Etikettarkiv: recension

Balladen om Kalle Klick av Sebastian Mattsson

Boken beskrivs som en satir och handlar om följande:

Vi har blivit totalt irrelevanta som nyhetsförmedlare. Vi är bara en enda stor klickfabrik. – Kalle ”Klick” Westerdahl
I två decennier har Kalle ”Klick” Westerdahl levererat texter åt en och samma kvällstidning. Med tiden har han utvecklats till ett amalgam av en journalists värsta egenskaper. Han är numera totalt samvetslös i jakten på den enda valuta som betyder något för honom: klicken.
Att läsarna rasar över Kalles kreativa rubriksättning bekommer honom inte. Men så tänjer han de moraliska gränserna på helt nya, oanade sätt – och då börjar cheferna bli ängsliga. Plötsligt är Kalles position på tidningen hotad.

Balladen om Kalle Klick är en underhållande svart satir som borrar sig rätt in i hjärtat på den tredje statsmakten. Sebastian Mattsson fångar den moderna tidningsredaktionen som vi aldrig tidigare sett den: en mer högljudd och cynisk värld än någonsin, där murvlarna ersatts av klickkåta skrivbordsjournalister som aldrig lämnar kontoret.
Sebastian Mattsson är född 1987 och uppvuxen i Ödsmål. Han har ett förflutet på Expressen, där han arbetade i åtta år och var en av de reportrar som drog in allra flest sidvisningar. Balladen om Kalle Klick är hans debut.

Balladen om Kalle Klick

Den här boken blir aldrig så där träffande och elakt rolig som satirer brukar vara. Jag drar på munnen några gånger, men det är allt. En del händelser framstår som lite väl osannolika också, men inte osannolikt på ett roligt sätt. Skriver man reseskildringar om Bahamas vet man nog att landet inte har någon president, även om någon ringer och påstår det.
Jag tror att bristen på den träffande humorn beror på att Mattsson har alldeles för stor respekt för sina forna kollegor på kvällspressen, för att våga ta ut svängarna och skruva den så mycket som skulle krävas för att den ska bli riktigt cynisk och provocerande.
Det mesta i handlingen blir snarare en bekräftelse på hur man misstänker att det fungerar. Okej, de tar det kanske inte lika långt som Kalle Klick gör mot slutet av boken, men eftersom inget förvånar mig blir humorn aldrig hånfullt rolig.
Faktum är att när jag läst ut boken och läser baksidestexten igen (vilket jag alltid gör för att se om innehållet höll vad beskrivningen lovade) finner jag det roligaste i hela boken där: ”Sebastian Mattsson fångar den moderna tidningsredaktionen som vi aldrig tidigare sett den: en mer högljudd och cynisk värld än någonsin, där murvlarna ersatts av klickkåta skrivbordsjournalister som aldrig lämnar kontoret.”
Det blir ironiskt eftersom det är precis så de flesta föreställer sig att det går till.

Den som vill ha lättsam underhållning med lite svärta i humorn, kan den eventuellt ändå kanske roa.
Boken går bl a att köpa här.

Dezmin

Där kräftorna sjunger av Delia Owens

Förra veckan blev en väldigt intensiv vecka, så jag fick lägga bloggandet åt sidan för att hinna allt. Men jag hann läsa boken Där kräftorna sjunger, så här kommer recensionen.

Boken handlar om Kya Clark vars mamma plötsligt lämnar henne och hennes syskon när Kya är sju år gammal. Därefter lämnar syskonen skjulet de bor i, en efter en och till slut är hon ensam kvar med sin pappa. En pappa som inte är snäll och som oftast är borta längre perioder och dricker. När Kya är tio år försvinner även han för gott.
För första gången på länge, när det gäller böcker som befinner sig lite mellan två genrer, har förlaget satt rätt etikett. Boken klassas som en roman eftersom mordet tar upp en väldigt liten del av handlingen. Det mesta handlar om Kya och hennes kamp att överleva som föräldralös och alla fördomar som finns om henne, men givetvis får mordet sin upplösning också.

Den här boken var bland de bästa jag läst på länge! Känslan efteråt påminner om den jag hade efter att ha läst Konsten att höra hjärtslag.
Det enda lilla minuset var språket i dialogerna där författaren har förvissat sig om att man som läsare verkligen ska läsa replikerna som karaktärerna pratar. Hon skriver alltså mej, sej och dom i dialogerna och istället för t ex tappade, skriver hon tappa’ och istället för letade, skriver hon leta’ o s v.
Men undantaget det är det en helt fantastisk bok om hur elaka rykten uppstår kring någon som de inte vet mycket om och hur grupptryck gör att vi ibland tar beslut som går rakt emot det vi egentligen vill.

Där kräftorna sjunger

Det här blir mitt sista inlägg inför sommaren, så jag vill även passa på att önska alla en trevlig sommar!
Och har ni inte hittat någon bra läsning inför semestern, vet ni vad ni ska läsa nu! 🙂
Boken kan bl a köpas här.

Dezmin

Andras döttrar av Amy Gentry

Andras döttrar var en helt okej bok.
Jag trodde kanske att den skulle vara lite bättre än den var, men blev åtminstone inte besviken.

Andras döttrar
Andras döttrar handlar om följande:

När Julie är tretton år blir hon bortförd och kidnappad från sitt hem. Familjen blir djupt skakad men lyckas ändå behålla hoppet om att Julie en dag ska komma tillbaka. Plötsligt en kväll många år senare ringer det på dörren och en ung kvinna som presenterar sig som Julie stiger på. Den försvunna flickan är mirakulöst nog tillbaka igen och familjens lycka vet inga gränser, men snart börjar Julies mamma Anna mot sin vilja att tvivla på om flickan verkligen är deras försvunna dotter. Hon försöker att förtränga sina känslor men det går inte och när hon blir kontaktad av en privatdetektiv som intresserat sig för ärendet börjar ett smärtsamt sökande efter sanningen om den flicka hon hoppas är hennes försvunna dotter.

Med högt tempo, karaktärer som stannar kvar, ovisshet in i det sista och ett starkt engagemang för samhällets utsatta är Andras döttrar en bok för alla som läst och älskat titlar som Kvinnan på tåget och Gone Girl. Författaren Amy Gentry har inspirerats av fallet med den kidnappade flickan Elizabeth Smart i Utah 2002.

Jag skulle kanske inte säga att tempot är så jättehögt, men historien har ett fint driv. Dock stannas den upp mellan varven av onödiga transportsträckor och längre miljöbeskrivningar, men på det hela taget var den lätt att läsa.
Det är lite förvirrande i början innan man får koll på vilka karaktärerna är. Detsamma gäller namnen som avlöser varandra och det tar nog ett eller två kapitel innan jag förstår att det är tillbakablickarna med identiteter som Julie haft från att hon försvann.
Men är det verkligen Julie som kommit tillbaka, eller är hon en fullständig främling? Den frågan hänger kvar ända tills slutet och jag pendlar hela tiden mellan att tro att det är deras dotter och att misstänka att hon är någon helt annan. Julie har varit borta i åtta år och var alltså tretton när hon försvann.
Just sådana här historier får mig alltid att undra hur det är möjligt för en förälder att inte känna igen sitt barn, även om många år passerat sedan de försvann.
Jag ska ta ett exempel.
Teveserien Vänner går i repris på Paramount Network och jag har roat mig med att se på den igen. Kommer ni ihåg Ross son Ben? Och minns ni hur han som spelade honom såg ut när Ben blev lite äldre? Alltså när han var ungefär sju åtta år.
Det intressanta är att jag och maken hittade en film för ett par veckor sedan på Netflix som vi såg. Den hette Dismissed och kom ut 2017. Så fort vi såg skådespelaren som spelade eleven, utbrast vi nästan samtidigt: ”Det där måste vara Ben från Friends.”
Det var förvisso fel, men vi var inte helt fel ute. Skådespelaren i Dismissed heter Dylan Sprouse och han har en tvillingbror som heter Cole Sprouse. Cole Sprouse var den som spelade Ben som lite äldre i Vänner.
Poängen här är att om man t o m kan känna igen någon annans barn, trots att många år har passerat sedan vi såg det sist, hur sannolikt är det då att en förälder till sitt eget barn inte skulle känna igen det, även om det gått många år sedan de såg barnet sist?
Jag förstår att det kan vara svårt om barnet försvann när det bara var ett par år eller yngre, men när det nått skolåldern borde man väl kunna avgöra?
Jag är nog inte rätt person att besvara frågan, men jag lägger ut den ändå. För det är något som jag alltid har undrat.

Jag kan i alla fall rekommendera Andras döttrar som fick mig att sväva i ovisshet ända till slutet.
Boken går bl a att beställa här.

Dezmin

Bakom hennes ögon av Sarah Pinborough

Förra tisdagen fick jag hem min nya dator, så hela dagen gick åt till att installera program, leta lösenord, etc.
Men nu är jag på banan igen och här kommer recensionen av den andra boken jag läste.
Jag hade tänkt recensera den här sist eftersom jag trodde att det här skulle bli en fullpoängare. Dessvärre visade det sig att den spårade ur i en annan genre (som det inte nämnts ett ord om på baksidestexten) så tyvärr blev den en stor besvikelse.

Bakom hennes ögon

Bakom hennes ögon handlar om detta:

Ensamstående mamman Louise träffar en man i en bar och gnistor uppstår. Ett par dagar senare upptäcker hon att mannen från baren är hennes nya, gifta chef, David. David hävdar att hans äktenskap är olyckligt, och eftersom Louise är störtförälskad inleder hon en relation med honom.

Så en dag träffar hon Adele, Davids fru. Adele och Louise blir vänner och Louise upptäcker att Adele har en helt annan syn på äktenskapet än vad David har. Inte nog med det, David framstår som en hård och kontrollerande make. Vem kan Louise lita på? Hon blir alltmer övertygad om att någonting i Davids och Adeles äktenskap är väldigt underligt. Hon förstår bara inte hur underligt det faktiskt är. Och hur långt en person är beredd att gå för att skydda det.

Bakom hennes ögon är ett hårresande triangeldrama med en upplösning som får dig att tappa andan.

Den börjar väldigt bra och blir faktiskt bara bättre och bättre. Jag undrar hela tiden vem av makarna Adele och David som Louise bör lita på. Jag undrar också hur Adele kan veta en del saker utan att ens ha varit på plats. Det ska visa sig att förklaringen till det inte är speciellt trovärdigt underbyggd och här börjar jag också ana att historien kommer att sluta i ett ordentligt magplask.
Jag kan komma på en handfull andra möjliga förklaringar som varit mer trovärdiga än den författaren valt och kanske hade jag inte blivit så enormt besviken om det åtminstone framgått i baksidestexten att boken är en spänningsroman med övernaturliga inslag. För jag tror inte ens att de som är väl insatta i klardrömmar, köper att det går så här långt, så boken tar definitivt inte andan ur mig på slutet, den gör mig bara förbannad.
Så, det här var ingen bok för mig. Kanske passar den bättre för den som inte har några problem med att boken övergår i en helt annan genre mot slutet.

Boken kan bl a köpas här.

Dezmin

Liv eller död av Michael Robotham

Då har jag stiftat bekantskap med Michael Robotham, en författare jag inte tidigare läst, efter ett tips av Helena.
Den handlar om följande:

Audie Palmer är dömd för väpnat rån, ett rån där fyra människor fick sätta livet till. Efter det har han avtjänat tio år i fängelse i Texas. Rånbytet lär ha blivit sju miljoner dollar och alla är övertygade om att Audie vet var pengarna finns. Därför har han under de senaste tio åren gång på gång misshandlats och hotats av både interner och vakter.

Nu har Audie avtjänat sitt straff. Men på morgonen samma dag som han ska friges är han försvunnen. Audie Palmer har rymt dagen före sin frigivning!

Klappjakten är snart ett faktum, för så snart rymningen uppdagas vill alla ha tag i Audie. Precis som under de senaste tio åren i fängelset är han ett villebråd och nu jagas han av allt från poliser till vänner från fängelsetiden. Jägarna verkar dock ha missbedömt rymlingen, för Audie är inte på väg mot pengarna.

Jag gillade den här boken. Själva intrigen är kanske inte den mest kluriga, men karaktärerna är intressant nedtecknade och fängslande. Boken har ett djup som jag gillar. Den påminner lite om Nyckeln till frihet av Stephen King och jag vet inte riktigt varför, men kanske är det p g a vänskapen mellan två interner och flykten från ett fängelse som gör att jag drar paralleller mellan historierna. Det finns även en del andra beröringspunkter böckerna emellan, men jag kan inte nämna dem för då finns risken att jag spoilar handlingen. King är f ö en av dem som blurbat boken.
Det här är en bok som jag aldrig hade plockat upp om jag inte blivit tipsad om den. Varför? Titeln låter alldeles för klyschig. Jag hade förmodligen scrollat förbi den om den kommit upp någonstans, så där ser man hur mycket ett tips kan göra.
Jag tycker fortfarande inte att titeln gör boken rättvisa, men jag kan varmt rekommendera boken om man vill läsa en spänningsroman som stannar kvar hos en ett bra tag efter man läst ut den.
Den går bl a att köpa här.

Liv eller död

Dezmin

Kendras blind date

Dags för recension igen.

När jag fick förfrågan om att recensera den här boken från förlaget stod det följande i ämnesraden: ”Fantasieggande bästsäljare blir nästa bok i internationell satsning”. Boken är skriven av danskan Rikke Ella Andrup, under den öppna pseudonymen Ella-Maluca Floyd. Även om det här inte är en genre som jag vanligtvis läser, blev jag såklart nyfiken eftersom den ”erotiska spänningsromanen” blivit en bästsäljare. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig egentligen, kanske inte riktigt som Basic Instinct, men något åt det hållet i alla fall eftersom jag trodde att den skulle innehålla en hel del spänning utöver sexscenerna.

Så här lyder baksidestexten:

Kendra och hennes två väninnor utmanar ständigt varandra och den här gången är det Kendras tur. Utmaningen leder till en stormig natt i famnen på en intensiv älskare. Livet fortsätter efter den oförglömliga natten, men Kendra kan inte släppa tankarna på mannen. När hon äntligen får chansen att träffa honom igen börjar oförklarliga saker att hända som gör vardagen osäker. Allt började efter att han kom in i hennes liv. Har han ett finger med i spelet, eller är det bara något hon inbillar sig?

Kendras blind date

Den börjar spännande, absolut. Dessutom är huvudkaraktärerna väldigt udda (och här kan jag inte förklara varför utan att spoila) samt att inledningen har alla lovande inslag för att boken ska bli intressant på fler än ett sätt.
Tyvärr försvinner spänningen ganska snabbt och när jag kommit halvvägs in i boken (som f ö bara består av 132 sidor) lyser fortfarande spänningsmomenten med sin totala frånvaro och jag börjar googla eftersom jag undrar om danskarna har fattat något som gått mig fullständigt förbi. Det är ju ändå en bästsäljare så det borde finnas recensioner och danska är ett någorlunda begripligt språk.
Döm om min förvåning när jag knappt får några träffar alls och endast hittar ett par yngre bokbloggare som skrivit om boken, samt ett par ett år gamla artiklar om att boken har släppts.

Jag fortsätter, trots det, att läsa men den lutar mer och mer åt romance-hållet, snarare än åt den utlovade spänningen. Inte förrän alldeles på slutet blir den lite spännande igen.

Det är riktigt synd att författaren schabblat bort två väldigt intresseväckande karaktärer och en intrig som hon kunnat utnyttja för att göra den här boken till en bladvändare. Nu är den inte speciellt spännande, vilket ju etiketten lovade och som också var anledningen till att jag ville läsa den.
Dessutom brister den i trovärdighet på flertalet ställen, varför man som läsare inte sugs in i handlingen.

Gillar man romance med många sexscener faller kanske den här boken läsaren mer i smaken, men om det är nerv man vill ha, är det bättre att läsa något annat.
Eller varför inte se om Basic Instinct 😉

För den som är nyfiken finns boken bl a att köpa här.

Dezmin

Exet av Alafair Burke

Jag har läst Exet av Alafair Burke. En riktigt bra spänningsroman som handlar om följande:

Olivia är en av New Yorks bästa försvarsadvokater. När hon får reda på att hennes ex, bestellerförfattaren Jack, misstänks för mord på tre främlingar, är hon övertygad om att han är oskyldig. Frågan är vem som vill sätta dit honom och varför.

Olivia bestämmer sig för att försvara Jack. För många år sedan krossade hon nämligen hans hjärta, och hon hoppas att detta kan gottgöra hennes svek. Så länge som Jack är oskyldig, förstås. För det är han väl?

Exet

Om man hellre läser spänningsromaner som inte kretsar kring polisutredningar (till den gruppen hör jag) är det här boken du inte får missa i sommar.
Den är skickligt skriven och har ett fint driv i handlingen.
Burke är i grunden jurist och det märks. Olivia känns trovärdig och scenerna från förhandlingarna är snyggt skildrade.
Från början är jag säker på att han är oskyldig, men allteftersom ny information framkommer, blir jag mer och mer tveksam. Kanske är han skyldig ändå?
Det enda minuset är att jag räknade ut hur det låg till efter lite drygt halva boken, varför slutet inte kommer som en twist. Jag börjar undra om jag har läst för många böcker i genren, för ingenting tycks kunna dribbla bort mig längre. Jag får kanske ta och läsa andra genrer tills jag ”nollställt” hjärnan igen 🙂
Hur som helst, jag kan varmt rekommendera Exet till alla som vill ha några timmars obruten spänning och med en intrig som håller läsaren på tårna.
Boken kan bl a köpas här.

Det här blir mitt sista inlägg innan hösten, så jag passar även på att önska er alla en trevlig sommar! 🙂

Dezmin

Bestraffaren

Bestraffaren av debutanten Pia Kask handlar om följande:

Den fiktiva kuststaden Wästholm skakas av morden på två tonåringar. Först verkar morden slumpmässiga, men när ytterligare en flicka försvinner och dyker upp svårt skadad står det klart för civilutredaren Hannah Fors och kriminalinspektören Henrietta Rollins att det handlar om en seriemördare.
Hannah upptäcker en koppling mellan offren som går långt bak i tiden – kan mördaren vara någon som väntat i tjugo år på att ta ut sin hämnd? Rollins avfärdar teorin men Hannah kan inte släppa tråden. Samtidigt konfronteras Hannah med sitt eget mörka förflutna, och hemligheter som hon till varje pris måste dölja hotar att ödelägga den redan bräckliga relationen med Rollins.

Bestraffaren

Jag tycker att berättarstilen liknar Gillian Flynns, men även till viss del Elizabeth Hands och eftersom jag uppskattar båda författarna (mycket just p g a nämnda berättarstil) fastnar jag genast för boken. Dessutom är den skriven i korta kapitel, hurra för det!
Den börjar väldigt lovande, karaktärerna är snyggt gestaltade och jag har ju en förkärlek för den svarta humorn, därför var det roligt att läsa två böcker i rad av svenska författare som behärskar den fint.
Problemet är detsamma som hos många andra debuterande författare, det blir alldeles för många namn att hålla reda på. Dessutom blir en del karaktärers namn ledtrådar i sig, något jag inte tror var författarens avsikt.
Jag koncentrerar mig således på de karaktärer som är väsentliga för handlingen: Hannah och Henrietta. Samt det fåtalet karaktärer som rimligen kan vara mördaren.
Om man är en inbiten deckarläsare, förstår man vem Hannah är när hennes mörka förflutna börjar rullas upp och långt innan det avslöjas, men det gör inte så mycket för det är inte det som huvudintrigen går ut på. Anledningen att jag räknar ut det beror på att nästan alla mörka bakgrundshistorier har liknande upplägg, dessutom är ledtrådarna lite för avslöjande, men jag tycker att Pia ändå gjort det bra med tanke på att det här är ett förstlingsverk. Historien känns genomtänkt.
Huvudintrigen då? Den är också lite för enkel att räkna ut för någon som läst många böcker i genren och jag skulle vilja förklara varför, men det går inte för då spoilar jag. Dock har lösningen en liten twist som blir överraskande och som är avsevärt svårare att förutse. Ett tag misstänker jag nämligen att den jag tror är mördaren, istället har lejt en av de personer som Hannah träffar vid ett par tillfällen (hon möter många, så det här är ingen spoiler). Det visar sig vara både rätt och fel kan man kanske säga, utan att avslöja för mycket.

Det jag gillar mest är att Pia tagit ut svängarna något när det gäller de kvinnliga karaktärerna och gett dem både osympatiska och mindre smickrande drag. Det är sällan man läser om sådana karaktärer av svenska författare. Om huvudkaraktären är en kvinna, är det uppenbarligen viktigt att inte göra henne för kall eller beräknande, utan att samtidigt balansera upp det med några varmare egenskaper. Jag tänker att det hade varit trevligt med fler karaktärer à la Amy Dunne, Libby Day, eller Cass Neary i den svenska deckarfloden. Smarta, men inte speciellt tilltalande som kvinnor. I Bestraffaren platsar Henrietta bland dessa och därför gillar jag henne bäst. Även om likheterna till de manliga motsvarigheterna av kriminalinspektörer blir något för tydliga för att Henrietta ska ”stå på egna ben”.
Det hade varit spännande om Pia vågat lite mer så att karaktärerna stuckit ut ordentligt. En kvinnlig motsvarighet till Evert Bäckström hade varit uppfriskande att läsa om t ex. Men, som jag ofta varit inne på tidigare, anledningen att nytänket i genren nästan uteslutande kommer från andra länder, beror nog på att vi i det här landet, mer eller mindre, är så vansinnigt rädda för att kränka någon stackars läsare. Det är som om det finns en osynlig gräns i Sverige, för vad som ”får” göras och inte, detta trots en så fri form som skönlitteraturen faktiskt är.

Sammantaget är det i alla fall en väldigt välskriven spänningsroman och med en klurigare intrig hade det här blivit en fullpoängare. Jag hade önskat listigare villospår (och gärna fler av dem), samt fler karaktärer med tänkbara motiv till gärningarna. Ett par händelser hade varit omöjliga att genomföra i verkligheten, men å andra sidan, ska man hårdra det är väl inte ens seriemördare särskilt trovärdiga heller, ändå existerar de i så när som varenda svensk deckare. Därför köper jag avvikelserna, de är inget som påverkar spänningen i handlingen eller naggar intrigen i kanterna.
Allt är väl gestaltat, dialogerna snyggt skrivna och språket flyter mycket bra.
Slutet på Bestraffaren bådar gott för en lovande fortsättning på serien och jag tror att boken kommer att gå hem hos de flesta deckarläsare, inte minst p g a de intressanta kvinnoporträtten. Jag rekommenderar den varmt till hängmatteläsningen i sommar!

Boken kan bl a köpas här.

Dezmin

Nu bränner vi ner huset, sen tar vi lunch

Jonas Walldow har skrivit en väldigt originell feelgood och även om den är både mörk och ordentligt skruvad, är det en fröjd att få läsa något annorlunda i genren.
Boken handlar om Norén, en prisad och framgångsrik konstnär, som går från toppen till den absoluta botten och återvänder till sin barndomsstad Gränna, för att begrava sin far och ta sitt liv. Ingenting går förstås som han tänkt sig.
Nu bränner vi ner huset, sen tar vi lunch
Jag börjar med det som fungerar mindre bra i den annars välskrivna berättelsen.
Som läsare följer man Norén under sju dagar och varje dag är ett kapitel. Det gör att kapitlen blir väldigt långa, vilket är det första som blir aningens irriterande (även om just detta är en smaksak). Det är ändå en bok på över 300 sidor och jag har svårt att hitta lämpliga ställen i texten att stanna på, för ibland är det långt till nästa blankrad. Det gör att jag måste vänta tills jag har gott om tid att lägga på läsningen innan jag plockar upp den igen.
Det andra som skaver är mängden karaktärer, det blir svårt att hålla isär alla även om nästan samtliga har sin egen udda egenskap. Boken är till största delen skriven ur första person perspektiv (Noréns), undantaget ett fåtal sidor med tredje person som dessutom är kursiverade, vilket gör det jobbigare att läsa. Tips till nästa bok: Färre karaktärer och inga långa sjok med kursiverad text.
Utöver det har författaren tagit i från tåspetsarna med idel stilistiska piruetter och katthopp under Dag ett, varför språket står i vägen för handlingen. Ett uttryck som kommer väl till pass här: less is more. Dessutom borde en del upprepande ord kunnat varieras och meningar struktureras om för att få dem att flyta smidigare. Exempelvis:

Ett illamående som lade sig likt en aladåb över mitt ordinarie illamående som var frukten av den mängd alkohol, och Gud vet vad, som kom i min väg igår.

Som tur är stramas språket upp under Dag två och historien får också bättre flyt.

På den positiva sidan, som väger avsevärt tyngre, har vi bl a berättarformen och jag gillar den skarpt! Walldow har tagit den klassiska noirstilen, känd från hårdkokta deckare, som förr (alltså innan den svenska förlags- och bokbranschen suddade ut dess särmärke genom att besudla etiketten med allsköns deckare som inte har något med hårdkokt att göra) präglades av osentimentala och cyniska skildringar, i ett samhälle nära förfall. I Walldows roman är svärtan i metaforerna inte lika påtaglig och omgivningarna något ljusare, vilket passar genren.
Intressant nog nämns både noir och en av de mest kända författarna inom den hårdkokta deckargenren, Raymond Chandler, i boken så jag antar att stilen varit ett medvetet val hos författaren och inte en lyckosam slump.
Undantaget en passage där författaren lyckats med konststycket att kludda ner en hel dialog med adverb i anslutning till varje replik, är tonen och uttryckssättet en stor behållning. Att dessutom applicera den på en helt annan genre, får den här ”feelgoodromanen” att sticka ut rejält i jämförelse med annan litteratur i samma område bland svenska författare.

Jag älskar fyndigheten i de dråpliga situationerna som Walldow skickligt lierar med såväl berättarrösten som dialogerna.
Exempelvis i en scen hos greven, där Norén hamnat på kräftskiva endast för att han gillar grevens dotter. Frustrerad tvingas han åskåda det alkoholintag han själv lovat avstå ifrån och under middagen tackar han konsekvent nej till samtliga av grevens envisa påtryckningar om att ta för sig av starkvarorna. Vid ett ögonblick får han nog av grevens sarkastiska översitteri och ursäktar sig med ett erbjudande om att bära ut en bricka till köket:

Jag slet upp kylskåpsdörren för att ställa in den lilla kannan med mjölk när mina ilskna ögon landade på vodkaflaskan som stod i dörren och lockade med sin utsökta form och sitt stärkande innehåll. Innan intellektet hunnit göra något åt saken stod jag med flaskan i handen och skruvade så tyst som möjligt av korken. Ljudlöst smög jag ner på huk bakom köksön där jag lutade ryggen mot en av skåpluckorna och förde flaskan till munnen och tog en djup klunk.
Åh, fy fan vad välbehövligt ljuvligt!
Fem dagar utan alkohol. Det hade inte hänt sedan jag var tretton. Äntligen!
Hela kroppen slappnade av på en sekund. En rejäl klunk till sedan tillbaka till kräftskivan från helvetet. Jag hade aldrig smakat så ljuvliga droppar tidigare och föll ner på knä i slottet Wetterhus utanför Gränna och diade flaskan som en girig kalv. Bara en mun till. När jag lyfte flaskan till munnen en tredje gång började ett intensivt obehag krypa över ryggen på mig. Det var som om något brände i nacken. Jag vände mig om från min knäsittande position med flaskan mot läpparna och tittade rakt upp i greve Casimir Brahes svetslåga till blick. Föraktet han utstrålade svämmade över alla bredder och kom från en plats så djupt rotad i honom att han totalt tillintetgjorde mig i min förnedring.
”I det här huset använder vi glas”, sa han kort och lämnade köket.

Historien tar flera oväntade vändningar och vore det inte för de långa kapitlen, hade jag nog läst ut boken på en dag.
Handlingen är fängslande och bitvis fantastiskt gestaltad. Porträttet av huvudpersonen är konstfärdigt nedtecknad, jag kan se Norén tydligt framför mig och även om jag från början upplever honom aningen dryg, växer han för varje boksida tills jag börjar gilla honom, och twisten på slutet är sjukt briljant! Analyserar jag det borde jag ha anat det en stund innan mattan skoningslöst rycks bort under fötterna, men även om det hintats är det så listigt invävt att det går mig fullständigt förbi. Boken skulle helt klart ha blivit lysande som film.
Jag tror att det här är Walldows debut och som debut är den ovanligt välskriven.
Jag är lite tveksam till om ”mörk feelgood” är riktigt rätt fack att stoppa den i (här skulle jag vilja förklara varför, men då är jag rädd för att jag spoilar). Eftersom den är så enormt skruvad med cynisk humor, tycker jag nästan att den platsar bättre som en ”mörk skröna”. Jag är faktiskt osäker på hur jag ska ge den en rättvis beskrivning. Kanske så här: Hundraåringen möter Tärningsspelaren.
Norén påminner bitvis om Hank Moody i Californication, om någon nu minns den serien. Författare och konstnärer är ju ganska nära besläktade i lidandet över konsten där alkohol och droger ofta utgör ett ohälsosamt, men ack så helande, elixir för de emotionella påfrestningar som skapelserna kräver 😉
Vill du läsa något riktigt annorlunda, underhållande och med en huvudperson som stannar kvar långt efter du läst ut boken, då rekommenderar jag varmt Nu bränner vi ner huset, sen tar vi lunch.
Jonas Walldow är ett författarnamn att lägga på minnet och kom ihåg var ni läste det först.
En bok gör ingen lässommar, men den här kommer i alla händelser att förgylla semesterdagen även om solen lyser med sin frånvaro, bankkontot gapar tomt och stänkaren tagit slut på en söndag.

Boken går bl a att köpa här.

Dezmin

Minnets slutna rum

Då kör vi en recension igen.
Den här gången har jag läst Minnets slutna rum, av Jan Bertoft och Håkan Tengnander. En av författarna dog innan boken publicerades, men det här ska trots det, bli en serie.
Jag börjar med baksidestexten:

Den kände festfixaren, kulturpersonligheten och samhällsdebattören mördas i sin exklusiva lägenhet mitt i centrala Stockholm. Kriminalinspektör Vanja Ek får ansvar över utredningen och regeringskansliet visar plötsligt ett stort intresse för mordet. Samtidigt pyr konflikterna inom polisen under ytan och hon får kämpa hårt med sin osäkerhet som chef, sunkiga attityder mot kvinnor och det ansträngda förhållandet till pressen. Saker kompliceras ytterligare när Vanja stöter på något som väcker minnen till liv från hennes eget, mörka förflutna och frågan är hur det kommer att påverka arbetet.

Minnets slutna rum är första delen i en serie med polisen Vanja Ek, och är en välskriven, skarp och mångfasetterad kriminalroman med flera oväntade vändningar.

Jag slutade ju läsa kriminalromaner (alltså spänningsromaner med poliser i huvudrollen) för ganska länge sedan, just för att jag var så trött på att läsa samma historia om och om igen, men när jag fick förfrågan om att recensera denna, tackade jag ändå ja. För mord i slutna rum är lite extra intressanta då mycket av gåtan ligger i hur mördaren tog sig ut ur rummet.
Jag tycker att boken är välskriven så tillvida att språket flyter bra och miljö- och karaktärsbeskrivningarna är snyggt utmejslade.
Dessvärre faller det lite på intrigen. Bitvis är boken väldigt spännande, men ledtrådarna är för vaga och plotten lite för spretig. Det gör att jag inte ens bryr mig om att gissa vem gärningsmannen är (eftersom det i princip kan vara vem som helst) vilket i sin tur gör att de utlovade oväntade vändningarna, uteblir. Man måste först vara inställd på något, för att överraskas av en vändning.
Nu är det här debutanter och då får man väl vara lite förlåtande med sådant, men jag tänker att det kan vara något att ta under övervägande till nästa bok. Alltså en tajtare intrig med lite klarare ledtrådar och fler villospår.
Minnets slutna rum är helt klart läsvärd och hur mördaren tog sig ut ur rummet, var ganska klurigt uttänkt.
Jag är helt säker på att efterföljande böcker kommer att bli riktigt bra, för fantasi saknas inte.
Boken går bl a att köpa på Adlibris.

Minnets slutna rum

Dezmin