Om man hellre läser spänningsromaner som inte kretsar kring polisutredningar (till den gruppen hör jag) är det här boken du inte får missa i sommar.
Den är skickligt skriven och har ett fint driv i handlingen.
Burke är i grunden jurist och det märks. Olivia känns trovärdig och scenerna från förhandlingarna är snyggt skildrade.
Från början är jag säker på att han är oskyldig, men allteftersom ny information framkommer, blir jag mer och mer tveksam. Kanske är han skyldig ändå?
Det enda minuset är att jag räknade ut hur det låg till efter lite drygt halva boken, varför slutet inte kommer som en twist. Jag börjar undra om jag har läst för många böcker i genren, för ingenting tycks kunna dribbla bort mig längre. Jag får kanske ta och läsa andra genrer tills jag ”nollställt” hjärnan igen 🙂
Hur som helst, jag kan varmt rekommendera Exet till alla som vill ha några timmars obruten spänning och med en intrig som håller läsaren på tårna.
Boken kan bl a köpas här.

Det här blir mitt sista inlägg innan hösten, så jag passar även på att önska er alla en trevlig sommar! 🙂

Dezmin

Bestraffaren

Bestraffaren av debutanten Pia Kask handlar om följande:

Den fiktiva kuststaden Wästholm skakas av morden på två tonåringar. Först verkar morden slumpmässiga, men när ytterligare en flicka försvinner och dyker upp svårt skadad står det klart för civilutredaren Hannah Fors och kriminalinspektören Henrietta Rollins att det handlar om en seriemördare.
Hannah upptäcker en koppling mellan offren som går långt bak i tiden – kan mördaren vara någon som väntat i tjugo år på att ta ut sin hämnd? Rollins avfärdar teorin men Hannah kan inte släppa tråden. Samtidigt konfronteras Hannah med sitt eget mörka förflutna, och hemligheter som hon till varje pris måste dölja hotar att ödelägga den redan bräckliga relationen med Rollins.

Bestraffaren

Jag tycker att berättarstilen liknar Gillian Flynns, men även till viss del Elizabeth Hands och eftersom jag uppskattar båda författarna (mycket just p g a nämnda berättarstil) fastnar jag genast för boken. Dessutom är den skriven i korta kapitel, hurra för det!
Den börjar väldigt lovande, karaktärerna är snyggt gestaltade och jag har ju en förkärlek för den svarta humorn, därför var det roligt att läsa två böcker i rad av svenska författare som behärskar den fint.
Problemet är detsamma som hos många andra debuterande författare, det blir alldeles för många namn att hålla reda på. Dessutom blir en del karaktärers namn ledtrådar i sig, något jag inte tror var författarens avsikt.
Jag koncentrerar mig således på de karaktärer som är väsentliga för handlingen: Hannah och Henrietta. Samt det fåtalet karaktärer som rimligen kan vara mördaren.
Om man är en inbiten deckarläsare, förstår man vem Hannah är när hennes mörka förflutna börjar rullas upp och långt innan det avslöjas, men det gör inte så mycket för det är inte det som huvudintrigen går ut på. Anledningen att jag räknar ut det beror på att nästan alla mörka bakgrundshistorier har liknande upplägg, dessutom är ledtrådarna lite för avslöjande, men jag tycker att Pia ändå gjort det bra med tanke på att det här är ett förstlingsverk. Historien känns genomtänkt.
Huvudintrigen då? Den är också lite för enkel att räkna ut för någon som läst många böcker i genren och jag skulle vilja förklara varför, men det går inte för då spoilar jag. Dock har lösningen en liten twist som blir överraskande och som är avsevärt svårare att förutse. Ett tag misstänker jag nämligen att den jag tror är mördaren, istället har lejt en av de personer som Hannah träffar vid ett par tillfällen (hon möter många, så det här är ingen spoiler). Det visar sig vara både rätt och fel kan man kanske säga, utan att avslöja för mycket.

Det jag gillar mest är att Pia tagit ut svängarna något när det gäller de kvinnliga karaktärerna och gett dem både osympatiska och mindre smickrande drag. Det är sällan man läser om sådana karaktärer av svenska författare. Om huvudkaraktären är en kvinna, är det uppenbarligen viktigt att inte göra henne för kall eller beräknande, utan att samtidigt balansera upp det med några varmare egenskaper. Jag tänker att det hade varit trevligt med fler karaktärer à la Amy Dunne, Libby Day, eller Cass Neary i den svenska deckarfloden. Smarta, men inte speciellt tilltalande som kvinnor. I Bestraffaren platsar Henrietta bland dessa och därför gillar jag henne bäst. Även om likheterna till de manliga motsvarigheterna av kriminalinspektörer blir något för tydliga för att Henrietta ska ”stå på egna ben”.
Det hade varit spännande om Pia vågat lite mer så att karaktärerna stuckit ut ordentligt. En kvinnlig motsvarighet till Evert Bäckström hade varit uppfriskande att läsa om t ex. Men, som jag ofta varit inne på tidigare, anledningen att nytänket i genren nästan uteslutande kommer från andra länder, beror nog på att vi i det här landet, mer eller mindre, är så vansinnigt rädda för att kränka någon stackars läsare. Det är som om det finns en osynlig gräns i Sverige, för vad som ”får” göras och inte, detta trots en så fri form som skönlitteraturen faktiskt är.

Sammantaget är det i alla fall en väldigt välskriven spänningsroman och med en klurigare intrig hade det här blivit en fullpoängare. Jag hade önskat listigare villospår (och gärna fler av dem), samt fler karaktärer med tänkbara motiv till gärningarna. Ett par händelser hade varit omöjliga att genomföra i verkligheten, men å andra sidan, ska man hårdra det är väl inte ens seriemördare särskilt trovärdiga heller, ändå existerar de i så när som varenda svensk deckare. Därför köper jag avvikelserna, de är inget som påverkar spänningen i handlingen eller naggar intrigen i kanterna.
Allt är väl gestaltat, dialogerna snyggt skrivna och språket flyter mycket bra.
Slutet på Bestraffaren bådar gott för en lovande fortsättning på serien och jag tror att boken kommer att gå hem hos de flesta deckarläsare, inte minst p g a de intressanta kvinnoporträtten. Jag rekommenderar den varmt till hängmatteläsningen i sommar!

Boken kan bl a köpas här.

Dezmin

Nu bränner vi ner huset, sen tar vi lunch

Jonas Walldow har skrivit en väldigt originell feelgood och även om den är både mörk och ordentligt skruvad, är det en fröjd att få läsa något annorlunda i genren.
Boken handlar om Norén, en prisad och framgångsrik konstnär, som går från toppen till den absoluta botten och återvänder till sin barndomsstad Gränna, för att begrava sin far och ta sitt liv. Ingenting går förstås som han tänkt sig.
Nu bränner vi ner huset, sen tar vi lunch
Jag börjar med det som fungerar mindre bra i den annars välskrivna berättelsen.
Som läsare följer man Norén under sju dagar och varje dag är ett kapitel. Det gör att kapitlen blir väldigt långa, vilket är det första som blir aningens irriterande (även om just detta är en smaksak). Det är ändå en bok på över 300 sidor och jag har svårt att hitta lämpliga ställen i texten att stanna på, för ibland är det långt till nästa blankrad. Det gör att jag måste vänta tills jag har gott om tid att lägga på läsningen innan jag plockar upp den igen.
Det andra som skaver är mängden karaktärer, det blir svårt att hålla isär alla även om nästan samtliga har sin egen udda egenskap. Boken är till största delen skriven ur första person perspektiv (Noréns), undantaget ett fåtal sidor med tredje person som dessutom är kursiverade, vilket gör det jobbigare att läsa. Tips till nästa bok: Färre karaktärer och inga långa sjok med kursiverad text.
Utöver det har författaren tagit i från tåspetsarna med idel stilistiska piruetter och katthopp under Dag ett, varför språket står i vägen för handlingen. Ett uttryck som kommer väl till pass här: less is more. Dessutom borde en del upprepande ord kunnat varieras och meningar struktureras om för att få dem att flyta smidigare. Exempelvis:

Ett illamående som lade sig likt en aladåb över mitt ordinarie illamående som var frukten av den mängd alkohol, och Gud vet vad, som kom i min väg igår.

Som tur är stramas språket upp under Dag två och historien får också bättre flyt.

På den positiva sidan, som väger avsevärt tyngre, har vi bl a berättarformen och jag gillar den skarpt! Walldow har tagit den klassiska noirstilen, känd från hårdkokta deckare, som förr (alltså innan den svenska förlags- och bokbranschen suddade ut dess särmärke genom att besudla etiketten med allsköns deckare som inte har något med hårdkokt att göra) präglades av osentimentala och cyniska skildringar, i ett samhälle nära förfall. I Walldows roman är svärtan i metaforerna inte lika påtaglig och omgivningarna något ljusare, vilket passar genren.
Intressant nog nämns både noir och en av de mest kända författarna inom den hårdkokta deckargenren, Raymond Chandler, i boken så jag antar att stilen varit ett medvetet val hos författaren och inte en lyckosam slump.
Undantaget en passage där författaren lyckats med konststycket att kludda ner en hel dialog med adverb i anslutning till varje replik, är tonen och uttryckssättet en stor behållning. Att dessutom applicera den på en helt annan genre, får den här ”feelgoodromanen” att sticka ut rejält i jämförelse med annan litteratur i samma område bland svenska författare.

Jag älskar fyndigheten i de dråpliga situationerna som Walldow skickligt lierar med såväl berättarrösten som dialogerna.
Exempelvis i en scen hos greven, där Norén hamnat på kräftskiva endast för att han gillar grevens dotter. Frustrerad tvingas han åskåda det alkoholintag han själv lovat avstå ifrån och under middagen tackar han konsekvent nej till samtliga av grevens envisa påtryckningar om att ta för sig av starkvarorna. Vid ett ögonblick får han nog av grevens sarkastiska översitteri och ursäktar sig med ett erbjudande om att bära ut en bricka till köket:

Jag slet upp kylskåpsdörren för att ställa in den lilla kannan med mjölk när mina ilskna ögon landade på vodkaflaskan som stod i dörren och lockade med sin utsökta form och sitt stärkande innehåll. Innan intellektet hunnit göra något åt saken stod jag med flaskan i handen och skruvade så tyst som möjligt av korken. Ljudlöst smög jag ner på huk bakom köksön där jag lutade ryggen mot en av skåpluckorna och förde flaskan till munnen och tog en djup klunk.
Åh, fy fan vad välbehövligt ljuvligt!
Fem dagar utan alkohol. Det hade inte hänt sedan jag var tretton. Äntligen!
Hela kroppen slappnade av på en sekund. En rejäl klunk till sedan tillbaka till kräftskivan från helvetet. Jag hade aldrig smakat så ljuvliga droppar tidigare och föll ner på knä i slottet Wetterhus utanför Gränna och diade flaskan som en girig kalv. Bara en mun till. När jag lyfte flaskan till munnen en tredje gång började ett intensivt obehag krypa över ryggen på mig. Det var som om något brände i nacken. Jag vände mig om från min knäsittande position med flaskan mot läpparna och tittade rakt upp i greve Casimir Brahes svetslåga till blick. Föraktet han utstrålade svämmade över alla bredder och kom från en plats så djupt rotad i honom att han totalt tillintetgjorde mig i min förnedring.
”I det här huset använder vi glas”, sa han kort och lämnade köket.

Historien tar flera oväntade vändningar och vore det inte för de långa kapitlen, hade jag nog läst ut boken på en dag.
Handlingen är fängslande och bitvis fantastiskt gestaltad. Porträttet av huvudpersonen är konstfärdigt nedtecknad, jag kan se Norén tydligt framför mig och även om jag från början upplever honom aningen dryg, växer han för varje boksida tills jag börjar gilla honom, och twisten på slutet är sjukt briljant! Analyserar jag det borde jag ha anat det en stund innan mattan skoningslöst rycks bort under fötterna, men även om det hintats är det så listigt invävt att det går mig fullständigt förbi. Boken skulle helt klart ha blivit lysande som film.
Jag tror att det här är Walldows debut och som debut är den ovanligt välskriven.
Jag är lite tveksam till om ”mörk feelgood” är riktigt rätt fack att stoppa den i (här skulle jag vilja förklara varför, men då är jag rädd för att jag spoilar). Eftersom den är så enormt skruvad med cynisk humor, tycker jag nästan att den platsar bättre som en ”mörk skröna”. Jag är faktiskt osäker på hur jag ska ge den en rättvis beskrivning. Kanske så här: Hundraåringen möter Tärningsspelaren.
Norén påminner bitvis om Hank Moody i Californication, om någon nu minns den serien. Författare och konstnärer är ju ganska nära besläktade i lidandet över konsten där alkohol och droger ofta utgör ett ohälsosamt, men ack så helande, elixir för de emotionella påfrestningar som skapelserna kräver 😉
Vill du läsa något riktigt annorlunda, underhållande och med en huvudperson som stannar kvar långt efter du läst ut boken, då rekommenderar jag varmt Nu bränner vi ner huset, sen tar vi lunch.
Jonas Walldow är ett författarnamn att lägga på minnet och kom ihåg var ni läste det först.
En bok gör ingen lässommar, men den här kommer i alla händelser att förgylla semesterdagen även om solen lyser med sin frånvaro, bankkontot gapar tomt och stänkaren tagit slut på en söndag.

Boken går bl a att köpa här.

Dezmin

Minnets slutna rum

Då kör vi en recension igen.
Den här gången har jag läst Minnets slutna rum, av Jan Bertoft och Håkan Tengnander. En av författarna dog innan boken publicerades, men det här ska trots det, bli en serie.
Jag börjar med baksidestexten:

Den kände festfixaren, kulturpersonligheten och samhällsdebattören mördas i sin exklusiva lägenhet mitt i centrala Stockholm. Kriminalinspektör Vanja Ek får ansvar över utredningen och regeringskansliet visar plötsligt ett stort intresse för mordet. Samtidigt pyr konflikterna inom polisen under ytan och hon får kämpa hårt med sin osäkerhet som chef, sunkiga attityder mot kvinnor och det ansträngda förhållandet till pressen. Saker kompliceras ytterligare när Vanja stöter på något som väcker minnen till liv från hennes eget, mörka förflutna och frågan är hur det kommer att påverka arbetet.

Minnets slutna rum är första delen i en serie med polisen Vanja Ek, och är en välskriven, skarp och mångfasetterad kriminalroman med flera oväntade vändningar.

Jag slutade ju läsa kriminalromaner (alltså spänningsromaner med poliser i huvudrollen) för ganska länge sedan, just för att jag var så trött på att läsa samma historia om och om igen, men när jag fick förfrågan om att recensera denna, tackade jag ändå ja. För mord i slutna rum är lite extra intressanta då mycket av gåtan ligger i hur mördaren tog sig ut ur rummet.
Jag tycker att boken är välskriven så tillvida att språket flyter bra och miljö- och karaktärsbeskrivningarna är snyggt utmejslade.
Dessvärre faller det lite på intrigen. Bitvis är boken väldigt spännande, men ledtrådarna är för vaga och plotten lite för spretig. Det gör att jag inte ens bryr mig om att gissa vem gärningsmannen är (eftersom det i princip kan vara vem som helst) vilket i sin tur gör att de utlovade oväntade vändningarna, uteblir. Man måste först vara inställd på något, för att överraskas av en vändning.
Nu är det här debutanter och då får man väl vara lite förlåtande med sådant, men jag tänker att det kan vara något att ta under övervägande till nästa bok. Alltså en tajtare intrig med lite klarare ledtrådar och fler villospår.
Minnets slutna rum är helt klart läsvärd och hur mördaren tog sig ut ur rummet, var ganska klurigt uttänkt.
Jag är helt säker på att efterföljande böcker kommer att bli riktigt bra, för fantasi saknas inte.
Boken går bl a att köpa på Adlibris.

Minnets slutna rum

Dezmin

Skymning över Europa av Alexander Koistinen

Den här boken gavs ut som inbunden utgåva redan 2014 hos Hjalmarsson & Högberg, men har nu kommit ut som pocket hos Hoi.
Boken handlar om följande:

”Svensken Axel Hägerstedt är operatör vid EU:s strategiska underrättelsetjänst. En gränskonflikt, oroligheter i nedgångna förorter och terrordåd eskalerar till en säkerhetspolitisk kris av oanade dimensioner. Det allt våldsammare förloppet tar honom till det krigshärjade Nigeria, hans forna hemland Sverige och ett Spanien på gränsen till sammanbrott. Ställd inför en hänsynslös motståndare tvingas Axel att agera själv i denna kraftmätning med epicentrum i den Europeiska Unionens huvudstad.

Islamistisk radikalisering och terrorism är vanliga teman i amerikansk fiction men skildras ytterst sällan i den europeiska och svenska litteraturen, fastän de är högaktuella ämnen i nyhetsrapporteringen och den politiska debatten. Författaren är reservofficer med erfarenhet från underrättelsetjänsten och de europeiska institutionerna, vilket gör detta till en mycket skrämmande och trovärdig thriller.”

Det här är en väldigt välskriven och spännande bok. Med tanke på det terrorattentat vi hade våren 2017, är den faktiskt dagsaktuell. I boken finns ett svenskt terrorattentat med också, även om det inte går till på samma sätt som det gjorde tre år efter boken första gången kom ut.
I Sverige utspelar sig dock en mycket liten del av handlingen, större delen av den kretsar kring Bryssel där också det största attentatet sker.

Början är aningens seg, men sedan blir den nästan omöjligt att lägga ifrån sig. Det märks att Kostinen kan sin sak, för allt känns väldigt trovärdigt.
Mycket av bokens behållning ligger i de delar där läsaren får följa terroristerna och hur de planerar och genomför attentaten.
Men även delarna kring hur och varför de tänker som de gör är intressanta. Exempelvis på sid 166: ”Begreppet vanliga eller moderata muslimer är en missledande förenkling. Många praktiserande muslimer ser inte islam som en privatsak, utan i allra högsta grad som en politisk och offentlig fråga. Islams föreskrifter utgör en social ordning, rent av samhällsstruktur. De är därför mottagliga för argument och krav att deras religion ska utöva inflytande på sociala normer och lagar i det land de lever i.”
Eller sid 169:
”Men den muslimska diasporan är en del av den europeiska realiteten. Vi får inte tillåta oss att uppfatta den som ett hot.”
”Det handlar kanske inte om miljoner, men redan med några få procent radikaliserade så rör det sig om tiotusentals individer. Säkerhetstjänsterna har ingen möjlighet att hålla efter så många. Problemet är likgiltigheten och tystnaden bland den stora majoriteten.”
Visst känns det igen?
Liksom detta: ”Den salafistiska rörelsen kännetecknas av självvald isolering från det västerländska samhället. Det försvårar eller rentav omöjliggör alla ansträngningar att åstadkomma kulturell och politisk integration av de muslimska minoriteterna. Istället har islamisterna framgångsrikt spritt uppfattningen att muslimer är förtryckta. Kanske ännu allvarligare är deras agitation om islams överlägsenhet som samhällssystem och att det ligger i islams natur att utöva också politisk dominans.”
Boken har ett språk som passar genren bra. Det enda jag har lite problem med är slutet som är något ofullständigt. Men det är förmodligen p g a att det kommer fler böcker och då är det ju okej om läsaren lämnas med några frågetecken.

Det sägs ju att verkligheten överträffar dikten, men i det här fallet kommer författaren ruskigt nära den. Jag rekommenderar alla att läsa Skymning över Europa. Om inte annat för att förstå hur snabbt och brutalt förändringarna kan komma.
Den kan bl a köpas hos Adlibris.

Skymning över Europa

Dezmin

Vänförfrågan

Här kommer då recensionen på Vänförfrågan av Laura Marshall.
Boken handlar om följande:

”Du har fått en vänförfrågan från Maria Weston.”

Mejlet från Facebook gör Louise bestört och illamående. Maria Weston har varit försvunnen i över 25 år. Senast hon sågs var på avgångsklassernas avslutningsfest 1989. Sedan den kvällen har hon varken setts till eller hörts av. Alla tror att hon är död.

Louise har levt hela sitt vuxna liv med känslan av att hon bär skulden till Marias mystiska försvinnande. Och nu är Maria tillbaka – eller? Louise tvekar först men nyfikenheten tar över och hon bekräftar vänförfrågan och klickar sig in på Marias profilsida. Det blir början på en mardröm.

Jag skulle inte säga att det blir en mardröm, men boken är absolut spännande. Inte nervkittlande spännande, men så pass att man läser vidare för att se hur det ska gå.
Handlingen varvas mellan dåtid och nutid där man får följa Louise i nutid från att hon får en vänförfrågan från Maria, som alltså antas vara död. Samt dåtid, när Louise går i skolan och träffar Maria för första gången.
Den ena upplösningen kan man räkna ut ganska lätt, men handlingen visar sig ha ännu en twist, som är omöjlig att räkna ut. Inte för att man som läsare missar den, utan för att författaren helt enkelt inte ger läsaren en chans att göra det.
Jag gillar oväntade vändningar, men det är under förutsättning att läsaren åtminstone getts en tillstymmelse till möjlighet att räkna ut det. I Vänförfrågan rullas istället förklaringen upp efter twisten avslöjats.

Jag hade ganska höga förväntningar på den här boken och kanske var det därför som jag blev aningen besviken. För själva idén är riktigt bra, den är bara utförd på ett lite för ogenomtänkt sätt. För när man efter twisten får veta hur allt hänger ihop, kan åtminstone jag se flera möjligheter där författaren kunnat lägga in hintar utan att läsaren skulle få det för enkelt att räkna ut det sista.

Vänförfrågan är en helt okej bok och bitvis väldigt spännande, men någon wow-känsla efterlämnar den inte. Inte som t ex Du, eller Innan jag somnar.
Helt okej läsning, men inte mer än så.

Vänförfrågan

Dezmin

Alla älskade Helena

Jag har läst Henrik Timms debut, Alla älskade Helena.
Boken utspelar sig i två tidslinjer: En från 2012 där man får följa polisen Pierre, som tillsammans med Sofia Hård och Mattias Fridlund utreder Helenas försvinnande.
Samtidigt får vi följa Denise som under 1998 ligger inlagd på ett mentalsjukhus.

Det är en intressant historia det här och fram tills mitten av boken har jag svårt att förstå hur Henrik ska få ihop de olika tidslinjerna, men allt har en logisk förklaring och vävs skickligt samman ju närmare slutet man kommer.
Jag får gissa ganska mycket eftersom det är väldigt sparsamt med ledtrådar, men jag gillar intrigen och karaktärerna är väldigt intressanta. Henrik mejslar skickligt ut deras olika personligheter och ända fram tills slutet funderar jag över bokens titel. Även den får sin förklaring och kanske är det just i bokens titel som den största ledtråden ligger.
Jag gillar även humorn som ibland finns med, vilket ger en extra krydda i handlingen.
Alla älskade Helena, kan jag varmt rekommendera till den som gillar spänning uppblandat med relationsintriger.
Den finns bl a att köpa hos Adlibris.

Alla älskade Helena

Dezmin

Bilden av Sverige, av Katerina Janouch

Jag tror att alla skulle behöva läsa den här boken, men kanske främst sådana som ännu inte förstått hur debattklimatet ser ut idag och hur obekväma åsikter är helt avgörande för hur du behandlas av omgivningen.
I Bilden av Sverige, skriver Katerina om hur 2017 var för henne och hur allt började med en intervju i tjeckisk teve, där hon gav sin bild av hur det ser ut i Sverige. Det var ingen positiv bild och till följd av detta kände sig självaste Stefan Löfven nödgad att kommentera hennes uttalande.
En känd författare säger något som går utanför åsiktskorridoren och så är bollen genast i rullning. Kanske hade det lugnat sig om hon efter det valt att tiga. Ofta släpps dessa ”obekväma” människor tillbaka i värmen om de bara kliver undan från rampljuset tills folk har ”glömt” att de sagt saker man inte får säga i Sverige, eller om de pudlar.
Nu gjorde hon inte det. Hon valde att fortsätta ta upp obekväma ämnen och i boken får man följa henne månad efter månad under året. Hur t ex samarbetet med hennes bokförlag bröts, hur drevet gick och hur hon till slut bestämde sig för att starta Palm Publishing och Katerina Magasin.
Kort sagt, läsaren får följa henne under året 2017 på ett väldigt nära och personligt plan.

Den här boken är jätteviktig eftersom den dokumenterar ett Sverige där människor som inte delar bilden av ett fantastiskt land, åker ut i kylan.
Det här gäller ju inte bara Janouch, vi minns även hur det gick för Marcus Birro. Allt som krävdes för honom var en icke politiskt korrekt uppdatering på Twitter, samt en lunch med några SD-toppar, för att han skulle betraktas som persona non grata.

En del hävdar att det inte alls finns någon åsiktskorridor. Ändå ser jag aldrig dessa skriva ett enda ord om de uppenbara problem vi ser runt omkring oss, eller läser om dagligen i tidningarna. Jag ser t ex aldrig feministerna skriva om de förtryckta kvinnorna i förorterna, separata badtider för kvinnor och män, eller om de ökade antalet gängvåldtäkter som sker. Varför tror ni att de inte tar upp frågor som borde ligga dem extra varmt om hjärtat, om det inte fanns en åsiktskorridor? De är väl medvetna om att den finns, men förnekar den ändå eftersom blotta yttrandet av ovan nämnda ämnen, kommer med en tillrättavisning från någon i deras bekantskapskrets, från en kollega, eller i värsta fall från chefen eller uppdragsgivaren.
Varför är man en dålig människa som ska frysas ut från gemenskapen och helst förlora sitt jobb eller sina uppdrag, bara för att man påpekar att Kejsaren är naken? När blev verkligheten så oerhört svår att förhålla sig till? Och hur mår den som ändå vågar trotsa alla ”osynliga” gränser och säger precis det man ser?
På ett ställe i boken jämför Katerina dåtidens Tjeckien med Sverige idag. Hon skriver bl a att det var enklare att förhålla sig till vad som var förbjudet att säga i hennes hemland på den tiden eftersom det fanns tydliga gränser för vad du fick och inte fick tycka. I Sverige finns det inget direkt förbud mot vissa åsikter, ändå gör det faktiskt det, bara att ingen vill antyda det högt, för det skulle innebära att vi har en begränsad yttrandefrihet.

Bilden av Sverige

Jag tror att Bilden av Sverige är extra viktig för sådana som ännu inte insett vad som händer med den som yttrar obekväma åsikter. Vad som händer med den som inte klarar av att tiga kring de problem som faktiskt finns i landet och hur man blir behandlad om man vägrar rätta in sig i ledet.
Yttrandefriheten kan aldrig tas för given och åt det håll vi går idag, är jag djupt oroad för att det tyvärr bara kommer att bli värre innan gemene man vaknat upp och insett varthän det barkar.
Jag hoppas att den här boken ska få en och annan att lyfta blicken lite, innan det är försent. Att några fler vaknar och ser vad som håller på att hända med ett land som en gång i tiden var ett av de bästa länderna att bo i.
För, man behöver inte hålla med den man diskuterar med, jag har många vänner vars åsikter jag inte delar, men man måste också kunna skilja på sak och person. Klarar man inte av att göra det, är man en av dem som jobbar hårdast för att åsiktsfriheten ska begränsas.
Min önskan är att det någon gång i framtiden ska vara okej att tycka vad man vill, utan att det ska få konsekvenser. Vi har en lång väg kvar innan det blir verklighet, men Bilden av Sverige är en väldigt god början.
Läs den och fråga dig själv om du tyckt att det som Katerina fått utstå varit lika okej om det drabbat dig? För oavsett vilka åsikter vi har, går nämligen ingen säker för att det en dag kan vara just du som drabbas.
Bilden av Sverige går bl a att beställa hos Adlibris.

Dezmin

Leah Quiller: Gärningen

I uppföljaren till Leah Quiller: Begynnelsen, som heter Leah Quiller: Gärningen, börjar handlingen med ett mord på Samuel Isaksson där mördaren ristat in ett hakkors på hans bröst.
Leah och hennes medarbetare börjar sökandet efter någon som är antisemit eller homofob (eventuellt båda delarna) eftersom Samuel var homosexuell.
Samtidigt försvinner en dotter till en av Leahs medarbetare. Moa är bara sexton år och de gör sitt bästa för att försöka hitta henne innan det är försent.

Ramona Fransson har i uppföljaren skapat en spännande historia och dessutom vävt in verkliga fall i handlingen, något jag uppskattade. Jag gillar de fortsatta politiskt inkorrekta inslagen och även att man som läsare får veta mer om Leahs bakgrund. Något som också nystas upp längs handlingens gång, vilket ger ännu en dimension till hjältinnan i trilogin.
Leah Quiller. Del 2, Gärningen
Boken går snart att köpa bl a på Adlibris.

Nu ser jag fram emot den sista delen som släpps redan i augusti!

Det här blir sista inlägget innan jag tar en liten paus från bloggandet, men jag är snart tillbaka igen. Trevlig helg! 🙂

Dezmin