Etikettarkiv: recension

Bedragerskans revansch av Johan Elfner

Då har andra delen kommit och uppföljaren till Den oskyldiga bedragerskan.
Handlingen i boken är följande:
”Maria Berg har funnit sig tillrätta vid kusten i Portugal efter allt drama då hennes man Jan Berg dog, återuppstod och dog igen. Han lämnade en stor livförsäkring efter sig som Maria kan försörja sig på. Men vad händer om alla turer kring livförsäkringen avslöjas? Står Maria utan pengar då?

När vinodlaren Octave Pernet råkar i skuld till den italienska maffian dras Maria Berg ofrivilligt in i en farlig händelsekedja där förvecklingar avlöser varandra. Tillsammans med Eduardo och José hamnar hon i ett gastkramande vågspel.”

Uppföljaren har samma fina driv som den första boken. Bedrägerierna avlöser varandra och karaktärerna är väl nedtecknade. Eftersom det är krim-feelgood får också karaktärernas relationer mer utrymme än i renodlade kriminalromaner. Bitvis kan jag tycka att Elfner kunnat banta ner antalet karaktärer läsaren får följa, för ibland har jag lite svårt att hålla isär en del av dem, samtidigt är det en konst att hålla ett högt tempo med få karaktärer och jag läser hellre en bok med högt tempo i handlingen (med risk för att blanda ihop en del karaktärer) än en med långa transportsträckor.
Elfner väver också skickligt in bakgrundsinformationen från den första boken i handlingen, därför gör det inget om man inte har läst den första boken och även om man har läst den har mycket fallet i glömska sedan den släpptes och påminnelserna är därför uppskattade.
De korta kapitlen gör att jag inte drar mig för att läsa ett kapitel till och ett till (det tar ju inte så lång tid) och vips har bokens 371 sidor flugit förbi.
Slutet öppnar för en riktigt intressant fortsättning som jag ser fram emot.
Vill du förlora dig i några rafflande timmars verklighetsflykt, är det den här boken du ska läsa i hängmattan!
Boken kan bl a köpas här.


Filmtips: Promising Young Woman

Nu var det ett tag sedan jag uppdaterade bloggen, men jag har varit utomlands en sväng igen och varit sjuk i någon segdragen influensa (dock ej covid), så det finns en förklaring.
Jag lovade ju att skriva inlägg om bra filmer jag sett också och nu har jag ett hett tips: Promising Young Woman!
Det är en thriller (kan eventuellt även klassas som en mörk komedi då den innehåller en hel del svart humor och ironi) som är så himla bra att jag knappt vet var jag ska börja. Helt klart bästa filmen jag sett på många många år. Kanske har några av er sett den redan, för den hade svensk premiär för ett år sedan, men jag har lyckats missa den.
Jag är ju ingen feminist, åtminstone inte som den svenska feminismen är utformad där man blundar för många av de verkliga problemen och petar i småsaker. Det undergräver därför mycket av dagens feministiska budskap som för övrigt mest verkar gå ut på att ge kvinnor fördelar utan att själva avkrävas något ansvar för att bidra till jämställdheten.
Men, om ämnet är helt rätt och behandlas på ett riktigt slående sätt, då ställer jag mig bakom feminismen till hundra procent. Det står dock klart att ett sådant koncept kräver en kvinna som förstått vad feminismen egentligen handlar om och att därefter pussla ihop allt med fingertoppskänsla. Det är antagligen också därför de riktigt lyckade exemplen är så fruktansvärt få till antalet.
Promising Young Woman handlar om Cassie Thomas som både är smart och spås en lovande framtid som läkare, men en händelse under studierna förändrar allt. Hennes bästa vän Nina utsätts för något som gör att både Nina och Cassie hoppar av studierna.
Nu är hon trettio år och jobbar på ett café och bor hemma hos sina föräldrar.


Från början blir poängen av Cassies handlande lite vag eftersom filmen inleds med att hon spelar full på krogarna och när männen tagit hem henne och försöker utnyttja situationen blir de snabbt varse att hon är helt nykter. Exakt vad som händer med männen efter det får man inte veta och egentligen är just det kanske inte så viktigt heller. Det framgår också att alla dessa män inte är vita, något som förmodligen inte accepterats om filmen haft en svensk regissör eller manusförfattare. Hon håller räkningen på dem i en anteckningsbok hon har. Samma slags räkning utgör de fem akterna i filmen.
Längre in i handlingen får hennes agerande en tydligare förklaring och efter ett tag börjar männen väljas ut och namnges i anteckningsboken innan hon går efter dem.
Även de kvinnor som får sig en näsbränna är utvalda. Det sistnämnda är något som ger storyn balans, för även kvinnor är många gånger delaktiga i hemska händelser, även om de personligen inte haft med själva incidenten att göra, just för att de inte vågar stå för vad som är det rätta på grund av att de har för mycket att förlora på att göra det. Hyckleriet blir så väldigt tydligt där man egentligen bara bryr sig ifall det gäller någon som står en själv nära. Eller om det, gud förbjude, skulle drabba en själv. I det sistnämnda fallet leder insikten åtminstone till att vederbörande inser att hon länge suttit på information som kanske fortfarande kan vara till hjälp.
En enda person skonas, en person som är tydligt ångerfull för hans del i det hela.
Filmen har flera snygga vändningar, flera av dialogerna är skarptecknade och när slutet närmar sig blir man först förbannad och undrar varför man gjort ett så dåligt slut på en så fantastisk intrig, men sedan kommer den sista vändningen och den är verkligen helt magisk. Så klockrent alltihop! Girl power på riktigt!
Det här är feminism som den ska vara! Det är smart, klurigt och snyggt uttänkt med en briljant poäng.
Jag är verkligen inte den lättaste personen att beröra, det mesta passerar tämligen obemärkt förbi när det gäller just den biten, men jag tror inte jag har blivit så berörd av ett slut sedan jag läste Där kräftorna sjunger (dessförinnan var det nog Livet efter dig, så oftast är det långt mellan varven) och det här är faktiskt ännu bättre eftersom ämnet tyvärr ständigt återkommer och ligger oss alla så nära.
Ska ni bara se en enda film i år, se den här!
När en film är bättre än de böcker man läst, då är den riktigt riktigt bra! Otroligt skickligt gjort av manusförfattaren som skrev manuset tillsammans med Carey Mulligan som spelar huvudrollen.
Regissören och manusförfattaren heter Emerald Fennell, kanske mest känd för sin roll som Patsy Mount i Barnmorskan i East End. Hon har bl a även skrivit några av avsnitten av Killing Eve och Promising Young Woman påminner lite om just Killing Eve, men det här är ännu bättre!
Varför Fennell (som även skrivit några böcker) inte skrev det här som en bok först, är för mig en gåta för den hade kanske varit ännu bättre som bok.
Filmen nominerades till fem Oscars och vann för bästa originalmanus. Jag har dålig koll på vilka filmer den konkurrerade med, men kan tänka mig att ytterst få av dem kom upp i den här divisionen när det gäller just storyn.

Jag önskar att jag kunnat vara lite mer tydlig kring intrigen, men den har så många vändningar och är så underfundigt uppbyggd, att jag är rädd för att jag spoilar något och det vill jag verkligen inte göra.
Promising Young Woman: Se den och älska den! För ni kommer inte att kunna glömma den på mycket länge efter ni sett den!

Byrån av Erik Ehrnst

Byrån är Ehrnst debutbok och för att vara en debut är den väldigt välskriven.
Den handlar om följande:
”Ett mumifierat lik hittas i källarvalven till den anrika advokabyrån Steiner i centrala Stockholm. Det finns saker som tyder på att det är Edwin Ander, en före detta delägare som försvann i förlisningen av Estonia. Upptäckten av kroppen i källaren och den kedja av händelser som följer leder in i ett farligt spel för flera personer. Inte minst för Laura Moretti, dotter till Edwin Ander, som börjar rota i hemligheter som någon absolut inte vill ska avslöjas.

Är någon på advokatbyrån inblandad? Vem kan Laura lita på? Kände hennes pappa till hemligheter som ledde till hans död?”

Byrån

Boken beskrivs som en mysrysare och till viss del är den det, men den innehåller också klassiska deckardrag.
Jag gillar speciellt spänningen som Ehrnst hela tiden bygger upp och drivet som de korta kapitlen ger. Jag tänker hela tiden att jag hinner läsa ett kapitel till och vips har 50 sidor flugit förbi av bara farten.
Det är en klurig historia som Erik sytt ihop med flera intressanta vändningar och sådant uppskattar jag alltid.
Hantverksmässigt har jag inte heller mycket att tillägga. Visst hade han kunnat gestalta på några fler ställen, men det är inget som stör och språket flyter fint, dock hade jag gärna sett ordet ”plötsligt” färre gånger.
Men som debut är det en skickligt skriven bok med en mordgåta som var riktigt spännande!
Det här är en bladvändare som jag varmt kan rekommendera till alla som älskar kluriga mordgåtor!
Boken går bl a att beställa hos Adlibris.

Dezmin

Sarahs lag av Marie H Lundh

Det är alltid en speciell känsla när jag recenserar en bok vars manus jag varit testläsare till, men som vanligt ska jag försöka vara så objektiv som möjligt.
Det här är inte det första manuset jag läser av Marie, jag har sett hur hon har utvecklats för varje ny text hon producerat och hårt arbete lönar sig alltid, för det här är en riktigt välskriven debut!
Sarahs lag handlar om följande:
”Sarah går domarutbildningen i Svea hovrätt och framtiden är utstakad. Tror hon i alla fall, tills det visar sig att högsta chefen har lånat ut henne.  De kommande åren ska inte alls tillbringas i Stockholm som planerat, utan i Norrland på en tingsrätt i en stad Sarah aldrig har hört talas om.   Några veckor senare kliver hon av propellerplanet. I två år ska hon vara domare vid tingsrätten i fjällkommunen Nordmyr men inte bara det, hon ska även bo och leva här, vilket är en helt annan sak. Samtidigt är hon glad att slippa vistas i samma stad som mannen som påminner henne om varför hon vill arbeta i domstolsvärlden.  

Det första året i Nordmyr är omtumlande. Vem är den hotfulle killen i cargobyxor som dyker upp på hennes första rättegång? Hur kommer det sig att bästa väninnan Laura är avståndstagande? Och varför måste mormor (av alla människor) vara en mästare på längdskidor?”

Jag älskar böcker där premissen blir tydlig från början och där läsaren kastas in i handlingen på första sidan. Sarah stöter på patrull redan i inledningen och intrigen tar en tydlig riktning. Det gör att boken är svår att släppa, för som läsare vill man ju veta hur det ska gå. 
Författaren skildrar miljöer på ett levande sätt och karaktärerna är väl gestaltade. Eftersom läsaren får stifta bekantskap med ganska många karaktärer är det därför inga problem att hålla isär dem, de har alla sina speciella personligheter och känns äkta. Jag gillar relationen mellan Sarah och hennes mormor speciellt mycket, den beskrivs med både svart humor och värme och påminner lite om relationen mellan Eddie och Saffy i Helt hysteriskt (fast i Sarahs lag har den mer värme, även om den lite svarta humorn finns här med). Jag vet inte om det var författarens tanke, men Helt hysteriskt nämns på ett ställe i boken så jag antar att serien kanske bidragit till en del inspiration och Lundh har gjort en snygg avvägning här där humorn i boken håller sig på den mer ”rumsrena” sidan, samtidigt som det inte tagit udden av kvickheterna. Det är nämligen en väldigt rolig bok, trots de tyngre ämnena som avhandlas.
Det är en konst att hålla en snygg balans mellan humor och svärta, utan att berättelsen tippar över i någon riktning (eller där författarens egna åsikter blir tydliga och drar ner helhetsintrycket) och det här klarar Marie med bravur. Utan att relativisera eller förminska allvaret i de teman som ligger till grund för berättelsen, lättas historien upp med många roliga och dråpliga avsnitt.
När boken är utläst lämnar den mig med en känsla av både hopp och viss saknad efter karaktärerna, precis som en bra bok alltid gör.
Hade jag fått önska någonting så är det att Marie vågat ta ut svängarna lite mer i den svarta humorn, men det är förstås mer en smaksak.

Hantverksmässigt behärskar Lund verktygen till fullo. Hon vet vikten av att gestalta och var det passar bäst, hon vet hur man skriver trovärdiga och snygga dialoger och hon vet hur man skapar målande miljöer och färgstarka karaktärer.
Hon har hittat sin röst och ett språk som flyter galant, väl anpassat till genren.

Tack själv, Marie! Det har varit ett sant nöje att få hjälpa dig, att bolla med dig och att få komma med förslag och synpunkter på hur du kan förbättra och slipa på dina berättelser.
Efter hårt kämpande har du nu en debut som du, oavsett hur mycket du utvecklas som författare, alltid kan se tillbaka på och vara stolt över. För i en tid där alltför många jäktar fram sin debut för att få se sitt namn på en bok tillgänglig i handeln, oavsett slutresultat, är det här kanske det viktigaste av allt: Att kunna stå för sitt första verk även efter man skrivit fem eller tio böcker till.
Sarahs lag är välskriven och väl redigerad, den är medryckande och den är framförallt en bok som jag varmt kan rekommendera till alla som gillar feelgood med det där lilla extra.
Lycka till med boken nu och jag hoppas den hittar många läsare, för det är den värd!
Fr o m den 3/3 går Sarahs lag att köpa, bl a här.

Svärmor av Johan Elfner

Den sista boken jag recenserade innan sommaren var Elfners ”Den oskyldiga bedragerskan” och nu blir den första jag recenserar efter uppehållet hans nästa: ”Svärmor”.
Det här är mer en feelgood än en spänningsroman, även om den har en del spänningsinslag.
Boken utspelar sig under coronapandemin och handlar om Tess och Magnus som startar en framgångsrik konferensverksamhet, men framgången förvandlas till skulder när pandemin slår till och de hoppas att Magnus stenrika mamma ska hjälpa dem med ett lån tills de kommit på fötter igen. Men Margareta är snålare än en smålänning och till råga på eländet avskyr hon sin svärdotter. Tess är inte särskilt glad i sin svärmor heller och börjar fundera på om hon inte skulle kunna mörda henne genom att helt enkelt smitta henne med corona och på så vis komma åt Magnus arv. Margareta är trots allt 85 år, rökare och har dessutom bara en lunga. Hur svårt kan det vara?

Svärmor : en krim-feelgood i coronatider

Det här är en berättelse om hur ont krut inte förgås så lätt och om hur desperation kan få den mest laglydiga människa att korsa förbjudna gränser.
Med både humor och svärta bygger Johan upp en intrig där man som läsare hela tiden brottas med vem man ska sympatisera med. Svärmodern är förstås värst av dem alla, men övriga huvudkaraktärer har också en hel del sidor som är mindre tilltalande. Magnus är kanske den av dem som man ändå har lättast att ta till sig, åtminstone till en början.
Jag tror att intrigen vunnit på att få lite mer driv redan i inledningen, för nu tar det några kapitel innan historien får fart, men när den väl får det flyger sidorna förbi, för man vill ju verkligen veta om svärmor ska överleva mordförsöket eller om Tess ska lyckas genomföra och komma undan med sin mordplan.

Jag rekommenderar den här boken till alla som gillar feelgood av det lite elakare slaget. Det är alltid kul när författare vågar tänja på gränserna i en genre och hitta nya vägar som utvecklar den.
Boken finns hos nätbokhandlarna, bl a här.

Dezmin

Den oskyldiga bedragerskan

Då var det dags för en recension igen och den sista innan sommaren. Det här blir också mitt sista inlägg innan sommaruppehållet.

Den oskyldiga bedragerskan är skriven av Johan Elfner och det här är första gången jag läser något av honom, trots att han skrivit några böcker sedan tidigare.
Handlingen kretsar kring ett försäkringsbedrägeri och alla karaktärer som blir indragna i svindleriet (både de som blir indragna ofrivilligt och de som deltagit högst frivilligt).

Den oskyldiga bedragerskan


Elfner har gjort sin research och så långt det varit möjligt hållit sig till den, tack som fan för det! Jag började nästan förlora hoppet om trovärdiga berättelser sedan mina senaste två bekantskaper med spänningsgenren, skrivna av svenska författare.
Det är en riktigt bra bok också. Språket flyter fint och det är korta kapitel, vilket skapar driv. Jag tänker hela tiden att jag hinner läsa ett kapitel till och ett till och vips har hundra sidor flugit förbi.
Boken bjuder kanske inte på några direkt oväntade vändningar, men det gör inget för det händer något hela tiden och som läsare undrar man oavbrutet hur det ska gå för personerna. Vem ska gå vinnande ur det här och vem kommer att få plikta med sitt liv?
Möjligen känns slutet en aning tillrättalagt, men det spelar inte så stor roll för Elfner har tagit mig med på en fartfylld och spännande resa och underhållit mig väl under de 370 sidorna.
Jag kan varmt rekommendera Den oskyldiga bedragerskan till sommarens hängmatteläsning!
Boken går bl a att beställa från Adlibris.

Ha en supertrevlig sommar nu och funderar ni fortfarande på vad ni ska läsa i sommar, kan ni börja med den här! 🙂

Dezmin

Inte bara amen och halleluja av Aili Lundmark

Dags för en recension igen och den här gången är det en feelgood.
Den handlar om följande:

”Josefin är en ganska vanlig 25-åring. Hon har ett jobb och drömmer om den stora kärleken. Mycket av sin tid ägnar hon åt Påskkyrkan. När hon får ett erbjudande om att arbeta med bibelskolan som den karismatiske pastor Torsten förestår känner hon att lyckan ler mot henne. Det här måste vara Guds plan, att hon ska vara nära Torsten och hjälpa honom att förverkliga sina visioner. Dessutom är hon säker på att det är meningen att hon ska bli hans fru.

Torstens makt växer sig allt starkare, Josefin börjar mer och mer att se saker och ting på hans sätt. Men att vara hans högra hand visar sig vara slitsamt, hon måste ständigt stå beredd att rycka in, vilket går ut över hennes eget liv.

Efter en otäck olycka återvänder Torsten till församlingen och säger sig vara utvald av Gud att utföra Hans uppdrag. Men är Torstens avsikter verkligen goda? När en av de andra pastorerna ifrågasätter församlingens ekonomi tar saker och ting en mörk vändning. Kommer Josefin att inse sanningen i tid?”

Inte bara amen och halleluja

Det här var en ganska rolig bok. Josefin är helt inställd på att hon ska bli Torstens fru och ser därför inga problem med hur han styr församlingen. Förblindad av sin tro på Gud (och Torsten) låter hon det mesta som andra människor hade ifrågasatt, passera förbi med ursäkten att det är Guds vilja (eller Torstens).
Aili Lundmark har på ett snyggt sätt satt fingret på hur både tron och kärleken har en förmåga att förblinda även den mest rationellt tänkande individen, därför blir boken både underhållande och tänkvärd.
Det krävs en del innan Josefin äntligen vaknar och tar sitt förlorade förnuft till fånga.
Hade jag fått önska någonting så hade det varit att Lundmark tagit ut svängarna ännu lite mer, men det här räcker ändå gott för att man ska bli både förfärad och ibland skratta högt över hur Josefin lyckas hitta godtagbara förklaringar till varför Gud (och Torsten) tvingas agera som de gör.
Jag kan varmt rekommendera den här boken till alla som gillar feelgood med det där lilla extra.

Dezmin

En avgörande ledtråd av Peter Gissy

Trots att författaren varit verksam länge, är det här första boken jag läser av honom.
Det var egentligen ren tur att jag tackade ja till den här boken, för jag läser sällan böcker som är längre än 400 sidor och den här är på drygt 600 sidor, men jag glömde kolla sidantalet.

En avgörande ledtråd handlar om följande:

”När tjugotvååriga Jessica hittas mördad i en skog utanför Göteborg har gärningsmannen bara lämnat efter sig en enda ledtråd: ett halvt spelkort. Michelle Mohlin, före detta polis och nybliven rättspsykolog, antar mördarens utmaning om att ta reda på vad kortet står för, och gör strax sina egna tolkningar i ett försök att locka fram en reaktion från förövaren. Snart får hon mycket riktigt ett genombrott, men situationen förändras radikalt när en kvinna samtidigt försvinner under omständigheter som kan kopplas till mordet.

Michelle måste hitta den kidnappade kvinnan innan det är för sent. Men så tvingas Michelle konfronteras med mördaren på ett sätt hon inte tänkt sig, och inser snart att hennes eget liv är i fara.”

En avgörande ledtråd

Det här är den andra författaren på raken som jag läser en bok av och som gjort research, men valt att i princip helt frångå den. Jag kan inte låta bli att undra varför man ödslar tid på att göra research om man ändå inte tänker dra nytta av den. Det borde ju vara ett fasligt extraarbete som dessutom inte tjänar något syfte, tänker jag.

Trots att det är en tegelsten lyckas Peter Gissy hålla spänningen uppe under större delen av boken. Visst hade den kunnat kortas en del, men på det stora hela har han gjort ett mycket bra jobb berättartekniskt.
Även om bristerna i förankringen kring hur polisarbetet och lagarna fungerar i verkligheten gör det lite svårt för mig att helt flyta med i berättelsen, bidrar de vältecknade karaktärerna till att jag ändå vill läsa vidare för att veta hur det ska gå för dem.
Jag tror att den här boken går hem hos alla som gillar en längre stunds verklighetsflykt där drivet i handlingen och de korta kapitlet, gör den svår att lägga ifrån sig.

Dezmin

Jordanden av Susanne Boll

Nu var det ett tag sedan jag recenserade en bok, så det här blir årets första.
Jordanden av Susanne Boll handlar om något så ovanligt som män som våldtas och eftersom jag alltid uppskattar böcker som sticker ut i mängden, blev jag genast nyfiken på boken som beskrivs som en ”Vera Lilja-Thriller”.
En man hittas ihjälfrusen och våldtagen i Judarskogen och Vera (som är psykolog) hjälper Kenneth Karlsson, som håller i brottsutredningen, med fallet.
Det dröjer inte länge förrän ännu en man blir brutalt våldtagen och jakten på gärningspersonen intensifieras.

Jordanden

Jag börjar som vanligt med det som fungerar mindre bra.
Det här är långt ifrån första gången som ett förlag etiketterar en bok som en ”thriller”, men där innehållet till största delen handlar om relationer. Inget fel med relationer, jag läser gärna om sådana, men jag vill också få det jag blivit lovad. Har jag blivit lovad en thriller, förväntar jag mig också att majoriteten av innehållet ska innehålla nerv eller spänning. Jag vet inte varför förlagen gör så här, kanske för att öka intresset för boken, men personligen känner jag mig lurad. Jag får nog helt enkelt lära mig att det aldrig går att lita på de svenska förlagens genrebedömning och istället börja gissa mig till vad det är, genom att läsa baksidestexten väldigt noga.
Detta är ju dock inget som bara Hoi gör sig skyldiga till och definitivt inget man kan rikta anklagelser mot författaren för. Jag bara nämner det eftersom det är en ständigt återkommande irritation vid det här laget.

Innehållsmässigt då?
Det är absolut inget fel på själva idén, jag tycker att den är nytänkande och spännande. Problemet är (förutom att brottsintrigen får för lite utrymme i handlingen) dess bitvis bristande trovärdighet. Först tänker jag att författaren kanske inte gjort någon research, men när jag sedan läser på slutet att hon har gjort den men valt att avvika från den, blir jag lite konfunderad. Som författare måste man givetvis ibland frångå verklighetens scenarion för att intrigen ska fungera och så länge man som läsare förstår varför författaren valt att göra så, stör det mig inte alls.
Men i just det här fallet hade ingenting i intrigen blivit lidande av att författaren hållit sig till fakta, faktum är att det i vissa avseenden t o m kunnat göra den mer spännande, och då får man som läsare svårare att förstå syftet.
Spelar det verkligen någon roll om det är trovärdigt eller inte?
För mig innebär det en avgörande skillnad eftersom varje gång jag stöter på rena felaktigheter som inte kan försvaras av dramaturgin, slungas jag ur texten och blir medveten om att det är fiktion jag läser. Jag tappar alltså koncentrationen, vilket är lika tråkigt varje gång det händer eftersom jag gärna vill känna att jag sugs in i boken och sedan stannar där till sista sidan.
Även antagonisterna i boken hade kunnat nyanseras bättre, för inte ens ”fulingarna” i en bok, är ju rakt igenom onda.

På den positiva sidan ligger författarens styrka i att skildra relationer och att hitta intressanta karaktärer.
Jag tycker t ex att det är en frisk fläkt att låta Kenneth Karlsson vara homosexuell. Det blir ju intressantare att följa en sådan än de vanliga försupna kommissarierna och deras kvinnobekymmer, för sådana har väl de flesta läst sig ganska less på nu.
Det är också en fröjd att få följa Vera i hennes relation med Nico, samt den hon har till sin syster och sina vänner. Nu har jag inte läst de tidigare böckerna i serien och hade därför lite svårt att hänga med ibland, men det mesta klarnar då författaren är skicklig på att väva in bakgrunder i handlingen, utan att det får drivet att stanna upp.
En annan kul grej med den här boken är att Katarina har tagit författarfotot.
Jag kan varmt rekommendera Jordanden till alla som gillar att läsa om relationer och där brottet fungerar mer som en sidointrig.
För relationer kan Susanne Boll på sina fem fingrar och att skapa spänning och utmaningar hos dem behärskar hon också väldigt väl.

Dezmin

Balladen om Kalle Klick av Sebastian Mattsson

Boken beskrivs som en satir och handlar om följande:

Vi har blivit totalt irrelevanta som nyhetsförmedlare. Vi är bara en enda stor klickfabrik. – Kalle ”Klick” Westerdahl
I två decennier har Kalle ”Klick” Westerdahl levererat texter åt en och samma kvällstidning. Med tiden har han utvecklats till ett amalgam av en journalists värsta egenskaper. Han är numera totalt samvetslös i jakten på den enda valuta som betyder något för honom: klicken.
Att läsarna rasar över Kalles kreativa rubriksättning bekommer honom inte. Men så tänjer han de moraliska gränserna på helt nya, oanade sätt – och då börjar cheferna bli ängsliga. Plötsligt är Kalles position på tidningen hotad.

Balladen om Kalle Klick är en underhållande svart satir som borrar sig rätt in i hjärtat på den tredje statsmakten. Sebastian Mattsson fångar den moderna tidningsredaktionen som vi aldrig tidigare sett den: en mer högljudd och cynisk värld än någonsin, där murvlarna ersatts av klickkåta skrivbordsjournalister som aldrig lämnar kontoret.
Sebastian Mattsson är född 1987 och uppvuxen i Ödsmål. Han har ett förflutet på Expressen, där han arbetade i åtta år och var en av de reportrar som drog in allra flest sidvisningar. Balladen om Kalle Klick är hans debut.

Balladen om Kalle Klick

Den här boken blir aldrig så där träffande och elakt rolig som satirer brukar vara. Jag drar på munnen några gånger, men det är allt. En del händelser framstår som lite väl osannolika också, men inte osannolikt på ett roligt sätt. Skriver man reseskildringar om Bahamas vet man nog att landet inte har någon president, även om någon ringer och påstår det.
Jag tror att bristen på den träffande humorn beror på att Mattsson har alldeles för stor respekt för sina forna kollegor på kvällspressen, för att våga ta ut svängarna och skruva den så mycket som skulle krävas för att den ska bli riktigt cynisk och provocerande.
Det mesta i handlingen blir snarare en bekräftelse på hur man misstänker att det fungerar. Okej, de tar det kanske inte lika långt som Kalle Klick gör mot slutet av boken, men eftersom inget förvånar mig blir humorn aldrig hånfullt rolig.
Faktum är att när jag läst ut boken och läser baksidestexten igen (vilket jag alltid gör för att se om innehållet höll vad beskrivningen lovade) finner jag det roligaste i hela boken där: ”Sebastian Mattsson fångar den moderna tidningsredaktionen som vi aldrig tidigare sett den: en mer högljudd och cynisk värld än någonsin, där murvlarna ersatts av klickkåta skrivbordsjournalister som aldrig lämnar kontoret.”
Det blir ironiskt eftersom det är precis så de flesta föreställer sig att det går till.

Den som vill ha lättsam underhållning med lite svärta i humorn, kan den eventuellt ändå kanske roa.
Boken går bl a att köpa här.

Dezmin