Trovärdighet

Så här mot slutet av redigeringen har jag insett att det inte bara varit en utmaning att skriva ett helt manus ur första person. Det har även varit svårt att hitta på ett yrke och göra det trovärdigt, samt ge det yrket ett sanningsenligt namn. Det här är ju inte fantasy och ramarna blir därför något tajtare att hålla sig inom.
Just trovärdighet är ju något som är viktigt för mig. Om jag läser en bok av en författare som antingen brustit i researchen, eller på annat sätt misslyckats att övertyga mig om ”äktheten” i karaktärerna eller storyn, tappar jag genast en stor del av intresset för boken.
Om man väljer ett yrke som finns har man alla möjligheter att ta reda på hur arbetsuppgifterna ser ut och hur utövandet går till. Jag har så väldigt svårt att förstå varför man då inte tar chansen att göra researchen grundligt.
Det är en helt annan sak om man hittar på ett yrke, för då har man verkligen inga möjligheter att göra någon research. Förvisso har man istället väldigt fria händer att bygga upp arbetsuppgifter och tillvägagångssätt, men även det måste göras trovärdigt för annars kommer inte läsaren att köpa det.
Därför är just trovärdigheten något jag kommer att be om extra fokus på vid testläsningen.
Hur ser ni på det här med trovärdighet i en roman? Är det viktigt, eller kan ni köpa berättelsen även om ni bitvis inte tror på det ni läser?

Öppningen

Jag har kommit halvvägs genom kapitlet jag hoppade över.
Eventuellt är det en dålig idé att hoppa så här, i alla fall för mig, men nu tog jag ju det beslutet.
Igår kväll hittade jag äntligen öppningen jag sökte efter när jag skrev utkastet. Hurra liksom! När jag skrev utkastet kunde jag för mitt liv inte begripa hur jag skulle ta mig vidare, så jag hoppade till nästa kapitel och fortsatte därifrån. Men om man bara får fundera lite (mycket) så brukar det alltid lösa sig, vilket det till slut gjorde även denna gång.
Så, idag är planen att skriva färdigt kapitlet och därefter fortsätta redigera det som är kvar. Tack och lov är det inte mycket redigering kvar i den här vändan sen 🙂
Under tiden grunnar jag på citatet. Jag vänder och vrider på orden och försöker hitta kärnan i det jag vill förmedla med det. Tanken är att jag ska vara helt på det klara med citatet när jag redigerat färdigt.
Återstår att se hur jag lyckas med det 😉

Redigerar vidare

Nu är jag framme vid kapitlet jag hoppade över när jag skrev första utkastet.
Jag hade trott att det skulle bli enklare när jag har hela storyn klar för mig, men jag är osäker. Just nu känns det inte som om det ska bli det i alla fall. Förhoppningsvis löser det sig bara jag börjar skriva.
En annan sak jag funderat lite över är citatet i början. Jag brukar ju alltid ha det i mina böcker för att rama in kärnan i handlingen. I samtliga tidigare fall har jag använt mig av redan existerande citat, den här gången funderar jag på att hitta på ett själv 😮
Tveksamt om jag lyckas, för det är riktigt svårt att sammanfatta något tänkvärt på ett par rader, samtidigt som det ska vara knutet till handlingen på något sätt.
Återstår att se hur det går, alltså. Det får ligga och gro i bakhuvudet medan jag redigerar vidare.

Relationsthrillern

Jag fick ju en fråga igår om karaktärerna och storyn blivit annorlunda i den nya versionen och jag tänkte gå in lite mer på det.
Den första versionen var egentligen ganska mainstream. Det enda som möjligen stack ut något var en del egenskaper som den kvinnliga karaktären hade. I övrigt gick intrigen ut på om den ena karaktären skulle lyckas fånga den andra. Låter rätt vanligt, eller hur? Så, jag skrotade den idén för jag vill ju gärna försöka hitta något som sticker ut lite mer.

I den nya versionen har jag låtit en del av intrigen kretsa kring en rättegång som ska hållas. Båda karaktärerna sitter som nämndemän för den period som handlingen utspelar sig i. Men eftersom nämndemän inte är ett yrke, utan ett uppdrag, har de såklart andra yrken vid sidan om.
Nämndemän har ju den likheten med en jury att de är lekmän på det juridiska området och ska återspegla samhällets syn på rättssystemet. Men nämndemännen är också nästan uteslutande nominerade av riksdagspartier. Jag tänkte att det här är ett gyllene tillfälle att få med politiker, utan att ha med någon politik. För i rättssalen måste de lämna alla sina politiska ställningstaganden hemma.
Rättegången är dessutom egentligen bara sidointrigen. Huvudintrigen är något helt annat (eftersom det är en relationsthriller), men jag ska inte outa den än, för jag vill först se om det här håller och det lär ju visa sig nu när jag redigerar 🙂
Men poängen är att det finns väldigt lite skrivet om just nämndemän i skönlitteratur, så jag tänkte att bara det gör att storyn blir lite annorlunda. Dessutom finns det massor av intressanta scenarion att utgå ifrån här.
Återkommer med en alternativ baksidestext när jag redigerat och fått feedback från testläsare.
Jag är fortfarande lite osäker på om huvudintrigen håller, men det lär väl visa sig, gissar jag 😉

Igenom

Så där ja, nu är jag igenom råmanuset, minus ett kapitel där jag vet vad som ska hända, men inte visste hur jag skulle skriva det. Jag hoppas att det ska klarna när jag nu sätter mig för att redigera det ett varv. Sedan ska det skickas på testläsning.

Den här relationsthrillern som fått arbetsnamnet WG tills vidare (men som jag tror att jag kommer att behålla) har hela tiden varit lite av ett experiment. Från att ha skrivit 20k ord i tredjeperson DPoV, började jag ju om och skrev den helt i förstaperson där man bara följer en av karaktärerna. Det kan ha varit både det dummaste och smartaste jag har gjort. Det dummaste eftersom jag inte hade en blekaste aning om hur svårt det är att jobba uteslutande i jag-form, det smartaste eftersom storyn blev väldigt speciell i det berättarperspektivet. Så här i efterhand, när allt det jobbiga ligger bakom mig, tycker jag att det var ett klokt beslut.
Så, nu ska jag slipa och förstärka där det behövs och vet ni, det här är första gången någonsin som jag tror att jag kommer att gilla redigeringsbiten bättre än att skriva råmanuset. Eventuellt beror det på att utkastet var ett helvete att skriva och därför kan ju ingenting bli så mycket värre. Eller hur? 😉

Slutet

Alltså ibland är nästan slutet jobbigare att skriva än början.
Det är nu allt ska knytas ihop och helst ska det ge lite eftertanke också när allt har fått sitt svar.
Just det här slutet är ett av de svåraste som jag har skrivit. Det känns som om jag inte riktigt hittar balansen, men jag tröstar mig med att det bara är råmanuset jag jobbar på än.
Då så, då kör jag väl då och hoppas jag hinner skriva det under dagen idag.
Någon fler än jag som brukar våndas över slutet och om det verkligen blev bra?

Nära nu

Jag börjar närma mig slutet på det här råmanuset. Fattar fortfarande inte hur jag lyckats ta mig igenom det, för så här trögt har det aldrig gått tidigare. Kan uppriktigt säga att det har varit 90% uppförsbacke och max 10% nedförsbacke. Det är därför det har tagit extra lång tid. Det har liksom segat sig fram och jag har fått piska mig igenom större delen av det. Frågan är om det är ett bra eller dåligt tecken?
Om inget kommer emellan slutför jag råmanuset den här veckan. Förutom att slutet är kvar har jag hoppat över ett kapitel som jag ska skriva sist. Funderar på att ta det i redigeringsrundan, för då kanske bitarna har fallit på plats så det blir enklare att skriva. Det här är första gången jag hoppar över ett helt kapitel i råmanusfasen. Därför är jag lite orolig för att jag inte ska få ihop den biten, men jag hoppas förstås att det ska lösa sig.
Det enda jag med säkerhet vet är att det här är det märkligaste manuset jag skrivit. Därför ska det bli extra intressant att läsa igenom det för att se hur jag upplever alltihop. Kanske ger det inte alls den effekt jag var ute efter 😮
Hur går det för er på skrivarfronten?

Rättegångar och domar

Minns ni fallet med ”hatpredikanterna” som jag bloggade om för ett tag sedan?
Jag var ju nyfiken på hur domen skulle se ut och nu har en av dem dömts. Jag köper det här resonemanget:

Eftersom mannens uttalanden om homosexuella mest handlade om att de skulle vara syndare, uttalanden som i viss mån var kopplade till bibeln, frias han i den delen medan han döms för uttalandena om muslimer, då dessa uttalanden var grövre och utan anknytning till bibeln”, skriver Umeå tingsrätt.

Nu kan man givetvis diskutera olämpligheten i det här fallet, men om vi endast utgår ifrån lagen och den religiösa skrift herrarna har använt sig av, blir det ju rätt.

Och på tal om just rättegångar, jag sitter själv mitt uppe i en sådan. I mitt manus alltså, inte i verkligheten. Det ska bli intressant att se hur nämndemännen och domaren resonerar i det här fallet. Det handlar om betydligt allvarligare saker än fallet ovan 😉

Den magiska sidan 90

För det mesta handlar mitt skrivande om att försöka få svar på någon fråga som jag grubblat över.
I det här manuset handlar det bl a om fördomar och om det kan finnas människor som är helt fördomsfria?
Fördomar existerar ju i alla grupper och hos alla människor. Fördomar riktar sig lika mycket mot mer kontroversiella ämnen och personer, som mot de mer konventionella.
Det här blir därför en av frågorna som jag försöker reda ut i min relationsthriller. Men det är inte det som själva handlingen bygger på.
Hur går det då, kanske någon undrar? Det här manuset har jag ju gnällt över i flertalet inlägg redan.
Det finns dem som påstår att det är omkring sidan 90 i manuset som allt vänder. Det är då det lossnar och allt går som en dans. Hittills har jag bara varit med om motsatsen. Alltså att det kan gå ganska bra fram till sidan 90, men att det därefter blir ganska motigt.
Nu har jag passerat den magiska sidan 90, men jag kan inte påstå att något går lättare för det. Lite har lossnat, men det är fortfarande det mest trögjobbade manuset jag skrivit hittills. Lever på hoppet att jag ska se det annorlunda när jag skrivit det färdigt och börjar läsa igenom det. Jag börjar i alla fall se ljuset i tunneln. Eller är det tåget som kommer nu?
Det lär väl snart visa sig, antar jag 😉

Pingvinen är kastad

Problemet när hindren dyker upp i ett utkast, är att man ibland saknar förmågan att tänka utanför ramarna. Ofta har man låst fast sig vid ett visst tänk.
Det här påminner ganska mycket om när vi försökte utröna var trappen till loftet bäst skulle placeras i samband med utbyggnaden av huset. Vi hade inte så många val nämligen och låste oss därför i ganska snäva tänk kring det här.
På samma sätt inser jag att jag låst mig vid att följa en röd tråd i det här råmanuset. Jag tror att när man skriver utan synopsis sker det instinktivt då risken annars är att historien börjar spreta för mycket.
Som tur är finns det knep att ”låsa upp” det här tänket. ”Kasta in en pingvin och se vad som händer”, brukar man ju säga. Med det menas naturligtvis inte att man nödvändigtvis ska kasta in just en pingvin, men att exempelvis introducera en ny karaktär, eller låta något annat helt oväntat hända.
Så nu har jag gjort det. Pingvinen är kastat och vi får se om det underlättar skrivandet i det jag har kvar 🙂