Etikettarkiv: skrivande

Gränser

Eva har ett jätteintressant blogginlägg som hon skrev igår om hur vi många gånger begränsar oss själva i vårt skrivande.
Jag började genast fundera på det här eftersom jag upplever att det där med ”gränser” inte är mitt problem, snarare motsatsen och vad beror det då på?
Det här är bara min högst personliga teori, men jag tror att i Sverige är man rent generellt extra benägen att få tillhöra en grupp. Omedvetet tar man sedan med sig det här in i skrivandet, vilket gör att man har svårt att komma utanför den där ”fyrkanten” som Eva beskriver.
Mitt problem är ju egentligen det motsatta. Jag har så oändligt svårt att hålla mig inom gränser eftersom jag älskar att testa dem. På gott och ont. Skillnaden kanske helt enkelt ligger i rädslan för konflikter där jag upplever att just svenskar utmärker sig.
Eftersom jag inte är etnisk svensk ligger eventuellt inte konflikträdslan lika djupt rotad i mig som hos ursprungsbefolkningen? Jag är förvisso född här, men precis som i sagan om grodan och skorpionen handlar det kanske om att det finns delar av ens natur som är omöjliga att förändra. Jag vet inte, det är, som sagt, bara en teori jag har 🙂 Alltså att det ligger lite i gener och arvsanlag.
Kortfattat kokar det alltså ner i att vi som skriver tar med oss för mycket av oss själva in i skrivandet och att det är det som utgör det största hindret, inte förmågan till fantasi.
Märk väl, jag säger inte att det är så här, bara att det eventuellt skulle kunna förklara varför det mesta som skrivs i svensk litteratur liknar varandra så mycket och att de böcker som verkligen har en udda infallsvinkel eller känns nytt och fräscht, ofta kommer från något annat land.
Vad tror ni?

Dezmin

Regelbrott som funkar

Regler och hur slaviskt man ska följa dem, är ju något som ständigt är på tapeten bland folk som skriver. Personligen tror jag ju på regelbrott, bara man bryter mot reglerna av en anledning och inte bara för brytandets skull.
Voglers tolv punkter är en träffande beskrivning av hur handlingen i filmer och böcker ofta är uppbyggda.

När historien börjar befinner sig hjälten i sin vanliga hemvärld (1), men något fattas. Hjälten blir erbjuden att bege sig ut på ett äventyr (2), men avböjer (3). En mentor uppenbarar sig och hjälper hjälten att överkomma sina rädslor (4) så att hen vågar gå över tröskeln in i det okända (5). Här måste hjälten anpassa sig till sin nya situation (6) och göra sig redo för att möta ondskan (7). Men när hen står öga mot öga med ondskan blir hjälten besegrad (8) innan hen slår tillbaka och får skatten (9). Hjälten påbörjar resan hem när fienden återuppstår för en sista jakt (10). När det sista hotet är besegrat återuppstår hjälten som en ny människa (11). I resans slut är hjälten tillbaka där allt började, men ingenting kommer någonsin bli sig likt igen (12).

För en tid sedan diskuterade jag Gillian Flynn med en annan bloggare. Diskussionen gällde egentligen hennes novell En sån som du, men jag kom in på Gone girl och det faktum att Flynn har brutit mot den näst sista regeln i den boken. I Gone girl förändras ju inte karaktärerna, men Flynn får det ändå att funka. Jag är faktiskt tveksam till om karaktären förändras i Mörka platser också. Nu var det så länge sedan jag läste boken och såg filmen, men jag tror inte att det var någon stor förändring i alla fall.
Eftersom jag inte skriver synopsis är dessa punkter inget som jag tänker på, men jag tror att de sitter i bakhuvudet någonstans, för flera av dem finns givetvis med i de böcker jag har skrivit. I många fall tror jag att jag hoppat över punkt 3 och 4, men jag har inte analyserat det så mycket.
Någon annan som applicerat punkterna på sitt skrivande och som följer dem alla? Eller finns det någon punkt som ni medvetet (eller omedvetet) skippat? Och om det är medvetet, varför har ni då gjort det?

Dezmin

Festivaler

Hittade en intressant artikel i DN om Litteraturfestivalen i Umeå.
Just det här med att samlas och diskutera böcker man har läst verkar bli allt vanligare. Vem vet? Kanske blir det just böckerna som får folk att träffas irl, istället för att mötas på sociala plattformar. Lite som med musiken alltså. Bl a står det följande:

– Det finns en tendens till att vi ska samtala om det mesta hela tiden. Det pågår en ständig kommunikation som ändrat sättet man läser på och hur man kommunicerar om läsning. Till exempel har det blivit vanligare att prata om sin läsupplevelse medan man läser, säger Jonas Andersson.

Umeå Litteraturfestival arbetar aktivt med att försöka väcka kreativiteten hos besökarna eftersom många av dem skriver själva.

– Vi försöker skapa förutsättningar för att göra festivalen mer social, som att åka på musikfestival, ungefär. Dit åker man för att lyssna på några band, men också för umgås med kompisar. Vår ambition är att få folk att läsa mer, börja skriva och bli mer kreativa, säger Erik Jonsson.

Är inte det ett ganska intressant mål att jobba mot? I alla fall för att öka läsandet och intresset kring böcker.

Dezmin

Easy come easy go

Helena på bloggen Skriva Läsa Leva, tar upp en intressant vinkel kring skrivandet. Hon hade läst en intervju med författaren RR Martin (han som skriver böckerna som succéserien Game of thrones baseras på) som inte tycker det är roligt att skriva.
Jag har tänkt mycket på det där ända sedan E L James succé. Även hon fick ju önskemål från förlaget (och antagligen av fansen också) att skriva något mer om sina karaktärer, vilket resulterade i boken Grey.
Om man försöker föreställa sig hur det skulle vara att nå en sådan succé och kanske redan från start, skulle jag gissa att inställningen till skrivandet ibland ändras också. För helt plötsligt har man en rad möjligheter som man inte hade innan man blev enormt förmögen. Jag skulle kunna tänka mig att man då började fokusera på annat än just skrivandet. Nu säger jag inte att någon av dem kommer att göra det, men de har alla möjligheter att göra det, om de vill.
Det finns ett ordspråk ”Easy come easy go”. Om man inte behöver kämpa för att göra succé, utan allt liksom händer av sig själv, är det nog enklare att släppa det också och göra något annat. Om man däremot har kämpat dels för att få boken utgiven och dels för att den ska nå läsarna, upplever man kanske en succé på ett annat sätt. Det är min gissning i alla fall. För medan man skriver den första boken är allt roligt, nytt och spännande. Därefter blir det ett jobb som alla andra jobb. En del fortsätter för att det är det roligaste de vet, andra får möjligheter att göra precis vad de vill. Jag kan därför lätt föreställa mig att om man når framgång ganska omgående, är det frestande att se sig om efter något annat som verkar spännande och utmanande. För vilka utmaningar finns kvar om man gjort succé? Jag kan tänka mig att det är så en del framgångsrika författare resonerar i alla fall.

Dezmin

Loftet

Ja, hur gick det med det egentligen? Jag ska strax återkomma om det.
Jag har inte mycket kvar av korren nu, vilket känns väldigt skönt.
Ikväll får vi finbesök av Nike och det ska bli så kul att se hur stor hon blivit nu 🙂
Det är en helt fantastisk känsla att ha ”fått tillbaka sitt hus” sedan valparna flyttade ut. Dexter är ju kvar förstås, men alla inhägnader är borta och vi har kunnat ställa tillbaka en del möbler vi tvingades flytta på.
Loftet då?
Det mesta kring det har stått stilla, okej i sommar har det funnits förklarliga skäl till det men nu är det höst, så snart får jag försöka att ta tag i det sista momentet, nämligen att hitta en bra ”skrivfåtölj”. Sist jag var på jakt efter en sådan gav det inget resultat, men jag ska göra ett nytt försök inom en snar framtid. Jag måste nästan göra det om jag ska få någon arbetsro, för nu har jag en vovve till som gärna vill ”hjälpa” mig att hantera datorn där jag sitter i soffan 😉
Loftet kommer därmed att få lite extra prioritet den närmaste tiden. Jag hoppas nämligen få börja nyttja det redan under hösten 🙂

Dezmin

Pengar och besatthet

Igår betalade jag räkningarna vi hade den här månaden, mindre kul.
Idag ska jag skicka fakturor på royaltyn och mitt senaste framträdande, mer kul.
Förutom det ska jag skriva också och på tal om det, slog mig en tanke när jag läste P.M Wilsons inlägg om besatthet. Inte bara är inlägget i sig tänkvärt i största allmänhet, men det påminde mig om något när det gäller skrivandet i synnerhet. För just den där ”besattheten” som jag kände när jag skrev Lex Limbo, tror jag inte att jag har känt när jag har skrivit något efter det manuset. Missförstå mig rätt nu, det har absolut varit roligt att skriva mellan varven och flowen dyker fortfarande upp och gör mig sällskap periodvis, men den där känslan av att leva i manuset hela tiden och att längta tillbaka till det när jag inte har möjlighet att skriva, har jag nog inte känt sedan dess.
Kan det vara att en del av magin försvinner ju mer man lär sig?
Jag vet inte och det finns säkert olika svar för de flesta som skriver, men jag kan faktiskt sakna just den där besattheten mellan varven 🙂
Mitt största problem har nog alltid varit att jag lätt förälskar mig i ”nyhetens behag”. Saker är galet roliga så länge de är nya och jag inte känner till så mycket om dem. Men en nyhet kan bara vara en nyhet till en början, sedan blir den en vana.
Skulle alltså kunna vara någonstans där som mitt svar ligger.
Men, idag är en ny dag och det är väl bara att ta tag i den igen. Här regnar det. Igen.

Dezmin

Jag har en plan

Då var helgen slut. Jag har haft det ganska bra ändå, även om vädret lämnade en del i övrigt att önska. Antingen har det varit grått och mulet eller också har det regnat och mellan varven har vi haft en nederbörd av snö blandat med regn.
Jag ska försöka ta tag i något av mina sidoprojekt också, men det blir nog inte förrän i mitten på veckan för idag kommer en väninna förbi och imorgon kommer vår kvalitetsansvarige och ska slutbesiktiga utbyggnaden. Håll tummarna för att vi inte får några anmärkningar. Jag är så trött på den här renoveringen nu att jag väljer att inte klä den känslan i ord.
Men, som sagt, planen är att få ett avslut, både på huset och på något av manusen, så det är väl bara att köra på 🙂
Någon annan av er som har en plan ni betraktar som någorlunda hållbar och hur ser den i så fall ut?

Dezmin

När skrivandet går trögt

Mia hade ett önskemål om ett inlägg där skrivandet inte flutit på så bra och det är ju något som händer mellan varven.
Det enda tillfälle som jag dock kommer på som jag verkligen minns var när jag vid ett tillfälle försökte skriva om Lex Limbo till något helt annat. Det visade sig vara min sämsta idé hittills för ingenting funkade och det var som om karaktärerna skrek åt mig att sluta skriva för det här ville de absolut inte delta i.
Jag undrar om det inte var då jag kom till insikten att alltid lyssna på magkänslan. Om det inte känns rätt redan i de inledande sidorna ska jag heller inte fortsätta skriva på just den historien.
Därför fick Lex Limbo återgå till sin ursprungsidé, även om jag slipade till den något och idag är jag glad att jag inte fullföljde omskrivningen.
Hur gör ni andra när ni har ett manus som verkar ovanligt trögrott? Börjar om på en ny historia, eller piskar er igenom det ni påbörjat?

Dezmin

Teman

Det här med att väva in underliggande teman i skönlitterära böcker, diskuterade jag med en skrivarvän igår. Hon hade precis läst ut Den gyllene rockaden och uppmärksammat temat även i denna.
Under min release var det också en person som nämnde detta. Att han gillade att temat i Lex Limbo hade gett honom en del tankeställare att grubbla över.
Nu är det förvisso inte ovanligt att författare väver in samhällskritik och debattämnen i alla former av spänningsromaner, men för mig handlar det nog om en möjlighet att få sätta dessa i ett sammanhang också och laborera med dem. För när jag låter karaktärerna spela ut sina roller, åsikter och syner på samhället, är det enklare att se hur deras personligheter påverkar deras motpoler.
Utöver det kan jag även försöka finna svar på andra saker som jag grubblat över, som varför vi blir just dem vi blir t ex. Ligger det i vår natur och våra gener från det att vi föds, eller påverkas vi av vår omgivning? Vilka faktorer styr oss och den syn på omvärlden som vi får? Det finns förstås ingen exakt vetenskap kring dessa frågor, men i skrivandet får jag en chans att experimentera med dem i alla fall.
Jag antar att det är en av mina största drivkrafter. Nyfikenhet alltså 🙂

Nu är det äntligen helg snart och jag ska passa på att vila igen. Mest ska jag vila min hjärna som gått på högvarv den här veckan.
Har ni några speciella planer för helgen? Eller står ”vila” på agendan över helgen hos er också? 🙂

Dezmin

 

Plan för idag

Igår landade provtrycket i min brevlåda och boken kommer att bli kanonsnygg! 🙂 Så, förutom en del andra ärenden jag hade igår, läste jag under alla lediga stunder och igår kväll var jag färdig.
Nu har jag läst den här boken så många gånger att jag snart kan den utantill, så det ska bli skönt att släppa ifrån sig den och snart går den till den slutliga tryckningen.
Idag ska jag försöka skriva lite på fyran, för det har jag inte gjort på ett tag nu, och sen har jag träff med skrivarcirkeln ikväll.
Det är i alla fall min plan för idag.
Vad har ni för planer?

Dezmin