Tag Archives: recension

Då var påsken slut

Hoppas att ni alla hade en fin påskhelg och hann äta mycket godis.
Själv var jag gräsänka under hela påskhelgen då maken åkte ner till Ljungby för att hämta en motorcykel han hade kvar där. Detta tog honom hela påskhelgen och därför fick jag ägna ledigheten precis hur jag ville, utan att behöva ta hänsyn till någon annans önskemål. Bra va?
Recensionerna på Wicked Game har också börjat komma nu. Bokpool skriver om boken här och Carola har recenserat den här. Extra roligt att se att det jag försökte åstadkomma med den verkligen har gått fram 🙂

Idag tar jag tag i vardagen igen och främst i planeringen ligger nästa redigeringsvarv av fyran i Limboserien efter att ännu en testläsare kommit med finfina synpunkter.
Den har ännu inget namn. Tror det här är första gången som jag har jättesvårt att hitta en bra titel.
Någon fler än jag som har det här problemet? Man vill ju liksom att den ska passa boken och samtidigt göra eventuella läsare nyfikna.

Dezmin

Generation Loss

Sådär ja, då var även nästa bok utläst, Generation Loss av Elizabeth Hand.
Kortfattat handlar boken om Cass Neary, som under sjuttiotalet fick sina femton minuter i rampljuset när hon gav ut en fotobok med kända punkmusiker.
Trettio år senare är hon nedgången av sitt knarkande och bortglömd sedan länge.
Hon blir kontaktad av en gammal bekant som skickar henne för att intervjua en skygg fotograf som bor på en ö utanför Main. Väl där hamnar hon i en gåta som är decennier gammal, där folk och djur spårlöst försvinner.

Boken beskrivs som en ”litterär thriller”. Jag har aldrig tidigare läst en sådan och litterär är den i allra högsta grad. Hand har skickligt använt Cass sätt att relatera till sin omvärld i form av fotografier, varför just paralleller mellan bilder och hur verkligheten ser ut, ständigt återkommer. Språket är också väldigt snyggt.
Problemet med den är att den inte blir särskilt spännande förrän de sista hundra sidorna ungefär. Men, gillar man långa miljöbeskrivningar och ändlösa förklaringar av hur man kan använda sig av olika metoder för att manipulera foton, då kommer man att älska boken.
Cass är förvisso ingen trevlig person, men jag tycker inte att hon går att jämföra med Flynns kvinnliga karaktärer, då Cass känns alldeles för nedgången och tragisk.
Det blir nog inga fler böcker för min del av Hand, men om man inte är kräsen när det gäller tempo och spänning, kommer man alldeles säkert att gilla den.

Dezmin

Läsning

I väntan på att göra en ny genomläsning av WG, har jag läst lite annat istället.
Igår läste jag ut Skuggan av ett år, som Mitt skrivliv tipsade om i förrgår och eftersom jag läste den som e-bok, finns den recenserad hos E-boksevangelisterna på fb. Den som har fb, kan alltså läsa den här.
Igår fick jag även avisering om att Generation Loss finns att hämta ut på bibblan, så idag ska jag bege mig dit och plocka upp den.
Vad läser ni för intressant just nu?

Dezmin

Skuggan av henne

Alldeles nyligen debuterade ju Anna Wahlgren med spänningsromanen Skuggan av henne. Jag har nu läst den och här kommer mina reflektioner kring boken, men först tar vi handlingen och den har jag lånat från Adlibris, där den även går att inhandla.

Vem lyssnar du på när sanningen är för tung för att bära? Går det att glömma och förlåta? Så fort Marie sätter foten i den lilla staden Norfors börjar hon ångra sitt beslut. På behörigt avstånd från Stockholm har hon och maken Christian alla möjligheter att rädda sitt äktenskap, men riskerar även att förlora allt.I takt med att Christians frånvaro ökar tränger en oönskad närvaro sig på, och när ett barn försvinner i Norfors växer Maries oro för dottern Ellen. Finns det ett samband med tragedin som utspelade sig i staden många år tidigare? Har hon genom att flytta satt sin egen dotter i fara?
Ensam kämpar Marie mot hotet som riskerar att krossa allt. Ett hot som befinner sig närmare än hon tror.

För bara några dagar sedan länkade Anna från sin fb-sida till en recension av boken hos en tidning. Jag tycker att recensionen var oförtjänt hård. Det var i huvudsak två saker som den här recensenten störde sig på: bristen på gestaltning och spänningen som enligt recensenten inte infann sig förrän efter halva boken. Recensionen var väldigt välskriven och hade tagit upp precis de delar man bör rikta in sig på, men jag håller inte med i vederbörandes åsikter.
Om det är något som Anna kan, så är det att gestalta. Hon äger verkligen förmågan att måla med ord och jag ser allt så tydligt framför mig. Jag tror så här: När en bok är så pass väl gestaltad och språket flyter så bra, blir de fåtalet avsnitten där Anna glömt eller slarvat med just gestaltningen, mer påtagliga. Eventuellt är det därför recensenten uppfattade det som ett problem.
När det gäller förmågan att skapa spänning redan från början, handlar det kanske snarare om hur man vill bygga upp den. Det stämmer att det inte är action från första början, det handlar snarare om en olustkänsla som tilltar i styrka ju längre in i boken man kommer och som Anna väljer att låta eskalera först mot slutet, ett slut som jag verkligen älskade! Och där håller jag helt med recensenten: ”… avslutningen är bland det svettigaste jag läst i svensk krim.” Det påminner om en film med Robert De Niro i en av huvudrollerna, men jag vågar inte säga vilken med risk för att spoila upplösningen i boken.
Om jag ska peka på något som skaver lite i historien är det att vid ett fåtal tillfällen skiftar berättarperspektivet till allvetande. Det störde en aning eftersom jag inte kunde förstå tanken bakom bytet, men det är inget som drar ner läsupplevelsen.
Skuggan av henne tror jag verkligen kan tilltala läsare som även gillar relationer eftersom Maries och Christians äktenskap har en del oavslutade problem när de flyttar till Norfors. Även småbarnsföräldrar lär gilla det här skarpt.
Det var ett tag sedan jag läste något lika välskrivet från en debutant och jag ser såklart fram emot nästa bok av Anna Wahlgren.
Jag kan varmt rekommendera boken till läsare som gillar psykologisk spänning!

Dezmin

Vanishing games

Nu har jag läst Vanishing games, den andra delen i Ghostmanserien, av Roger Hobbs.
Från baksidestexten:

Jag jobbar ensam.
Jag kanske är den bästa tjuven i världen men ingen kommer någonsin att veta någonting om mig. Eller ja, nästan ingen. För en livstid sedan hade jag en mentor, Angela. Hon lärde mig att bli kriminell, hur man genomför riktigt stora jobb.

Och nu, sex år efter att hon dumpade mig under ett jobb i Kuala Lumpur, skickar hon ett SOS till mig. Jag tror åtminstone att det är från henne. Och är det så, måste jag dit. Det är jag skyldig henne. Snart sitter jag på ett plan till Macau, antingen för att träffa en vän eller för att gå rakt i en fälla. Eller båda på samma gång.

Men det är så jag vill ha det. Att riskera livet är ibland det enda som gör mig riktigt lycklig.

Jag tycker nästan den här var ännu bättre än Ghostman, kanske mycket beroende på att Angela (som bara nämns i Ghostman) nu är med i handlingen. Det är samma spektakulära kupper och samma hårdkokta berättarstil.
Jag har förvisso läst många böcker som innefattar den här typen av handling med grovt kriminella karaktärer, men det som fascinerar mig mest med Hobbs är hans ringa ålder och den stilistiskt säkra prosa han skriver på i genren. Många som är betydligt äldre än vad han är ligger i lä, big time. Jag har så svårt att fatta att han inte ens har fyllt trettio än och att han skrev en bok med samma spänst i språket i Ghostman. Den bok som han faktiskt började på när han gick på collage. Han måste vara någon form av litterärt underbarn.
Nedan ett utdrag ur Vanishing games. Ryckt ur sitt sammanhang kanske det inte framgår så tydligt hur skicklig han är, men precis allt är klockrent ner till dialogerna.
I det här avsnittet har huvudkaraktären som här kallar sig Outis, träffat någon form av gudfader som han förhandlar med och gangsterbossen har precis berättat om hur man fiskar med en fågel. Man fångar alltså en fågel och sliter av den så pass många fjädrar att den inte kan flyga. Sedan binder man ett rep kring dess hals och låter den dyka och fånga fiskar. Hungern gör att den fångar för stora fiskar och måste bege sig upp till ytan där fiskaren tar fisken från fågeln. Till slut har fågeln tagit en så stor fisk att den fastnar i halsen och då måste fiskaren skära halsen av fågeln för att få ut fisken. Jag gillar egentligen inte att läsa om förfarandet, hatar när djur far illa (och nej detta är inte påhittat det förekommer i både Kina och Japan), men liknelsen är så himla snygg!:

”Ni är som fågeln, mr Outis”, sa den gamle mannen. ”Ni har glömt snöret och svalt för mycket. Och även om ni inte har insett det än håller ni på att kvävas. Jag klandrar er inte. Jag hyser inget agg mot er för att ni tagit det som är mitt. Ni är en tjuv och har bara följt er natur. Men jag är en fiskare, mr Outis. Och också jag måste följa min natur.”
Hans pupiller var så disiga att de nästan var vita. Han såg rakt igenom mig, som om jag inte ens funnits där. Det var först då jag insåg att han åtminstone delvis var blind. Jag svalde hårt och blickade ut över havet.
Metreven dinglade mellan oss.
”Så hur blir det, mr Outis?” sa han. ”Lämnar ni ifrån er fisken, eller ska jag skära halsen av er?”

Det är rappt, det är stilsäkert och jag köper hela historien trots att jag vet att Robbs hittat på den. Men den känns verklig, som om allt hade kunnat hända på riktigt.
Vill man läsa en  thriller (som verkligen är hårdkokt i dess rätta bemärkelse) med en unik karaktär så ska man läsa det här!

Dezmin

Konsten att höra hjärtslag

Jag brukar ju recensera e-böcker hos E-boksevangelisterna på fb, men i det här fallet kommer jag att göra ett undantag och recensera boken på båda ställena. Detta eftersom jag blev nyfiken på boken efter att ha läst om den hos Eva som gärna ville höra mina synpunkter och jag är osäker på vilka som följer sidan på fb.

Hur som helst. Konsten att höra hjärtslag av Jan-Philipp Sendker handlar om följande:

Tin Win är framgångsrik advokat i New York. Han kommer ursprungligen från Burma men hans amerikanska familj, hustru och två barn, vet nästan ingenting om hans uppväxt och bakgrund.
En dag strax efter att dottern Julia avlagt sin juridikexamen försvinner han utan ett ord. Familjen tvingas till slut acceptera att spåren slutar i Bangkok. Fyra år senare hittar Julia ett fyrtio år gammalt kärleksbrev som hennes far skrivit till en okänd kvinna i en by i Burma.
Hos Julia tänds åter hoppet och hon bestämmer sig för att söka upp kvinnan i brevet. När Julia kommer till den lilla byn bland bergen hamnar hon i en främmande värld. I byns tehus lär hon känna en man som berättar en märklig historia om den blinde pojken och flickan med de missbildade fötterna, om det som står skrivet i stjärnorna och om kärlek som övervinner allt.

Jag läser väldigt sällan kärleksromaner, men den här har ett sådant mångbottnat djup att jag fastnade i den direkt. Genom hela boken får den mig att fundera på vad äkta kärlek är.
Sendker har tänkt igenom historien in i minsta detalj, t o m namnen på vissa karaktärer hintar om vilken betydelse dessa har för berättelsen.
Det här är ju en bok som fått väldigt spridda recensioner, men jag tror att de som inte gillar den har missat poängen med den. De har läst den som en kärleksroman, utan att lägga märke till det som ligger i undertexten, vilket större delen av budskapet gör.
Vid ett tillfälle i boken minns t ex Julia en saga som hennes far berättade för henne. Den handlade om två kungadömen. En flod separerar de båda fienderna åt och precis som i sagorna finns det givetvis en prins och en prinsessa som trots att deras fäder är rivaler, faller för varandra. Floden är full av krokodiler och gör det omöjligt för dem att träffas, tills en äldre krokodil beslutar sig för att hjälpa prinsen över floden till prinsessan. Det här är förstås en metafor för något annat (vad avslöjar jag inte för då spoilar jag), men det intressanta är att den egentligen ger svaret på hur Tin Winn hade planerat alltihop. Han visste att han skulle försvinna en dag redan när han berättade sagan för Julia som liten.
Så, vad är äkta kärlek då? Är det det vi ser med blotta ögat, eller handlar det om något helt annat?
Jag tycker att det sammanfattas väldigt bra mot slutet av boken, där man kan läsa följande:

”Varför måste det vara så svårt?”
”För att vi bara ser det vi redan känner till. Vi projicerar både våra goda och dåliga egenskaper på andra. Sedan kallar vi det kärlek som överensstämmer med vår fantasibild av den. Vi vill bli älskade på samma vis som vi själva skulle älska någon. Alla andra sätt gör oss osäkra och illa till mods. Vi reagerar mot detta genom att bli osäkra och tvivlande. Vi förstår inte språket. Vi kommer med anklagelser. Vi hävdar att den andre inte älskar oss. Men han kanske älskar oss på sitt eget speciella vis som vi inte känner igen. Jag hoppas att du kommer att förstå vad jag menar när jag är klar med min berättelse.”

Det är i dessa rader som nyckeln, eller själva kärnan i berättelsen finns. Om man inser det här, då förstår man också själva poängen med historien.
Om du någonsin har undrat vad äkta kärlek är och om den verkligen kan övervinna allt, finns svaren i Konsten att höra hjärtslag.
Det här är helt klart en av de böcker som jag aldrig kommer att glömma och budskapet som finns i den kommer jag antagligen att få många tillfällen att grunna på.
Läs den!

Dezmin

Ett andra liv

Jag vet inte vad jag ska skriva om den här egentligen, men jag börjar med att sammanfatta den genom att ta beskrivningen från Adlibris. Det här är nog första gången jag läser en bok som inte har någon baksidestext alls någonstans på boken. Men hos nätbokhandlarna kan man läsa följande:

Hur väl kan du egentligen någonsin lära känna en annan människa? Och hur långt skulle du gå för att få reda på sanningen om någon du älskar?SJ Watson är tillbaka med en sensationell psykologisk thriller om en kvinna med en hemlig identitet som hotar att ödelägga hela hennes liv.

Jag hade höga förväntningar på den här eftersom jag älskade Innan jag somnar, men den här kommer inte ens i närheten av den.
Första problemet är att jag irriterar mig väldigt mycket på huvudpersonen som är grymt naiv. Lägg där till att jag räknade ut hur det låg till innan jag ens nått halvvägs i boken.
Jag vet inte vad som hände här egentligen. SJ Watson kan ju så mycket bättre.
På något sätt upplever jag att den här boken stressades fram för att succéboken skulle få en uppföljare så fort som möjligt.
Kanske gillar man den här boken bättre om man inte läst Innan jag somnar först. För nu var förväntningarna väldigt höga och tyvärr infriades de inte.
Har man inte läst hans första bok kanske Ett andra liv ändå kan skänka en hyfsat tillfredsställande läsupplevelse, för bitvis var den riktigt spännande.

Dezmin

Främlingsbarn av Rachel Abbott

Det händer inte ofta att jag öppnar en bok som jag nästan blir besatt av att läsa vidare i, men Främlingsbarn är en av dem. Det finns dock, trots drivet i handlingen, några synpunkter att tillägga, men först tar vi handlingen som jag hämtat från baksidestexten hos Adlibris.

De säger att du ska aldrig lita på en främling. Kanske har de rätt. När Emma Joseph träffade sin make David, var han en man förkrossad av sorg. Hans första hustru dog direkt när hennes bil körde av vägen, och deras sexåriga dotter Natasha försvann mystiskt från olycksplatsen. Nu, sex år senare, tror Emma att de lagt de smärtsamma åren bakom sig. Hon och David har byggt upp ett nytt liv tillsammans och har blivit föräldrar till en liten pojke. Men så kommer en främling in i deras liv, och deras värld vänds upp och ned. Emma känner sig inte längre trygg. Vad hände egentligen med Davids familj? Och varför fruktar hon för sig själv och sitt barn? När en desperat Emma kontaktar sin gamla vän Tom Douglas på polisen för att få hjälp sätter hon allas liv i fara. Snart uppdagas ett nät av svek och lögner som chockar och skakar om dem alla i grunden.
Författaren Rachel Abbott är Storbritanniens stora e-bokssensation på Amazon med nära 2 miljoner sålda böcker på eget förlag. Hennes fjärde psykologiska spänningsroman, Främlingsbarn, släpps nu för första gången på svenska.

Boken är skriven i allvetande perspektiv och börjar med en bilfärd på en mörk och hal vinterväg. Det här är en riktigt bra inledning! Abbott använder skickligt flera berättartekniska grepp för att hålla läsaren kvar, bl a genom korta kapitel och händelser som avlöser varandra i rask takt. Det gör att jag sträckläser första halvan av boken, men sedan avtar tempot något och jag börjar koncentrera mig på svagheterna som förekommer. Det ena är bristen på gestaltning, speciellt i dialogerna där det oftast berättas kring karaktärernas minspel, gester eller rörelser, istället för att visa dem. Det andra är språket. Det sistnämnda tror jag har lite med översättningen att göra också, för det här är nog första gången jag läser en utländsk författare (och jag läser ju mest sådana) där jag på vissa meningar kan se exakt hur de måste ha sett ut på engelska. Ett par exempel är dessa:
”Tom hade inte haft ett ögonblick att tala med henne sedan han kom tillbaka in i rummet…”
”Data är kung.”
Ryckta ur sina sammanhang kanske det inte märks så tydligt, men i helhetsintrycket blir det påtagligt och jag tror att en del av problemet är att man inte nyanserat språket tillräckligt i översättningen.
Eftersom jag stör mig relativt lite på sådana saker så länge storyn fängslar mig, är ovanstående inte att betrakta som något stort problem (i det fall man inte är språkkänslig) och tempot drar igång rejält igen efter några kapitel. Upplösningen är rafflande och trots att de flesta trådarna knyts ihop, lämnas slutet till viss del öppet.
Sammantaget är det här en mycket spännande bok med en annorlunda intrig. För tänk dig själv följande: Ett barn försvinner spårlöst efter en bilolycka och sex år senare dyker någon upp som gör det omöjligt att inte konfronteras med vad som egentligen hände den där kvällen.
Främlingsbarn kommer att få dig att åsidosätta det mesta i din vardag, så se till att ha gott om tid när du börjar läsa den. Men läs den!

Dezmin

Nästa recex

I fredags damp den här boken ner i min brevlåda

20160221_183248

Främlingsbarn av Rachel Abbott.
Den är riktigt spännande, men jag får inte recensera den förrän tidigast på fredag så ni får ge er till tåls tills dess.
Tack Stimpla Publishing för boken, som jag alltså redan börjat läsa och som hittills har varit svår att lägga ifrån sig.
Men nu är det måndag och jag ska göra ett nytt försök att komma ikapp med allt.
Hoppas på bättre flyt den här veckan 😉

Dezmin

Recension och helg

Tänk att det alltid blir fredag igen 😉
Nu hoppas jag att den här helgen ska flyta förbi odramatiskt, så jag kan ta nya tag i nästa vecka.
Jag har läst ut Clubwhore av Kim Jones och recensionen finns att läsa hos E-boksevangelisterna.
Vill passa på att önska er alla en trevlig helg, så ses vi på måndag! 🙂

Dezmin